publicerad: 1962
RÖVARE rø3vare2, om person m.||(ig.), om djur m. l. r.||ig., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; pl. best. rövarna (DA 1808, nr 31, s. 1 (: Röfvarnes, gen.), SAOL (1900) osv.), äv. (numera nästan bl. i Finl.) rövarena (Dom. 2: 16 (Bib. 1541) osv.) ((†) rövrarne GFGyllenborg Vitt. 2: 60 (1777, 1795), Strindberg Vårbr. 1: 48 (1881)).
1) person som med (hot om) våld sätter sig i besittning av (o. bortför) ngt l. ngn, person som har röveri till näringsfång; äv. i oeg. l. bildl. anv. (jfr 2), särsk. om person som orättmätigt tillägnar sig ngt l. roffar åt sig ngt l. utsuger andra o. d. Den botfärdige och den obotfärdige rövaren, om de båda ogärningsmän som korsfästes tillsammans med Jesus. Den ädle rövaren (litt.-hist.), om en (i sht i slutet av 1700-talet o. början av 1800-talet populär) typ av hjälte inom skönlitteraturen, som framställes ss. av naturen god men av samhälleliga orättvisor o. d. driven till ett liv ss. rövare. Iach tackar tigh gudh ath iach är icke som andra menniskior, röffware, orettferdughe, hoorkarla, och så som thenne publicanen. Luk. 18: 11 (NT 1526). The hadhe hört en hoop fremmande röfuare wara under konungens nampn inkomna, och holla p[å] allestäds ath röfua, häria och förderfua. RA I. 4: 817 (1598). Gifvaren Kärlek och röfvaren Död. Atterbom LÖ 2: 204 (1827). Landshöfdingen och de andre röfvarne, som ha fördärfvat min ägendom (gm att dra järnvägen över den). Bondeson MVK 41 (1900, 1903). De farligaste rövarna, kommo vi underfund med, var just de soldater och några av eskortcheferna, som sändes med oss för att skydda oss mot rövare. Ymer 1934, s. 199 (om förh. i Abessinien 1932). — jfr KLOSTER-, KVINNO-, LANDS-, MÄNNISKO-, NATT-, POST-, SJÖ-, SKOGS-, STRÅT-RÖVARE m. fl. — särsk.
a) med bestämning bestående av genitiv l. poss. pron., betecknande ngt som ngn tillägnat sig l. ngn som ngn utplundrar l. utplundrat l. bortför(t); särsk. (o. numera i sht i oeg. l. bildl. anv. (förr äv. i uttr. bliva ngns närings rövare, bli den som berövar ngn möjligheten att livnära sig gm yrkesmässig värksamhet). Tu som hielper then elenda ifrå then som honom förstark är, och then fattigha och elenda ifrå hans röffuare. Psalt. 35: 10 (öv. 1536; Bib. 1917: den som plundrar honom). Föräldrar .. twinga sine barn till Tijggerij .. blifwandes således deres nähringz röfware och omsijder lijfz förspillare. RARP 4: 634 (1651). Danmarks Kronprins .. inlät sig i ett krig mot sin flottas röfvare. Palmblad Norige 184 (1846). Hon (dvs. en flicka som rymt tillsammans med en man) tryckte sig stolt mot sin rövare. Thorén Herre 181 (1942).
b) [jfr t. vierräuberessig, siebenräuberessig, fr. vinaigre des quatre voleurs; enligt en sägen skola likplundrare en gång ha skyddat sig mot pesten med detta medel] (†) i uttr. fyra l. sju rövares ättika, rövarättika. 7 Röfvares Ätika. Haartman Sjukd. 282 (1765). Af 4 Röfvares ättika intagit ett skedblad hvar Morgon (är ett gott skydd mot rödsot). Wåhlin JönkRödsot. 2 b (1773).
c) om person i (barn)lek, som föreställer en rövare; särsk. i benämningar på lekar där vissa deltagare tillfångata andra. Rövare och fasttagare, se FAST-TAGARE. De lekande dela sig i två partier, af hvilka det ena föreställer röfvare med sin anförare och det andra poliskonstaplar med en kommissarie i spetsen. SvLek. 2: 37 (1884). Fullkomlig enighet rådde .. uti att afböja inbjudningar hos hvarandra på familjefester samt framför allt — att ”leka röfvare”. Adelsköld Dagsv. 1: 16 (1899). Rövare och soldater. Amylong Clevin Utomhuslek. 54 (1956; namn på en lek). — särsk. i uttr. ingen rövare finns i skogen, utrop som vissa deltagare i en lek använda under sökandet efter andra deltagare (som föreställa rövare) i en (värklig l. föreställd) skog; äv. ss. benämning på denna lek. Om kvällarna .. brukade han .. leka ”dunk” eller ”ingen röfvare finns i skogen” med Martin och Maria och några andra barn. Söderberg MBirck 67 (1901). Waldén FriluftslekNääs 2 (1912).
