SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
ROSTA ros3ta2, v.1 -ade; äv. (numera knappast br.) ROSTAS ros3tas2, förr äv. RUSTAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(rost- (råst-) 1526 (: förrostat, p. pf. n.), 1536 osv. rust- 1642. röst- 1619. -a 1526 (: förrostat, p. pf. n.), 1621 (: rostat, p. pf. n.), 1640 osv. -as, dep. 15361913)
Etymologi
[fsv. rosta (anträffat bl. i p. pf.; jfr nedan), y. fsv. rostas; jfr dan. o. nor. ruste, mlt. rosten, rusten, mnl. o. holl. roesten, fht. rostēn (t. rosten), meng. rusten (eng. rust); avledn. av ROST, sbst.2; formen rostad (se V nedan) är liksom fsv. rostadher möjl. delvis att fatta ss. ett p. adj. avlett direkt av ROST, sbst.2]
I. (numera knappast br.) dep.
1) = III 1; äv. i uttr. som ange att ett föremål l. redskap l. vapen o. d. blir rostigt o. fördärvat gm att icke användas (äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr 3), särsk. om svärd, i sådana uttr. som rostas i skidan l. sin skida l. slida. Tro tinom owen aldrig, Ty såsom iernet altijd på nytt rostas, altså låter han ey heller sina ondsko. Syr. 12: 10 (öv. 1536). Christus .. befaller, at Konunga swerdet ey skal röstas i skidona. Bullernæsius Lögn. 397 (1619). TRudeen Vitt. 167 (1702: rostas i sin slijda; om svärd). Ett par dyra pistoller medh gul inlagda, som vehl måtte acktass att eij råstass. KKD 7: 159 (1707). De Svärd, som giordt så diupa sår / Må rostas i sin skida! Frese VerldslD 131 (1716, 1726). Plogarna råstades, ty det fattades händer, som dem drifva skulle. Mörk Ad. 1: 124 (1743). Järn-Filspån och ojämnt Järn råstas förr än groft och slätt Järn. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 248 (1768). Berzelius Brev 11: 203 (1838). Auerbach (1913). — jfr BORT-ROSTAS. — särsk. i ordspråk (jfr 3 slutet, III 2 a). När Skräddaren hwijlar, så rostas nålen. Grubb 586 (1665).
2) (†) oeg., om tegel: (vid bränning) färgas rödaktig gm kemiska förändringar av i leran ingående järnföreningar. (Holländsk klink) Rostas eller rodnas icke .., medan det ej håller något metallicum. Linné Stenr. 77 (c. 1747).
3) (†) bildl. = III 2. (De frommas ägodelar ökas) Ther the ogudachtighas Rijkedom snart skal förgås och rustas. Palmchron SundhSp. 238 (1642). (Vi befatta oss så mycket med främmande språk) så at wårt egit rostas. Columbus Ordesk. 13 (1678). JGHallman Vitt. 197 (1735). Lindfors (1824). — särsk. i ordspråket gammal kärlek rostas icke o. d. (o. i därifrån utgående uttr.), gammal kärlek rostar icke osv. (se III 2 a). Gammal Kiärleek rostas intet. Grubb 240 (1665). Ej gammal kärlek rostas plär. Dalin Vitt. 6: 65 (c. 1753). Heinrich (1828).
II. (†) refl. = III 1; äv. bildl., = III 2. Kan man (vid byggning av flottbroar) undvika jernbultar är väl, ty de rosta sig, och losna. König Mec. 139 (1752). Lindfors (1824; äv. bildl.). Dalin (1855). Auerbach (1913).
