SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(III 2 o) PÅ-FJÄSKA. (föga br.) slarva l. hafsa med (ngt); anträffat bl. i p. pf. Arbetet blir .. påfjeskadt om man anser sig behöfva skynda (vid bindning av kärvar på åkern). LfF 1871, s. 275.
(III 2 m) -FLUGELIGEN, adv. [till flyga på 1 (l. -flugen 2)] (†) på ett oförsynt l. näsvist sätt. (Den inför domkapitlet åtalade lekmannapredikanten hade) svarat ”påflugeligen, att han är i vårt kapitel ingen räkenskap skyldig”. KyrkohÅ 1914, s. 189 (1635).
-FLUGEN, p. adj. -flugnare (gradf. dock bl. i bet. 2).
1) (mera tillf.) till I 13, 15, III 2: som flugit (se flyga 3) genom luften o. lagt sig på ngt. Att Rubusfrön, hvilka före igensandningen funnos på marken, .. icke förmått att gro i den ”påflugna” torra sanden .. torde vara sannolikt. BotN 1888, s. 58. särsk. bildl.; särsk. om tanke o. d.: som kommit på l. över ngn; jfr flyga på 2. Geijer I. 5: 251 (1820). Jag förskräcktes nyss vid en påflugen tanke, att du blivit galen. Högberg JesuBr. 2: 226 (1915).
2) [med avs. på bet. jfr när-gången] till III 2 m: som på ett påträngande l. oförsynt l. framfusigt sätt tilltalar ngn l. hänvänder sig till ngn; äv. allmännare: påträngande, oförsynt, framfusig, oblyg, näsvis; dels om person, dels i utvidgad anv., om uppträdande, sätt, egenskap, handling, fråga, anspråk (stundom äv. skrift) o. d.; jfr flyga på 1 samt -flugeligen. Weste (1807; vard.). ”Bevars,” sa' Agatha, ”hvad de karlarna ä' påflugna! ..”. Wetterstedt Mut. 144 (1832). En .. sjelfsvåldigt påflugen recension. BEMalmström 2: 426 (c. 1860). Det kanske är påfluget av mig det här, sade han. Här sitter jag och spelar (orgel) på herrskapets vind. Krusenstjerna Pahlen 3: 95 (1931). Mot kunglighet vågar människor inte vara så påflugna som mot en författarinna. Wägner Lagerlöf 2: 27 (1943). särsk. (mera tillf.) oeg. l. bildl.; särsk. om åkomma: efterhängsen o. irriterande. Wennerberg Bref 1: 232 (1849).
Avledn.: påflugenhet, r. l. f. till -flugen 2: egenskapen att vara påflugen; oförsynthet, framfusighet, oblyghet, näsvishet; äv. konkretare, om handling o. d. som visar dylik egenskap. Polyfem I. 28: 2 (1810). Påflugenheter, som det är svårt att värja sig för. Östergren (1935).
(III 2 m) -FLUGSEN ~flɯ2gsen l. -fluk2sen, adj. -set; -sne, -sna; -snare. [sv. dial. påflugsen; till flyga på 1; med avs. på ordbildningen jfr efterhängsen, tilltagsen samt leksen m. fl.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -flugen 2.
Avledn.: påflugsenhet, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) påflugenhet. Lo-Johansson StädAnsikt. 26 (1930).
(I 1, III 1) -FLYTA. (†) flyta på ngt. Vatnet .. löper fortare än det som påflyter. Tiselius Vätter 1: 48 (1723).
(I 13, 15, III 2) -FODRA, v.1 (-fordra) (†) förse (ngt) med beklädnad l. fodring (se fodring, sbst.2 1), beslå (ngt). Rinman 2: 779 (1789).
-FODRA, v.2, se -fordra, v.2
(I 16 c) -FOGA. (†) göra (ngn) till föremål för (förtal o. d.), rikta (beskyllning o. d.) mot (ngn); jfr på-börda, v. 1 d, samt foga 12 slutet. Dhe blammor som han våra vittnen uthan orsak påfogat haff(ve)r. VDAkt. 1688, nr 214.
-FORDERLIG, se -fordra, v.2 avledn.
-FORDRA, v.1, se -fodra, v.1
-FORDRA, v.2, förr äv. -FODRA, v.2, -an, -ing (†, G1R 29: 623 (1559), Löwegren Knigge 3: 33 (1799)).
