SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RALLA ral3a2, v.3 -ade
Ordformer
((†) pr. sg. -er Forsius Fosz 298 (1621)).
Etymologi
[sv. dial. ralla, motsv. nor. dial. ralla, flacka, gå makligt, om barn: stulta; möjl. identiskt med RALLA, v.2; med avs. på betydelseutvecklingen jfr i så fall PALLRA, v.2, o. där anförda ord. — Jfr RALTA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
1) gå o. driva (utan mål); gå sakta; äv. (särsk. om berusad): gå osäkert l. stapplande, ragla. 3SthmTb. 2: 80 (1596). (Supbröderna) ralla samptl. natt och dagh ifrån dhen eene till den andra. ConsAcAboP 3: 44 (1665). Widh pass klockan otta om afftonen, kommo Gymnasisterna på gatan och rallade, inthz .. Slogo (de) utj wäggarna, uthan Sungo .. sachta. VDP 1667, s. 127. Bjugg Huussp. A 5 a (1697). jfr Lundell (1893).
2) om barn: stulta, gå. Den hwilkens Fötters späda Led, / .. Jag lärde först att Ralla. Dahlstierna (SVS) 323 (c. 1696).
3) springa l. gå (vida) omkring, ströva; särsk. om tamdjur: springa bort, ge sig ut på strövtåg. Landslöpare, the ther ifrå then ena Orthen til then andra .. moste .. wandra och ralla. Kemner Trum. 15 (1629). Renarna äro begärliga å svamp, ralla då i skogen. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 41 (c. 1830). särsk. bildl. Forsius Fosz 298 (1621). Ty samckar iagh ihoop, min Sinnen som ha' ralla. Achrelius Dan. F 4 a (c. 1690).
Särsk. förb. (till 1, 2, 3; numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): RALLA AV10 4. jfr pallra av. Lundell (1893).
RALLA BORT10 4. jfr pallra sig bort. (Renarna) ralla bort efter vägar. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 44 (c. 1830).
RALLA PÅ10 4. jfr pallra på. Lundell (1893).
Ssgr (till 3; †): RALL-FÅGEL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 181). om fågel som stryker omkring (o. kommer in på andra fåglars område). Måsen tål ej några rallfoglar på platsen (där ett strömmingsstim finns). VetAH 1748, s. 117. Enholm Anm. 1: 40 (1753).
-HORA, se ralla, v.2 ssgr.
Avledn.: RALLSAM, adj. (†) till 3; om tamdjur: benägen att gå vida omkring l. springa bort. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 52 (c. 1830). Skällor sattes i synnerhet på renar, som voro rallsamma. Därs. 1922, s. 14 (c. 1830).
Spoiler title
Spoiler content