d) (ngt vard.) i utvidgad anv. (jfr e, 3), om person som lever ett vilt o. tygellöst liv l. ägnar sig åt uppsluppna nöjen l. för oväsen; särsk. (o. numera företrädesvis) i uttr. leva rövare, dels: föra ett vilt liv l. ägna sig åt uppsluppna nöjen l. slå sig lös o. d., dels (äv. oeg., med saksubj.): föra oväsen l. väsnas l. bråka. Svante H(edin) .. berättar ypperliga historier om sin theaterresa förra sommaren tillsammans med Kongl. Th(eatern)s öfriga röfvare. Edholm C15Tid 55 (1861). Ni lär också ha left röfvare ute på kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, hva? Strindberg Skärk. 81 (1888). Arbetarne blefvo allt vildare, lefde röfvare, skreko och skrålade samt betedde sig okynnigt. SDS 1892, nr 601. Utanför fönstren levde aprilvädret rövare. Gustaf-Janson GodVänn. 96 (1955). — jfr NATT-RÖVARE.
e) [delvis möjl. efter förebild av RÖVAR-PRIS (använt om osannolikt pris)] (vard.) i utvidgad anv. (jfr d, 3), ss. förled i ssgr som beteckna ngt vanskligt l. osäkert l. osannolikt; jfr RÖVAR-CHANS, -HEAT, -TID 2.
2) [oeg. l. bildl. anv. av 1 (motsv. röva a γ γ')] om djur som tillägnar sig ngt från andra djur l. från människor l. om djur som förstör ngt; i sht förr äv. om djur som lever av rov, rovdjur (se d. o. 1); förr äv. i uttr. vara en stark rövare, vara ett glupskt rovdjur. Sigfridi B 4 b (1619). Et slags Maskar .., hvilka .. afbitit (råg-)stråna tätt ofvan jord, .. så aldeles, at knappast något stånd blifvit qvarlämnadt, där desse röfvare skåcktals framfarit. VetAH 1769, s. 315. Den ogement vida mun-öpningen och starkt beväpnade käken visa tilräckligen honom (dvs. en viss fisk) vara en stark röfvare. Därs. 1789, s. 235. (En tövädersdag är) En riktig önskedag för räfjakt. Då sitter den röde röfvaren svårt emellan. Knöppel SvRidd. 181 (1912). Duvhöken är en lika skicklig som djärv rövare. Petre HbJäg. 157 (1931). — jfr NATT-RÖVARE m. fl. — särsk. biodl. rovbi. Grönhagen Brun AnvBiafv. 71 (1862). Holm HbBiodl. 139 (1947).
3) [utvidgad anv. av 1 l. elliptiskt för RÖVAR-FARTYG l. -SKEPP] (numera bl. mera tillf.) sjörövarfartyg. OSPT 1687, nr 33, s. 6.
4) (numera bl. mera tillf.) elliptiskt för: rövarbok, rövarroman. Mamsell har nu genomläst alla mina röfvare. Blanche Bild. 2: 189 (1864). Tykesson Rövarroman. 142 (1942). jfr: ”Ah! det är ur Mazarino, ur Rinaldino!” ropade mamsell Christine ..; ”ni har då läst dessa ädla röfvare, dessa odödliga hjeltar, som så förtjusat mig”. Blanche Bild. 1: 19 (1863).
5) [elliptiskt för RÖVAR-CHANS] (vard.) osäker möjlighet, obetydlig chans; särsk. i uttr. ta (äv. slå på) en rövare, försöka sig på ngt som framstår ss. vågsamt o. osäkert, ge sig in på ett vågspel o. d. Det var ingen vidare fräs inom musikbranschen heller så jag tog en rövare och försökte mej som förläggare. Mezzrow o. Wolfe Dans 330 (1953). DN(B) 1959, nr 26, s. 15 (: slagit på).
-ANFÖRARE~0200. anförare för ett rövarband; äv. bildl., särsk. ss. nedsättande benämning på ledare av litterär skola o. d. Röfvar-Anföraren Rinaldo Rinaldini. Kullberg Vulpius (1801; boktitel). Man gör mig till röfvar-anförare för en skola, som man kallar den realistiska. Strindberg Brev 2: 356 (1882). —
-ART. (-are-) (†) i uttr. uppå rövareart, på rövares sätt, på rövarvis. Schroderus Liv. 657 (1626). —
-BAND, n. jfr band, sbst.2 a. Humbla Landcr. 199 (1740). särsk. bildl., om samling av utsugare l. roffare o. d. Kellgren (SVS) 2: 55 (1780). —
-BARON.
1) (om ä., i sht italienska förh.) adelsman som hade röveri till näringsfång; jfr rov-riddare 1. Wennerberg 1: 198 (1881).