1) (†) till III 2 o: befrämja l. befordra (ngt). Then lifflendske (pant-)handel E. K:tt (dvs. hertig Johan) begärer, att vij påfordre skole. G1R 29: 623 (1559).
2) (i sht i skriftspr.) till I 24 g, III 5: framställa krav på (ngt); fordra (se fordra, v.1 II 1) l. kräva (ngt); begära (ngt); äv. abs.; ofta med bibegrepp av att man har rätt till vad som kräves l. begäres; särsk. med obj. betecknande ngt mer l. mindre abstrakt (särsk. bestående av vbalsbst. l. att-sats l. inf.); förr äv. med försvagad bet., övergående i bet.: anhålla om l. göra framställning om (att ngn skall göra ngt). TbLödöse 167 (1590). (Jag) Hafver och skriffvit och påfordrat hoos Rikzens Rådh, dedt dee till öppet vattn vele .. hijt skicke vapner. OxBr. 9: 182 (1632). Der den betryckte knappt kan vänta, än mindre påfordra vår hjelp, måste dock vi ila att hjelpa. Wallin 2Pred. 3: 142 (1822). (Denna) lösegendom skall förblifva i min vård, tills köparen påfordrar att få den till sig utlämnad. Aldén Medb. 5: 137 (1891). SFS 1931, s. 209. särsk.
a) (numera bl. i utpräglat skriftspr.) med obj. betecknande ngt mer l. mindre konkret: kräva l. begära att utfå l. att få överlämnad till sig l. att få disponera; förr äv. med avs. på pänningskuld l. böter l. skatt o. d.: kräva att få betald l. erlagd. Tegel G1 1: 184 (1622). Ingen är som böthen (för vissa överträdelser) uthkräfwer och påfordrar. RARP V. 1: 145 (1652). At bispringa Landtmätaren med så mycket Folk och Handtlangare, som han til mätningens förrättande kan påfordra. LandtmFörordn. 97 (1765; efter handl. fr. 1757). Lånesökanden äger (vid lån i stadshypotekskassan) påfordra sådana obligationer, att (osv.). SFS 1935, s. 392.
b) (†) i uttr. påfordra om ngt l. ngn, framställa krav l. begäran l. anhållan om l. angående ngt l. ngn; påfordra på ngt, framställa krav l. fordran på ngt; påfordring till ngt, fordran på ngt. G1R 29: 623 (1559). Dirich Kordis giff[uer] honnom onda ordh, ner som hann på K. M:tz thul och axziz på forddrar. TbLödöse 121 (1589). Een brefdragare ifro Nötteborgh, som .. påfordrar om theris Fånger på theris sidhe. UrkFinlÖ I. 2: 150 (1597). Andras större påfordringar til hans (dvs. den rikes) välgörighet. Löwegren Knigge 3: 33 (1799; t. orig.: Anforderungen .. auf).
c) i sådana uttr. som vid (äv. l. efter) påfordran (jfr 3 b), förr äv. påfordrande, vid (resp. på l. efter) anfordran l. då krav l. begäran framställes (l. framställts); i sht förr äv. (förr äv. uppå) l. efter ngns påfordran, förr äv. påfordrande l. påfordring, på ngns begäran l. äskande resp. i överensstämmelse med vad ngn kräver l. begär l. efter att ngn krävt l. begärt ngt; ngn gg äv. vid l. genom ngns påfordran, då resp. gm att ngn framställer krav l. begäran om ngt; förr äv. till påfordran, tills krav l. begäran framställes (om att ngn skall träda i tjänst). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 111 (1606: efther). Schroderus Os. 2: 763 (1635: vppå sin Faders .. Påfordrande). Stiernman Com. 3: 124 (1662: på theras påfordring). Lefwererer, wÿdh påfordran, till Laqueyen Anders Hane, 3 St: fåhr (m. m.). HovförtärSthm 1675 A, Verif. 49 (i skriftlig order). HC11H 2: 127 (1682: wid påfordrande). Lövenklo formerar en Fyrkant af qvarblefne troppar; men gifver sig fången vid Wrangels påfordran. Gyllenborg Bält 86 (1785). (Han) undfick Fullmagt at vara Ex. ord. Bataillons Präst .. med tillåtelse, at, till påfordran, få qvarblifva vid Vederslöfs Pastorat. VDAkt. 1793, nr 175. Lundström LPGothus 1—2: 63 (1893: på ärkebiskopens påfordran). Hagström Herdam. 4: 232 (1901: genom).
