publicerad: 1967
SINA si3na2, v. -ade (Hos. 9: 14 (Bib. 1541: försijnat, p. pf. n.) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ipf. -te (Lundell (1893) osv.), p. pf. -t (IErici Colerus 2: 12 (c. 1645) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. sihn-, s(i)jn-)
Etymologi
[motsv. nor. dial. sina; sannol. etymologiskt identiskt med nor. dial. sina, glida sakta, skrida långsamt, sjunka ned; i avljudsförh. till SENA, v.2, o. fht. sene, är vissen l. slapp (mht. senen, t. sehnen, längta), sannol. äv. nor. dial. såna, förlora sin smak, röra sig matt, surna; sannol. rotbesläktat med lat. sinere, låta (ske), lägga, sätta, o. SEN, adj., SID, adj.1—2 — Jfr SIN, sbst.1]
I. intr.
1) (i fråga) om mjölk.
a) om djur (särsk. ko en tid före kalvningen) l. (numera bl. mera tillf.) ammande kvinna: börja producera mindre mjölk, börja mjölka mindre resp. få mindre mjölk i brösten; upphöra att mjölka resp. att få mjölk i brösten; äv. om juver l. spenar l. kvinnobröst: börja ge l. innehålla mindre mjölk; upphöra att ge l. innehålla mjölk; i sht förr äv. (om djur): stå i sin (se SIN, sbst.1 1). När Koen molkar intet så sijnar hoon. Verelius 46 (1681). Renarna .. miölka mera när kalfwen lefwer och dja får; men sinar om han dör. Broman Glys. 3: 234 (c. 1730). Om barnet är mycket oroligt, så at Amman ej får tilräckeligen sofwa, blifwer hon het, hon sinar, och desz mjölk blifwer gulaktig och elak. Alm(Sthm) 1754, s. 33. I baklidret .. hade han några sinande getter, utfodrade med laf och granris. Högberg Vred. 1: 196 (1906). 2NF 18: 735 (1912; om kvinnobröst). Jag kom på henne med att ta .. (sonen) till bröstet långt efter det hon sinat. Lidman JagSon 117 (1961). — jfr FÖR-SINA. — särsk.
α) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ing i uttr. lägga i sining, lägga i sin (se SIN, sbst.1 1). Alm(Sthm) 1803, s. 43.
β) i p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.); särsk. i uttr. vara l. stå sinad, särsk.: vara l. stå i sin (se SIN, sbst.1 1). Colerus är fullkomligen i then Meningen at man kan upmölkia een Gålko, sedhan hon är sijnt igen. IErici Colerus 2: 12 (c. 1645). Broman Glys. 3: 181 (c. 1730: stå sjnta). Hårdt är i världen, / .. hungerns död / vid dygdig moders / sinade bröst / för trälens barn. Rydberg Dikt. 2: 155 (1888, 1891). Getterna var ju sinta ibland. Göth Bondeh. 96 (1923). Nu var kon sinad. Dens. 5Stånd. 297 (1936).
b) om mjölk i juver l. kvinnobröst: (börja) försvinna l. tryta. Spegel 403 (1712). Om brösten icke bliva ordentligt tömda flera gånger på dygnet, så börjar mjölken sina, och mjölkbildningen upphör snart alldeles. Jundell Barn. 2: 36 (1927). Östergren (1938).
2) (i fråga) om vatten.
a) om källa l. brunn: ge mindre vatten; upphöra att ge vatten, torka; äv. om flod l. ström: börja rinna med mindre flöde, få mindre vatten; förlora sitt vatten, torka ut; äv. om oljekälla (jfr 3): börja att ge mindre l. upphöra att ge olja. Större delen af året var .. (Fyrisån) mycket lugnt framflytande och under sommaren endast sinande. Det var ej ovanligt att då se gatpojkar vada mellan stenarne på bottnen. Wennerberg 2: 222 (1882). ”Hela Stockholm” vallfärdade förr till Brunkebergspumpen, ”för att få en dryck härligt källvatten”, och oaktadt åtgången ofta var stor, sinade källan aldrig. NDA 1913, nr 255, s. l. TT 1941, IndEkon. s. 84 (om oljekällor). Till att fylla .. (städernas vattenbehov) förslår grundvattnet inte på långt när; och eljest har vi bara vattnet i sinande, nedsmutsade floder och allt mer förorenade sjöar att tillgå. Selander LevLandsk. 185 (1955). — jfr FÖR-SINA. — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Om natten föll en skur, och allihop (av de skeppsbrutna) / Med torra läppar gapade begärligt, / Som sommarsprickor i en sinad grop. CVAStrandberg 4: 110 (1857).