III. intr.
1) om (föremål av) järn l. stål: angripas av l. överdragas med rost, bli rostig; äv. i uttr. som ange att ett föremål l. redskap o. d. (t. ex. vapen, i sht svärd) blir rostigt o. fördärvat gm att icke användas (ofta mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr 2); i sht förr äv. (motsv. ROST, sbst.2 1 e) om (föremål av) annan metall: överdragas med en (oxiderad) hinna l. beläggning; jfr KORRODERA 2 a. Linc. (1640; under rubigino). Tenn bidrager .. att öka jernets benägenhet att rosta. Berzelius ÅrsbVetA 1832, s. 109. Men rostar ringen på din hand, / din kärlek och din tro, / .. då först som död du sörje mig. Wecksell SDikt. 18 (1856); jfr 2 (a). Jern rostar mindre än stål i saltvatten. TSjöv. 1900, s. 207. Svenskarne hade (år 1700) visat, att deras vapen ej rostat under den långa freden. Grimberg SvH 317 (1907). Där hänger den åldriga skölden på vägg / och svärdet med rostande egg. Jensen Lermontov VDikt. 144 (1919). Stekkärl kunna utan fara för att järnet skall rosta vara av gjutjärn (osv.). Bolin VFöda 400 (1934). — jfr AV-, BORT-, FÖR-, HOP-, IN-, UT-ROSTA o. FAST-, SÖNDER-ROSTAD. — särsk. (†) om järnhaltigt tenn: få rostfläckar (gm att de vid tennets stelnande utskilda järnpartiklarna angripas av rost). Rinman 2: 423 (1789).
2) bildl.: (gm att icke användas l. vara i funktion o. d. så småningom) försämras l. förstöras l. fördärvas (av ngt som tär l. fräter o. d. liksom rost); äv. om person som är ovärksam l. sysslolös o. d.: försvagas, mattas, bli förslöad o. d.; jfr ROST, sbst.2 1 h. Då får Ragnar åter stor lust att draga i härnad, på det ej hans gamla krigsära skulle rosta. Fryxell Ber. 1: 71 (1823). En människa, som rostar i sitt kallelsearbete. Ahnfelt Et. II. 2: 32 (1906). Ludvig Nordström är icke den, som låter en ny, fin filosofi ligga och rosta, utan användning. Hedén 5: 114 (1920). SvD(A) 1935, nr 187, s. 8. — särsk.
a) om kärlek: icke upphöra l. försvinna (trots att lång tid förflyter l. trots att man länge är l. varit skild från den l. det man älskar); särsk. [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.] i ordspråket gammal kärlek rostar icke l. aldrig o. i därifrån utgående uttr. Gammal kärlek rostar icke. Deleen Meidinger 219 (1825). Vår kärlek .. (var) af det äkta slag, som icke rostar af tiden. De Geer Minn. 1: 105 (1847, 1892). Att kärleken mellan romare och kartager ej var av det slag, som aldrig kan rosta (osv.). Grimberg VärldH 3: 468 (1928).
b) (mera tillf., i sht vard.) i uttr. rosta i lederna l. gångjärnen, om person: bli stel i lederna. Bergdahl Antip. 45 (1906: i gångjärnen). Granvik Centralafr. 123 (1927).
IV. tr.
1) (numera föga br.) om fuktighet l. vätska o. d., äv. (i vitter stil) om tid: framkalla l. åstadkomma rost på (ngt), göra rostig; äv. abs.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. bildl. Åkerstein BehStyckSlagkr. 27 (1829; abs.). Anoljning är nödvändig t. o. m. för handsvetten, som eljest betydligt rostar pipa och lås. Jochnick Handgev. 111 (1854). CVAStrandberg 3: 460 (1856; bildl.). Tiden rostade klingan / Och röfvade armens kraft. Weiland Brytn. 4 (1891). Den rostande vätskan. JernkA 1907, s. 512. — jfr GENOM-ROSTA. — särsk. (†) i utvidgad anv., om person l. ss. personligt tänkt väsen: få rost på (ngt); i uttr. rosta full, göra helt rostig. Din hydda var så våt i dag, / Jag kan dig ej befria, / Så våt, at döden vid sitt slag / Har rostat full sin lia. Bellman (BellmS) 2: 17 (1770, 1791).
