SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORNAMENTIK or1namänti4k l. ωr1- l. å1r-, l. -men-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[av t. ornamentik; bildat till ORNAMENT efter mönster av sådana ord som GOTIK, ARKITEKTONIK]
1) till ORNAMENT 2: konsten att skapa ornament, ornamentkonst; sätt att utföra ornament; äv.: lära(n) om ornamenten o. deras stilriktiga användning o. d., ornamentlära; äv. konkret, sammanfattande, om (vad som utgör) ornamental utsmyckning; ornament (särsk. hos ett visst folk l. under en viss tid o. d.), betraktade ss. en enhet. Scholander 3: 1 (c. 1870). Sundén (1888; om ornamentlära). Den kaldäiska ornamentiken bestod mest af djur- och linieornament. Hahr ArkitH 21 (1902). Den konstnärligt utarbetade ornamentiken (på runstenen). Uppl. 2: 458 (1908). Glödstämpling och därmed besläktad ornamentik i europeisk träslöjd. RedNordM 1929, s. 42. jfr BAND-, BOK-, DJUR-, KARVSNITTS-, LINJE-, METALL-, RUNSTENS-, SLING-, STEN-, VÄXT-ORNAMENTIK m. fl.
2) (i sht i vitter stil) allmännare l. bildl.: utsmyckning; prydnader; särsk. om utsmyckning l. stilistiska prydnader i (litterär) framställning (jfr ORNAMENT 3 a). Vising Rol. 125 (1898). Dahlbäck Åb. 23 (1914). Litterär ornamentik. 3SAH LVI. 2: 53 (1945). särsk. mus. om musikalisk(a) utsmyckning(ar); jfr ORNAMENT 3 b. Wegelius MusH 284 (1892). SvUppslB (1934). —
Spoiler title
Spoiler content