publicerad: 1955
PRÖVA prø3va2, v. -ade, förr äv. -er, -de, -t, -d (pr. ind. sg. -ar Rom. 2: 18 (NT 1526) osv.; -er Skogekär Bärgbo Wen. (c. 1635), CivInstr. 66 (1655). — pr. ind. sg. pass. -as 1Petr. 1: 7 (NT 1526) osv.; -es Annerstedt UUH Bih. 1: 49 (i handl. fr. 1604), Düben Boileau Sat. 86 (1722); -s Brenner Dikt. 1: 22 (1697, 1713). — imper. sg. pröva Psalt. 26: 2 (öv. 1536) osv.; pröf Tiällmann Gr. 104 (1696). — ipf. -ade Psalt. 95: 9 (öv. 1536) osv.; -de Lucidor (SVS) 403 (1674). — sup. -ad ArkliR 1554, avd. 5; -at Psalt. 66: 10 (Bib. 1541) osv.; -t LejonkDr. 116 (1688). — p. pf. -ad Psalt. 66: 10 (Bib. 1541: pröffuat, n. sg.) osv.; -d Arvidi 109 (1651)), vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. -ffu-, -ffv-, -fv- m. m.)
Etymologi
[fsv. pröva, motsv. dan. o. nor. prøve, av mlt. prōven, liksom feng. prōfian ytterst av lat. probare (se PROBERA). — Jfr PROVA, v., PRÖVA, sbst., PRÖVAN]
1) anställa (praktiska) prov med (ngt) för att utröna om det duger l. vilka egenskaper det har o. d.; gm hanterande på visst sätt l. gm begagnande o. d. undersöka (ngt) för att fastställa beskaffenheten, kvaliteten l. användbarheten o. d. (stundom äv. med inbegrepp av fastställande av beskaffenheten osv.); underkasta (ngt) prov; anställa prov l. försök; jfr FRESTA I 1, FÖRSÖKA 2.
a) med substantiviskt (sakligt) l. pronominellt obj. samt med mot obj. svarande prep.-uttr. (se ι). (Krut) Till Anders Storm Arclimestere huilket han Skot medh pröffuadh haffuer. ArkliR 1554, avd. 5. Erland .. spände bågarne för att pröfva deras kraft. Rydberg Sing. 37 (1857, 1865). (Fröbetorna) pröfvas .. med hänseende till deras specifika vigt. SmSkrLandtm. 8: 45 (1868). Att pröfva och tillämpa de grundsatser, han .. tillkämpat sig. Rundgren i 3SAH 2: 30 (1887). I Norrland pröfvade parkträd och prydnadsbuskar. Hellström NorrlJordbr. 451 (1917). Malmberg StyckVäg 34 (1950). — jfr KONTROLL-PRÖVA samt O-PRÖVAD. — särsk.
α) försöksvis använda (ngt) ss. medel för att nå ett visst avsett resultat, försöka med (ngt); jfr FRESTA I 1 a α, FÖRSÖKA 2 a (λ). Många hafua thett (dvs. ett medel mot pest) pröfwatt, och thett hafwer holpitt them. OMartini Läk. 39 (c. 1600). (I Tyskland) prövades .. olika katalysatorer. Bolin KemVerkst. 68 (1942). Vikten av att medlingens väg prövas före en eventuell intervention. KyrkohÅ 1942, s. 121.
β) närmande sig l. övergående i bet.: använda l. begagna l. tillämpa (ngt o. därvid konstatera dess kvalitet). Nær p[re]sterne finge prøffua hu[m]blan, dugde han platt jntiid. 2SthmTb. 3: 78 (1554). Detta system skulle .. hafva den fördelen, att vara pröfvadt och hafva existerat i århundraden. EkonS 1: 399 (1893); jfr 7.
γ) i fråga om kontroll av ngts användbarhet o. d. (omedelbart före ett begagnande). Tegnér (WB) 5: 141 (1821). Fieandt .. / Pröfvade sin dagg mot klacken / Och begynte strax attacken. Runeberg 2: 71 (1846). Krusenstjerna Händ. 19 (1929).
δ) (numera bl. mera tillf.) med avs. på vara, livsmedel o. d.: gm ett visst (tekniskt) förfarande undersöka kvaliteten på (varan osv.) för eventuell(t) godkännande l. köp l. försäljning l. förtäring o. d.; stundom svårt att skilja från 2 (a β). HC11H 13: 100 (1697). Nordström Samh. 2: 679 (1840). — särsk.
α') (†) i fråga om tiondeprov, i direkt uttryckt motsats till: räkna; jfr PROVA, v. 1 b δ. Tijonden blifwer här som annorstädes rächnat och pröfwat. OfferdalKArk. N I 1, s. 10 (1692). Därs. 22 (1696).
β') med avs. på vin l. öl o. d.; äv.: provsmaka; särsk. (förr) i fråga om offentlig kontroll av införda dryckesvaror; jfr PROVA, v. 1 b γ. (De) sattes .. till att pröua .. öll, som införes. TbLödöse 524 (1605). Pomp att pröfwa wijn med. VinkällR 1719, s. 251. PH 6: 4348 (1756). Möller (1807).
ε) [jfr δ] (numera i sht i α') i fråga om undersökning av ngts halt av vissa (värdefulla) beståndsdelar l. ngts (kemiska) sammansättning o. d.; analysera.
α') med av på inledd bestämning betecknande det vars förhandenvaro undersökes (jfr ζ). Avgående gaser prövas på koldioxid. Smith OrgKemi 12 (1938).
β') undersöka l. fastställa halten av värdefulla beståndsdelar hos (malm o. d.) medelst ”probersten” l. halten av ädel metall o. d. hos (smycke o. d.); (söka) fastställa (halten hos ngt); förr särsk. [jfr motsv. anv. i d.] i p. pf., övergående i bet.: ren, äkta; stundom svårt att skilja från 5. 1Petr. 1: 7 (NT 1526). Med en Pröfwesteen pröfwe wij Malmen. Schroderus Comenius 85 (1639). Hon läth kalla till sig en guldsmed och bad honom pröfwa .. gullet. Reenhielm OTryggw. 114 (1691). Ett hjerta rent och ärligt som pröfvadt guld. Tegnér (WB) 4: 423 (1824). särsk. (†) med av på inledd bestämning betecknande medlet för undersökningen (jfr ζ). Allmänheten .. pröfvar guldets halt på dess rena klang. JJNervander 1: 113 (1845).
ζ) i uttr. pröva ngt på ngt (jfr ε α', ε β' slutet).
α') med abstr. obj.: se om ngt passar för ngt, på försök tillämpa ngt på ngt. Geijer Häfd. 193 (1825). Upmarcks talarekonst pröfvades på ämnen af detta slag. Svedelius i 2SAH 40: 543 (1865; jfr β').
β') med konkret obj.: ställa ngt på prov l. se om det är bra o. d. gm att använda det på ngt. Hagberg Shaksp. 1: 32 (1847). Han .. pröfvade .. (yxans) skarpa egg på allt, som låg i hans väg. LbFolksk. 3 (1890).
η) (ålderdoml.) i sådana uttr. som pröva svärden, övergående i bet.: kämpa, strida; äv. bildl. Tegnér (WB) 5: 80 (1825). Wallin Rel. 4: 502 (1837). Derborta må vi pröfva svärden: / Med dessa trupper .. / .. väntar (man) ej .. attack, man gör. Runeberg 2: 118 (1846). jfr: Hvi pröfvas ej huggande / jernen ännu? Tegnér (WB) 2: 14 (1808).
ϑ) (numera knappast br.) i fråga om ngts passform o. d., med avs. på klädesplagg, smycke o. d.: prova (se PROVA, v. 1 b β). Vår Eric kallas in sin nya råck at pröfva. Livin Kyrk. 13 (1781). Börjesson E14 40 (1846; bildl.).
ι) i uttr. pröva med ngt, göra ett försök l. försöka med ngt; jfr 10 o. FÖRSÖKA 2 a λ. Hwarföre må the (lärde) .. / .. intet medh migh (dvs. svenska språket) pröfwa, / Til theras Prijs och mijn? Skogekär Bärgbo Klag. C 1 a (c. 1632).
κ) (†) med obj. samt bestämning i form av indirekt frågesats (jfr b): underkasta (ngt) prov l. undersökning för att erfara (hur ngt förhåller sig l. dyl.); jfr FRESTA I 1 c. Att .. platzen .. skall pröfwass medh jernstörar, om ther ähr diup jordemån. Murenius AV 575 (1665).
