REFRAKTÄR re1fraktä4r l. ref1-, l. -æ4r, adj.
Etymologi
[jfr t. refraktär, ä. eng. refractary, fr. réfractaire; av lat. refractarius, motspänstig, envis, till supinstammen i refringere (se REFRINGERA)]
1) (numera knappast br.) om person l. tid o. d.: motspänstig, uppstudsig; särsk. i uttr. refraktär (e)mot ngt, äv. övergående i bet.: avvisande mot ngt. Vår trumpna, mot alla illusioner refraktära tid. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 237 (1847). Hedin Tal 2: 4 (1899). Ekbohrn (1904).
2) [specialanv. av 1] med. okänslig, oemottaglig. Refraktär fas, fas under vilken t. ex. en muskel efter en kontraktion är okänslig för nya impulser l. retningar. 2NF 22: 1492 (1915). Man har påstått att struman senare blir refraktär mot .. jodens gynnsamma verkan. Berglund (o. Andreen) Körtl. 152 (1937).