2) i fråga om avlägsnande av rost; i (den i sht i fackspr. använda) ssgn AV-ROSTA (t. ex. Serenius Bbb 3 a (1734), MålnTeknik 1948, s. 92) o. i förb. ROSTA AV.
V. [jfr I, II, III] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.); numera bl. (mera tillf.) med anslutning till III.
1) angripen av rost; rostig (se d. o. 1 a). Forsius Fosz 373 (1621). At större delen .. (av de skickade låsen) efter någon tijd kom helt råstad tilbakars igen. Polhem Invent. 48 (1729). Så han sade och från väggens trädknapp / Nedtog lugn det rostade geväret. Runeberg (SVS) 1: 182 (1831). Mindre rostiga föremål kunna läggas i ett bad (av rostborttagningsmedel) över middagstimmen, svårare rostade över natten. HbSjöfart. 338 (1951). jfr: Plåten är genomrostad, det lönar sig inte att reparera den mer. Thorén Herre 22 (1942); jfr III 1. — jfr NED-, O-ROSTAD. — särsk. (†) om glas: försedd med avlagring(ar) av rost, (brun)färgad av rost. Den hårda stenen gjorde .. hvita skåror i det rostade glaset. Hertzberg Päivärinta 3: 299 (1886).
2) bildl.; särsk.: försämrad l. försvagad o. d. på grund av ålder, ovärksamhet o. d.; jfr I 3, II, III 2. Fersen HistSkr. 1: 125 (c. 1790). Svänga i en åldrig hand föråldradt / I freden rostadt svärd mot rostadt hat. Hagberg Shaksp. 10: 140 (1850). Rostad kärlek. Landsm. VIII. 1: 41 (1887). — särsk. (†) om skratt o. d.: rostig (se d. o. 1 d δ), hes. Jag skrattade högt ett underligt, rostadt skratt, som icke blifvit smordt på mycket länge. Tavaststjerna Patriot 216 (1896).
Särsk. förb. (i allm. till III 1): ROSTA AV10 4, äv. UTAV04. jfr avrosta.
1) till III 1: gå sönder l. av l. lossna o. d. gm invärkan av rost. TT 1887, s. 123.
2) (mera tillf.) till IV 2: befria (ngt) från rost. IllSvOrdb. 68 (1955).
ROSTA BORT10 4, förr äv. ROSTAS BORT.
1) (†) till I 1; ss. dep., = 2; äv. bildl. (jfr rosta, v.1 I 3). (Dygden) råstas aldrig bort i Tijdens diupa Leera. Runius (SVS) 1: 132 (1698). Under bara Himmelen och i regn råstas det (dvs. rödbräckt järn) snart bort. Polhem Bet. 1: 3 (1721). Kolmodin QvSp. 1: 457 (1732; bildl.). Nordforss (1805). jfr bortrostas.
2) till III 1: förstöras gm invärkan av rost, frätas sönder l. förtäras av rost; äv. bildl. (jfr rosta, v.1 III 2). Tanken är lik järnet däruti, att båda rosta bort, om de icke brukas. (Cavallin o.) Lysander 169 (1866). Må detta svärd .. rosta bort, / om jag ej kapar armar eller ben / af den lakejen. VLitt. 3: 473 (1902). Enarna liksom rostade bort i sina skrevor. Johansson RödaHuv. 2—3: 293 (1917). jfr bortrosta.
ROSTA FAST10 4. gm rostbildning fastna (i l. på ngt); äv. bildl. (jfr rosta, v.1 III 2). Tegnér (WB) 5: 158 (1822). För dem, som rostat fast i gamla frihandelsdoktriner. VL 1895, nr 190, s. 2. Svärden ha rostat fast i sina skidor. Hedin Pol 1: 381 (1911).