λ) med avs. på egna själsförmögenheter l. färdigheter l. kroppsdelar o. d.; äv. bildl. Pröva sina krafter. Pröfwa tijn ögons macht, tin oförlijklige Fägring. Stiernhielm Herc. 56 (1648, 1668). Örnen .. pröfvade dem (dvs. vingarna) alltjemnt och steg emot solen. Tegnér (WB) 3: 143 (1817). Tankarna började .. pröfva sina vingars styrka. De Geer Minn. 1: 89 (1847, 1892). Hallström Händ. 173 (1927). — särsk. [jfr liknande anv. i dan. o. nor.] (numera bl. tillf.) i uttr. pröva sin förmåga l. sin styrka (förr äv. sina konster) med ngn o. d., mäta sina krafter osv. med ngn. Sigmund Brästison pröfwade sina konster med Konung Olåf Tryggwason .. med simmande, skiutande (m. m.). Peringskiöld Hkr. 1: 312 (1697). SAOB F 1459 (1926).
μ) med avs. på ngns kunskaper o. d.; jfr 2, 3. FörslSkolordn. 1817, s. XIX. Att läskunnigheten pröfvas. Schück o. Lundahl Lb. 1: 29 (1901). jfr (tillf.): Att de .. (vid akademien i Uppsala) motte pröfwe (studenternas) progressus in studiis. RA II. 2: 124 (1617).
ν) i uttr. pröva lyckan l. sin lycka o. d., se hur man lyckas med ngt l. om lyckan står en bi, försöka l. fresta lyckan; jfr FRESTA I 1 a β, FÖRSÖKA 2 a ε. CupVen. A 5 a (1669). Hertigen .. fann sig .. hugad att å nyo pröfva krigslyckan. Ekelund 1FädH II. 1: 111 (1830). I de två små insjöarna .. kunde man pröva sin fiskelycka. Fatab. 1946, s. 27.
ξ) ge sig in på l. vara med om (ngt) för att få veta vilken förmåga man har att stå ut med det l. i hopp att lyckas trots svårigheter l. faror o. d.; fresta sin lycka i (ngt), se hur man tilltalas av l. tycker om (ngt), ”smaka på”, försöka sig på (ngt); stundom övergående i o. svårt att skilja från 10 b. Ehrenadler Tel. 64 (1723). Fädrens enkla lif dem pröfva lyster. Snoilsky 3: 49 (1883). Ni skulle pröfva själf en marsch med packning och gevär! Tengström Kipling Sold. 2 (1899). Snoilsky .. hade prövat sonetten förr ..; men först i España når han till mognad i konstarten. Hallström i 3SAH 42: 241 (1931). — särsk. (mera tillf.) med avs. på skola. Efter att med föga lycka ha pröfvat ett prästseminarium, rymde han från värnplikten. Hallström i 3SAH 24: 246 (1910).
b) i förb. med indirekt frågesats (jfr a κ): gm försök l. prov l. praktisk erfarenhet söka utröna. Pröva om det går att få eld på veden! Kyrkol. 10: 2 (1686). (Vi) ska .. pröva vem av oss som bäst förstår sig på den här sortens arbete. Lagerlöf Holg. 1: 169 (1906). En flicka (ville) pröva om hon skulle kunna ta i (troll-)björken. FoF 1944, s. 152.
c) i abs. anv. (äv. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ande); särsk.: känna sig för l. kontrollera sin förmåga (särsk. innan man på allvar tar itu med ngt o. d.); äv.: företaga en handling för att se om den är möjlig l. vad resultatet blir l. om resultatet blir det avsedda; jfr 2 d. Det kanske inte går, men jag prövar väl. (Skalden) stämmer tonen, sakta pröfvande, till dess / att handen griper väldigt uti strängens guld. Tegnér (WB) 5: 156 (1822). Att förhållandet mellan Birgit och mig från prövandets stadium glidit in i varaktighet. Heerberger NVard. 334 (1936). Edström Hund. 128 (1948). — särsk. i p. pr., i utvidgad anv., om sak.
α) som innebär att man känner sig för l. vill kontrollera sin förmåga o. d.; som görs på prov l. försöksvis. Några pröfvande löpningar öfver tangenterna — och så började han. Lundegård Prins. 190 (1889).
β) som innebär att man underkastar ngt ett prov. Han tände lugnt sin cigarr, drog ett par pröfvande bloss och nickade belåtet, den smakade utmärkt. Janson Par. 27 (1900). Dens. CostaN 2: 224 (1910).
2) gm tankearbete l. efterforskningar o. d. söka komma underfund med (hur ngt förhåller sig l. huruvida ngt är sant l. riktigt l. bra o. d.), gå igenom o. överväga de olika omständigheterna i l. rörande (ngt); (söka) utforska l. undersöka l. utröna (ngt), underkasta (ngt) granskning, granska, utföra granskning; stundom: nagelfara; ofta i fråga om överväganden av domare, domstol, synenämnd o. d.; jfr PROVA, v. 1 d.
a) (i sht i utpräglat skriftspr.) med abstr. obj. (äv. obj. betecknande skrift o. d.). 1Tess. 5: 21 (NT 1526). (Bibeln är) then endeste Regel och Rättesnöre till att pröfwa all lära. KOF II. 2: 4 (c. 1655). Syndernas ärkänsla kommer therutaf, när en pröfvar sit tilstånd efter Guds Lags reglor. Rönigk Fresenius 31 (1753). Sedan Riksens Höglofl. Ständer pröfvat detta mål. PH 8: 30 (1762). Armén .. skulle .. pröfva krigets laglighet. Järta 1: 49 (1809). Fullmäktige (hade) prövat ansökningarna. Ambrosiani SvSkråämb. 47 (1920). — jfr OM-PRÖVA. — särsk.
α) med avs. på skrift, text o. d.: granska, nagelfara (med hänsyn till källvärde l. korrekthet o. d., mera tillf. äv. konstnärligt värde). LandtmFörordn. 9 (1765). Har man väl rätt at .. pröfva dem (dvs. Fredmans epistlar) efter Verskonstens allmänna lagar? Kellgren (SVS) 5: 245 (1790). Pröva en text med hänsyn till dess äkthet. Auerbach (1913). jfr (†): Sedan man nu pröfvat grunden til Svenska Historien (dvs. undersökt källorna och deras trovärdighet) blifver det (osv.). Lagerbring 1Hist. 1: 16 (1769).
β) i fråga om kontroll av huruvida ngt kan verifieras o. d. Den detta intet wijl troo, han kan pröfwat. Rudbeck Atl. 1: 662 (1679). Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. V (1885). särsk.
α') mat. i fråga om resultat vid räkning, rot till ekvation o. d.; särsk.: kontrollera riktigheten av (resultatet osv.). Man har på en gång .. både subtraherat och pröfvat subtraheringen. Palmquist Räkn. 25 (1750). Pröva de erhållna rötterna. Hedström o. Rendahl Alg. 72 (1915). särsk. dels i förb. med indirekt frågesats (jfr c), dels i abs. anv. (jfr d). Björling Alg. 1: 133 (1861; abs.). Pröfva .. om de funna X-värdena verkligen satisfiera sjelfva roteqvationen. Därs. 140.
β') (tillf.) i p. pf. övergående i bet.: verifierad, sann. Mörka skildringar .. (göra) nytta, om de teckna verkligt pröfvade sakförhållanden. SLorS 6: 31 (1891).
γ') (†) i uttr. pröva ngt emot ngt, kollationera ngt med ngt, kontrollera ngt under jämförelse med ngt. Sedan .. (räkningarna) äro behörigen jemnförde och pröfwade emot Cassan. CivInstr. 500 (1704).
b) (†) med konkret sakobj. (jfr a γ): undersöka; äv. närmande sig l. övergående i bet.: kontrollera (ngt) o. fastställa huruvida skador förefinnas l. läget är riktigt o. d.; stundom svårt att skilja från 1 a. Vid de ankommande Påsterne, har PåstFörvaltaren, at pröfva Sigillen på Paqueterne. PH 3: 2215 (1745). Then, som vore förordnad, sådane skiljemärken (dvs. råmärken) at pröfva. LandtmFörordn. 171 (1749). — särsk. liktydigt med: utforska. Menniskan har gått långt i kännedom af verlden, .. hon har genomforskat rymden, hon har pröfvat djupet. Wallin 1Pred. 2: 75 (c. 1830).
c) (i sht med vitter l. ålderdomlig prägel, särsk. i lagspr.) i förb. med indirekt frågesats (jfr a β α' slutet). Så pröffuar nu, / Om thenne min anslag är och aff gudh. Holof. 31 (c. 1580). Begärer någon .. upskåf .. tillåtes Domaren at pröfwa och öfwerläggia om sådant upskåf är skiäligt. Schmedeman Just. 1419 (1695). Viljans .. frihet (består) Däruti at man kan .. pröfva och öfverväga huru vida hvar och en sak är god eller ej. Bergklint MSam. 1: 24 (1781). Kallenberg CivPr. 1: 443 (1918). — särsk.
