SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÄRKA mær3ka2, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -AN (anträffat bl. i ssgn MÄRKANS-VÄRD), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (numera bl. i bet. 1 o. 2, Schroderus Liv. 802 (1626; i bet. 11), Sahlstedt (1773; bl. a. i bet. 2 o. 8) osv.); -ARE (utom i ssgr nästan bl. i bet. 1 o. 2, Serenius (1734; under marker), Grundström Pirak Nomad 146 (1933; i bet. 2 b β)).
Ordformer
(mark- (-ck-) c. 1620 (: marckia, inf.)1705 (: marker, pr. sg.). märk- (-e-, -æ-, -ck-) 1521 (: merkte, ipf.) osv. -ka (-e) 1558 osv. -kia (-ch-, -ck-, -j-, -e) 1544c. 1755)
Etymologi
[fsv. märkia, motsv. d. mærke, isl. merkja, mnt. o. t. merken; avledn. av fsv. mark, märke; jfr MÄRKE, sbst.1]
1) anbringa märke(n) på l. vid l. utefter (ngt) för att angiva var det befinner sig; särsk. med avs. på väg, gräns o. d.; äv. (numera mindre br.) med saksubj.: utmärka l. markera platsen (för ngt); äv. bildl.; jfr MÄRKE, sbst.1 1. Somlighe .. wille merckia och tekna rwmet, men the kunde icke finnat. 2Mack. 2: 6 (Bib. 1541; Apokr. 1921: märka ut vägen). Landsvägarna öfver isen måste nu stickas eller märckas til beqvämlighet för resande. Hellant Alm. 1744, s. 24. Hvem lyssnar icke med det djupaste intresse efter det tolfslag, som märker gränsen mellan tvenne kalenderår? 3SAH 14: 6 (1899). Inga rågångar märkte gårdens gränser. Strindberg NSvÖ 1: 82 (1906). Den för turister märkta vägen. TurHb. 1: 23 (1894). Banan (för tremilslöpningen vid vinterspelen) var väl märkt och fick av de flesta (skid-)-löparne betyget bra. ÖstersundP 1925, nr 44, s. 5. — jfr VÄG-MÄRKNING.
2) anbringa l. åstadkomma märke på (ngt) för att möjliggöra att det igenkännes l. skiljes från annat l. uppmärksammas l. för att lämna ngn bestämd upplysning därom (t. ex. för att angiva dess ägare l. tillvärkare l. ursprung); jfr MÄRKE, sbst.1 2. Märka näsdukar, linne. OPetri Tb. 312 (1529; uppl. 1929). Et BrenneJärnn till att Märckia Fatenn medh. VinkällRSthm 1585. Alla Bergsmän (skola) för riktighet skul, wara pliktige at märka sin Koppar för Hytteugnen med sit egit bomärke. Bergv. 1: 66 (1627). Kyrkans Silfver märkes med lodtal och Sochnens namn. Wallquist EcclSaml. 1—4: 363 (1767). Samtidigt med tumningen sker virkets .. märkning med skogsägarens flottningsmärke. Ekman SkogstHb. 73 (1908). jfr KORS-, KRON-, RUN-MÄRKA m. fl., HAMMAR-MÄRKT, p. adj., m. fl. — särsk.
a) i fråga om förhållandet att förse kort i kortlek med hemligt igenkänningstecken. Thesleff Förbrytarspr. 60 (1912). Du märkte korten. Siwertz Sel. 2: 105 (1920).
b) med avs. på levande varelse; jfr BRÄNN-MÄRKA.
α) med avs. på människa; vanl. (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl.; jfr MÄRKE, sbst.1 2 e α α'. (Kain) war förmodeligen merckt med thet mercke, at han såg grym och faslig vt. Swedberg Cat. 68 (1709). Så mycket gör likväl dödskorpen för denna gången, och för att .. märka honom (dvs. prins Harald i Oehlenschlägers Valravnen), att han hugger ut det ena ögat på honom. Leopold 5: 129 (c. 1820). Man skall akta sig för den, som vår Herre märkt (dvs. den som fått ngt lyte o. d. men har ett gott förstånd). Granlund Ordspr. (c. 1880). Nu var han märkt som sämre, endast han var märkt som sämre bland alla skolbarnen. Moberg Sedebetyg 326 (1935). särsk.
α') (förr) i uttr. märka till mästerman l. till skarprättarämbetet o. d., med avs. på (dödsdömd) förbrytare som fått sitt straff efterskänkt mot åtagande att bliva bödel: gm inbränning av märke ange ss. bödel. Erick Blasiusson .. Bleff på thenne dagh merckt till Mesterman. SthmTb. 8/3 1591. VRP 1611, s. 242.
β') (i fråga om fornnordiska förh.) i uttr. (låta) märka sig med gejrsodd l. spjutudd l. på sotsängen (l. åt Oden), (låta) rista sig med spjut ss. ett tecken på att man dör för vapen (o. får komma till Oden); jfr GEJRSODD. Niorder blef sotdöder; och näst för sin död lätt han märkia sig åt Oden. Peringskiöld Hkr. 1: 12 (1697). Möller (1790). När .. (Oden) var kommen nära sin bane, lät han märka sig med spjutudd. Säve Yngl. 10 (1854).
γ') (knappast br.) i uttr. märkt med ära, höljd med ära. En sådan vapenbragd som den, från vilken ni själv återvänt märkt med ära. Lange Thackeray Esm. 355 (1926).