b) om vatten i brunn l. källa l. vattendrag o. d.: (börja) försvinna l. tryta. Ve den brunn, där vattnet sinar, / ve den kväll, där månljus tryter, / ve den blomma, som ej byter / färg och prakt i doft och frukt. Björkman Hesp. 3: 24 (1897). SvHandordb. (1966).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av (1 o.) 2 a, b; särsk.: avta, minska; bli svagare; (börja) upphöra l. ta slut l. tryta. En aldrig sinande ström av bilar. Han visade ett aldrig sinande intresse för saken. Han kände krafterna sina. Kassan, tillgången på skog, inkomsterna, tårflödet sinade. The som medh sina wälgerninger sökia eghen prijs och nytto, at hans näste skal wara hans träl, hwar ock icke, ryckia the thet honom vp (dvs. förebrå de honom), och läta aff otoligheet theras brun sijna och torkas. The förtiena Gudz förbannelse, och icke wälsignelse. PErici Musæus 2: 252 a (1582). När en hierarki, omättlig på makt, på guld, på blod, börjat rädas att dess välde skulle skakas, dess guldfloder sina. Nordforss i 2SAH 10: 244 (1822). Dalarne (äger) stora skogar, hvilka med en förståndig skötsel skulle kunna blifva en aldrig sinande källa till rikedom. Höjer Sv. 1: 372 (1873). (Husets fru o. guvernanten hade icke mycket utbyte av sin samvaro) De voro så helt och hållet olika varandra, och det hände ju att samtalet om barnen också kunde sina. Krusenstjerna Pahlen 1: 164 (1930). November ger sitt årliga tecken. / Nu gäller det att ha kloka vänner, / förtrogna med det sinande ljuset. Vennberg Synf. 8 (1954). Lindroth Gruvbrytn. 1: 56 (1955; om malmåder). När emigrationen från Sverige sinade, ändrades Augustana-kyrkans uppgift och amerikaniserandet gick fort. KyrkohÅ 1960, s. 160. — särsk.
a) (i fråga) om (konstnärlig) skaparkraft l. inspiration l. fantasi o. d.; äv. om person med tanke på hans (konstnärliga) skaparkraft osv.; jfr e. Tavaststjerna NVers 133 (1885; om fantasi). Det förefaller mig nu som om denna sterila själ (dvs. en författare med ringa begåvning) ville suga mannakraft ur mig; och hvar gång jag afbröt kontakten med honom så sinade han. Strindberg Fan. 282 (1907). Inom den dramatiska konsten står sig skaparkraften i allmänhet länge, medan den lyriska ådern sinar tidigt. Spångberg StMän 3: 134 (1924). (Hj. Söderbergs) sinande fabuleringsförmåga kom inte av sinande medkänsla; den hade andra orsaker. Bergman i 3SAH LXI. 2: 54 (1950); jfr huvudmomentet.
b) (numera bl. tillf.) om lampa: (börja bli tom på olja l. dyl. o. därför) tyna. Hur blek hennes (dvs. Cypris') sinande lampa brinner / mot den kärlek som öfver ditt arbetsbord / slår lågande armar om himmel och jord! Heidenstam Dikt. 41 (1895).
c) (†) Sina säges vid Sala silfvermalms smältning, då slaggen börjar blifva seg och ej vil rinna ömnigt, eller qvickt. Rinman (1789).
d) (mera tillf.) liktydigt med: bli sällsyntare l. fåtaligare; särsk. i p. pr. Spartas makt var en pyramid ställd på spetsen, och spetsen var det fåtaliga och allt mer sinande spartanska borgarskapet i besittning av full medborgarerätt. Athena 41 (1917). (En) allt mer sinande typ af stockholmare. Hallner PysGubb. 235 (1920).
e) i p. pf.; särsk. i uttr. vara sinad, ha sinat; äv. motsv. a. Vet du icke .. att Pythians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa sinad? Rydberg Ath. 23 (1859). Diktarkraften (hos Björnstjerne Björnson) är icke sinad, men den är lika litet beherrskad, tuktad som förr. NordT 1885, s. 72. Frånräknadt de antika kaméerna hvilka troget kopierades, sedan de fattiga italienarnes samlingar voro sinade, tillät man (under empirtiden) intet robust eller massivt hos några smycken. Kleen Kvinn. 37 (1910).
II. tr.
1) motsv. I 1 a: få (ko) att sina, åstadkomma att (ko) sinar, lägga (ko) i sin (se SIN, sbst.1 1). Korna böra sinas en torsdag eller söndag, ock då skall man viska i kons öra: ”Kalva om dan nu, som du är van!” — så gör hon det också. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 431. De säger, att han har ett pekfinger af ett lik, som han sinar kor med. Engström Bläck 161 (1914).