α) (numera knappast br.) försöka bli på det klara med (ngt), grunda ut, tänka efter. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). Nå, lät oss nu pröfva huru vij ska bära oss åt. Boding Mick. 15 (1741).
β) (†) ta reda på. Een Vngkarl skal haff' loff, på alla orter pröffwa, / Hwar Iungfrwr wancka kan. CupVen. B 1 a (1669).
d) (med något vitter prägel) utan obj.; jfr a β α' slutet, e, f. (Cartesius') lära om Tviflet: at icke dömma förr än man pröfvat. Kellgren (SVS) 2: 239 (1787). Hvar domare pröfvar / Illa, så framt han är mutad. Adlerbeth HorSat. 47 (1814). Mången är snar att skylla, men sen att pröfva. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. (†) i uttr. pröva om ngt, gå igenom o. överväga de olika omständigheterna rörande ngt (i syfte-att utröna vad som är rätt l. riktigt o. d.), rannsaka rörande ngt. Doch skal om sådane Måhl tilförende af Nämbden grannel. ransakas och pröfvas. Schmedeman Just. 293 (1652). (Han) Bådar upp sitt rikes alla / Länsvasaller; .. att pröfva / Om hans rätt till brödrens länder. Oscar II I. 2: 74 (1859, 1886).
e) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (jfr 1 c, 3 e); särsk. dels om granskning o. d.: som innebär prövning (se d. o. 2), dels (mera tillf.) i uttr. vara prövande mot ngt, äv. närmande sig bet.: förhålla sig avvaktande gentemot ngt. Erfarenhetens .. pröfvande granskning. Lyceum 2: 133 (1811). Den svenske bonden .. är .. försigtig och pröfvande mot nyheter. VL 1897, nr 188, s. 2. Den prövande lyssnaren. Böök i 3SAH LVIII. 1: 8 (1947).
f) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ande; särsk. om domstols l. myndighets prövning av ett mål l. en rättslig fråga o. d. Brottmål, som Underrätt dömdt, och til Hofrättens pröfvande skutit. RB 24: 12 (Lag 1734). PH 5: 3064 (1751).
3) [jfr 1, 2] undersöka kvalifikationer l. kunskaper o. d. hos (ngn), sätta (ngn) på prov; särsk.: examinera (ngn), underkasta (ngn) förhör (numera i sht med avs. på hans kunskaper); kritiskt granska (ngn); äv. abs. LPetri Sir. 6: 7 (1561). (Prokanslern skall för de lediga professurerna uppsöka) skickelige .. Män, dem examinera och pröfua Uthi deres religion och lärdom. Thyselius HdlLärov. 2: 34 (1625). Pröfwa först dhe nyia wännerna, före än du förlåter (dvs. överger) dhe gambla. Grubb 412 (1665). Vid Terminernes början .. (skola) novitii pröfvas, som vid Lärostaden vilja blifva antagne. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. D 4 b. Jag har blott dig pröfvat så, / obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Oaktadt .. examinatorn i Studentexamen endast pröfvat dem några minuter. SKN 1844, s. 55. Schück o. Lundahl Lb. 1: 46 (1901). jfr: Några pröfvande frågor i katekesen och latinska grammatikan. Ödman UngdM 1: 37 (1862, 1881); jfr e. — jfr EFTERPRÖVA samt MÅNG-, O-PRÖVAD. — särsk.
a) (om ä. förh.) i uttr. pröva ngn på vattnet, underkasta ngn (i sht en för häxeri anklagad) vattenprov; jfr PROVA, v. 1 a. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 208 (cit. fr. 1610). Gadelius Tro 2: 316 (i handl. fr. 1671).
b) (†) med obj. samt bestämning bestående av indirekt frågesats. Att .. Christianus Christophori må varda pröffvat, om han retsinnigh är i sin religion. OxBr. 12: 34 (1619). Wallquist EcclSaml. 1—4: 337 (1668).
c) (†) pröva sig vänner, betecknande att man väljer sådana till vänner som man satt på prov l. som man sett visa sitt värde o. d. Tu .. (skall) pröfwa tigh wänner, icke meere anseendes theras börd, än .. hurudana the äre. Girs Edelh. F 4 a (1627).
d) refl.; särsk.: anställa självrannsakan; ägna sig åt eftertanke så att man blir på det klara med sig själv o. vad man vill o. d.; numera i sht (vanl. med vitter prägel) i uttr. pröva sig själv. 1Kor. 11: 28 (NT 1526). När wij nw pröffue oss, finne wij intit annat j oss än synd. OPetri Hb. D 4 b (1529). Pröfva dig då och beslut, om du vill som maka den ädle / Följa. Runeberg (SVS) 3: 118 (1836). (Hon var orolig) att jag icke nog pröfvat mig själf, innan jag tagit detta steg. De Geer Minn. 1: 103 (1847, 1892). Harlock (1944). särsk.
β) (†) med bestämning bestående av en indirekt frågesats. The, som sig sielfwa pröfwa, om the förstå hwad thetta heliga wärket hafwer at innebära. Swebilius Cat. 2: 101 (1689).
e) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (jfr 1 c, 2 e); i sht dels (om person) ss. predikativ, dels om ögon l. blick (särsk.: forskande, kritisk). Han betraktade prövande sin vän. Rydberg Vap. 39 (1891). Amerikanarn .. såg på honom med .. strängt prövande blick. Moberg Utvandr. 444 (1949).
4) (†) undersöka (ngn del av) kroppen l. hälsotillståndet hos (ngn); (läkar)undersöka (ngn). (De kristna fångarna) blifwa .. pröfwade och ransakade i Munnen och på Ledamöterna lika som när man kiöper en Häst. Dryselius Måne 508 (1694). At inga ammor .. tilstädjas at emottaga amme-tiänst, förän de af förfarne Medicis blifvit pröfvade och befundne obesmittade. Berch Hush. 78 (1747).
5) (numera bl. mera tillf., i sht ålderdoml.) med saksubj. (stundom äv. i pass. med utsatt l. underförstådd saklig agent): utsätta (ngn l. ngt) för påfrestningar l. påkänningar som visa kvaliteten l. användbarheten hos (ngt) resp. kvalifikationerna l. dugligheten hos (ngn), ge besked om l. visa l. avslöja hur (ngn l. ngt) egentligen är, sätta på prov; jfr 1 (ε β'), 3. Syr. 27: 5 (öv. 1536). Såsom eelden pröffuar silffuret och vgnen guld. Ordspr. 17: 3 (Bib. 1541). Äsian pröffuar lödhningen. Syr. 31: 26 (”32”) (Därs.). Allt virket af torrkande rök må pröfvas vid härden. Adlerbeth Buc. 59 (1807). Striden pröfvar klingan. Tegnér (WB) 5: 16 (1825). Ling Regl. 60 (1836). Den flotta, som nu gick att pröfvas. Oscar II I. 1: 35 (1858, 1885). jfr: Esyan bepröffuar lödt iern, alt så pröffuar ock wijnet offuerdådig hierta när the drucken äre. Syr. 31: 26 (”32”) (öv. 1536). — särsk. i ordspr. Wäldet pröffuar manen. SvOrds. C 7 a (1604). Mootgång pröfwar sinnet. Grubb 533 (1665). Nödh pröfwar wänner. Dens. 601. Penningen pröfwar mannen. Dens. 669. I nöden pröfvas vännen. SvTyHlex. (1872).