β) med avs. på djur; jfr MÄRKE, sbst.1 2 e β. JönkTb. 115 (1526). Märkte och omärkte Fåår äre Vlfwen lijka kiära. Grubb 831 (1665). Omedelbart innan fåren släppas på sommarbete, märkas i öronen de under hösten och vintern födda lammen. Nordström Luleåkult. 133 (1925). Fjäderfä bruka märkas genom numrerade el. olikfärgade ringar av aluminium .., vilka fästas kring djurens extremiteter. SvUppslB 19: 582 (1934). jfr RING-MÄRKA. särsk. zool. motsv. MÄRKE, sbst.1 2 e β slutet. Uppl. 2: 161 (1906). Märkning av fiskar spelar en stor roll för utredning av fiskens vandringar. FoFl. 1937, s. 249.
3) (numera bl. vard.) behandla l. påvärka (ngn l. ngt) så att han osv. får märke(n) l. efterkänning(ar) därav; vanl. i fråga om märken som sättas i ngns kropp gm hugg, slag o. d.; särsk. i uttr. angivande att ngn har för avsikt att tillfoga ngn ett hugg osv. l. ge ngn en ordentlig minnesbeta; jfr MÄRKE, sbst.1 7. (Hon) drogh vth kniffwen och sade, att hon skulle så märke henne, th[et] hon skulle bäre th[et] till döderdage. SthmTb. 13/11 1587. Om icke de komma på stund, så skall jag / Vid Apollo, väl märka dem gula och blå. Thomander 3: 512 (1826). Jag nöjde mig med att lära mig tvinga tjufvar på annat sätt (än gm trollkonst), samt att märka dem så de få känna det. Wigström Folkd. 2: 356 (1881). De båda fångarna kommo överens om ”att med kniv märka fältkamreraren i ansiktet”. SDS 1935, nr 148, s. 14.
4) med (i sht abstrakt) saksubj.: sätta sin prägel på l. prägla, utmärka (ngn l. ngt); vanl. i uttr. (vara) märkt av ngt; äv. i sådana uttr. som vara märkt för livet, för att beteckna att ngn för sitt återstående liv kommer att präglas av ngn svår upplevelse, vara en märkt man, särsk.: visa tecken på att icke kunna leva länge till. Välsignade Tryckfriheten är .. nu det vigtigaste af våra Blad, och rikast märkt af en stark och träffande sanning. Thorild (SVS) 2: 4 (1784). Ålderstigna, af krig och mödor märkta seglare. MoB 7: 100 (1809). Du är en märkt man, och du öfverlefver inte året. Heidenstam Folkung. 2: 369 (1907). De uppträdande voro tio år äldre, och åldern hade märkt dem. Castrén Creutz 330 (1917). — jfr KLASS-MÄRKT, p. adj.
5) (numera bl. ngn gg arkaiserande) använda visst tecken för (ngt), beteckna l. markera (ngt med ngt); förr äv.: mena l. åsyfta (ngt med ngt); jfr BEMÄRKA 1 a. (Gud sade till kvinnan) ath han wille setia fiendskap .. emellan hennes sädh, och hans (dvs. ormens) sädh, och ath hennes sädh skulle sönder slåå hans hoffwd, merkiandes ther medh Christum. OPetri MenFall C 7 b (1526). Auctorn har allenast märkt sit namn under Dedication med J. S. Björnståhl Resa 2: 227 (1776). Den Celsiska eller Svenska thermometern är så inrättad, att vattnets fryspunkt märkes med O. Palmblad LbGeogr. 76 (1835). Seger månde märkas med en grön kvist. Strindberg NSvÖ 1: 56 (1906).
6) (†) i p. pf., om kroppsdel hos djur: på ytan försedd (med en rand o. d.), tecknad (så l. så). Linné MusReg. 36 (1754). Bakbenen (på viss antilop), på insidan ifrån fotleden til något öfver knäveket, äro märkte med en smalare hvit rand, än på frambenen. VetAH 1780, s. 201.
7) (†) uppskriva, annotera; göra anteckningar (om ngt); jfr MÄRKE, sbst.1 9. Ländzmän (skola) med twenne af Nämbden widh 1. Maij all Booskap och Afwel öfwersee, och sädan då tillökningen rätt och redeligen antekna och märkia. LReg. 434 (1662). Härom (dvs. om ödeshemmanens beskaffenhet) skulle Landtmätarne för sig sjelfva och in secreto märka, påbödo de af Kgl. Kamm. Coll. utgifne Instructioner. LandtmFörordn. 46 (1765). — särsk. i fråga om annotation gm skåror på karvstock. Märka på karfstocken. Nordforss (1805). Weste (1807).
8) (†) gm att sätta märke angiva (ngts) mått (längd, höjd osv.); mäta (ngt); gm mätning avpassa (ngt) l. undersöka (ett måttsförhållande); jfr MÄRKE, sbst.1 10. Widden på lådan måste märckias effter Stycketz tiockleek, hwilcken tages medh en Crumpassare. Grundell AnlArtill. 1: 6 (c. 1695). Låt oss märka, om käpparne äro lika långe. Sahlstedt (1773). Lät oss märka hvilken af oss är längst. Weste (1807). Dalin (1853). — särsk.: ta mått till l. prova (kläder l. skodon o. d.). (En skräddare:) Grant skal jagh märka både framme och baak. Brasck TyKr. I 2 a (1649). Sen kom Mäster Anders, .. / Han märkte henne kläder. Holmström Vitt. 203 (c. 1700). Märka en rock el. försöka om den passar. Westee (1842). Sundén (1887).
9) (†) framhålla, påpeka, anmärka; omnämna; anföra; jfr BEMÄRKA 3. Baazius Upp. 15 a (1629). Twänne feel hade han, om iag ok däm skall märckia. Columbus MålRoo 21 (c. 1678). Jag menar det vara nog sagt, när jag endast märker, at en så ovanlig ståt .. satte alla åskådare uti förundran. AsiatB 2: 4 (1747). För att få ett redigt begrepp om alla de härvid förekommande angelägnaste omständigheter, märker jag dem i fölljande ordning. Botin Hem. 1: 224 (1755). Om Qvast-Lisa på Snickartorp måste vi likväl noga märka, att hon hade en stor hjelp genom grannskapet med Stenhugget. Almqvist Grimst. 5 (1839).