(2) -BI, n. (-are-) (†) rovbi; jfr rövare 2 slutet. Koch Biskiöts. 59 (1753). Alm(Gbg) 1774, s. 39. —
-BORG. [fsv. rövara borgh] borg som är l. varit ett tillhåll för rövare, rovriddarborg. Snellman Tyskl. 120 (1842). —
-BRAGD. bragd som utföres av rövare l. som består i att röva; vanl. mer l. mindre ironiskt (jfr bragd, sbst.1 5 b); äv. oeg. l. bildl., om handling som innebär att ngn roffar åt sig l. erövrar ngt o. d. Denna berömde våldsverkare (dvs. Alexander den store) likväl, med hvilka loford .. har man sedan århundraden icke uprepat hans röfvare-bragder? EP 1792, nr 5, s. 1. Hirn GodVild. 37 (1941). —
-BÄRG. bärg där rövare ha sitt tillhåll; jfr rov-bärg. Tu äst herlighare och mechtighare än the röffuare bergh. Psalt. 76: 5 (Bib. 1541; Luther: die Rawbeberge; Bib. 1917: segerbytenas berg). —
(1 e) -CHANS. (vard.) osäker möjlighet, obetydlig chans; särsk. i uttr. ta en rövarchans, försöka sig på ngt som framstår ss. vågsamt o. osäkert l. ge sig in på ett vågspel o. d., ta en rövarchans på ngt, ss. beteckning för att ngn gissningsvis o. djärvt antar ngt (o. inrättar sitt handlande därefter); jfr rövare 5. Våren är kommen. I varje fall tar Radiotjänst en s. k. rövarchans på, att den har kommit veckan 11—17 april. RöstRadio 1948, nr 15, s. 8. KvällsP 1960, nr 119, s. 9. —
-DRAMA. (bloddrypande l. sensationsmättat) drama som handlar om rövare. Böttiger 4: 273 (1869; om Schillers drama ”Die Räuber”). Inget rövardrama för raderna kunde skryta med ett sådant sorterat lager av skurkar (som Hitlers Tyskl.). Bergman i 3SAH LXI. 2: 48 (1950). —
-FEJD. fejd där rövare delta, fejd varunder deltagarna röva o. plundra; äv. oeg., om krig som går ut på att vinna krigsbyte o. d. Tyskland är utsuget och utmattadt af trettiårskriget — den stora röfvarfejden till guds och den sanna trons ära. Nordensvan SvK 13 (1891). —
-FIGUR. särsk. (i sht litt.-hist.) om rövare ss. litterär gestalt; jfr -gestalt. Tykesson Rövarroman. 49 (1942). —
-FLICKA, f. [jfr t. räubermädchen] flicka som är medlem av ett rövarband. Lorenzo Den kloka mannen i skogen, Eller Röfvarflickan. Kullberg (1804; boktitel). Sparre Frisegl. 3: 262 (1832). —
-FLOTTA, r. l. f. (i sht förr) flotta som rövar o. plundrar; flotta av sjörövarfartyg. Ekelund 1FädH 1: 129 (1829; om förh. på 1400-talet). —
-FOLK. [fsv. rövara folk (i bet. 3)]
3) i oeg. l. bildl. anv. av 1 o. 2, om personer som roffa åt sig o. d. Söderwall 2: 295 (1893). Beskow Pred. 15 (1907). —
-FÖLJE. följe (se d. o. 3) av rövare. Lagerbring 1Hist. 2: 327 (1773). särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv. (motsv. rövare 2), om djur. Lagerlof Holg. 2: 246 (1907). —
-FORBUND. förbund (se d. o. 4, 4 a) mellan rövare. (Maffian kan) långt mindre än .. (kamorran) betraktas som endast ett vanligt röfvarförbund. 2NF 17: 440 (1912). —
-GESTALT. särsk. (i sht litt.-hist.) om rövare ss. litterär gestalt; jfr -figur. Hirn GodVild. 17 (1941). —
-GODS. (numera bl. tillf.) rövad egendom, rov; i sht förr äv.: tjuvgods; jfr rov-gods. En hoop aff thet Röffwaregodz som stolit är. G1R 15: 341 (1543). Wigstrom Folkd. 2: 108 (1881). —
-GÄRNING. gärning som begås av en rövare l. i syfte att röva; äv. bildl. Meurling KommunismSv. 93 (1950; bildl.). —