6) [utvecklat ur l. specialanv. av 3 (o. 5)] utsätta (ngn) för olyckor l. lidanden l. motgångar o. d. (varvid vederbörande får tillfälle att visa sin värkliga karaktär, att vinna livserfarenhet, mogna o. d.), drabba med hemsökelser, hemsöka, sända en prövning l. prövningar över (ngn); särsk. i fråga om olyckor osv. som en högre makt låter drabba en människa för att sätta henne på prov l. luttra l. härda henne o. d.; äv. med obj. betecknande ståndaktighet l. tro o. d.; äv. abs. Psalt. 11: 5 (öv. 1536). (Gm blindhet) pröffuadhe Gudh, sin vthkorade wen. TobCom. A 3 b (1550). Hemmen edra salta Tårar, / .. Så plär Gudh pröfwa. Lucidor (SVS) 98 (1668). Den Högste vil dig ofta pröfva, / Han vil af kärlek dig bedröfva. Dalin Vitt. I. 3: 99 (1747). Herren pröfvar blott, han ej förskjuter. Runeberg (SVS) 1: 118 (1830). Moberg Utvandr. 411 (1949). — särsk.
a) (†) i uttr. pröva ngt till godo, i god avsikt utsätta ngt för prövningar. Til godo pröfwar .. (Gud) sina Barns Troo. Swebilius Cat. 2: 72 (1689).
b) i p. pf.; särsk.: drabbad av prövningar (se PRÖVNING 4) l. hemsökelser. En hårt prövad familj. Runeberg 5: 91 (1860). Glädje till ett .. pröfvadt folk. Snoilsky SDikt. 3: 179 (1878). Att Vår Herre var nätt i måttet när det gällde den fattige och prövade. Johnson Här 162 (1935).
c) (mera tillf.) i utvidgad anv., med saksubj. (jfr 5); äv. närmande sig bet.: drabba; i p. pr. särsk. (tillf.) närmande sig bet.: svår, hård. Pröfvande öden. Adlerbeth Æn. 8 (1804). Geijer Skald. 97 (1812, 1835). Wallin 1Pred. 3: 257 (c. 1830).
7) i p. pf.: som satts på prov o. visat sina goda egenskaper, (vid prov) befunnen god l. lämplig l. framstående o. d.; numera i sht med anslutning till 6; stundom svårt att skilja från 5; jfr PROVA, v. 3. Kolmodin Liv. 1: 242 (1831). De redan under Karl den niondes tid pröfvade Jakob De la Gardie, Ewert Horn, Herman Wrangel. Fryxell Ber. 6: 179 (1833). Pröfvade i hundra strider, / De ur ledet stego opp. Snoilsky 2: 34 (1881). Wrangel var en gammal herre .., högt bildad, prövad i höga ämbeten. Österling i 3SAH LVII. 2: 13 (1946). — särsk. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i rent adjektivisk anv.: beprövad (se BEPRÖVA 4 slutet).
a) om person; stundom övergående i bet.: erfaren, ”garvad”. (Barnmorskorna böra vara) frijmodige, .. till någon ålder komne, pröfwade. KOF II. 2: 38 (c. 1655). Besättningen, bestående af 600 pröfvade soldater, afslog hvarje underhandling. Fryxell Ber. 6: 371 (1833). Den unge konungen .. torde hafva önskat att mot fienden kunna använda den pröfvade krigaren. Tegnér SvBild. 63 (1896).
8) [jfr 1 a ξ, 3, 11] (†) ha samlag med (ngn); särsk. i p. pf., om kvinna: icke intakt. Hade hon wäll skulle slita ryghuden, för dätt hon haf[wer] pröfwat andre män. ÄARäfst 34 (1596). Ransaka om en Qwinna är Jungfru, eller en pröfwad Möö. Hoorn Jordg. 1: 328 (1697). jfr: Gå och pröfva. Stiernstolpe Arndt 1: 151 (1807; från Gotl.; i fråga om samlag på prov mellan fästfolk).
9) (utom i vitter stil numera i sht i c) fresta på, utsätta (ngn l. ngt) för påfrestning, (starkt) taga i anspråk, (hårt) anlita (ngns krafter l. uthållighet, ngts styrka o. d.), anstränga, fordra ngt av (ngn l. ngt); jfr FRESTA I 4, FÖRSÖKA 8. Med ju mindre behof, frikostigheten de (dvs. getterna) pröfva, / Ju mer må de .. beskyddas. Adlerbeth Buc. 99 (1807). (Pors-)ölet pröfvar både hufvudet och knäna. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 210 (1857). Minnets kraft pröfvas mindre af att igenkänna än af att reproducera. UVTF 26: 104 (1880). Arbetet vid fisket .. pröfvar sin man. Ahrenberg StRätt 124 (1899). — jfr NERV-PRÖVANDE. — särsk.
a) med avs. på tålamod. Sahlstedt (1773). Schönberg Bref 1: 324 (1778). Du pröfvar mitt tålamod för mycket, Rigitza. Carlén Repr. 9 (1839). Vissa elaka vägstycken, som hårdast pröfvade de vägafarandes tålamod. LoF 1873, s. 45. Wirsén i 3SAH 2: 156 (1887). jfr TÅLAMODS-PRÖVANDE.
b) (†) möjl. övergående i bet.: utsätta för frestelse, fresta. J .. redlige Män af Finlands inbyggare .., som mest pröfvade genom förförelse, hafven så .. ståndaktigt den emotstått. Gustaf III 1: 123 (1789).
c) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: påfrestande, ansträngande; särsk. pregnant: påfrestande för sinnesjämvikt, tålamod o. ”nerver”; tålamodsprövande, irriterande. Geijer I. 5: 94 (1811). Ifall .. (nybörjarna på småtorpen) förmått sträfva sig igenom den mest pröfvande tiden — skola de (osv.). SLorS 6: 7 (1891). Litet pröfvande är i en del af just de angenämaste kretsarne — banjon eller gitarren. OoB 1893, s. 424. (Carlyles) språk, ofta pröfvande. Hallström Skepn. 186 (1910). Att få smussla undan det prövande broderiet. Krusenstjerna Pahlen 1: 164 (1930). Att skära ned litet i det prövande programmet. SvFl. 1939, s. 198.
10) (utom i c numera i sht ålderdoml. l. i vitter stil) försöka (se d. o. 4); ofta med bibet. av att försöket göres för att mäta den egna förmågan l. utröna om handlingen är möjlig o. stundom svårt att skilja från 1.
a) med inf.: göra försök (att), söka l. sträva (att); i sht i nekad sats stundom närmande sig bet.: understå sig l. inlåta sig på (att). Tu skalt ey pröfwa, Skalkheet at öfwa / Emot en Arman. Arvidi 161 (1651). (De) som .. pröfwa att få .. (klingan) utur handen (på motståndaren). Porath Pal. 1: I 2 b (1693). Spinnelen .. pröfvade .. at göra .. (väven) fastare och tätare. Linné Sk. Föret. 5 b (1751). (Birgitta) pröfvade att tänka på Heliga grafvens stad. Heidenstam Birg. 32 (1901). Mannen harklade och spottade och prövade att klara strupen på alla möjliga sätt. Wägner NattS 18 (1926). särsk. [jfr liknande anv. i d.] (mera tillf.) för att ange att ngn gör en trevare l. yttrar ngt med tvekan o. osäkerhet o. d. Månne det kan vara plats för oss fattiga bönder borta i Sverige? prövar en att säga. Blomberg Bab. 82 (1928).
b) med substantiviskt (abstrakt) obj. som direkt l. indirekt uttrycker handling: försöka åstadkomma l. åvägabringa (ngt); äv.: inlåta sig på, våga sig på; ofta svårt att skilja från 1 a ξ. Hvem först af de tvenne det tillkom / pröfva den vådliga färd. Tegnér (WB) 5: 23 (1825); jfr 1 a ξ. Att genom ett allvarligt reformarbete pröfva en räddning. Stavenow G3 105 (1901). Därs. 134. särsk.
α) (tillf.) med avs. på steg: försöka ta. När du i parken pröfvar första stegen. Heidenstam Alienus 1: 20 (1892).
β) (†) övergående i bet.: utöva, begå. Then som orät pröfvar, / och sig altidh öffvar, / vthi sueck. Visb. 1: 221 (c. 1620).
c) i abs. anv.; vanl. avseende en värksamhet som framgår av sammanhanget; stundom: bjuda till l. göra ett försök; numera bl. med anslutning till 1 c. Ling Gylfe 231 (1814). För din uppmanings skull vilja vi pröfva. Lönnberg FnordSag. 1: 39 (1870). Låt mig pröva en gång. Auerbach (1913).