10) (†) vara tecken l. symbol för (ngt); beteckna, betyda, innebära; förebåda; äv. intr., i förb. märka till ngt, tyda på ngt; jfr MÄRKE, sbst.1 11, 12, BEMÄRKA 1 b. G1R 1: 37 (1522; intr.). (Ordet ecclesia) merker försambling eller samqwendt. OPetri MenFall E 6 a (1526). När man säger att Gvdh ångrar sig, så märker thet intet annat än att Gvdh förandrar sitt företagande. Rudbeckius KonReg. 307 (1616). Om thet susar och knarkar i Trän, thet märcker stoor Storm. IErici Colerus 1: 8 (c. 1645). Den dubble swarte Örnen med Keyserlig Krona, märcker det Romerska Rijket. Rålamb 4: 84 (1690). En ädel sak thet är at kunna orden väga, / Och hvad the merka, i sin rätta mening säga. Scherping Nyck. Förmäle 5 (1730, 1754).
11) rikta sin uppmärksamhet på (ngt); iakttaga l. observera (ngt); giva akt på (ngt); beakta l. besinna l. behjärta (ngt); utom i a—e numera bl. ngn gg utan utsatt obj. (med nära anslutning till 13): iakttaga; jfr BEMÄRKA 2. Een Turturduffua, Trana och Swala merkia sin tijdh, när the igen komma skola. Jer. 8: 7 (Bib. 1541). Sij thetta är thet Exemplet aff Ierusalems stadh, på hwilko wij skole lära höra Gudz ord, thet merkia och effterfölia. LPetri 2Post. 205 b (1555). Låtom osz altså medh större behag, wända om bladet, och märckia, hwad Lijfwet doch är för en ädel ting! Columbus BiblW O 3 b (1674). Så hörde vi et brak i skogen bredeved. / Strax jag af vägen vek, at märcka hvad ther gnydde. Kolmodin QvSp. 1: 289 (1732). Schröderheim Opt. 31 (1794). Det var märkvärdigt hvad ni talar väl. Och märker skarpt. Strindberg TrOtr. 4: 78 (1897). jfr LANDS-MÄRKNING. — särsk.
a) i uttr. märka ord, uppmärksamt lyssna till vad som talas (för att lägga det på minnet l. utnyttja det på ett l. annat sätt); numera bl. (fullt br.): hänga upp sig på inadvertenser o. dyl. i vad som säges; jfr c α, e slutet. Thet wore swårt att thåla att man skulle här hafwa sådane hoos sig som märkte ord och alt till thet wärsta uthtydde. RARP 6: 119 (1657). Morfadren (till Lögnen) var lille Junker Pytt, som gick i granngårdarne, at märka ord. Dalin Arg. 2: 136 (1734, 1754). ”Kör ut Per Olsons Anders, han märker ord” — sa' presten på husförhöret. Holmström Sa' han 53 (1876). SvD(A) 1933, nr 227, s. 8.
b) (i sht i skriftspr.) i uttr. angivande att man i ett visst sammanhang observerar l. beaktar l. fäster sig vid resp. bör observera osv. ngt ss. särskilt viktigt l. betydande l. framträdande l. intressant o. d.; i pass. ofta liktydigt med: böra l. förtjäna l. kunna framhållas l. (om)nämnas. Wij haffue här j Euangelio idagh, serdeles try stycker, til at merckia. LPetri 2Post. 44 a (1555). Vid brödets beredning märkes först, att man aktar sig för sandigt mjöl. Westerdahl Häls. 151 (1768). Bland inlandets alster (i Bolivia) märkas silfver, kinabark, kakao, kaffe. Roth 1Geogr. 295 (1881). SFS 1941, s. 639. särsk.
α) i sådana uttr. som vara att märka, (det) är att märka att osv., märkas bör att osv.; förr äv. (det) är märkandes att osv., ngt är till märkande(s), (det) är till märkandes att osv. Är först merkiandes ath j then förste tafflene woro the try första bodhordhen bescriffwen. OPetri MenFall B 1 a (1526). Vthj thesso Euangelio äro förnemliga tw stycker til merckiandes. LPetri 2Post. 302 b (1555). Af andra, som räknas till ”Göterna”, äro Beskow och Nicander att speciellt märka. Sturzen-Becker 1: 47 (1845, 1861). Det är att märka, att Gjörwell ej var vänligt stämd emot bröderna Scheffer. 3SAH 6: 139 (1891). Märkas bör .., att det trånga utrymmet betydligt utdrygades, därigenom att hela tidningen trycktes med den finaste stil. Lagerlöf Top. 201 (1920).
β) i uttr. väl att märka, väl till märkandes, använt ss. adverbial för att framhäva l. understryka ngt; jfr NOTA BENE. SKN 1845, s. 117. Det är, väl till märkandes, icke blott arbetsgifvarna som drabbas af dessa (gm strejken uppkomna) förluster. VL 1905, nr 262, s. 3.
c) (numera bl. ngt ålderdomligt, se dock α o. β) i imper.; särsk. i uppmaningar att ge akt på l. lägga på minnet vad ngn säger l. att beakta ett visst faktum. Merk så gåår thet til när menniskian läter sich regera aff sin eghen fornufft och icke aff troona. OPetri 1Post. 147 b (1528). Hörer mina röst, och merker hwadh iagh sägher. 1Mos. 4: 23 (Bib. 1541). Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere! / Innom et mörker sig slutar. Bellman (BellmS) 1: 269 (c. 1785, 1790). Märk det vemodsdraget öfver pannan, / ett Nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt. Tegnér (WB) 8: 6 (1836). CVAStrandberg 1: 166 (1860). särsk.