-HAND. (-ar- 1807 osv. -ara- 1526. -are- 1541 osv.) [fsv. rövara händer, pl.] rövares hand; vanl. mer l. mindre metonymiskt, i uttr. som ange att ngn utlämnas åt l. mördas av l. råkar ut för rövare o. d.; i sht i pl. Herren .. gaff .. (israeliterna) j röffuare hender. 2Kon. 17: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: i plundrares hand). Vid platsen har .. legenden om de tre systrarnas död för rövarhand varit knuten. HT 1926, s. 203. särsk. i uttr. falla l. komma l. råka i rövarhänder, äv. rövarhand, bli (överfallen o.) plundrad av rövare, råka ut för rövare; äv. om sak: bli bortrövad l. stulen; äv. bildl.: råka ut för dåliga människor l. råka illa ut l. bli illa behandlad l. förstörd o. d. En man färdadhes nedh aff Hierusalem til Hierico, och kom j röffuara hender. Luk. 10: 30 (NT 1526; Bib. 1917: råkade ut för rövare). Ehuruwähl min Son .. berättar sig hafwa .. mig derom .. tillskrifwit, är dock samma bref råkat i Röfwarehänder och af illwillige Menniskior förhållit. VDAkt. 1716, nr 26. Falla i röfvarhand. Weste (1807). (Nya Morgonbladet) kom .. i rövarhänder. Siwertz JoDr. 154 (1928). Den som vill veta sanningen om Ryssland och till äventyrs anförtror sig åt den danske författaren T. Knudsen .. märker snart att han råkat i rövarehänder. GHT 1943, nr 17, s. 3. —
-HANTVÄRK~02, äv. ~20. [jfr t. räuberhandwerk] (numera bl. tillf.) jfr -yrke. BiogrEngRöfvMörd. 8 (1810). —
-HATT. (numera bl. tillf.) särsk. om bredskyggig, spetskullig filthatt av det slag som förr bars av rövare i Italien o. som under inflytande av rövarromantiken på 1800-talet kom att bäras också i andra länder. En flere års student .. som funnit det obestridligen vara vår och derför .. utbytt röfvarhatten mot hvita mössan. Wieselgren ÖBord 108 (1882). —
-HEDER. (numera bl. tillf.) särsk. om heder som kommer rövare l. erövrare o. d. till del. CAEhrensvärd (c. 1790) hos Warburg Ehrensvärd 343. —
-HISTORIA. [jfr t. räubergeschichte] historia som handlar om rövare; rövarroman; numera oftast i utvidgad anv., om osannolik l. sensationsmättad historia l. osannolikt påstående. Koronato Den Förskräcklige. .. En Röfvar-Historia. Kullberg Bornschein (1806; i boktitel). (Matrosernas) samspråk med .. ovett mot skepparn och röfvarhistorier från Antwerpen o Rotterdam och Gud vet hvad. Engström Brevbok 71 (1893). Också Hjelmér tycks ha trott på denna rövarhistoria om hemliga planer att fylla ämbetsverken med adelns anspråkslöst medgörliga oäkta söner. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 99 (1955). —
-HÖRD. hord (se hord, sbst. 2) av rövare; äv. oeg. l. bildl., om samling av personer som plundra l. roffa åt sig l. om soldattrupp som deltar i erövringskrig o. d. Äntel(igen) har Bonaparte och hans röfvarhorder fått sin bane. UrFinlH 205 (1812). Mörne Elef. 141 (1931). —
-HÅL, n. = -kula; särsk. (o. numera nästan bl., vard.) bildl. Scherping Cober 1: 7 (1734). Ett satans röfvarhål .. der hvarje dag kostar summor. Strindberg Brev 5: 132 (1885). —
-HÅLA, r. l. f. [fsv. rövara hula] = -kula. Briljanten eller Röfvarhålan på Schwartzwald. Hildebrand (1835; boktitel). IllSvOrdb. (1955; bildl.). —
-HÄRBÄRGE~020. (numera bl. mera tillf.) härbärge där rövare hålla till. Röfvarherberget. Hood (1834; boktitel). —
-HÄRJAD, p. adj. (mera tillf.) som härjats l. plundrats av rövare. Fröding Stänk 24 (1896; om resenär). —
-HÖVDING. (-ar- 1820 osv. -ara- 1672. -are- 1906 osv.) hövding för rövarband, ledare för rövare. Verelius Herv. 89 (1672). Agge SvartTj. 194 (1935). —
-IDEAL, n. i sht litt.-hist. ss. rövare framställt ideal (utgörande en symbol för frihetsbegär, förlitande på egen kraft o. d.). Hwasser VSkr. 2: 179 (c. 1850). —
-JAKT.
1) jakt som går ut på att röva o. plundra; särsk. oeg. l. bildl., motsv. rövare 2. Hafvet, der labben höll sin röfvarjagt i fejd med tärnor, måsar och trutar. Strindberg Hems. 134 (1887).