11) (numera bl. i vitter stil) (få) erfara, få erfarenhet av, röna; stifta bekantskap med, få känning av, lära känna; ”få se”, få uppleva, få ”smaka på”, fresta (se d. o. 5); numera nästan bl. (ofta i inf. ss. bestämning till verbet få): (få) utstå l. genomgå l. råka ut för (ngt svårt l. obehagligt o. d.).
a) med substantiviskt l. pronominellt obj. Han fick pröva sina överordnades vrede. Skam få wij, thet skal tu pröffua. Prytz OS C 3 a (1620). Däss Sanning ha wij pröfft! LejonkDr. 116 (1688). (Vi) måste .. intet glömma vår ära qvar vid vår nattduk, när vi gå i sällskap: Det pröfvade jag sedan. Dalin Arg. 1: 207 (1733, 1754). Den hjelpsamhet af dig de pröfva. GFGyllenborg Vitt. 2: 89 (1795). Steppens son med blodig panna / Pröfvar re'n hans svärd. Runeberg 2: 86 (1847). (Hon) hade .. pröfvat åtskilliga motgångar. Rydberg Ath. 282 (1859). Ni har ej pröfvat en sådan lek (dvs. strid), / Min sorg det gör. Runeberg 5: 87 (1860). En ridt, hvartill han aldrig förr pröfvat maken. Wigström Folkd. 1: 239 (1880). Godheten irriterade honom, därför att han icke på allvar prövat dess motsats. Siwertz JoDr. 60 (1928). särsk.
α) (i vitter stil, föga br.) med avs. på sinnesrörelser l. sinnesstämningar o. d. Hallström Than. 36 (1900). Hon .. pröfvade under denna tid sorgen att förlora sin ene son. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 117 (1913).
β) (†) lägga märke till l. se (ngt som händer en annan l. som tilldrar sig utan att direkt angå l. drabba en själv). Hans trånge legenheet (dvs. klena ekonomi) oanseedt wij wäl här in loco dageligen pröfue. BraheBrevväxl. II. 1: 24 (1644).
γ) (†) i direkt uttryckt motsats till: se; närmande sig l. övergående i bet.: förnimma. Psalt. 95: 9 (öv. 1536; Bib. 1541: förnummo). Thet j migh biwdhe, Kan iagh intet behöffua, / Som j skole strax, bådhe see och pröffua. TobCom. F 3 b (1550).
δ) (†) med avs. på naturföreteelse, övergående i bet.: stöta på, möta. Man .. pröfvar, så snart man kommer från Småländska bergen in i Skåne, likasom et annat Climat. LBÄ 9—10: 89 (1798).
ε) (†) övergående i bet.: göra anspråk på att röna. Pontanus och the flera, / Medh Falskheet, gifwa an, / At Danskan Heder mehra (än svenska språket), / Aff Åldren pröfwa kan. Skogekär Bärgbo Klag. C 1 a (c. 1632).
ζ) (†) i p. pf., i konstruktion efterliknande l. motsvarande latinets ablativus absolutus. Det var .. bland eder .. som .. (han) efter pröfvade stormar, återfann lugnet. Wallin Vitt. 2: 317 (1811). Dens. 1Pred. 3: 318 (c. 1830).
b) (numera föga br.) i förb. med indirekt frågesats; förr särsk. närmande sig bet.: få kännedom om, (få) veta. Widekindi KrijgH 453 (1671). Våra härar .. med blygd .. pröfvat, / .. Hvad man bör frukta af hans (dvs. Gustav Vasas) hand. Kellgren (SVS) 3: 139 (1786).
c) (numera föga br.) i förb. med att-sats (med utsatt, förr äv. utelämnad konjunktion). Få wij hielp, tå sku the pröffua, / Wij them redeligh betala. Prytz G1 E 2 a (1621). J hafven pröfvat, at kärlekens villor kunna någon gång hafva lyckliga följder. Björn FörfFl. 58 (1791).
12) (numera bl. ålderdomligt, i sht i lagspråk) (efter undersökning l. övervägande, förr äv.: under det att man gör l. ss. ett resultat av erfarenheter l. iakttagelser) finna; anse, bedöma; ”se”; äv.: (efter granskning o. med ledning av vissa omständigheter l. fakta) avgöra, fastställa l. bli på det klara med (ngt l. hur ngt förhåller sig o. d.); jfr PROVA, v. 3 c. UpplDomb. 5: 179 (1597). At .. (Arkimedes) kunne pröfua fijnheten af Materien, i heelt och ofördärffuat Smijde. Stiernhielm Arch. A 4 b (1644); jfr 1 a ε β'. Gälle hvad de fleste (i fiskelaget) i thy fall pröfva, hvilket af Domaren til efterlefnad fastställas bör. PH 8: 324 (1766). jfr: I Nödfall håller hwarken fiättrar eller Boyor: Dhet .. offta pröfwas aff fångar som sittia på Lijfwet. Grubb 599 (1665); jfr 11. — särsk.
a) med adjektivisk objektiv predikatsfyllnad (stundom med underförstått obj.); jfr b. Vad rätten prövar nödigt, skäligt, lämpligt. Skogekär Bärgbo Wen. 8 (c. 1635). Det arbetet .. I pröfwen nödigt och nyttigt till Wår och Riksens tienst. Schück VittA 2: 78 (i handl. fr. 1681). Han är pröfwader dugelig till solldat. VDAkt. 1709, nr 297. Efter något betänckande, pröfvade Hans Maj:t redigare och bättre, at (osv.). Nordberg C12 1: 499 (1740). Hvar dödelig måste / .. pröfva den (dvs. kärleken) bitter. Adlerbeth Buc. 22 (1807). Alltså .. pröfvar riksrätten rättvist förklara, att (osv.). MinnSvNH XII. 1: 271 (1835). Nyström Svedelius 1: 140 (1887). särsk.
α) i s-passivum; särsk.: befinnas. CivInstr. 57 (1655). Ther så skee kan, och nödigt pröfwas. KOF II. 2: 32 (c. 1655). Om hans talan pröfves ohemul, plichte efter Lag. Kyrkol. 15: 26 (1686). (Josephus) pröfvades värdig at bekläda Landshöfdinge syslan uti Galileen. Bælter JesuH 5: 949 (1759). Om någon efter 18 § .. pröfvas skyldig till straffarbete. SFS 1905, nr 9, s. 4.
β) (†) med predikatsfyllnaden föregången av för. HC11H 11: 28 (1671). Såsom Kongl. Maj:t .. för nödigt pröfvat, at Landtmätarne .. med en .. Jnstruction blifva försedde .., Så (osv.). LandtmFörordn. 13 (1725). särsk. i uttr. pröva ngt för gott, godtaga l. gilla ngt. Så mente han sig kunna .. giöra Academien i detta mål nöje. Hvilcket pröfvades för godt. VetAP 1: 33 (1739); jfr α. jfr GOTT-PRÖVANDE.
b) i förb. med ackusativ med inf. l. (i pass.) nominativ med inf. Lagförsl. 11 (1609). Thet förnemligaste hinder som i wägen war (för fred), pröfwade the komma aff den dichtade Demetri. Widekindi KrijgH 435 (1671). Den .. som pröfvas öfvergå alla andra .. uti Kroppsstyrcka. Ehrenadler Tel. 183 (1723). Ärender, hvilka (konungen) .. pröfvar böra hemlige hållas. RF 1809, § 54. SFS 1907, nr 48, s. 1. Kallenberg CivPr. 2: 150 (1927). jfr (†): (Om) han (dvs. en stipendiat) .. pröfwas att hafwa illa anlagt Academiens penningar, obligeras tå att betala them. Rudbeck Bref 15 (1662).
c) (numera föga br.) i förb. med indirekt frågesats l. att-sats; stundom svårt att skilja från (2 o.) 11. Rom. 2: 18 (NT 1526). Pröfwes att han der til skickelig är, då (osv.). Annerstedt UUH Bih. 1: 49 (i handl. fr. 1604). Emedan Wij af åtskillige exempel .. pröfwat hafwe, hwad miszbruk .. förorsakas, tå (osv.). Schmedeman Just. 891 (1685). Skulle Domaren pröfva, at någon Byagranne .. velat hindra storskiffts delningen, bör (osv.). LandtmFörordn. 194 (1762). HT 1919, s. 23 (1789). Nordström Samh. 2: 81 (1840). särsk.