α) (fullt br.) i uttr. märk (förr äv. märken) mina ord, lägg mina ord på minnet; äv. (hotande): hör nu vad jag säger; jfr a. Tå sadhe han merker min ordh, dhet blif(ve)r honom een sorga resa. VDAkt. 1671, nr 159. Men märk nu mina ord! Om här inte blir slag i saken, .. så är det jag, som går till hans nåd. Bergman HNådT 37 (1910). jfr (†): Then Pijga som är Bedelegran, / Får alment en elaak Man, / Wil tu märkia mitt Ord grant, / Skal tu förnimma thet är sant. Bedlegr. 10 (1647).
β) i uttr. märk det, observera det; numera i sht (fullt br.) refererande till en omedelbart föregående sats; äv. (fullt br.) märk väl, dels med att-sats ss. obj.: observera väl l. kom väl ihåg (att), dels utan obj., ss. uppmaning att observera ngt som säges i det följande. Märck dät: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom. Stiernhielm Herc. 420 (1658, 1668). Blenda gjorde stor skilnad på känslan och bekännelsen deraf, .. märk det! Knorring Ståndsp. 2: 159 (1838). Nu komma dessa främlingar — märk väl: jag säger främlingar, ty jag har aldrig sett dem, blott hört deras namn av far och mor. Bergman Patr. 9 (1928). Märk väl, att det var inte jag, som föreslog det! Östergren (1932).
d) (numera bl. i vissa trakter) med refl. indirekt obj.: ge akt på (ngt); ta (ngt) ad notam; lägga (ngt) på minnet; besinna (ngt). Tror man att folket ej märker sig .. statens erkännande af religionslärarens öfverflödighet, som sådan? SvLitTidn. 1813, sp. 167. En lärare bör märka sig alla de luckor i vetandet, som han upptäcker. Larsson Stud. 125 (1899). Märk dig det ordet, mitt barn, märk det. Walberg Franzos JudBarnow 138 (1928).
e) (numera bl. ngn gg i poesi l. högre stil) intr., i förb. märka på ngt, ge akt på ngt, akta på ngt. Hörer migh nu mijn barn, och merker vppå mins munz taal. Ordspr. 7: 24 (Bib. 1541). Finland (stod) .. med öga och öra spanande mot öster, för att märka på tidens tecken. Topelius Fält. 3: 142 (1858). Mig i min stora svaghet stärk / Och på min bön och suckan märk: / Tag mig i dina händer! NPs. 1921, 558: 1. särsk. (†) i uttr. märka på ord; jfr a. (Sv.) Märka på ord, (lat.) Verba excipere. Sahlstedt (1773). (Sv.) Märka på ord. (fr.) Prêter l'oreille. Être aux écoutes. Nordforss (1805).
12) (†) gm iakttagelse lära sig (ngt av ngn). (Fråga:) hvem som lärt henne alla desse konster? .. (Svar:) Hon märckte nogot af sin för 14 Åhr sedan afledne Moder Elin Svensdotter, som i sin tid var klok att hielpa Folk. Landsm. 2: XLV (1722).
13) gm sinnesåskådning l. på intellektuell l. intuitiv väg få l. ha intryck varigm man uppfattar (ngt) ss. befintligt ngnstädes l. ss. tillhörande värkligheten l. ss. utgörande ett faktum; lägga märke till l. upptäcka l. varsna l. skönja (ngt ngnstädes); göra (den l. den) iakttagelsen; (gm tydning av en l. flera iakttagelser) bli l. vara på det klara med l. inse l. förstå (att); jfr BEMÄRKA 2 a α o. b. Jag märkte honom genast han kom in i salen. Så har det pågått länge, utan att han märkt det minsta. Man kan knappast undgå att märka att osv. Har du inte märkt ngt misstänkt, ngt särskilt? Vi måste vara försiktiga, så att han inte märker ngt. Jag märker nog din(a) avsikt(er), vad du har i sinnet. Jag tycker mig ha märkt att du börjat slarva på sista tiden. Det märktes väl vem som var herre i huset. Märker du nu ditt misstag? Jag märkte snart att jag bara var till besvär. The merkte at baade kyrkian oc Ridderskapit Saa wel i Danmark som Norgis rike ære .. förswakade oc vndertrykthe. G1R 1: 27 (1521). När Iesus merkte theres skalkheet, sadhe han, Hwi fresten j mich j skrymtare? Mat. 22: 18 (NT 1526). Märcker du intet at han seer snedt på oss. Ehrenadler Tel. 785 (1723). Den skygga sparfven, som rycker ett korn från hönsen, rädd att märkas. Leopold 3: 130 (1798, 1816). General, man har märkt er, man måttar på er, / Det gäller ert lif, rid ned! Runeberg 2: 79 (1848). Hon .. märkte, att hon slösat sin vänlighet på en främmande. Hallström Händ. 8 (1927). — särsk.
a) (numera föga br.) konstruerat med obj. l. (i passiva satser, numera knappast br.) subj. o. en inf. som ansluter sig därtill. När man förvth märker något ondt stå sigh före, då pläghar man (osv.). Grubb 468 (1665). Så snart någon märkes hafva blifvit förfrusen, bör (osv.). Wåhlin LbLandth. 101 (1804). Lundgren MålAnt. 2: 102 (1872). särsk. (numera bl. tillf.) med refl. obj. RättegOrdin. 10/2 1614, s. A 3 a. Han lyssnade utåt, som om han genom stormen märkte sig höra andra ljud. Strindberg SvÖ 2: 292 (1883).
