[fsv. räka (ipf. rak), driva l. vräka (bort l. ut), sv. dial. räka, reka (ipf. rak l. räkte m. fl. former); möjl. av dubbelt urspr., dels etymologiskt identiskt med VRÄKA(jfr fgutn. reka, nor. dial. reka, isl. reka, driva), dels besläktat (möjl. etymologiskt identiskt) med RÄKA, v.3 (jfr med avs. på bet. RAKA, v.3, o. RAKA, v.4). — Jfr RAKHUS,RÄK,RÄKA, sbst.1,RÄKARE]
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tr., = DRIVA, v.2 14; anträffat bl. i pass., om fisk. Ekman NorrlJakt 404(1910; om förh. i Jämtl.).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om föremål som flyter på vattnet o. d.: driva (för vind o. vågor l. med strömmen); äv. om is på vattendrag: gå upp. Isen här på ån har redan litet räkt. UrFinlH 62(1808). De lyckades komma över två plankor, som de surrade ihop, och så gåvo de sig att räka över de ganska vidsträckta vattnen i havsbandet. Hembygden(Hfors) 1910, s. 175. Båten skall nu driva eller reka med strömmen. 2SvKulturb. 9—10: 211(1937). Ahlbäck SvFinl. 64(1956).
Särsk. förb. (till 3): RÄKA BORT10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) driva bort (med vind o. vågor). Bergroth FinlSv. 351(1917).