α) (†) i uttr. kunna pröva, kunna konstatera l. fastslå l. anse bevisat (att ngt förhåller sig så l. så). Tå man pröfwa kan at .. (judarna) komma medh en reen Troo, tå först skal man meddeela them Dopsens Nådh. Schroderus Os. 1: 633 (1635).
β) (†) för sin del finna l. hålla för troligt, mena, tro (att). Hvad pröfvar du att jernet uppå mitt spjut kan väga? Topelius Läsn. 1: 25 (1865).
γ) (†) närmande sig l. övergående i bet.: gm erfarenhet veta (hur ngt är). Såsom Kongl. Maij:tt nogsampt pröfwer, huadh eensijdige Resolutioner .. för oreda .. af sigh föda. CivInstr. 66 (1655).
δ) (†) närmande sig l. övergående i bet.: ge bestämmelser om (hur ngt skall vara), bestämma. Som Öfverheten blott / Har rätt, at pröfva til hvad mått / En Undersåte .. / Må äta. Kellgren (SVS) 2: 341 (1792).
d) (†) i uttr. pröva snillen efter ngt, med ledning av ngt bedöma att personer äro snillen. De, som pröfva stora snillen efter en viss .. uprorsanda. Höpken 1: 220 (1745).
e) (†) med obj. åtföljt av sats inledd av konj. det. Någon Tjenst, som de .. pröfvat, det han densamma kan .. förrätta. CivInstr. 103 (1723).
f) (numera bl. tillf.) i uttr. pröve domaren, för att beteckna att undersökningen (jfr 2) o. domen i ett mål tillkommer domaren. MB 20: 5 (Lag 1734). Den allmänna regeln ”pröfve domaren!”. Almqvist AmH 2: 34 (1840). Dalin (1855).
g) (†) i mer l. mindre deponentiell anv.
α) ss. beteckning för att ngts beskaffenhet framgår l. att ngt ådagalägges o. d.; särsk. i uttr. ngt prövas av ngt, ngt framgår av ngt, man får besked om ngt av ngt; jfr 11. Aff menniskionnes endalyckt pröffuas huru hon leffuat haffuer. LPetri Sir. 11: 27 (1561). Aff Kläder, gång och åthäfwor pröfwas mansens sinne. Grubb 419 (1665). Aff liudet pröfwas malmen. Dens. 514. I .. bedröfvelsens timmar pröfvas det, om du har ett Christeligt sinne. Hagberg Pred. 6: 34 (1820).
β) (kunna) påträffas l. konstateras, finnas, vara till finnandes. Ingen Siäl så diupt i laster söfves / Att af Rättvisa eij ett spår hos henne pröfves. Düben Boileau Sat. 86 (1722; fr. orig.: trouve).
13) (†) bevisa, styrka (det l. det l. att ngt förhåller sig så l. så), visa. (Om) thet (dvs. en viss uppsåtlig försummelse) kan pröfwas, .. straffes (tjänaren) till lifwet. Schmedeman Just. 102 (1590). Hon war aff Adlig Ätt, ok kund med uhr-minns Ahner / Sin släkt-längd pröfwa. Lucidor (SVS) 151 (1671). Sedan, efter gordt försök, kan pröfvas at intet slags Trä där (på kalmarken) växa kan, vare (åbon) då för .. plickten befriad. LandtmFörordn. 152 (1765). Det, som erfarenheten pröfvat vara godt. Söderwall i 3SAH 7: 49 (1892); möjl. till 12 b. jfr Schrevelius CivR 3: XVII (1858).
14) [sannol. utvecklat ur 13; med avs. på bet.-utvecklingen jfr BEVISA I 2, 3] (†) ge prov på, (bruka) ådagalägga, visa (en viss egenskap). Medh kärligh blygdsamheet, som kyske Jungfrur pröfwa, / Slog hon sin ögon nijdh. Skogekär Bärgbo Wen. 23 (c. 1635).
15) (†) förstå, inse, fatta; äv.: tyda (ngt) l. tyda innebörden av (ngt).
a) med substantiviskt obj. Hurw kommer thet till, ath j thenne tijdhen icke pröffua kunnen. Luk. 12: 56 (NT 1526; Luther: prufet; Erasmus: probetis; Bib. 1917: att I icke kunnen tyda denna tiden). Hedningarna (låta) icke .. så lätt tvinga sig därtil (dvs. till arbete i bärgvärk) af sin öfverhet, som kan pröfvas deraf (osv.). Polhem Bet. 1: 23 (1721); möjl. till 11 l. 12. Som jag lagens mening pröfvar, / Skall man dem hänga begge två. GFGyllenborg Vitt. 2: 97 (1795); jfr 12. särsk.: få ett övertygande intryck av (ngt), inse förhandenvaron av (ngt). När han .. / Seer migh sårgse och bedröfwa, / Kan min Kärlek inthe pröfwa. Skogekär Bärgbo Wijs. 11: 1 (c. 1635).
b) i förb. med att-sats l. indirekt frågesats. Iagh thet wel kan pröffua, / At wij moste här än, någhra daghar töffua. TobCom. E 3 a (1550). (Jag) hade .. ej .. nog mognad .. att pröva, huru mycket guld den tunna pjäsen (dvs. Goethes Hermann och Dorothea) innehåller. Törneros Brev 2: 349 (1834; uppl. 1925).
II. rent intr.: undergå inträdesprövning (i skola o. d.); i sht i förb. med betonat adv. (se särsk. förb.); jfr PROVA, v. 2 a. Östergren (1935). (Jag) satt .. på tåget in till staden, när .. (mina ferieelever) skulle pröva. Asplund LivSmultr. 84 (1945).
1) tr., till I 3: underkasta (ngn) prov för intagning (i en klass). Då han .. pröfvades in i sångklassen vid Uppsala katedralskola. Nyblom Minn. 1: 18 (1904).
2) intr., till II: (söka in o.) genomgå inträdesprov (vid l. i en skola o. d.). Att pröva in vid teatern. Westberg Vollquartz LilD 8 (1921). Hösten 1900 skulle jag .. pröva in i 4:de klassen i läroverket. MinnHbgSkola 21: 18 (1954). —
PRÖVA OM10 4. till II: genomgå förnyat inträdesprov. —
PRÖVA PÅ10 4.
1) (numera mindre br.) till I 1: gm begagnande l. praktiska försök o. d. undersöka (hurdant ngt är o. d.). Hur Svenska stålet biter / kom låt oss pröfva på. Tegnér (WB) 3: 66 (1818).
2) till I 1 (a ξ), 10: försöka sina krafter l. sin förmåga på (ngt), se hur man passar för l. tycker om l. går i land med (ngt); ge sig på (en uppgift); fresta (se d. o. I 1 d), våga sig på, försöka. Vi pröfvadom på att gå neder för södra sidan (av kullen), der allra brantast var. Linné Skr. 5: 20 (1732). Pröva på en ny uppgift. Auerbach (1913). VFl. 1938, s. 199. särsk. (tillf.) refl., i uttr. pröva sig på ngt, försöka sig på ngt. Senare pröfvade han sig på humoristiska familjeromaner. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 40 (1915).
3) (†) till I 2: (gm tankearbete) undersöka, skaffa sig visshet om (ngt). Nu wil iag pröwa på om thet är sandt man schrifwer / At (osv.). Spegel GW 102 (1685). Sätherberg Blomsterk. 56 (1879).
4) (†) till I 9: fresta på. Berndtson (1880). Det pröfvar på krafterna. Schulthess (1885). Auerbach (1913).