b) (numera mindre br.) konstruerat med obj. (i pass. satser subj.) o. predikatsfyllnad. Ingen såg sig försmådd, och ingen märkte sig gynnad. Runeberg 1: 200 (1836). Märks den lilla kroppen slapp, / lifvas han med gisselrapp. Rydberg Dikt. 2: 81 (1891).
c) i uttr. märka ngt av, förr äv. (jfr d) ngt, märka ngt gm ngt, inse l. förstå ngt av ngt. Aff thet som nu sagdt är, kan man clarligha merckia, at (osv.). OPetri 4: 302 (c. 1540). Herre, hwar vppå skal iagh merkia at iagh skal besittia thet (landet)? 1Mos. 15: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: varav skall jag veta). Huru upptagen jag varit af mitt ämbete kan jag bäst märka däraf, att (osv.). De Geer Minn. 1: 221 (1892). särsk. (†) i uttr. vara märkandes av ngt, kunna inses l. förstås av ngt. OPetri MenFall C 2 a (1526).
d) i uttr. märka ngt på ngn l. ngt (jfr c), hos ngn l. ngt iaktta l. finna egenskaper l. yttringar o. d. som visa l. tyda på ngt; ofta i pass.: synas l. kunna iakttas på ngn l. ngt. ÅgerupArk. Brev 2/5 1735. Så gaf du dina Studier ut. / En hvar kan ej förstå dem: / Men att du ej studerat ut / Det kan man märka på dem. Tegnér (WB) 2: 178 (1814). (Bara en ko fanns i stallet.) Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater. Lagerlöf Holg. 2: 476 (1907).
e) i uttr. låta ngn märka ngt, låta ngn se l. upptäcka l. förstå ngt; äv. (numera i sht med att-sats l. det l. obestämt pron. ss. obj.) låta märka ngt, visa l. yppa (förr äv. ådagalägga l. visa prov på) ngt; numera nästan bl. i nekande o. därmed jämförliga satser. Låt honom för all del inte märka något. Chesnecopherus Skäl Zzz 2 b (i handl. fr. 1597). Den stora ynnest och nådgunstiga benägenhet Högwyrdigste fadren och Biskopen till min och min K. Hustrus välfärdz befrämjande märka låtit. VDAkt. 1724, nr 528. Det värsta var, att han af allt detta ingen ting tordes låta märka. Leopold 3: 479 (1794, 1816). Alla på farmen förstodo efter den dagen huru det stod till emellan de bägge ungdomarna, men ingen lät märka något (dvs. ingen visade att han förstod det). Schulze Emigr. 198 (1930).
f) (†) se l. förstå l. upptäcka vad (ngn) går för l. hurudan (ngn) är. En förnufftigh merker mannen på hans åthäffuor, ty hans clednat löye och gong wijsa honom vth. Syr. 19: 29 (öv. 1536). En rijk man tycker at han är wijs, men en fattigh förståndigh merker honom. Ordspr. 28: 11 (Bib. 1541).
14) [specialanv. av 13] (†) i uttr. låta märka sig l. låta sig märka; jfr BEMÄRKA 2 d.
a) med personsubj.: visa sig; framträda; draga till sig uppmärksamheten; vanl. bildl., särsk.: visa sig (sådan l. sådan), röja l. yppa vad man tänker l. känner, förråda sig o. d.; i sht i nekande o. därmed jämförliga satser. (Det värsta är) att han uthi åthskillige saker hafver sig så opiniatrisk låtitt märckia. RP 8: 51 (1640). (I Portugal) äro .. hemlige Judar, som doch för Inquisitions skul icke töra låta sig märcka. Lenæus Hübner 25 (1726). Jag måste inte låta märka mig, utan dölja den här olyckan så mycket möjeligit är. Envallsson StormAft. 41 (1793). Zeipel Set. 3—4: 76 (1847). särsk.
α) i uttr. låta märka sig emot ngn, framträda l. uppträda mot ngn. Fleere andre lärde Män (tordes) icke ens vpläta Munnen eller i thet ringeste låta märkia sigh emot Påfwen. Schroderus Os. 2: 522 (1635).
β) i uttr. låta sig märka med l. (ut)av ngt, visa l. ådagalägga ngt. Sodanne ohörsamhett, som i lathe Edher merckie medh. G1R 19: 175 (1548). Forsius Fosz 243 (1621).
γ) i uttr. (icke) låta märka sig om ngt, (icke) uttala sig om ngt l. yppa vad man tänker l. känner i fråga om ngt. G1R 16: 423 (1544). Likväl grämde det honom stundom, att hon var af jättestam, men han lät sig ej märka derom. Lönnberg Ragnf. 29 (1873).
δ) i uttr. (icke) låta sig märka ngt l. att osv., (icke) visa l. yppa l. röja l. omtala ngt l. att osv.; låta sig ingenting märka, låtsas om ingenting. Ther toorde (under religionsförföljelsetiden) platt ingen sigh merkia låta, at han en Iude war. 2Mack. 6: 6 (Bib. 1541). (Hon har) låtit sig märkia, att hon åstundar blifva skild ifrån ächtenskapet med bemälte sin otrogne man. VDAkt. 1731, nr 37. Se så, låt dig ingenting märka. Hagberg Shaksp. 11: 80 (1851).
ε) i uttr. låta sig märka som osv., ställa sig som om osv.; förklara l. antyda l. låta veta att osv. Att Hertigen aff Mechelburg haffver låtit sig merkia, som ville han komma hijt in. RP 8: 114 (1640). Andra låto märkia sig, som dhe inga onda och præjudicerlige tankar hade emot Rijket. RARP 7: 2 (1660). Att vice-talman Lindblom lät sig märka som han ville tala. Crusenstolpe Mor. 3: 280 (1841).
