publicerad: 1958
RISTA ris3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. RIST ris4t, sbst.8, r. l. m. l. (i bet. 1) f.; best. -en; pl. -ar (JHadorph osv.) l. (i bet. 1) -er32 (möjl. äv. att hänföra till sg. RISTA, SvMag. 1766, s. 723, Carlsson); förr äv. RISTE, n.; pl. -en (Salander Gårdsf. 377 (1758)).
Ordformer
(rist 1689 osv. rista 1690 osv. riste 1758)
Etymologi
[sv. dial. rist, rista, rispa, streck m. m.; jfr d. rist, nor. dial. rista, spår efter djur, i sht ren, isl. rista, reva, skåra, öppning; till RISTA, v.2; formen riste bildad på samma sätt som BRÄNNE, LYSE m. fl.]
1) gm ristande åstadkommen fördjupning l. fåra l. skåra; ristat streck; repa, rispa; äv. allmännare: fåra o. d.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Reengiöra Runestenar och dhem uprijta i sina Ristar. JHadorph (1689) i 3SAH XLIII. 1: 228. Är Trät stort giör man (vid ”koppning”) 2 eller 3 .. Ristor. Rålamb 14: 42 (1690). En rista i huden. Rutström Schiller Röfvarb. 116 (1799). (Ett slags kalksten) full af klyfter och rister. Hisinger Ant. 5: 8 (1831). Ett flygplan skar en rista strimmigt ljus. Lo-Johansson KlyvnTid 30 (1931). Martinson Kvinn. 159 (1933; om veck i ansiktshud). jfr: Det var tre skåror på (böss-)kolven — säkert björnrister. Carlsson GlestGård. 88 (1943). — särsk. (†) bildl., i fråga om söndring o. d.; jfr KLYFTA, sbst.1 4. (Perikles' och Thukydides') täfling och äregirighet, som uppskar den djupaste rist (mellan samhällsklasserna). Emanuelsson Plut. 2: 20 (1842).
2) (rist) (i sht på Gotl.) av enkel inskärning bestående ägarmärke i öra på tamdjur (vanl. får). NyttGam. 1797, s. 415 (på häst). En rist i underkanten af högra örat (på får). Möller Jordbr. 31 (1881).
3) om vinkelformig ränna i de ändar av liggande väggtimmer som vetta mot dörr- l. fönsteröppning o. i vilken dörr- resp. fönsterkarm är inpassad (i ssgn RIST-DÖRNE); förr möjl. äv. om ränna l. urtag för låsvred (jfr RISTEJÄRN).
Ssg: (3) RIST-DÖRNE ~dœ2rne, n.; best. -et; pl. -en. (numera föga br.) byggn. stående del av dörr- l. fönsterkarm vars från dörren resp. fönstret vända kant är formad i vinkel för att passa in i motsvarande ränna i (de liggande) väggtimrens ändar o. stadga dessa. 2NF 6: 1253 (1907).
Spoiler title
Spoiler content