5) till I 11: få (l. skaffa sig) erfarenhet av, vara med om, bli utsatt för, råka ut för, uppleva, känna av; erfara, röna; numera i sht i fråga om obehagliga l. svåra erfarenheter. En ung hussar .. / Är nu i värsta eld, han pröfvat på. Snoilsky 1: 47 (1869). Jaså, Ni har redan pröfvat på Amerika .. i det der fallet? Wijkander OSam 5 (1875). Han har måst pröfva på alla en utarmad resenärs umbäranden och förödmjukelser. Levertin 11: 22 (1888). Hallström Händ. 128 (1927). särsk. i förb. med att- sats l. indirekt frågesats. VetAÅb. 1904, s. 120. Jag har själv prövat på, vad det vill säga att leva i oro. Hedberg Räkn. 229 (1932). —
PRÖVA SIG FRAM10 0 4 l. 32 0 4. till I 1: under det att man vinner erfarenhet pröva det ena medlet l. den ena metoden efter det (den) andra för att nå ett visst syfte; under experimenterande l. sovring o. d. småningom arbeta sig fram (mot ett visst mål); äv. bildl. Strindberg Hafsb. 57 (1890). Följande sin teori pröfvade sig kommissionen (för gula feberns bekämpande) fram. SD(L) 1902, nr 476, s. 4. (Hon) prövade .. sig fram (i väven) så gott hon kunde. Wägner ÅsaH 185 (1918). Liljedahl Norström 2: 483 (1918; bildl.). —
PRÖVA UPP10 4, äv. OPP4 till II: genomgå tentamen för att komma upp (i en högre klass). (Pojkarna hade) kört och skulle pröva upp. Hellström Storm 37 (1935). —
PRÖVA UT10 4. till I 1: pröva sig fram till (ngt); experimentera ut gm att pröva sig fram; välja ut l. (mera tillf.) ta reda på förekomsten av (ngt). Pröva ut en metod. De äldre läkarne .. (hade) på praktikens väg pröfvat ut .. det (dvs. medlet). Odenius 1Celsus 14 (1898). Brukspatronen .. prövade .. ut varenda plats för sina skyttar emellan stenarna. Blomberg Överg. 183 (1915). Pröva ut gasrörens eventuella läckor med en brinnande sticka. Bolin VFöda 38 (1933).
Ssgr: A (†): (I 1) PRÖV-DEGEL. [jfr d. prøvedigel] (†) = prober-degel. Lind (1749; under probier-tiegel). —
-STEN, se C.
B (†): (I 1) PRÖVE-HÄRD. härd för provfärskning av tackjärn o. provsmidning till stångjärn. HC11H 13: 101 (1697). —
(I 1) -SKOTT. om skott för undersökning av motståndskraften hos harnesk o. d. LMil. 1: 563 (1685). —
-STEN, -STUND, -STYCKE, -TID, -UGN, se C.
C [ssgsformen är urspr. en försvenskning av mlt. prōve-, till sbst. prōve o. verbet prōven. Den har i sv. anslutits till substantiviska förleder på -o-. I hithörande ssgr har förleden därför ofta bet.: prövnings-]: (I 6) PRÖVO-BAN. (†) = prövnings-bana. Wallin 1Pred. 2: 155 (c. 1830). —
-DAG. (numera bl. tillf.)
1) till I 1—3: dag då ngn l. ngt provas l. ngns l. ngts beskaffenhet l. halt undersökes o. d.; jfr domedag. Falskan gudstienst .. / Som icke kan bestå på stora pröfvodagen. Kolmodin QvSp. 1: 518 (1732).
2) till I 2: dag då man kan tänka igenom ett problem o. d. Min belägenhet medgaf ej långa pröfvodagar. Polyfem III. 21: 1 (1811).
3) till I 6: av prövningar kännetecknad dag; vanl. (dels i pl., dels i sg.) bildl., om livet. Lifvets långa pröfvodag. PoetK 1821, 1: 41. Våra pröfvo- och sorgedagar på jorden. Wallin Rel. 1: 388 (1825). Dens. 1Pred. 2: 281 (c. 1830). —
(I 6, 9) -FULL, adj. (†) om tid: full av prövningar l. påfrestningar, svår. ASScF 24: Minnestal 10 (1899). —
(I 2) -GÅVA, r. l. f. (†) förmåga att kritiskt granska o. överväga. Borg Luther 2: 326 (1753). BL 18: 275 (1850). —
(I 3) -KLASS. (i Finl.) en av de klasser i vilka tukthusfångarna indelas, karakteriserad av att fångarnas uppförande studeras med tanke på frigivning. KomBetReglLänsArbFängFinl. 1889, s. 77. —
(I 2) -KRAFT. (†) jfr -gåva. Gud .. har förlänt oss pröfvo-krafft til at skilja natur och nåd. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 5 (1736). —
(I 1, 2) -MEDEL. [jfr d. prøvemiddel] (numera föga br.) (hjälp)medel varmed man prövar l. undersöker ngt. ASScF VIII. 2: 14 (1863, 1867). Hildebrand Hedn. 7 (1872). —
(I 6, 9) -RIK. (†) rik på prövningar o. påfrestningar. BL 10: 128 (1844). Pröfvorika voro för honom de sista åren. Rundgren Minn. 1: 195 (1867, 1870). —
(I 1 a ε β') -STEN. (pröv- 1587—1793. pröve- 1555—1766. prövo- 1536 osv.) [jfr d. prøvesten, t. prüfstein (ä. t. prüfestein)]
1) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) = prober-sten 1. VarRerV 51 (1538). The .. probera .. (den falska blodstenen) på en Pröfsteen, om han hafwer Blodhsteenens färgho. Forsius Min. 131 (c. 1613). Med en Pröfuesteen pröfwe wij Malmen. Schroderus Comenius 85 (1639).
2) bildl., om medel att avgöra ngts (l. ngns) kvalitet l. halt l. äkthet l. sanning l. ngts omfattning l. intensitet o. d.; prövningsgrund; äv. närmande sig bet.: rättesnöre. En prövosten på l. för (förr äv. av l. till) ngt. Syr. 6: 21 (öv. 1536); jfr d. Then helige skrifft är såsom itt rättesnöre och enn pröffuesteenn till alla skriffter. KOF 1: 195 (1575). Emedan ingen annan pröfvosten (för god smak) kan upgifvas än hvars och ens egna känslor. 2VittAH 3: 434 (1787, 1793). Kellgren (SVS) 5: 455 (1790: af). Hattarnes seger vid talmansvalen var .. icke någon osviklig pröfvosten på deras inflytande inom stånden. Malmström Hist. 5: 8 (1877). SvD(A) 1935, nr 352, s. 5. särsk.
a) i uttr. ngts prövosten.
α) (numera bl. mera tillf., med vitter l. ålderdoml. prägel) prövosten på ngt. Catechismum, såsom alla lärors wisse pröffuesteen. Balck Musæus C 3 b (1596). Vänskapens pröfvosten är olyckan. Altén FörfOsk. 78 (1798). Fahlcrantz 6: 21 (1833, 1865).
β) (†) den prövosten som ngt utgör. Fädernas Skriffter moste .. effter then H. Skriffts Pröfwesteen gillas. Schroderus Os. 1: 431 (1635). Rydberg RomD 7 (1876).
b) [jfr språkprovet c. 1613 under 1] (†) i uttr. sätta l. hava l. lägga ngn l. ngt på prövostenen o. d., granska l. pröva ngn l. ngt. Prytz NEschilli B 4 b (1650: hafwer). CCHanell (1782) hos Kellgren (SVS) 4: 321 (: lagd). Sätten allt på pröfstenen och skiljen silfret från slagget. MinnSvNH 3: 354 (1793).
c) (†) i sådana relativkonstruktioner som den prövosten varpå ngt ådagalägges l. bedömes. Talet .. är den pröfvosten, hvarpå .. (själarna) kände bli. Nordenflycht QT 1748—50, s. 105. Äro våra satser sanna, så hvar finnes pröfvostenen, på hvilken det kan ådagaläggas? Rydberg Ath. 43 (1859). Fehr Und. 16 (1894).
d) (mera tillf.) närmande sig l. övergående i bet.: stötesten; tillf. äv.: ngt som innebär en prövning (se d. o. 4). Komet. 1825, nr 13, s. 4. Stava var de tre socknarnas onda genius, deras prövosten, ty där hon drog in genom dörren där drog glädjen och friden ut genom fönstret. Juel ProstD 397 (1933). Examen tycks inte ha varit någon prövosten .. för denna abiturient. SvD(A) 1935, nr 345, s. 32.
3) [utvecklat ur 1 l. 2 med anslutning till pröva, v. I 1] (†) försökskanin. Isogæus Segersk. 700 (c. 1700). Effter ingen Siuk .. skulle giärna villja vara en pröfvesteen hoos någon begynnare in praxi Medica. HdlCollMed. 5/10 1730 (1729). Aken Reseap. 11 (1746).
4) [utvecklat ur 1 med anslutning till pröva, v. I 7] (enst., †) sten som man kan lita på, beprövad (hörn)sten. Jagh Legger I Zion en grundsteen, en pröffuosteen. Jes. 28: 16 (Bib. 1541; ännu i öv. 1878; Bib. 1917: en beprövad sten; Luther: prüfestein). —
-STIG. (tillf.)