d) (†) ss. vbalsbst. -an l. -ing i konkretare anv., om innehållet i ett krav: fordran (se d. o. II 1), anspråk; äv. om pänningfordran. RARP V. 2: 306 (1655; i pl., om pänningfordringar). Probsten Mag: Laur: Terner(us) lärer mächtigt bestrida denne min påfodran (att bli av med komministern). VDAkt. 1709, nr 199. Dähnert (1784).
e) i utvidgad anv. (jfr 3), med sakligt subj. som tänkes ss. framställande krav l. fordran (l. som tänkes ss. det medel varigm ngn tillkännager ett krav): kräva (se kräva, v. 1 a α) l. fordra (ngt); särsk. om lag l. fördrag o. d.; stundom närmande sig l. övergående i 3. Then rätta Gwdztiensten och dyrkan som Gwdz helige lagh och Evangelium påfordra. Svart Ähr. 78 (1560). Aldrig må ryttaren vänta sig, at hästen ryggande följer vid tyglarnes första påfordran. KrigVAH 1833, s. 260. Dygden .. utbildar (enl. Biberg) ett eget, af idéen påfordradt lif. Nyblæus Forskn. III. 2: 231 (1890).
3) (i sht i skriftspr.) i utvidgad anv. av 2 (jfr 2 e), med sakligt subj.: medföra (ett ofrånkomligt) behov av (ngt), göra (ngt) nödvändigt l. behövligt l. erforderligt, erfordra, tarva; äv. abs.; stundom svårt att skilja från 2 e. SthmStadsord. 1: 53 (1636). De nya rättelser, som vissa .. misstag kunnat må hända ytterligare påfordra. Leopold 4: 4 (c. 1820). Rimmet .. begagnade .. (Ignotus) endast här och hvar som en tillfällig, af innehållet påfordrad förhöjning och tillspetsning. Heidenstam Tank. 58 (1899). Höglund Branting 2: 475 (1929). jfr (†): Bref .. til .. Gen. Gouv. at efter den nu påfordrade högsta nödwändigheten hasta med Flottans utlopp. Loenbom Stenbock 3: 324 (i handl. fr. 1712). särsk.
a) i pass. med intr. bet.: behövas, erfordras, vara nödvändig; ofta opers.; stundom svårt att skilja från 2. (Vi) befalle .. wåre Landzhöffdingar .., at the adsistere Vpbördzmännen (av brotullarna), enär påfordrat warder. Stiernman Com. 2: 187 (1638); jfr 2. Spegel GW 257 (1685). Emedan fast större summor och redbara Medel påfordras .. til ersättning af dhe många .. försporde brister. SthmStadsord. 2: 202 (1707). (Han) uppträder som .. (umgängeskretsens) befullmäktigade poet, när så påfordras. Berg LittBild. 1: 31 (1912).
b) i uttr. vid påfordran (jfr 2 c), vid behov, då så behövs l. erfordras; i sht förr äv. vid stundens påfordran, förr äv. vid nödens påfordrande, då stunden resp. nöden så kräver; förr äv. efter tidernas påfordran, efter vad tiderna erfordra l. kräva. Godt sjöfarit folk, hvilka E:s K. Maj:t vid påfordran god tjenst göra kunna. HSH 6: 88 (1658). Stiernman Riksd. 1498 (1664: efter tijdernes påfordran). Brask Pufendorf Hist. 22 (1680: wedh Nödens Påfordrande). Wallin Rel. 2: 165 (1815, 1827: vid stundens påfordran). Östergren (1935).
c) (†) i uttr. vid påfordrande fall l. nödfall l. nödtorft, vid (förefallande l. trängande) behov, när l. om det (på grund av nödläge oundgängligen) behövs. (K. X G.) hafwer lemnatt i Prytzen H. F. N. Pfaltzgreffwen von Sulzbach medh itt considerabelt corpo, som skulle widh påfordrandhe nödhtorfft .. stöta tillsamman medh .. Gr. Carl Gustaff Wrangell. RARP 6: 316 (1658). HC11H 14: 172 (1693: wid påfordrande nödfall). Därs. 239 (: wid påfordrande fall).
