SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PUTTA (numera bl. ss. ssgsförled PUTT- put3~), sbst.3, förr äv. PUTA, sbst.4, l. PÅTA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or l. -er.
Ordformer
(pott- 1648 (: Pott-spell). put- 1658 (: jordputor, pl.)—1881. putt- 1636 (: jernputtorne, pl. best.) osv. påt- 1656)
Etymologi
[sv. dial. putta; jfr d. dial. pytte, pøtte, mlt. o. lt. putte, t. pfütze; avledn. av l. parallellbildning till PUTT, sbst.1]
(†) jfr POTTA, sbst. 5.
1) håla; särsk. om håla som utgör målet i vissa spel (i sht ss. förled i ssgr). Spegel 343 (1712).
2) [jfr motsv. anv. av dels lat. puteus, dels meng. put, pute, putte, eng. pit; anv. har möjl. förmedlats gm meng.] gruvhål, mindre gruva, skärpning. Malmen .. finnes hos dem mestadels rödbräckt i många små puttor och icke uti en real gruva. TurÅ 1932, s. 100 (1647). Någre af .. grufveintressenterne .. (ha) begynt rensa en liten gammal puta. NoraskogArk. 4: 256 (1741). jfr JÄRN-PUTTA.
3) pöl, göl, puss; jfr PUTT, sbst.1 1. Då solen i något stilla watn, putta eller dijke skijner. Hiärne 2Anl. 91 (1694, 1702). jfr MOSS-PUTTA.
Ssgr (till 1): PUTT-BOLL. (förr) bollspel varvid det gällde att få en boll l. ett klot ned i en håla, ”boll i håla”. TIdr. 1881, s. 2. Vesterlund Skolm. 45 (1924). —
-PÄNNING. [jfr sv. dial. (Gotl.) spela puttpänning] (†) i uttr. spela puttpänning, ett spel som gick ut på att kasta mynt i en håla; jfr pulla, sbst.2 2. ConsEcclAboP 360 (1659). Lind 2: 836 (1749). —
-SPEL. (†) sannol. = -pänning. Pott- och kortspell blef (vid visitationen) them förbudit. Murenius AV 179 (1648). Allehanda båll-käggel-kort-putt- och wäggpenninge-Speel. VDAkt. 1717, nr 249.
Spoiler title
Spoiler content