2) jakt på rövare. —
-JORDBRUK. (-ar- 1896—1899. -are- 1888) (†) jordbruk varigm jorden utsuges, rovdrift (se d. o. 3 a); jfr rov-bruk. MosskT 1888, s. 134. Grotenfelt JordbrMet. 429 (1899). —
-KAPPA, r. l. f. (numera bl. tillf.) särsk. om mörk slängkappa av det slag som förr bars av rövare i Italien o. som under inflytande av rövarromantiken på 1800-talet kom att bäras också i andra länder. (På Surreys sandåsar) kunde man .. möta .. (skalden Tennyson) insvept i en vid röfvarkappa. Steffen ModEngl. 128 (1893). —
-KONUNG l. -KUNG. kung som är ledare för rövare; kung som rövar till sig ngt; förr äv.: rövaranförare, rövarhövding. Kullberg Vulpius Rinaldo 1: 212 (1801; om rövaranförare; t. orig.: Gauner-König). Hedberg Elisif 59 (1870; om kung som tillåtit en av sina män att begå ett kvinnorov). —
-KORS. särsk. [jfr t. schächerkreuz; enligt traditionen användes för de rövare som korsfästes samtidigt med Jesus Y-formiga kors] kyrkl. kristet emblem som till formen liknar bokstaven Y. Brunius GotlK 3: 353 (1866). —
-KOSTYM. kostym (som liknar den) vari en rövare brukar vara klädd; särsk. om teaterkostym; jfr -hatt, -kappa. Torpson Eur. 2: 363 (1896). särsk. (litt.-hist.) bildl., om den miljö o. den rekvisita som är kännetecknande för rövarlitteraturen. Litterära alster, i vilka rövarkostymen ingenting annat är än en maskering. Hirn GodVild. 63 (1941). —
-KRIG. krig som föres i syfte att röva o. plundra; äv. allmännare, om orättfärdigt erövringskrig o. d. Tsar Peters krig emot Sverige var icke ett vanligt röfvarkrig; det fördes för en politisk tanke. Svedelius i 2SAH 44: 99 (1868). NDag 1948, nr 298, s. 1. —
(1, 2) -KRÄFTA, f. l. r. (-ar- 1904—1952. -are- 1876—1896) [jfr eng. robber-crab; djuret ansågs förr ta ned kokosnötter ur träd] (numera mindre br.) zool. eremitkräftan Birgus latro Hbst., palmtjuv. 1Brehm III. 2: 218 (1876). 2SvUppslB 22: 295 (1952). —
-KULA, r. l. f. (-ar- c. 1635 osv. -ara- 1526. -are- 1526 osv.) grotta l. jordhåla l. annan primitiv bostad där rövare ha sitt tillhåll; äv. allmännare, om plats där rövare ha sitt tillhåll, rövarnäste; äv. bildl., särsk. dels om usel bostad, dels om ställe där man lever ett vilt l. syndigt liv l. roffar åt sig pängar (gm att lura l. skinna besökande o. d.); jfr -hål, -håla. Vel wethandis ath .. wij .. ingelundha .. acthe ath lidha ath ther (dvs. i Blek.) een saadane röffuare kwla (som Sören Norbys) wppehollas skal. G1R 3: 259 (1526). Mitt hwsz skal heta bönehwsz, men j haffuen giordh ena röffare kwlo ther aff. Mat. 21: 13 (NT 1526). Röfvare-kulan i Schwartzwald. AJourn. 1820, nr 33, s. 2 (1819; boktitel). Vår kula var äfven en röfvarkula. För 2 nätter logis med uselt kaffe plundras vi på 25 fr. Edholm SvunnD 259 (1858). —
-KÖP. (numera bl. mera tillf.) ss. beteckning för ett mycket lågt pris (jfr köp 2); särsk. i sådana uttr. som få l. köpa l. sälja ngt för (ett) rövarköp (förr äv. till gott rövarköp), få resp. köpa l. sälja ngt för (ett) mycket lågt pris; jfr -pris 1. Calonius Bref 27 (1794: till godt Röfvareköp). Då begynte jag tvinga henne att sälja sina vackra arbeten till mig för ett röfvarköp. JournLTh. 1812, nr 103, s. 1. Köpa för ett röfvarköp. Meurman (1847). (Kart-)rullen .. som jag .. fått för ett röfvareköp. Wingård Minn. 8: 49 (1848). jfr (†): Sålunda (dvs. gm förräderi) gick denna namnkunnige staden (dvs. Astrakan), i största hast, och, det som väl kan sägas, för röfvare-köp, öfver til de ovärdigaste bofvar under Solen (dvs. till en hop rövare). Kempe FabritiiL 36 (1762). —
-LIV.
1) (tillf.) rövares liv (se d. o. I 1). Röfvarelif kan mitt svärd ännu taga. Ling Tirf. 1: 53 (1836).
3) liv (se d. o. I 3) ss. rövare, liv som en rövare lever; särsk. i uttr. föra l. leva (ett så l. så beskaffat) rövarliv. Tartarerna .. som på Asiens stepper fört ett vildt röfvare- och krigarelif, framträngde under början af 1200-talet till Ryssland. Schybergson FinlH 1: 39 (1887). särsk. oeg. l. bildl.
a) i fråga om människor; särsk. om liv som kännetecknas av laglöshet l. tygellöshet l. rofferi. Man behöfver .. erinra sig, hvilket fullständigt röfvarlif Karl af Valois införde i Florens. Vising Dante 81 (1896). Vinberg Barb. 126 (1926). särsk. i uttr. föra l. leva (ett så l. så beskaffat) rövarliv, dels i fråga om vilt o. tygellöst liv l. liv som kännetecknas av uppsluppna nöjen, dels (med anslutning till liv I 10) i fråga om att föra oväsen l. väsnas l. bråka (o. antasta andra människor); äv. i uttr. hålla (ett så l. så beskaffat) rövarliv, i fråga om att väsnas l. bråka; jfr rövare 1 d. Schück VLittH 1: 353 (1899). De öfverlastade studenterna, väpnade med värjor och pistoler, förde ett verkligt röfvarelif på stadens gator. Annerstedt Rudbeck Bref clxxvii (1905). Alla grannskapets barn kunde leva rövarliv (på den stora tomten). OoB 1932, s. 211. Martinson KärlekKr. 45 (1947: hålla).