ζ) i förb. med efterföljande inf., i sådana uttr. som låta sig märka (att) vara ngt, visa sig vara ngt, icke låta sig märka hava ngt i befallning l. hava bekommit ngt o. d., icke yppa l. låtsas om att man har ngt i uppdrag resp. att man fått ngt. LReg. 161 (1620). Sossom I, gode herrer, hafue låthedh eder altidh märckie att vara benägne till dedh som länder till att underholla godh venskap .. emellan .. desse rijken. AOxenstierna 2: 713 (1624). Een .. skrifwelse .., uthi hwilken be(mäl)te Försambling alzinthe låther sigh marckia, någhot bref haffwa bekommit ifrå Ven: Consistorio. HärnösDP 1661, s. 47.
b) med saksubj.: visa sig, framträda, göra sig förnimbar. Samma afton war jag tenterad af en feber el. frosza, som dock icke widare lät märka sig. SvBrIt. 1: 12 (c. 1700). Malmström Hist. 3: 205 (1870).
Särsk. förb.: MÄRKA AV10 4. jfr avmärka.
1) (i fackspr.) till 1: gm märke(n) ange platsen för (ngt). Oxenstierna Vanderdecken 149 (1865).
2) (i vissa trakter) till 13: (för)märka; höra av (ngt).
MÄRKA EFTER10 32, äv. 40. (numera föga br.) till 11: vara uppmärksam; ge (noggrant) akt (på ngt); (noggrant) besinna (ngt). Om man märker efter, skal man höra at (osv.). Columbus Ordesk. 15 (1678; uppl. 1908). Söderblom StundVäxl. 1: 149 (1898, 1909).
MÄRKA FÖR10 4. till 1: sätta märke för (ngt, t. ex. ett ställe i en bok). Östergren (1932).
MÄRKA PÅ. (†) till 11. Märk noga på! Det har händt förskräckliga saker i staten. Josephson Maltitz Pasq. 60 (1838).
MÄRKA TILL10 4.
1) (†) till 8: ta mått till (en rock o. d.). MarkallN 2: 179 (1821).
2) [fsv. märkia til] (†) till 11: ge akt (på ngt). Så merck nu til, at tu må förstå synena. Dan. 9: 23 (Bib. 1541). Almqvist Går an 19 (1839).
3) (i vissa trakter) till 13: lägga märke till (ngn l. ngt). RelCur. 68 (1682). Här i vår stad märktes föga till något krig. Quennerstedt StrSkr. 1: 371 (1909, 1919).
MÄRKA UPP l. OPP. (†)
1) till 1: gm märke(n) ange platsen för (ngt). (Skärgårdsbönderna skola få tillsägelse) att de märkie op Grunden, som bruk pläger wara. SUFinlH 2: 223 (1605).
2) till 11: ge akt (på ngt), observera (ngt); möjl. äv. till 7: anteckna, uppteckna. Kiöp Handel ok huad mäst huad för Land-Styrnings-Art / Ther (dvs. i Ligurien) brukas märkt' han (dvs. Truls Kåhre) op. Lucidor (SVS) 239 (1672). Bremer Brev 2: 85 (1840).
MÄRKA UT10 4. jfr utmärka.
1) till 1: gm märke(n) ange platsen för (ngt). Rålamb 4: 118 (1690). (Man) märke the ställen (på isen) ut, ther store vakar och vråkar äro, och lede (vinter-)väg ther förbi. BB 25: 7 (Lag 1734). Jag har .. märkt ut några ställen (i bibeln), dem du kan läsa på resan. Topelius Fält. 5: 128 (1867). Där så tarvas, skall (vintertid) vägen märkas ut. SFS 1927, s. 517.
2) (†) till 10: betyda, beteckna, innebära. Emporagrius Cat. N 6 b (1669).
MÄRKA ÅT. [fsv. märkia at] (†) till 11: vara uppmärksam, ge akt (på ngt). Hörer mina röst, merker åt och hören mitt taal. Jes. 28: 23 (Bib. 1541).
Ssgr (i allm. till 2; i vissa fall möjl. eg. bildade till märke, sbst.1): A: MÄRK-BAND, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1991). band med invävda initialer l. nummer l. hela namn för märkning av klädesplagg o. d. Östergren (1932).
-BLÄCK. för märkning av underkläder m. m.; jfr bläck, sbst.1 1. JournManuf. 1: 142 (1825).
-BOK; pl. -böcker. mönsterbok för märkning. Berg Handarb. 183 (1874).
-BOKSTAV~02, äv. ~20. vid märkning av klädesplagg m. m. använd (broderad l. vävd) bokstav; äv. om metallbokstäver för märkning av galoscher o. d. Wedberg 1HD 476 (cit. fr. 1806). Östergren (1932).
-BÅT, se sp. 1991. —
-DAG, se sp. 1992. —
-DUK. (märk- 1788 osv. märke- 1781) (förr) sömn. liten duk (särsk. av stramalj) varpå unga flickor lärde sig att brodera o. sy korsstyng, särsk. för märkning av underkläder, lakan o. d. BoupptVäxjö 1781. Sylwan Ryor 99 (1934).
Ssgr (förr, sömn.): märkduks-motiv. Rig 1932, s. 42.
-rya. rya med märkduksmotiv. Rig 1932, s. 42.
-GARN. (märk- 1851 osv. märke- 18811894)
1) sjöt. färgat garn (numera blått bomullsgarn) som är inslaget i flottans tågvirke. UFlott. 2: 51 (1881).
2) sömn. garn använt till märkning av underkläder m. m. SvTyHlex. (1851).
-HAMMARE. (märk- 1833 osv. märke- 1768) skogsv. märkyxa. Åhstrand Öl. 46 (1768). 2SvKulturb. 1—2: 292 (1934). Jfr D.
