publicerad: 1953
POSITION pωs1iʃω4n l. pos1- l. pω1- l. på1-, äv. -itʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. possi-)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. position; ytterst av lat. positio (gen. -ōnis), vbalsbst. till ponere, lägga, sätta, ställa (se PONERA)]
I. ställning l. läge som ngt l. ngn intar.
1) mil. o. sjömil. ställning i terrängen l. läge till sjöss som trupp- l. flottavdelning har intagit o. där den inrättat sig för anfall l. försvar; äv. om terrängavsnitt l. skärgårdsparti o. d. lämpat l. inrättat ss. plats för försvarsställning; äv. i sådana uttr. som fatta l. intaga position. Fast position, permanent försvarsanläggning. PT 1758, nr 1, s. 4. Mörsare-båtarne fatta position, för att kasta på fiendens flottilj innanför Sandöarne. KrigVAT 1846, s. 50. Sylvan Vial 2: 221 (1863; om terrängavsnitt). Petljura retirerade under ständiga strider från position till position. Gummerus Orostid. 147 (1931). — jfr FÖRSVARS-, KUST-, MIN-POSITION m. fl.
2) spelt. ställning i schack- l. damspel; särsk. om fördelaktig ställning i damspel. Lewis Schack 29 (1851). Wilson Spelb. 161 (1888; i damspel).
3) kroppsställning l. attityd l. pose som person intar. Ahrenberg Öst. 86 (1890). Den ”skräddarställning”, som alltjämt är österlänningens naturligaste position. Strömbom EgyptK 59 (1928).
4) i sht dans. om fot- l. benställning som utgör grundställning vid balettdans (förr äv. vid bugning o. nigning); särsk. om var o. en av den klassiska balettens fem olika grundställningar för fötter o. ben (kallade första, andra osv. positionen). Walcke MbDansk. 7 (1782). (Han) lemnade gumman hastigt, just i halfva nigningen af tredje position. Wacklin Minn. 1: 102 (1844). Tengroth Julib. 136 (1950).
5) (numera föga br.) mus. vänstra handens ställning vid spel på stränginstrument (särsk. fiol), läge. Envallsson (1802). Höijer (1864). SvUppslB (1934).
6) ställning l. läge som föremål befinner sig i l. placeras i; förr äv. pregnant, om riktig l. lämplig ställning. Jean lägger släpet (på markisinnans klänning) i position. Strindberg NRik. 170 (1882). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 571. — särsk.
a) astr. himlakropps läge på himmelssfären, vanl. angivet gm deklination o. rektascension. Melanderhjelm Astr. 1: 61 (1795). Strömgren AstrMin. 1: 64 (1921). jfr STJÄRN-POSITION.
b) sjöt. o. geogr. läge där fartyg l. flytande föremål l. flygplan vid viss tidpunkt befinner sig; läge för ö i ocean; vanl. angivet i latitud o. longitud l. med avstånd o. bäring från känd punkt. Vrakets l. minans exakta position är okänd. TT 1897, Allm. s. 316 (i fråga om mina). (Bouvet-)öns position (har) ständigt varit osäker. SvGeogrÅb. 1929, s. 238. VFl. 1936, s. 16.
7) språkv. i fråga om antik prosodi (o. metrik): kort vokals ställning framför sådan konsonantgrupp som gör stavelsen prosodiskt lång; äv. konkretare, om konsonantgrupp (l. ljudförbindelse) som utövar dylik invärkan på den ifrågavarande stavelsen; äv.: (tillämpning av) positionslag(en); stundom (nästan bl. om ä. förh.) i fråga om kvantiterande vers i andra språk, särsk. svenska. Sammanstötande Consonanter, eller så kallade positioner. Boman Cato 2 (1802). Wallmark som gjort .. många Latinska Carmina, påstår väl att que någon gång anses såsom position. 2Saml. 10: 34 (1809). I vad mån Dalin tagit hänsyn till position är svårt att avgöra. Sylwan SvVers. 1: 198 (1925).
8) [jfr motsv. anv. av t. position] (numera bl. i Finl.) punkt l. moment l. post i tulltaxa l. utgiftsstat o. d. Forssell Stud. 2: 247 (1880, 1888). FinT 1941, 2: 126.
9) bildl.: ställning som person l. folkgrupp l. lära l. åskådning o. d. intar l. försvarar l. tillkämpat sig i samhället l. inom en viss grupp av människor l. i en diskussion o. d.; ställning i samhället; samhällsställning; ställning som ngn intar i en fråga; ståndpunkt o. d. MinnSvNH Bih. 2: 109 (1809). En ekonomiskt tryggad position. Lidforss OndMakt. 39 (1909). De första kristna hade sin position klar: kroppen till jord, anden till Gud. SvD(A) 1929, nr 307, s. 13. Att socialismen hos oss ännu kunnat behålla sin position som det starkaste partiet beror framför allt därpå att (osv.). DN(A) 1932, nr 247, s. 3. — jfr NYCKEL-, STORMAKTS-POSITION.