b) i fråga om djur (motsv. rövare 2); särsk. i uttr. föra l. leva (ett så l. så beskaffat) rövarliv, i fråga om att leva av rov l. anfalla o. döda andra djur l. plundra deras bon o. d. Vanligtvis för .. (långan) ett kringstrykande röfvarlif. Stuxberg Fisk. 393 (1895). Rickson GVänn. 7 (1930: lever). —
(2) -MYRA, f. l. r. entomol. (individ av) myrart som rövar puppor l. larver av andra myrarter o. därigm skaffar sig slavar; särsk. i uttr. blodröd(a) rövarmyra(n), (individ av) arten Formica sanguinea Latr., rostbrun(a) rövarmyra(n), (individ av) arten Harpagoxenus sublævis Nyl. LfF 1841, s. 157. Rostbruna rövarmyran. 4Brehm 13: 165 (1930). Den blodröda rövarmyran. BokNat. Liv. 346 (1951). —
-MÖTE. särsk. (†) i sg. best., = -synod 1. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 344 (1834; t. orig.: Räuberversammlung). —
-NÄSTE. [fsv. rövara näste]
1) om hus l. lokal som utgör ett tillhåll för rövare; äv. allmännare, om plats (särsk. befäst stad o. d.) som utgör ett tillhåll för rövare; jfr -kula o. näste 2 b, c. Ey hollandis annerlundha for:da Gutlandz stad och by en for eth röffuare neste. G1R 1: 240 (1524). Lagergren Minn. 7: 14 (1928).
2) oeg. l. bildl.
a) ställe där man lever ett vilt l. syndigt liv l. roffar åt sig pängar (gm att lura l. skinna besökande o. d.); särsk. om spelhus l. dyrt hotell o. d. Säfström Banquer. H 1 b (1753; om spelhus där berättaren blivit bestulen); jfr 1. Gå icke att spela på detta ställe, det är rent af ett röfvare-näste. Nordforss 2: 139 (1805). Svär på det, Elin, att du aldrig, nej aldrig i din tid kommer in i det röfvarnästet (dvs. tar tjänst på herrgården). Knorring Torp. 1: 217 (1843). Min plan är att, (som dessutom detta är ett dyrt röfvarnäste) .. resa till Köpenhamn. Strindberg Brev 5: 134 (1885).
b) (†) om ngt som utgör ett skydd l. en täckmantel för brottsliga l. olämpliga handlingar; jfr skalke-skjul. Thet sielfsvåld (med språket), som .. (vissa poeter) sig taga, är et Röfvarnäste, som med all macht borde nederrifvas. Kolmodin QvSp. 1: B 3 b (1732). —
-PACK. (ngt vard.) koll., ss. nedsättande benämning på (samling av) personer som ha röveri till näringsfång; äv. oeg. l. bildl., om personer som roffa åt sig ngt l. utsuga andra o. d. Säfström Banquer. Hh 2 b (1754). Röfvarpack .. (dvs.) Dåliga menniskor, som lefva af att skinna, preja och blodsuga andra. Dalin (1854). VFl. 1921, s. 143. —
-PARTI.
1) (mera tillf.) i fråga om tavla: parti (se d. o. 1) som framställer rövare. Almqvist TreFr. 1: 90 (1842).
2) (†) rövarfölje; äv.: truppavdelning som utsändes för att härja l. göra räder inom fientligt område; jfr -skara o. parti 4 a, d, e. Brask Pufendorf Hist. 370 (1680; t. orig.: räuberisch Gesindel). Fiendens små röfvare partier, som tijdh och annan hafva tedt sig fram på sijdan åth Nyen. HFinlÖ 72 (1703). 2VittAH 3: 9 (1793).
3) (mera tillf.) grupp av människor som roffa åt sig andras egendom l. utsuga andra; jfr parti 5. (Ni) behandlade mig, som jag vore en ockrare, den där ville plundra änkor och faderlösa, ehuruväl jag var den utplundrade, och ni tillhörde röfvarpartiet. Strindberg Påsk 120 (1901).
4) [jfr 2] (†) rövarföretag; jfr parti 10. Mura ett behållit Stenhvalf öfver Sacristian och sidofönstret, til förekommande mot vidare röfvarepartie på kyrkjans egendom. KulturbVg. 2: 57 (1749). —
-POLITIK. politik som går ut på att med våld l. utpressning tillskansa sig fördelar. Makternas rövarpolitik mot Kina på 1890-talet. Andersson Drak. 297 (1926). —
-PRIS, n.