-JÄRN. (märk- 1583 osv. märke- 15381679) (i fackspr.) järn (se d. o. 5 b) för märkning av ngt. VarRerV 39 (1538). Vid utmärkande av gallringsvirke i ungskogar .., användas ofta ej stämpelyxor utan i stället något slag av märkjärn, med vilka en skåra repas i barken på varje träd, som skall fällas ut. SvSkog. 713 (1928).
-LAPP, r. l. m. lapp som anbringas på en vara för att ange dess art l. meddela ngn annan upplysning om den. Sedan proftagningen (av frö ur säck) egt rum, tillknytes hvarje säck, och anbringas vid knuten en märklapp. SFS 1894, Bih. nr 78, s. 9. Östergren (1932).
(8) -LINA. (†) mätlina. Rajalin Skiepzb. 210 (1730).
-PUNKT, se sp. 1993.
(2 b β) -RING. Östergren (1932).
-RULLA, se sp. 1991. —
-STEN, se sp. 1993. —
-STICKA, r. l. f. (märk- c. 1755 osv. märke- 1679)
1) (förr) till 7 slutet: karvsticka, karvstock. Rudbeck Atl. 1: 740 (1679). SvKulturb. 5—6: 42 (1930).
2) (†) till 8: mätsticka, mätstock. Schultze Ordb. 5020 (c. 1755). Witt Skeppsb. 215 (1863). Jfr märke, sbst.1 ssgr B.
-STYNG l. -STYGN. (numera mindre br.) sömn. styng som användes vid märkning; särsk. om korsstyng. MagKonst 1828, s. 97. Östergren (1932).
-STÅNG, se sp. 1992. —
-TECKEN. (märk- 16211737. märke- 16481823) [efter t. merkzeichen] (†)
1) till 1: tecken som anbringas ngnstädes för att utmärka ngt; jfr märke, sbst.1 1. (Boktryckaren gör) några märketecken med sin Nål på det .. schatterade i Deckelen liggande arket. Täubel Boktr. 1: 185 (1823).
2) till 2: kännetecken, kännemärke; jfr märke, sbst.1 2 g. Muræus Arndt 4: 105 (1648). Denna rödsots märketeken. HdlCollMed. 18/2 1737.
3) till 10: sinnebild; jfr märke, sbst.1 3. Omkring samma Branche eller Gren flätade sig åter heelt löst ända upp i högden en annan heelt smahl och liten Branche .., beprydd med Lorbär och Eekelöf .., warande en Hieltes Märcketeckn. BerC11Begrafn. 1697, s. C 1 a.
4) till 10: tecken till ngt, förebud, omen; järtecken; jfr märke, sbst.1 11, 12. Alle the som sigh på spådom, troldoom, Foghelroop, märcktekn och annat teknetydhande förlåta. Forsius Fosz 89 (1621). Brask Pufendorf Hist. 346 (1680). Efter ock de gamle gifvit god achtning på niusande, och deraf tagit sig vissa märcktekn, fördenskul (osv.). Bliberg Acerra 594 (1737).
-TRÅD. (märk- c. 1755 osv. märke- 16491773)
1) till 2: tråd att märka med. Schultze Ordb. 2920 (c. 1755; bet. oviss). 17 lod märke tråd. BoupptVäxjö 1773. Östergren (1932).
2) [sv. dial. märketråd] (†) till 8: tråd som användes för måttagning. Brasck TyKr. I 2 a (1649).
(11) -VÄRD, adj. (numera mindre br.) = märkvärdig 1. VDAkt. 1703, nr 209. Några få af det flydda årets mera märkvärda händelser. KrigVAH 1881, s. 5. Nordenstreng EurMänRas. 202 (1917). Jfr B.
-VÄRDIG, se märkvärdig.
-YXA, r. l. f. stämpelyxa; jfr -hammare. Hvart särskilt stycke (flottningsvirke) skal märkas med en så kallad märkyxa med signum # . Bergv. 3: 348 (1768). Cnattingius (1894). Märkyxorna för inslagning i timmerändarna. 2SvKulturb. 1—2: 292 (1934).
B (†): (11) MÄRKANS-VÄRD, adj. märklig, remarkabel, anmärkningsvärd. Troil Isl. 263 (1777). Det är märkansvärdt, at (osv.). Oldendorp 2: 454 (1788). Jfr A.
C (†; jfr märke, sbst.1 ssgr B): MÄRKE-DUK, -GARN, -HAMMARE, -JÄRN, se A.
(8) -KAVLE. (-kafla) mätsticka, måttstock. Hoos Skomakaren .. (säges någon) merckia skor, när han sin merckekafla brukar. Rudbeck Atl. 1: 741 (1679).
(8) -SNÖRE. (†) Hoos Skreddaren kallas merckiesnöre det han mercker Kläden med. Rudbeck Atl. 1: 741 (1679).
-STICKA, -TECKEN, -TRÅD, se A.
D: MÄRKNINGS-ATELJÉ. syateljé för märkning av linne m. m. AdrKalSthm 1911, s. 530.
-HAMMARE. (i fackspr.) märkhammare. HufvudkatalSonesson 1920, 1: XIX. Jfr A.
-TVÅNG. tvång som med avs. på vissa varor gäller att gm märkning ange deras tillvärkare l. ursprungsland o. d. 2NF 31: 743 (1920).
Avledn.: MÄRKBAR, adj. [jfr d. mærkbar, t. merkbar]
1) (†) till 11 o. 13: som drager till sig uppmärksamheten; iögonfallande; anmärkningsvärd, remarkabel; märklig; betydande; jfr märkvärdig 1. 1Saml. 1—6: 443 (1774). (Kristian Stenhammar) omtalte åtskilliga märkbara anekdoter om den lärda stämningen i Linköping. BrefNSkolH 317 (1811). Ett och annat märkbart har / stället ock från fordna dar. Tegnér (WB) 5: 173 (c. 1825). Sundén (1887).
