RÖNTGEN rön4tgen l. -ken, sbst.1, r.; i best. anv. utan slutartikel; pl. =.
Etymologi
[jfr t. röntgen, eng. o. fr. roentgen; av personnamnet Röntgen (se RÖNTGEN-); jfr AMPÈRE,FARAD,OHM]
(i fackspr.) måttsenhet för röntgenstrålning (o. radioaktiv strålning); ofta förkortat r. Ahlbom Strålbeh. 84(1939). Krigssiffran för vad en trupp kan tåla utan skada är 150 röntgen. SDS 1958, nr 301 A, s. 11.