1) mycket lågt pris; särsk. i sådana uttr. som få l. köpa l. sälja ngt för (ett) rövarpris, få resp. köpa l. sälja ngt för (ett) mycket lågt pris; jfr -köp, -pänning. Möller (1790). Slafvarne .. säljas för röfvarepris (i Timbuktu). SvLitTidn. 1820, sp. 178. Jag har fått det för ett röfvarpris. ÖoL (1852). Hösten 1836 köpte Blank för röfvarpris en flygel på auktion. Vasenius Top. 2: 92 (1914).
2) oskäligt högt pris. VLitt. 2: 345 (1902). Tvångsköp av spökmöblemang till rövarpris (fordrades för att få en bostad). Siwertz Pagoden 185 (1954). —
-PÄNNING. (numera knappast br.) ss. beteckning för ett mycket lågt pris; jfr -köp, -pris 1. SvTyHlex. (1851). Ahlman (1872). —
-ROMAN. [efter t. räuberroman] roman (av en i sht i slutet av 1700-talet o. början av 1800-talet populär typ) som handlar om rövare; äv. i utvidgad anv., om bloddrypande l. sensationsmättad roman. Hjärne DagDrabbn. 100 (i handl. fr. 1804). Han lånte böcker av folk, han kände, de stack till honom rövarromaner. Johnson Här 137 (1935; om förh. c. 1915).
-ROMANTIK.
1) förhållandet att framställa rövare i romantisk dager l. uppfatta rövarlivet romantiskt; äv. om (ngt som uppfattas ss.) romantiskt rövarliv. Kalabreserhatt .. kom under den tid man svärmade för röfvarromantiken (på 1820—1830-talet) i svang bland de i Italien studerande konstnärerna. 2NF 13: 585 (1910). (V. Rydbergs berättelse ”Positivspelarna” äger) trots en viss äfventyrlig röfvarromantik .. intresse som tidsskildring. Därs. 23: 1303 (1916).
2) litt.-hist. om den litterära riktning under senare delen av 1700-talet o. början av 1800-talet som kännetecknades av intresse för rövare o. romantisering av rövarlivet. 2NF 4: 94 (1905). Ett ämne, som i gräslighet mäter sig med det mest fasansfulla .. någon af röfvareromantikens diktare alstrat. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 380 (1913). —
-ROMANTISK.
1) motsv. -romantik 1: som kännetecknas av ett romantiskt intresse för rövare l. en romantisk uppfattning av rövarlivet; äv.: som erinrar om rövarromanernas skildringar; äv. övergående i en allmännare bet.: fantastisk, osannolik. Bergman GotlSkildr. 338 (1882). Hon tyckte, att hennes egen gissning (rörande det sätt på vilket en pänningsumma försvunnit) föreföll en smula mindre röfvarromantisk. Alving FrkVästerv. 284 (1908). Dessa sällsamma bolsjeviker, kring vilka borgarbladen mot sin vilja spunnit ett rövarromantiskt skimmer. Norling Mänskl. 304 (1930).
2) litt.-hist. motsv. -romantik 2: som har avseende på l. tillhör l. kännetecknar rövarromantiken. En novell, ”De trenne bröderne”, med röfvarromantiskt ämne. Warburg Rydbg 1: 54 (1900); jfr 1. Dramatisk författare av den rövarromantiska skolan. Alving SvLittH 3: 143 (1932). —
-SCEN. scen (i teaterpjäs l. bok l. på målning o. d.) som framställer rövare; äv.: händelseförlopp vari rövare delta(r), rövaräventyr, rövaröverfall. Den bekanta omständigheten, att både i äldre och nyare tider ett stort antal röfvarscener der (dvs. i Smål.) tilldragit sig. AB 1843, nr 295, s. 2. Ett Röfvaranfall i Simbirska skogen, stor Röfvar-scen, med dans och tablå. Därs. 1844, nr 225, s. 1. Tykesson Rövarroman. 204 (1942; i bok). —
-SJÄL. rövares själ; äv. oeg. l. bildl. Wallenberg (SVS) 1: 220 (1771). Föd ej din konungs ovän, hulda jord; / Ditt smek ej muntra må hans röfvarsjäl! Hagberg Shaksp. 3: 57 (1848; eng. orig.: his rav'nous sense). —
-SKARA. skara av rövare, rövarband; äv. (numera bl. tillf.) om truppavdelning som utsänts för att härja l. göra räder inom fientligt område (jfr -parti 2). Fryxell Ber. 6: 216 (1833). D. 23 (sept. 1632) kom .. (fältmarskalk Holck) till Chemnitz, hvilken stad likväl var fast nog att värja sig mot hans röfvarskaror. Mankell Fältsl. 196 (1857). —
-SKÄGG. rövares skägg; ngn gg äv. i utvidgad anv., om ovårdat skägg. Heidenstam Vallf. 181 (1888). Intet vårdslöst röfvarskägg eller okammadt hår (ser man bland araberna). Dens. End. 120 (1889). —
-SPRÅK. (numera bl. tillf.) (hemligt) språk som rövare tala sinsemellan. Kullberg Vulpius Rinaldo 2: 19 (1801; t. orig.: Räubersprache). —
-STAT.