2) (mera tillf.) motsv. I 2 a: få l. komma (brunn) att sina. Torkan som sinat brunnen. Idun 1950, nr 34, s. 8.
Särsk. förb.: SINA AV10 4. (så småningom) sina. jfr avsina. (Sv.) Sina af, (fr.) tarir. Möller (1745, 1755).
1) till I 1 a, b, i fråga om mjölk. Rålamb 13: 206 (1690; om get). Om Tackorna wilja taga Gumse, sijna de af, och således sielfwa afwänja lamben. Serenius EngÅkerm. 276 (1727). Landsm. 1911, s. 395 (om kor).
2) till I 2 a, b, i fråga om vatten. (Sv.) Källan äller brunn har sinat af, (lat.) Fons intermittit fluxum. Schultze Ordb. 4101 (c. 1755).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av (1 o.) 2 (jfr sina, v. I 3); särsk.: ta slut. Vi korresponderade med hvarandra flere år .., men ämnena för ett sådant meddelande sinade af. HLilljebjörn Hågk. 1: 85 (1865). Att .. yngsta dottern .. alls icke kom i skola, berodde .. på att tillgångarna allt mera sinade af. Söderhjelm Runebg 1: 28 (1904). —
2) till I 2 b. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. 1Mos. 8: 13 (öv. 1893). Ramberg Svarta 71 (1911).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av (1 o.) 2 (jfr sina, v. I 3). Fast nu Naturen säijs på gamla fötter gå, / Ja tyckes sijna bort af Tidzens wedermöda; Dock (osv.). OBroms (1714) hos Runius (SVS) 4: 282; jfr natur 8, 9. Nordensvan Skuggsp. 143 (1884; om livskraft). Man erinrar sig det strandade försöket att skildra en midsommarfest som .. (Runeberg) tog med sig från Åbo till Pargas och som sinade bort i en bred beskrivning. Estlander 1: 390 (1902). —
SINA IGEN. (†) sina.
2) oeg. l. bildl. (jfr sina, v. I 3 a). Det är nu så länge, sedan jag rimmade, at Ni tör inbilla Er, min vers-åder har sinat aldeles igen. Wallenberg (SVS) 1: 280 (1771). —
SINA UR10 4. till I (1 a, b o.) 2 a, b: sina; äv. bildl. (jfr sina, v. I 3), förr äv. om person: minska l. lätta (så l. så mycket). På (bantnings)-kurens verkan jag icke klagar, / Ty tretton skålpund på fjorton dagar / Jag sinat ur. Sehlstedt 3: 175 (1867). jfr ursina. —
2) till I 2, särsk. 2 a: torka ut. Bäcken, källan har sinat ut. Sundén (1886). Det rådde het och torr högsommar; bäckar och åar voro nära att sina ut. Ahnlund AOxenstierna 694 (1940). särsk. liktydigt med: rinna ut, förrinna; särsk. bildl. (jfr 3), äv. i uttr. sina ut i sanden, rinna ut i sanden. Augustus' alla sträfvanden (att höja den sedliga nivån i Rom) hade .. sinat ut i sanden. Schück VLittH 1: 537 (1900). Germanernas första anlopp på det romerska väldet ändade .. därmed, att deras blod gagnlöst sinade ut i slagfältets sand. SvFolkH I. 1: 87 (1914). Tidigt sinade det blå blodet (hos frälsesläkten Dyresson på Tjörn) ut i knapadel och vanligt hyggligt folk. TurÅ 1964, s. 156.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 2 (jfr 2 slutet o. sina, v. I 3); särsk.: taga slut. Berättelsen begynner sina ut, / En ledsam upptäckt för Apollosonen. CVAStrandberg 4: 195 (1857). Det såg ut som om grefve (Carl) Oxenstjernas frikostiga bidrag (till Rudbecks botaniska arbete) skulle sina ut. Annerstedt Rudbeck Bref CLXXIII (1905). (Muhammeds) profetiska gåva har sinat ut (sedan han erövrat sin maktställning), och den religiösa förkunnelse, han numera kommer med, är nästan blott upprepningar av vad han förut sagt. Grimberg VärldH 5: 232 (1931); jfr sina, v. I 3 a. Den 13 febr. hade .. tydligen tillgångarna på rönnbär sinat ut (för fåglarna). FoFl. 1940, s. 91. När vår vältalighets flöde omsider sinat ut, tog .. (seminarieledaren) själv på sitt stillsamma sätt till orda. LundagKron. 3: 201 (1955); jfr 2 slutet. FinT 1955, s. 28 (om kraft).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content