SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PEN pe4n, sbst.1, l. (numera mindre br.) PÄN pä4n, sbst.1, r. l. m. (Möller (1807) osv.) l. n. (BlBergshV 18: 84 (1687) osv.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =.
Ordformer
(pen (peen, péen) 1604 (: Nykla peninn, sg. best.), 1684 (: pen tapp), 1740 osv. penn 1604 (: nykla pennin, sg. best.). pän (pään) 1687—1920)
Etymologi
[sv. dial. pen, pän(e), penn, pänn; jfr d. pen (i bet. 4 pæn), nor. penn, nor. dial. pen, pænn; sannol. av lt. penn, pinn(e), peen, plugg, pligg, tapp, träregel, hammarpen m. m. (varav t. pinne), av mlt. pin(ne), pinne, tapp, stift, syl m. m., av fsax. pin, pinne, plugg; jfr mnl. pin(ne), penne, pinne, stift m. m. (holl. pin, pen, pinne, stift, hammarpen m. m.), fris. penn(e), pinne, tapp, plugg, pligg, ävensom feng. pinn, pinne, plugg (eng. pin); nära sammanhörande med PINNE; i bet. 2 möjl. delvis påvärkat av belgisk fr. pène, motsv. fr. panne, båda med bet.: slag l. ban på hammare (sannol. av holl. pen l. mnl. penne); jfr äv. eng. pane, peen, hammarpen. — Jfr PENA, v., PENHAMMARE]
1) (†) om tapp l. ten l. plugg o. d.; ss. efterled i ssgn NYCKLA-PEN o. ss. förled i ssgn PEN-TAPP.
2) (i sht i fackspr.) (med slagyta försedd) jämförelsevis lång o. smal del av hammar- l. slägghuvud, avsedd för bearbetning (ofta uträckning) av ett arbetsstycke o. d.; jfr BAN (se BANA, sbst.1 6 b), SLAG; särsk. dels om den (ofta utbytbara) del av en maskindriven hammare l. (i utvidgad anv.) smidespress o. d. varmed arbetsstycket bearbetas (särsk. om denna dels undre, ofta stållagda yta: slagyta), dels (o. numera vanl.) om den oftast mer l. mindre tillspetsade l. mejselformiga (ofta böjda o. kluvna) del av huvudet (på handhammare o. d.) som befinner sig mittemot slaget l. banen. BlBergshV 18: 84 (1687). Hammarban, eller Pen, är den undre stållagde delen af en stångjärnshammare. Rinman 1: 772 (1788). Gemenligen hafva hamrarne på ena ändan ban och på den andra pen, eller ock två baner eller två penar. Almroth Karmarsch 392 (1839). I hammarhufvudets nedre del (på ånghammare) inskjutes .. penet. TT 1878, s. 13. JernkA 1896, s. 32 (på smidespress). Penen (på en hammare) är formad på många olika sätt, ibland spetsig för att slå hål med och ibland tvåklufven för att kunna utdraga spik. Hector Husg. 89 (1904). 2NF 25: 1491 (1917; på slägga). jfr HAMMAR-, KORS-, PRESS-, TACKJÄRNS-PEN m. fl.
3) (numera knappast br.) slagyta på städ; äv.: sparr på städ. BlBergshV 18: 84 (1687). Järnet (räckes) tvärtsföre imellan Hammar och Städ, som bägge böra vara runda i Penet. Polhem Test. 77 (c. 1745); jfr 2. Levander DalBondek. 2: 68 (1944). jfr STÄD-PEN.
4) [jfr liknande anv. av d. pæn o. holl. pen] (förr) skeppsb. om den övre delen av skägget, som uppbar galjonsbilden. Lavén Sjöv. 10 (1853). 3NF 17: 1259 (1932). jfr SKÄGG-PEN.
Ssgr: PEN-HAMMARE, se d. o. —
(4) -STYCKE. (förr) skeppsb. timmer som bildade penen. NF 14: 1381 (1890). —
(1) -TAPP. (†) med krankik försedd tapp (till ölfat o. d.)? 1 pen tapp 1 trat. BoupptSthm 1686, s. 64 a (1684; i begravningsräkning). —
(4) -TRÄD. (†) skeppsb. = -stycke. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
(2) -ÄNDA, r. l. f., äv. -ÄNDE, r. l. m. (i sht i fackspr., mera tillf.) med pen försedd l. av pen bestående ända (av hammare o. d.). Levander DalBondek. 1: 60 (1943).
Spoiler title
Spoiler content