REST, sbst.2, l. (i bet. 2) RIST, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 2) -ar; l. (i bet. 2) RESTE, n.; best. -et.
Ordformer
(rest (-ee-) 1719—1882. restet, sg. best. 1734. rist 1816—1895)
Etymologi
[jfr sv. dial. rest, rist, reste, takresning; jfr äv. nor. dial. rist, bärgkant, isl. uppreist, resning, got. urrists o. fht. urrist, uppståndelse, eng. dial. rist, sluttning; avledn. av RESA, v.2, l. RISA, höja sig, stiga (upp)]
(†)
1) lyftande l. höjande till viss höjd av en maskindel (t. ex. en kolv l. hammare) som av en hävarm drives i en viss bana; jfr SLAG; äv. om den höjd vartill maskindelen lyftes l. kan lyftas, lyft- l. fallhöjd. Triewald Eldmachin 25 (1734). Ånghammare hafva hög rest och till följd däraf vid slutet af fallet en stor hastighet. TT 1896, K. s. 66. 2UB 5: 104 (1902). — jfr KOLV-, STÄMPEL-REST.
2) takresning; äv. allmännare: (upprest) ställning vari ngt anbringas o. d. Rest till spåhntak. VDAkt. 1719, nr 126. (Det) beslöts, at västra Sacristige väggen .. nedtages och giöres till en vägg med nya Kyrkan, då Sacristigen blifver .. under samma rest och tak med Kyrkan. Därs. 1760, nr 404. Ånghammaren utgöres af en vertikal ångcylinder, som uppbäres af en ställning, kallad ”rest” af tackjern eller plåt. Holmberg Artill. 3: Bih. 29 (1882). SyneprotHinneryd 10/9 1895. — jfr TAK-REST samt KLOCKE-RIST.
