SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OTUR ω3~tɯ2r, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. (†) -er (Nordforss (1805), Lagus Pojk. 156 (1904)).
Ordformer
(-tour 1790. -tur 1805 osv.)
Etymologi
[av O- 1 o. TUR]
brist på tur, dålig tur. Envis, ihållande otur. Det är (likt) min vanliga otur! Det är då otur! Ha otur med ngt, råka illa ut med ngt, råka få ngt icke önskvärt. Ha otur med sig. Förföljas av otur. Han dras alltid med otur. Oturen är framme. Sitta i l. med otur (i sht i fråga om spel). Bryta oturen, göra slut på oturen. ÅbSvUndH 58: 444 (1790). I Gefle .. hade jag den oturen att finna postkontoret stängdt. Runeberg ESkr. 2: 322 (1851). Det började sprida sig ett rykte, att jag bringade otur hvart jag kom. Munthe Skizz. 92 (1888). Du bör veta, att ena stunden är du i otur men den andra slår du sexorna. Heidenstam Folkung. 1: 283 (1905; i fråga om tärningsspel). Han plägade också själf säga, att han var född med otur. Backman OkändV 179 (1911). (Staden) hade alltid haft otur med sina polismästare. Hellström Malmros 9 (1931). — särsk.
a) i vissa talesätt o. ordstäv. Den som har otur i spel, har tur i kärlek. Blanche Läk. 8 (1846). ”Det är otur” — sa' han, som tappade galoscherna. Holmström Sa' han 12 (1876). Bra te ha otur att skylla på, sa' lotsen, somna vid rodret. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i pl.: missöden, motgångar. Nordforss (1805). Det är bara bekymmer och ständiga oturer som försämra Pappas hälsa. Vasenius Top. 2: 453 (i handl. fr. 1843). Lagus Pojk. 156 (1904).
Ssgr: OTURS-DAG. SAOL (1900). Du vet väl att fredagar äro otursdagar. Munsterhjelm Trapperl. 1: 97 (1918). —
-TECKEN. (Det) ansågs .. som ett oturstecken att glömma någon sak hemma. Hembygden(Hfors) 1910, s. 94.
Avledn.: OTURA, v., l. OTURAS, v. dep. (vard.) refl. l. ss. dep.: misslyckas, gå illa l. galet. När det vill otura sig så vill det. Agrell Sthm 9 (1892). Vulkaniseringen af kautschukplåten oturas. SthmBl. 1902, nr 9, s. 3. —
OTURLIG, adj.
1) som beror på l. innebär otur; ofta ss. adv. Lundell (1893). (Han) var dock oturligt nog ej hemma. Lindblom VildmNegerb. 154 (1921). (Anfallet) avslutades oturligt med nick i stolpen. IdrBl. 1924, nr 78, s. 14 (om fotbollsspel).
2) (i folkligt spr.) som av folkföreställningen anses föra otur med sig. FoF 1933, s. 131. —
OTURSAM, adj.
1) = oturlig 1. (Hans) otursamma skott. Viksten BortLag. 139 (1919).
2) (i folkligt spr.) = oturlig 2. Skrocket om att det är ”otursamt” möta en käring, då man går ut på jakt. Norrl. 14: 8 (1926).
Spoiler title
Spoiler content