2) till 13: som (tydligt) kan märkas l. urskiljas; påtaglig, tydlig, förnimbar. Sahlstedt (1773). Man har också talat om Tyskt inflytande på Dalin. Ett sådant är icke synnerligen märkbart. 2SAH 59: 256 (1882). Rundt om henne sutto (på åkern) stora fåglar ... De voro gråa, knappt märkbara mot den grå marken. Lagerlöf Länk. 202 (1894). Märkbart road blev han, när jag övergick till .. mina reflexioner. Hallström Händ. 42 (1927).
Avledn.: märkbarhet, r. l. f.
1) (†) till märkbar 1; äv. konkret(are), om ngt som är märkligt. 1SAH 3: 100 (1790, 1802; konkret). De nästpåföljande åren (dvs. efter 1818) voro utan någon egentelig märkbarhet. Billbergh Sjelfbiogr. 63 (1838).
2) (mera tillf.) till märkbar 2. Weste (1807). Östergren (1932; sällsynt form).
märkbarligen, adv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) till märkbar 2: märkbart, påtagligt, tydligt. Fast af hans gerning ingen välgörande följd merkbarligen härledde sig. LBÄ 2—3: 141 (1797). Högberg JesuBr. 2: 64 (1915).
MÄRKELSE, r. l. f. (-ilse 1602) [fsv. märkilse, n., tecken, bevis; jfr d. mærkelse]
1) (†) förhållande(t) att utmärka ngn ss. ngt; i ssgn märkelse-tecken 1; jfr märka 2 b α.
2) (†) tecken, symbol; omen, förebud; jfr märka 10. (Förutsägelser) bygde på någhre owisse gesningar och merckelser, hwilka gemeent pläga slå feelt. Elimæus MOlofsson B 1 a (1615). Goda och elaka märkelser togos (hos romarna) af det väderstreck, eller den riktning till höger eller venster, i hvilka man hörde åskan, korpar eller kråkor m. m. Ehrenheim Phys. 2: 21 (1822). Korset .. var en märkelse till ett annat tillstundande bättre lif. 3SAH 23: 363 (1908; efter handl. fr. 1641?).
3) (†) innebörd, betydelse, bemärkelse, valör; jfr märka 10. LPetri Exorc. B 6 a (1562). (Ett streck som vidfogas runans huvudstav) skipar hwar och en Runa sitt nampn och merkelse. Verelius Run. 9 (1675). (Fångarna blevo) i ordets egentliga märkelse slitna i stycken. Rydberg Ath. 180 (1876).
4) (†) förhållandet att iakttaga l. beakta ngt l. att framhålla l. påpeka sådant som bör iakttagas l. beaktas; ofta konkretare: iakttagelse, observation; påpekande, anmärkning; jfr märka 9, 11. Schroderus Os. III. 2: 140 (1635). Grann acht, flijtigh merkelse. Linc. (1640; under animadversio). Märckelser angående Trägården. Rålamb 14: U 3 b (1690). Märckelser widh Ympningen (av träd). Därs. Lind (1749).
5) i ssgr för att beteckna ngt ss. betydelsefullt l. viktigt l. märkligt; jfr märka 10, 11.
Ssgr (i allm. till märkelse 5): märkelse-dag. 1) (†) = märkes-dag 1. Måtte til äfwentyrs någrom synas vnderligit wara, at iag så många Märckelse dagar i thenna min lille Tractat infördt hafwer. IErici Colerus 1: 379 (c. 1645). H. Hofjägmäst: Tigerhjelm berättade att första dagarna efter nytänning äro märkelse-dagar. VästmFmÅ 13: 24 (1772). 2) (i skriftspr., numera föga br.) = märkes-dag 3. Har du ej hört det fina gillet vi giorde på vår märkelse-dag. Dalin Arg. 2: 266 (1734, 1754). Den 22 juli 1847 var en märkelsedag i Strandbergs lif. Wieselgren Bild. 436 (1877, 1889). SvD(A) 1923, nr 287, s. 6.
-man, m. (enst., †) märkesman. Rydberg RomD 23 (1877).
-tecken. (†) 1) till märkelse 1: värdighetstecken. 1Saml. 1—6: 105 (1773). 2) till märkelse 2, 4: tecken varav man kan sluta sig till ngt. VetAH 1803, s. 171. Dalin (1853).
-tid. (i skriftspr., numera föga br.) betydelsefull, minnesvärd tid. Det ryktbara Skenninge-Möte (1248), en stor Märkelse-Tid i Svenska Kyrko-Historien. Dalin Hist. 2: 211 (1750). Quennerstedt StrSkr. 2: 401 (1899, 1919).
MÄRKLIG, se d. o.
MÄRKSAM, adj. (†)
1) till 11 o. 13: som noggrant iakttager ngt l. lätt märker l. upptäcker ngt; uppmärksam; skarpsynt. Somlige .. hafva .. ett märcksamt förstånd. Rydelius Sed. 61 (1731). (Sv.) En märksam hund, (lat.) Canis sagax. Schultze Ordb. 2923 (c. 1755).
2) till 11: som förtjänar uppmärksamhet, märklig. Cavallin Herdam. 3: 227 (cit. fr. 1728).
3) till 13, = märkbar 2. Embryo a primo conceptionis momento äger lijf, fast det intet giör någon märcksam rörelse. FörarbSvLag 2: 348 (1708).
Avledn. (till märksam 1, †): märksamhet, r. l. f. Manna-vett får man .. af en flitig merksamhet. Rydelius Förn. Föret. § 6 (1718, 1737). Schultze Ordb. 2923 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content