SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
OPPONERA op1ωne4ra l. -on- l. -ån-, i Sveal. äv. -e3ra2 (åpponèra Dalin), v. -ade, i Finl. äv. (numera mindre br.) -erte (BtHforsH 2: 7 (c. 1757)). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Ehrengranat Ridsk. II. 2: 117 (1836)).
Ordformer
(op- 1719. opp- 1626 osv.)
Etymologi
[jfr d. opponere, t. opponieren; av lat. opponere, sätta (ngt) emot (ngt), invända, till ob (se OBDUCERA) o. ponere, sätta (se PONERA)]
1) (†) astr. om himlakropp, dels i deponentiell anv.: inträda i opposition, dels i uttr. vara opponerad, stå i opposition (mot en viss himlakropp). De puncter der Månen opponeras och conjungeras med Solen. Melanderhjelm Astr. 2: 184 (1795). LittT 1796, s. 303 (: är opponerad).
2) (†) sätta l. ställa upp l. anföra (ngt) ss. motsats till ngt, motsätta (se d. o. 3); särsk. i uttr. opponera ngt mot ngt. JournSvL 1799, s. 472. Förgäfves opponerar Kant emot hvarandra förnuft och erfarenhet. Leopold 4: 320 (c. 1820). Schrevelius CivR 3: XXII (1858). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: motsatt (se d. o. 3); äv. i uttr. opponerad mot ngt, som står i motsats till ngt. Posten 1769, s. 544. Police .. är icke opponerad emot Rätt. Biberg 1: 14 (c. 1814). Att vismut och antimon .. äro de mest opponerade i denna electriska serie. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 13.
3) (†) sätta l. ställa l. inrätta o. d. (ngt) till försvar (mot ngt) l. i syfte att möjliggöra motstånd (mot ngt) o. d.; i uttr. opponera ngt mot ngt. Muurmästare som skulle opponera emoot Approcherne (dvs. löpgravarna) ett Batterie. Rålamb 8: 210 (1691). Att oponera wåld mot wåld. PrästP 1: 30 (1719).
4) (†) tr.: göra motstånd mot (ngn). Att Torquato Conti samblar en .. armee .. widh Colbergh, att opponera oss här. HSH 25: 90 (1630).
5) refl. l. intr.: göra motstånd, sätta sig till motvärn.
a) (†) refl., i fråga om krigföring o. d.: göra motstånd; äv. i uttr. opponera sig ngn, göra motstånd mot ngn. OxBr. 5: 407 (1626). Om nu .. Churfursten .. medh wåld och macht opponerar sigh Kongl. M:t, .. så (osv.). Stiernman Riksd. 1299 (1658).
b) intr. l. refl.: göra motstånd l. invändningar; säga emot; stundom: protestera; särsk. i uttr. opponera (sig) mot ngt, förr äv. opponera sig ngt, göra motstånd l. invändningar mot ngt, motsätta sig ngt osv. Jagh vill inthet opponera migh, uthan effterkomma edre befalninger. RP 3: 54 (1633). At jag mig med all magt opponerat oskäliga gälds betalningar. HC11H 1: 66 (1676). Innevånarna i .. Abdera opponerade sig mot .. (Demokritos') åsikter. Bolin KemVerkst. 16 (1942). särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: som opponerar sig (mot ngn), som är av motsatt mening, som står i opposition (mot ngn); särsk. i uttr. opponerad ngn (l. ngns lära) l. mot ngn osv. 2Saml. 4: 138 (1815: mot). Så tyckes han .. vara så opponerad Kant, som möjligt. SvLitTidn. 1818, sp. 341. Han och jag (voro) fullkomligt opponerade. Geijer I. 8: 489 (1829).
c) intr.: vara opponent (se d. o. a). Opponera på en avhandling. Opponera extra (i sht förr äv. extra ordinem). Hall KultInt. 17 (i handl. fr. 1630). 1751 den 29 Maji opponerade jag extra ordinem på några theologiska theses. BtHforsH 2: 4 (c. 1757). Lindahl SvMill. 3: 98 (1898: extra). SFS 1934, s. 394. särsk. (†) i uttr. opponera på ngn, opponera på ngns avhandling o. d. Swedberg Lefv. 57 (1729). Choræus Bref 13 (1799).
Spoiler title
Spoiler content