4) (†) med konstruktionsväxling, i uttr. påfordra ngn till ngt, kräva l. begära att ngn infinner l. inställer sig för att deltaga i ngt. När wåra Fougdar .. them (dvs. undersåtarna) till .. (björn- o. varg-)Skall biudendes och påfordrendes warde. Schmedeman Just. 66 (1575).
Avledn.: påforderlig, adj. (†) till -fordra, v.2 3; om tillfälle: då ngt behövs l. erfordras; jfr behövlig a. Schück VittA 5: 340 (i handl. fr. 1772).
-FRESTA, -ning. [jfr y. fsv. pafrestilse, försök (att störta l. bryta ngt)]
1) (†) till III 2 i: göra försök med (ngt), försöka l. våga sig på (ngt); bjuda till (att göra ngt). VDAkt. 1723, nr 413. (Motparten) påfrestar .. at desse handlingar (som ådagalägga stadens rätt till egendomen) helt och hållet till egen fördel vända och förtyda. Därs. 1760, nr 451.
2) till III 2 j: utsätta (ngt) för spänning l. tryck l. sträckning o. d. i sådan grad att hållfastheten (hårt) prövas l. äventyras; ofta allmännare: hårt anlita l. anstränga (ngt l. ngn); starkt taga (ngt l. ngn) i anspråk; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Quennerstedt StrSkr. 2: 252 (1915, 1919). (Att ingå på ett visst ämne) skulle här för hårt påfresta utrymmet. Steffen Krig 3: 210 (1916). Då .. (mjölet) ibland rinner ut ur hårt påfrestade säckar. TurÅ 1929, s. 179. särsk.
a) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: ansträngande; påkostande; som innebär påfrestning(ar); äv. i uttr. påfrestande för ngn l. ngt. Lundell (1893). Åtskilliga dagars stormigt väder gjorde .. tjänsten ombord påfrestande. VFl. 1913, s. 25. Förvärvsarbetet (har) blivit mindre påfrestande för kroppen. Bolin VFöda 158 (1933). jfr nerv-påfrestande.
b) ss. vbalsbst. -ning; ofta konkretare, särsk. i pl., med tanke på olika fall varvid l. olika avseenden vari (l. olika omständigheter som innebära att) ngt utsättes för spänning l. tryck l. sträckning o. d. som (hårt) prövar hållfastheten l. varvid osv. ngt l. ngn hårt anlitas l. anstränges o. d.; äv. om själva spänningen l. trycket osv. som ngt utsättes för; jfr på-känning 3. (Man) gör .. (masten) tjockare på det ställe, der den under hård påfrestning löper mesta faran att brista. LfF 1857, s. 337. (Propellern har) haft att uthärda svåra påfrestningar af is. TT 1897, Allm. s. 276. De olika mekaniska påfrestningar (tryck och dragning), för vilka .. (benen i människokroppen) äro utsatta. Broman Männ. 1: 154 (1925). Det intensiva arbetet, hustruns död och den psykiska påfrestningen (hade) undergrävt .. (Levertins) krafter. Böök i 3SAH LIV. 2: 64 (1943). jfr nerv-påfrestning. särsk. (tillf.) övergående i bet.: ställe (i maskineri o. d.) som utsättes för spänning l. tryck o. d. som äventyrar hållfastheten. Vaksamheten måste sjudubblas (vid fabriken), påfrestningar stöttas, brister botas. Koch Timmerd. 338 (1913).
-FRISKA.
1) garv. till III (2 b o.) 7, = friska på 1 b α. TT 1896, K. s. 75.
2) till III (2 f o.) 7: ge (ngt) större fart l. intensitet o. d., göra (ngt) livligare; numera nästan bl. (i sht i fackspr.) = friska på 1 b β. SvLekar(GAAkad.) 1: 185 (c. 1860). Om elden påfriskas med några skyfflar kalla kol. Frykholm Ångm. 48 (1881).
3) [jfr 2] (i slangartat spr., mera tillf.) i p. pr. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.): som sätter god fart, som ”friskar på”. SDS 1953, nr 33, s. 7 (om bilförare).
(III 2 e) -FRUSEN, p. adj. (i vissa trakter) om vattendrag o. d.: belagd med (tunn) is, tillfrusen; äv. i sådana uttr. som det är påfruset, det har frusit på (se frysa på). Är det påfruset i dag? Östergren (1935). De påfrusna vattendragen. Därs.
Spoiler title
Spoiler content