SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
PÅK 4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(pock (påck) 15411706. pok 15641776. poock 1563. pook 1563. påk (pååk) 1608 osv.)
Etymologi
[jfr d. (dial.) pog, påk, ä. d. pok, puk, dolk, nor. påk, påk; sannol. av mlt. pōk, anträffat bl. med bet.: dolk; jfr lt. pook, dolk, dålig kniv, redskap för omröring i brasa m. m., holl. pook, dolk, eldgaffel m. m. (ä. holl. poke), t. dial. pōk, dålig kniv, dåligt redskap att sticka l. skära med, ä. t. pock, dolk; grundbet. hos de västgerm. orden torde ha varit: ngt som man stöter l. sticker med (jfr mlt. poken, sticka, holl. poken, röra om i elden, eng. poke, stöta, knuffa, sticka), o. orden torde vara bildade till en avljudande germ. rot pauk-, puk-, som sannol. äv. föreligger i nor. dial. pauka, gå stampande m. m., pauk, svag o. senfärdig person, sv. dial. pok (med grumligt å-ljud), pojke, samt sv. dial. pykel, liten käpp, kavle (jfr MeijerbArk. 3: 58 f. (1941)). — Jfr PÅG, PÅKA, v.2]
1) (†) om stickvapen l. stav o. d. som var kombinerad med pistol; jfr KOCKE-MESS. Poock m(ed) 2 sintte rör vppå. ArkliR 1563, avd. 4. Därs. 1564, avd. 3.
2) (grov) käpp l. (kort o. tjock) stör o. d.; ofta om (dylik) käpp osv. använd ss. vapen l. tillhygge; äv. oeg. l. bildl. (jfr b, 3). Effter thet att then Wadsunde bonde fulde flux effter medt ett draget swerd, fick same dreng vp en påck, och råkade slå honom i huffuudet. UpplDomb. 3: 101 (1541). (Jätten) tog .. en förskräckelig Stake eller Påk utaf et surt Äpple-träd med sig, gick neder i Kulan, och anföll dem. Lagerström Bunyan 1: 170 (1727). Grekerne .. äro .. så näsvisa, at om ej Turkiske påken hölle dem någorlunda i styr, skulle de vara odrägelige. Björnståhl Resa 5: 77 (1783). Leopold 2: 277 (1800, 1815; om spatserkäpp). (Stadsfiskal Lars Stendahl) förskaffade sig tillnamnet ”Lasse med påken”, då han 1902 under ett demonstrationståg .. personligen ingrep (utrustad med en bastant promenadkäpp) för att upprätthålla ordningen. SvMänKvinn. 7: 206 (1954). jfr (†, möjl. om ett slags ss. vapen använd knölpåk l. dyl.): Andre til skada tiänlige Gevär och Värcktyg, såsom Pistoler, Puffertar eller andre Lön-gevär, eller och de så kallade Påkar. PH 2: 1324 (1737). jfr EK-, EN-, HASSEL-, KNÖL-, KUL-, RÖNN-, TRÄ-, TÄLLE-PÅK m. fl. särsk.
a) (†) om kastkäpp försedd med kastrem. Wallenius Proj. C 3 b (1682).
b) bildl. (jfr 3), om gevär; i ssgn KNALL-PÅK.
3) i vissa bildl. anv. av 2 (jfr 2 b).
a) (vard.) ben (se BEN, sbst.1 II 1). Röra på påkarna. Björkman (1889). SkogsarbMinn. 144 (1950).
b) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr BÄNGEL samt PÅG] (enst., †) om person: bängel, odåga o. d. (Papisterna) låta .. icke heller lära sig något bättre, utan förblifva .. sådana grofva påkar. Borg Luther 2: 855 (1753).
Ssgr (till 2): A: PÅK-BATALJ. jfr -strid. Leopold 5: 60 (1801).
-BEVÄPNAD, p. adj. —
-OLJA, r. l. f. [med avs. på bildningen jfr smörja upp, ge stryk, smörj] (vard., i sht skämts.) om stryk l. slag (som utdelas med påk); äv. i sådana bildl. uttr. som smörja ngn med påkolja, ge ngn stryk (med påk); jfr björk-olja slutet. Lind (1749: Smörja). Säkert får han i trappan påkoljan i stället för mig. Blanche En tr. upp 83 (1843). Levertin 11: 181 (1901).
-RAPP, n. jfr -slag. Hagberg Shaksp. 1: 223 (1847).
-RUS. (†) ironiskt, om stryk; jfr kalas 2 b. Holmberg 1: 548 (1795). Schulthess (1885).
-SALVA, r. l. f. (tillf.) skur av påkslag. MoB 6: 136 (1793).
-SLAG. (påk- 1764 osv. påke- 16811702) slag som utdelas med påk. Verelius 163 (1681). Siwertz Abess. 283 (1926).
-SLAGEN, p. adj. (numera bl. tillf.) slagen med påk. Serenius L 4 b (1734).
-SLÄNG. (påk- 1740 osv. påke- 16861759) (ngt vard.) = -slag; jfr käpp-släng. OSPT 1686, nr 51, s. 5. Nilsson HistFärs 28 (1940).
-STRAFF. (†) straff bestående i prygling med påk; jfr spö-straff. GT 1786, nr 92, s. 3 (i Kina).
-STRID. strid som utkämpas med påkar. Carlstedt Her. 1: 261 (1832).
-STUMP. (numera bl. tillf.) litet stycke (stump) av en påk; äv.: liten påk. SvTyHlex. (1851, 1872). Dalin (1855; vard.).
-VÄRD, adj. (†) = -värdig. Dalin Vitt. 3: 244 (1736).
-VÄRDIG. (†) som förtjänar att få påkslag l. stryk, stryktäck; jfr -värd. Dalin Arg. 2: nr 25, s. 5 (1734).
B (†): PÅKE-SLAG, -SLÄNG, se A.
Avledn.: PÅKA, v.1, l. PÅKAS, v. dep. (†) till 2: slå (ngn) l. ge (ngn) stryk med påk(ar); ss. dep.: slåss med påk(ar). Serenius (1741: Påkas). (Han) låter .. Bönderna påka sig lam och sjuklig. Weise 1: 128 (1769). Därs. 188.
Spoiler title
Spoiler content