II. (†) antagande; grundsats; lärosats; tes, sats. RARP 14: 218 (1682). Stiernman Com. 5: 281 (1691). (I en predikan bör finnas) et visst Thema, en Position eller Proposition vare sig antingen en Tros sanning eller en Lefnadsplikt. Rydén Pontoppidan 252 (1766). Sundberg Bekänn. 14 (1879). — särsk. mat. antagande att ett visst, godtyckligt valt tal utgör det sökta (använt ss. inledande förfaringssätt vid lösning av uppgifter enligt räknesättet regula falsi (falsk ansats)). Aurelius Räkn. I 7 a (1633).
III. filos. (förhållandet att innebära ett) bejakande av ngt l. (ett) framställande av ngt ss. sant l. värkligt; förr äv. konkretare, om ngt som bejakas l. framställes ss. sant l. värkligt; med ngt växlande bet. i olika filosofiska system; jfr NEGATION 2, 3. Biberg 1: 139 (c. 1814). Position o. negation anullera hvarandra. Ribbing Log. 5 (1861). — jfr SJÄLV-POSITION.
Ssgr (i allm. till I): (I 1) POSITIONS-AFFÄR. (†) mil. ställningsstrid. Wingård Minn. 6: 130 (1809, 1847). —
(I 1) -ARTILLERI. [jfr t. positionsartillerie, eng. position-artillery] (om ä. förh.) mil. för strider om fältbefästa ställningar l. positioner avsett tungt artilleri, numera kallat: tungt fältartilleri. KrigVAH 1823, s. 44.
-regemente. artilleriregemente med tungt (fält)artilleri. BtRiksdP 1892 B, I. 1: nr 1, FörslHärordn. s. 93. —
(I 6 a, b) -BESTÄMNING. bestämning av himlakropps l. fartygs o. d. position. 19Årh. V. 1: 206 (1922). —
(I 6 a) -CIRKEL. [jfr fr. cercle de position] astr.
1) graderad cirkel på trådmikrometer till refraktor, använd för uppmätning av positionsvinklar. NF (1888).
2) (†) var o. en av sex timcirklar l. deklinationscirklar som dela himmelsekvatorn i tolv trettiograders bågar räknat från någon av himmelsekvatorns skärningspunkter med horisonten. Rålamb 4: 4 (1690). —
(I 1) -FÖRSVAR. (numera föga br.) mil. ställningsförsvar, försvar av fasta positioner. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 19, s. 18. VFl. 1911, s. 36. —
-FÖRÄNDRING. särsk. astr. till I 6 a: förändring av himlakropps position. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 2. —
(I 1) -HAUBITS. (om ä. förh.) mil. haubits för positionsartilleri, tung fälthaubits. KrigVAT 1858, s. 415. —
(I 1) -KANON~02. (om ä. förh.) mil. kanon för positionsartilleri, tung fältkanon. Andersson (1857). BtRiksdP 1875, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 42. —
(I 1) -KARTA, r. l. f. mil. karta över för positionsförsvar lämpade l. avsedda ställningar l. över befästningsanordningars läge o. beskaffenhet o. d. KrigVAH 1885, s. 272. —
(I 6 b) -LANTERNA~020. sjöt. lanterna (t. ex. topp- l. sido- l. ankarlanterna) som fartyg för för att markera sin position; förr äv. om lanterna som fördes ss. befälstecken. Trolle Sjöoff. 2: 32 (1870). ReglFl. 1899, 2: 185. 3NF (1931). —
(I 6 b) -LISTA, r. l. f. sjöt. förteckning över ett rederis utevarande fartygs positioner. SvD(A) 1918, nr 240 A, s. 13. —
(I 1) -LÄRA(N). (†) mil. lära(n) om truppers gruppering för anfall o. försvar med hänsyn till terrängförhållanden o. d. KrigVAH 1830, s. 322. Därs. 1833, s. 291. —
(I 1) -MATERIEL. (om ä. förh.) mil. (pjäs)materiel för positionsartilleri. Holmberg Artill. 3: 8 (1883). —
(I 1) -PJÄS. (om ä. förh.) mil. tung artilleripjäs för positionskrig; tung fältpjäs. Lefrén Förel. 1: 152 (1818). —
-PRINCIP. (†) I) mat. till I; jfr -system 2. Verd. 1891, s. 58. II) filos. till III: bejakande princip. Atterbom PhilH 11 (1835). —
(I 1) -SKANS. (om ä. förh.) bef. skans mellan två fasta befästningar l. fort; mellanvärk. Busch Fästn. 40 (1880). —
(I 2) -SPEL. spelt. i schack: spel som går ut på att stärka o. försvara pjäsernas positioner. 2NF 24: 918 (1916). —
-SYSTEM.
2) mat. till I 6: system för beteckning av tal, vari varje teckens talvärde beror på dess ställning l. position i förhållande till övriga tecken. Det indiska positionssystemet kom på 700-talet e. Kr. till araberna. Hedström o. Rendahl Alg. 209 (1915). —
-VINKEL.
1) astr. till I 6 a: vinkel som storcirkeln genom två himlakroppar bildar med deklinationscirkeln genom den ena av dem. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 16.
2) (tillf.) till I 6 b: uppmätt vinkel som användes för beräkning av en orts longitud- l. latitudposition. SvGeogrÅb. 1930, s. 12.
Avledn.: POSITIONELL1004 l. 0104, adj. [jfr eng. positional] spelt. till I 2: som rör l. har avseende på position. Carlén Capablanca Schack 47 (1937).
Spoiler title
Spoiler content