[sv. dial. rabbla, tala mycket o. utan sammanhang m. m., motsv. dan. o. nor. rable, nor. dial. rabla, lt. rabbeln, mnl. o. holl. rabbelen, babbla m. m., ä. eng. o. eng. dial. rabble, babbla l. rabbla förvirrat; avledn. av ett ord motsv. sv. dial., nor. o. isl. rabba, sladdra, pladdra m. m., besläktat med RAVLA, v. — Jfr RABBLA, sbst.,RAPPLA]
1) (utantill) framsäga l. läsa upp (ngt) hastigt o. själlöst l. mekaniskt; ofta intr.; i sht förr äv. närmande sig bet.: prata l. babbla (ngt) osammanhängande l. innehållstomt, pladdra. Jag rablar för Folk på Papegoy-vis sådane obegripeligheter. Dalin Arg. 2: nr 24, s. 6(1734). Ritualen rabblades af presten. Tavaststjerna Morg. 74(1884). En tanklöst rabblad utanlexa. Rudin 2Evigh. 2: 21(1887). (Barnen) rabblade .. i alla vrår (inför husförhöret). Ekholm Torp. 17(1923). särsk.
a) (mera tillf.) i uttr. rabbla på ngt, rabblande möda sig med ngt (som man söker lära sig). (Skolgossarna) satt .. och rabblade på den latinska grammatikan. Beskow Munterg. 7(1919).
b) (mera tillf.) i p. pr. ss. adj., i utvidgad anv.: som karakteriseras av rabbel; särsk. i uttr. i l. med rabblande fart, hastigt o. under rabbel. Rablande uppläsning. Rydberg RomD 142(1874, 1877). Han läste i rabblande fart en lång rapport. Koch Arb. 248(1912).
2) (†) skvallra; jfr BABBLA.Olycklig du, om du för någon rabblar om hvad du sett och hört denna qväll! Blanche Bild. 4: 41(1865; möjl. särsk. förb.). WoH(1904).
