SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RECEPTUR re1säptɯ4r l. res1-, l. -ep-, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. receptur, t. rezeptur; av nylat. receptura, mottagning, receptur, till supinstammen i recipere (se RECIPIERA)]
farm.
1) (sammanfattande benämning på det i en apoteksofficin förekommande arbetet med) beredning o. försäljning av läkemedel efter recept; äv. i uttr. i receptur, efter (läkar)recept (motsatt: i handköp). JGAcrel PVetA 1796, s. 50. Vanligt vatten .. användt i recepturen, taxeras till 1 öre för 1000 gram. SFS 1893, Bih. nr 101, s. 4. Giftstadgans föreskrifter skola ej tillämpas vid expedition i receptur. Därs. 1921, s. 897.
2) konkret: arbetsbord i ett apotek, vid vilket receptarien har sin plats, när han bereder (o. expedierar) läkemedel (efter recept). Nyblæus Pharm. 8 (1846). Beredning av läkemedel vid receptur och i laboratorium. SFS 1943, s. 1354.
3) (†) samling av (läkar)recept. Sundén (1888).
Ssgr (i allm. till 1, 2; farm.): RECEPTUR-ARBETE~020. arbete med beredning o. försäljning av läkemedel efter recept. Ahlberg FarmT 6 (1899).
-GÖROMÅL~002. jfr -arbete. SFS 1895, Bih. nr 38, s. 2.
(1) -KONST. (numera knappast br.) konst(en) att bereda läkemedel (efter recept). SFS 1892, nr 119, s. 3. Därs. 1908, nr 21, s. 6.
-LÄKEMEDEL~0020. om apoteksvara använd vid beredning av läkemedel efter recept. Ahlberg FarmT 6 (1899).
(1) -LÄTTNAD. om lättnad (se d. o. 4) vid beredning av läkemedel efter recept; särsk. konkret, om på förhand beredd lösning l. blandning som användes vid expediering av (läkar)recept. KommentSvFarm. 808 (1904).
-SAX. använd vid recepturarbete. FörslReglSjukvFält 1889, s. 216.
(2) -SKIVA, r. l. f. (tillf.) skiva som bildar den övre plana ytan på en receptur. Ahlberg FarmT 268 (1899).
-TAXA. i medicinaltaxa ingående taxa för arbeten vid receptur. SFS 1893, Bih. nr 101, s. 37.
-VAN, adj. (tillf.) van vid recepturarbete(n). NPress. 1895, nr 209, s. 4.
-VERKTYG, se -värktyg.
-VIKTSKÅL. (†) vågskål använd vid receptur. Hjelt Medicinalv. 3: 381 (i handl. fr. 1785).
-VÅG; pl. -ar. särskilt känslig våg använd vid receptur. SD(L) 1898, nr 479 B, s. 2.
-VÄRKTYG~02 l. ~20. jfr -sax, -våg. Fatab. 1934, s. 194.
Spoiler title
Spoiler content