SJÖFLÖJT ʃø3~flöj2t, förr äv. SJÖFLYKT, r. l. m.; best. -en; pl. -er (Spak); förr äv. SJÖFLÖKT l. SJÖFLÖTT, n.; pl. = (BtFinlH 3: 324(1555), G1R).
Ordformer
(siöflycht 1603. siöflygtt 1543. siöflöchtt, pl. 1555. siöflött, pl. 1555. sjöflöjt 1890)
Etymologi
[jfr d. søfløjte, signalpipa använd på (örlogs)fartyg; av holl. schuifelet, ombildning av fr. sifflet, visselpipa (se SIFFLETT), under anslutning till schuifelen, vissla (mnl. schufelen), sannol. av ljudhärmande urspr.; i sv. (i varje fall i senare tid) o. i d. har ordet anslutits till SJÖ, sbst., o. FLÖJT, sbst.2]
(numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) signalpipa (använd till att giva tecken till krigsfolk); jfr SIFFLETT 2. En lithen gyllenne kädhia, ther på 5 Ringar medh en förgyltt Siöflygtt. HH 1: 18(1543). Månge seett vill vare behoff till att giffve folckett technn, när man vill haffve them anthen fram, på sijde, tilbake eller hvartt man drage skall. Dherföre må man somptt göre medh svijdzerpijper, somptt medh siöflött små och store, sompt med trumether. G1R 25: 394(1555); jfr Spak Fan. 21(1890). BoupptSthm 8/4 1603 (av silver).
