RAPSOD rapsω4d, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. rhapsode, fr. rapsode; av gr. ῥαψῳδός, till ῥάπτω, syr ihop, sammanfogar (se RAFE), o. ᾠδή, sång (se ODE)]
(i sht i vitter stil l. litt.-hist.) i antikens Grekland: sångare l. recitatör som vid fester o. d. föredrog episka diktvärk (av Homeros o. andra); äv. i utvidgad anv., om liknande konstnärer i senare tid o. utanför Grekland; äv. bildl., särsk. med syftning på att de grekiska rapsoderna ofta framförde dikter sammansatta av (brottstycken ur) olika värk. Atterbom SDikt. 2: 164 (1814, 1838). Bergskottarne äga ännu sina Hus-Barder och kringvandrande rhapsoder. PoetK 1817, 1: 45. Fabricius blef nu .. (K. XII:s) poetiske föreläsare, hans rhapsod. Atterbom C12 52 (1845). Tillåt mig att uppträda som rapsod, att hugga tag hvar som helst i dina rader. Wennerberg Bref 2: 234 (1861). Jeanson (o. Rabe) 1: 4 (1927). —