ROSTA IGEN10 04. tillslutas l. fastna ihop o. d. (o. bli oanvändbar) gm rostbildning; hoprosta; äv. bildl. (jfr rosta, v.1 III 2). Auerbach (1913). Jag ville nog (öppna läkarpraktik), .. det är bara det att mina kunskaper rostat igen. Siwertz Tråd. 74 (1957).
ROSTA IHOP10 04. gm rostbildning gro igen l. få sina delar fastgrodda vid varandra. Låset har rostat ihop. SAOB H 1188 (1932). jfr hoprosta.
ROSTA NED10 4 l. NER4.
1) till III 1; intr.: (helt) förstöras l. fördärvas av rost; äv. bildl. (jfr rosta, v.1 III 2). Martinson Kap 143 (1933). TSvLärov. 1955, s. 226 (bildl.).
2) (numera föga br.) till IV 1; tr.: om fuktighet o. d.: (helt) förstöra l. fördärva (ngt) gm rostbildning; äv. bildl. Göm blanka svärden; daggen rostar ned dem. Hagberg Shaksp. 10: 280 (1850). Missräkningen, som långsamt rostar ner ens kraft. OLevertin (c. 1885) hos Söderhjelm Levertin 1: 193.
ROSTA SÖNDER10 40. gå sönder l. itu gm invärkan av rost, rosta ned, rosta upp; äv. bildl. (jfr rosta, v.1 III 2). Janson Abr. 293 (1901; bildl.). Maskinerna rosta sönder. Dens. Lögn. 257 (1912). Hela hennes harnesk af glatt reflexion rostade sönder kring denna anfrätta punkt. Hallström NNov. 66 (1912).
ROSTAS TILLSAMMANS. (†) till I 1: hoprosta, rosta ihop. Linné Stenr. 84 (c. 1747).
ROSTA UPP 10 4. (helt) förstöras av rost, (fullständigt) rosta sönder. Frykholm Ångm. 113 (1881).
ROSTA UT10 4. (i fackspr.) om stålföremål o. d.: rosta så mycket, att all valshud lossnar. HbSjöfart 330 (1951). jfr utrosta.
ROSTA UTAV, se rosta av.
Ssgr (jfr rost, sbst.2 ssgr; i allm. till III 1; i sht i fackspr.): ROSTNINGS-BENÄGENHET~0102 l. ~0201. jfr benägenhet 2 b. Jerns rostningsbenägenhet. JernkA 1882, s. 153.
(III 1 (o. IV 1)) -FÖRSÖK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2562). försök för utrönande av rostningshastighet l. motståndsförmåga mot rostning under skiftande betingelser hos (olika slag av) järn o. stål. JernkA 1907, s. 505.
-GRAD, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2563), r. l. m. (i fackspr., mera tillf.) grad av rostbildning; jfr rost-grad. MålnTeknik 1945, s. 152.
(I 1, III 1) -GRUND, r. l. m. (numera bl. tillf.) om ngt som ger upphov l. är orsak till rostbildning; jfr grund, sbst.1 III 2. Rinman 2: 421 (1789).
-HASTIGHET~102 l. ~201. hastighet varmed ngt rostar l. rostbildning sker. Ståls rostningshastighet. JernkA 1907, s. 501.
-PROCESS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2563). (mera tillf.) jfr process, sbst.1 5. Bergstrand Geol. 254 (1868).
(III 1 (o. IV 1)) -PROV. jfr -försök. JernkA 1907, s. 506.
-VÄRKAN. om ngts (t. ex. en vätskas) förmåga att förorsaka rostbildning. För att skydda (propeller-)axeln mot sjövattnets rostningsverkan (etc.). 2NF 22: 381 (1915).
(III 1, IV 1) -VÄTSKA, r. l. f. (mera tillf.) om vätska som förorsakar rostbildning. JernkA 1907, s. 506.
Spoiler title
Spoiler content