1) (i religiöst spr.) till I 6; bildl.; jfr -ban. Det sken, ditt gudomliga ord sprider på vår dunkla pröfvostig. Wallin 1Pred. 2: 269 (c. 1830).
2) [utvecklat ur 1 med anslutning till pröva, v. I 9] besvärlig stig. Gångstigen .. blef för Petrea en verklig pröfvostig. Bremer Hem. 2: 200 (1839). —
(I 3, 5, 6, 9) -STUND. (pröve- 1648. prövo- 1750 osv.) stund då ngn sättes på prov l. då ngn utsättes för en prövning l. prövningar; svår stund. Muræus Arndt 2: 134 (1648). Lifvets pröfvostunder. Wallin Vitt. 1: 118 (1838). Min kraft blef härdad / För min pröfvostund. Snoilsky 2: 232 (1881). Vårt nutida Sveriges stora pröfvostund. Stridsberg Frihetsm. 125 (1914). Hägg Örl. 185 (1943). —
-STYCKE. (pröve- 1685. prövo- 1871) [jfr d. prøvestykke, arbete varmed ngn visar sin duglighet, mästerstycke; äv.: nybörjararbete] (†)
2) möjl. till I 10: ngt som är gjort på försök; möjl.: nybörjararbete. The andre Creatur .. / Är .. moot Menniskior såsom it Pröfwe-stykke. Spegel GW 245 (1685). —
(I 3, 6) -STÅND. [jfr d. prøvestand] (†) i uttr. vara ställd l. stadd i prövostånd, vara i den belägenheten att man är satt på prov l. underkastas prövningar. At Änglarne varit ställde på prof eller i et pröfvostånd. Nohrborg 504 (c. 1765). Medan vi stadde äro i detta vårt pröfvostånd. Wallin 1Pred. 3: 30 (c. 1830). —
-TID. (pröve- 1793—1807. prövo- 1776 osv.) särsk.
1) (tillf.) till I 1: tid då prov l. försök pågå, tid då ngt prövas. Annerstedt UUH Bih. 4: 391 (i handl. fr. 1776).
2) (mera tillf.) till I 2: tid under vilken ngt granskas. Prövotid för anbuds antagande eller förkastande. Dagen 1915, nr 142, s. 7.
3) till I 3: tid under vilken ngns förmåga (l. vilja o. d.) prövas l. sättes på prov; tid för provtjänstgöring; särsk. i fråga om dels (hantvärks)lärling, dels villkorligt frigiven fånge, dels novis i kloster. Agrell Maroco 2: 345 (1800, 1807; i kloster). (Hans) pröfvotid såsom ung man i verken. NordT 1892, s. 700. Prövotid förekommer vanligen inom alla hantverk. Löfgren TenngjH I. 1: 18 (1925). Under prövotiden står den villkorligt dömde under övervakning. SocÅb. 1940, s. 200.
4) till I 6 (o. 9): tid då ngn är utsatt för prövningar l. prövas l. lider, svår tid, lidandestid; jfr -stund. DA 1793, nr 25, s. 1. Min Gud .. / .. värdes mig bevara / Från satans .. snara, / I denna pröfvotid. Ps. 1819, 180: 3. Den 4 mars 1828 .. slutades .. (Vitalis') pröfvotid. Ljunggren i 2SAH 50: 208 (1874). KyrkohÅ 1937, s. 204. —
(I 3, 5, 6, 9) -TIMME. (mera tillf.) jfr -stund. Så har min pröfvotimme slagit! Runeberg ESkr. 2: 178 (1834). (Efter kl. fjorton på lördagen) ha båtar .. och tåg sina näst svåraste prövotimmar. SvD(A) 1935, nr 167, s. 3. —
(I 1) -UGN. (pröv- 1749. prövo- 1744) [jfr d. prøveovn] (†) proberugn. Lind (1749; under probier-ofen). särsk. bildl. Nordenflycht QT 1744, s. 55. —
(I 3) -VECKA, r. l. f. (om ä. förh.) jfr -tid 3. Pröfvoveckor i ”Vågen” (dvs. Sthms järnvåg). Blanche Tafl. 2: 111 (1845, 1856). —
(I 3) -VIS, n. (†) i uttr. i prövovis, för att sätta ngn på prov. (Johannes skriver) at Herren them j pröffuowijs frågade, huru folket skulle spijsas. PErici Musæus 1: 223 b (1582). —
-ÅR.
1) till I 3; jfr -tid 3 samt provår 1. Boström 3: 443 (1847). Det pröfvoår han förelagt Gabrielle nalkades nu sitt slut. Roos Skugg. 391 (1891). SvKyrkH 2: 254 (1941).
2) till I 6; jfr -tid 4. SvLitTidn. 1818, sp. 478. I hans drag man varsnar spåren / af de tunga pröfvoåren. Procopé Vers 101 (1909). (År) 1852 (blev) ett sannskyldigt pröfvoår, i många afseenden ännu dystrare än något föregående. Vasenius Top. 3: 372 (1918). Posse BrokFrih. 50 (1932).
Avledn.: PRÖVAN, se d. o. —
PRÖVARE, om person m., om sak r. l. m. [fsv. prövare; jfr fd. o. dan. prøver] Wollimhaus Ind. (1652). särsk.
1) (tillf.) till I 1: person som anställer försök l. prov med ngt. Pröfvarns degel. Leopold 2: 145 (1801, 1815). jfr metall-prövare.
3) (†) zool. till I 1: tentakel (hos vissa lägre djur); jfr trevare. VetAH 1790, s. 244. Därs. 1799, s. 173.
4) (numera bl. tillf.) till I 2: person som överväger l. (kritiskt) undersöker l. granskar ngt, bedömare, granskare; i sht förr särsk. dels om litteraturkritiker, dels om person som tar ställning till ett problem o. d. AdP 1786, s. 159. De små måttstockar, hvarmed de obehöriga pröfvare sig infinna. SvLittFT 1838, sp. 107. Hvarje sorgfällig pröfvare skall finna, att (osv.). Atterbom Siare VI. 2: 248 (1849). Östergren (1935).
Ssg: prövare-ordning. (†) till prövare 1: stadga angående kvalitetskontroll. Stiernman Com. 3: 302 (1664). —
PRÖVELIGEN, adv. (†) till I 3 l. 7: gm prov?; möjl.: på ett tillfredsställande l. godtagbart sätt. Att icke .. någon .. må sättas till Scholemestare, förr än han .. uti Academien i Upsala .. pröfveligen examinerad är. HFinSkolvH 1: 4 (1595). —
1) (†) till I 2: kritisk(t) granskning l. genomgång l. bedömande av ngt, övervägande. IErici Colerus 1: 83 (c. 1645). Finner ni efter noggrann pröfvelse att folket har rätt, .. då (osv.). Bremer Grann. 2: 150 (1837).
2) (†) till I 3: (själv)rannsakan; prov, prövning; jfr prövelses-tid. Man måste pröffwa sigh först, och kan sådan pröfwelse icke skee i ögnablek. Lundström LPGothus 3: Bil. 30 (1641).
3) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till I 6: prövning (se d. o. 4). Phrygius HimLif. 158 (1615). (De) pröfvelser den allsmäktiges hand mig behagat tilldela. Ahnfelt HofvLif 2: 227 (i handl. fr. 1800). Heidenstam Karol. 1: 328 (1897). jfr: Tålamodets pröfvelser. Leopold 6: 62 (1798; jfr pröva, v. I 9).
Ssg: prövelses-tid. (†) till prövelse 2: prövotid (se d. o. 3). Bleeff them nu satt pœnitens och pröffuelses tijdh före til S. Thome dag. VDP 14/10 1598. —
PRÖVOSAM, adj. (pröv- 1908 osv. prövo- 1893 osv.) (i sht i utpräglat skriftspr.) till (I 6 o.) 9: som innebär l. medför l. är präglad av prövningar l. obehag l. påfrestningar, påfrestande, besvärlig, prövande, ”svår”. Backman LjusnJakko 114 (1893). De pröfvosamma dagar som följde (för de skeppsbrutna). SDS 1897, nr 304, s. 3. Skötandet af torpedbåtarne (var) i högsta grad pröfvosamt. GHT 1898, nr 97 A, s. 2. Hålla huvudet vridet i en i längden bra prövsam ställning. VerdS 197: 23 (1913). Ahnlund AOxenstierna 508 (1940).
Spoiler title
Spoiler content