1) stat vars invånare l. styresmän äro rövare; äv. oeg. l. bildl., om samfund av rövare (o. deras tillhåll). PoetK 1813, Suppl. s. 189 (oeg.). Den Usbekiska röfvar-staten Khiva. Palmblad LbGeogr. 207 (1840).
-STRÅT. särsk. i uttr. på rövarstråt, på väg att röva, i avsikt att l. i färd med att röva. Siwertz Jag 89 (1939). —
-STYCKE.
-SYNOD.
1) [efter nylat. synodus prædatoria; benämningen syftar på att patriarken av Alexandria vid synoden drev sin vilja igenom med hänsynslösa metoder] kyrkohist. i sg. best., ss. nedsättande benämning på kyrkomötet i Efesos år 449; jfr -möte, rov-möte(t). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 332 (1834; t. orig.: die Räubersynode). 3NF 6: 333 (1926).
2) bildl., om (stormigt sammanträde i en) oenig rådplägande församling (där intriger, hotelser o. d. förekomma). Strindberg RelRenäss. 24 (1910). SvD(A) 1926, nr 74, s. 3 (om sammanträde i Nationernas förbund). —
-TID.
2) (vard., mera tillf.) sport. till 1 e: osannolikt l. otroligt god tid som uppges för en deltagare i en tävling (i löpning o. d.). IdrBl. 1935, nr 111, s. 5. —
-TROPP. (-ar- 1856. -are- 1788—1833) (†) skara av rövare; skara som dragit ut för att röva; rövarskara. GT 1788, nr 8, s. 2. Böttiger 1: 287 (1856). —
-TYP.
2) typ som är kännetecknande för en rövare; äv. (vard.) konkret, om person som liknar en rövare. Den där mörka röfvare-typen, med de stora svarta mustascherna i det bleka ansiktet. Lundegård Prom. 1: 23 (1893). —
-TÅG, n. tåg (som företas) av rövare l. för att röva l. plundra; äv. oeg. l. bildl., särsk. dels om erövringskrig o. d., dels (motsv. rövare 2) i fråga om djur. Ett röfvartåg ansågs alldeles icke såsom vanhederligt. Arnell Scott Sjöfr. 289 (1829). Rosenius SvFågl. 3: 9 (1927; i fråga om fågel). Den italienska fascismen hade nått det stadium, då den måste bege sig ut på rövartåg för att kunna fortbestå. Heerberger NVard. 303 (1936). —
-VÄLDE. (numera bl. tillf.) herravälde som utövas av rövare l. som kännetecknas av röveri(er) o. d. 2VittAH 5: 213 (1790, 1796). —
-VÄSEN(DE). sammanfattande, om allt som har samband med röveri (ss. näringsfång). DA 1808, nr 31, s. 1. —
-YRKE. om röveri ss. näringsfång; äv. oeg. l. bildl., särsk. (motsv. rövare 2) i fråga om djur; i sht i sg. best. 4Brehm 8: 155 (1926; i fråga om djur). Hirn GodVild. 64 (1941). —
(jfr 1 b) -ÄTTIKA. [jfr t. spitzbubenessig, räuberessig, eng. thieves' vinegar o. de etymologiska upplysningarna under rövare 1 b] (i sht förr) ett slags skyddsmedel mot smittosamma sjukdomar, berett av vinättika o. olika aromatiska växtdroger; jfr bezoar-ättika, krydd-ättika 2, pest-ättika. Lund (o. Hagström) SvarVetA 28 (1774). Gentz Lindgren 368 (1946). —
-ÄVENTYR~102, äv. ~200. äventyr som uppleves av rövare l. av person som råkar ut för rövare. Böttiger 6: 290 (1836). Tykesson Rövarroman. 208 (1942). —
B (†): RÖVARA-HAND, -HÖVDING, -KULA, se A.
Avledn.: RÖVARAKTIG, adj. till 1: som är kännetecknande för l. erinrar om (en) rövare(s). Dähnert 234 (1746). Allardt Livsuppg. 103 (1915: rövaraktigt, adv.). En rövaraktig fysionomi. Östergren (1937).
RÖVARINNA, f. [jfr t. räuberin; delvis till röva] (†) till 1: kvinnlig rövare. Wikforss 1: 368 (1804). —
RÖVERSKA, om person f., om djur f. l. r. [delvis till röva] till 1: kvinnlig rövare; utom ss. senare led i ssgr numera företrädesvis oeg. l. bildl., särsk. (motsv. rövare 2) om djur. Schroderus Albert. 3—4: 274 (1638). Rosendahl SkogÅbor 16 (1932; om fågelhona). jfr: Barnaröverskan i polisförhör. Östergren (cit. fr. 1918).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content