publicerad: 1969
SKALA ska3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (Nordforss (1805) osv.), -NING (numera knappast br., Lindfors (1824)).
Etymologi
[sv. dial. skala; sannol. bildl. anv. av SKALA, v.1 (med en betydelseutveckling motsv. den som antas föreligga i BARKA, v.2, FLÄNGA, v. 5, KVISTA, v.2; jfr äv. KILA, v.2). — Jfr SKALHAKE]
(vard.) springa (fort), löpa, ränna, ”kila”, ”kuta”; springande ge sig i väg; stundom allmännare: fara l. köra fort (med fordon). BL 23: 393 (cit. fr. 1679). Bonden stjger up, åt Skogen börier skala. Warnmark Epigr. D 4 a (1688). Jag skriker — han eij hör! — Stå Gåse! — neij han skalar. Bellman (BellmS) 4: 176 (1771). I samma nu lade vi benen på ryggen och skalade bortåt utfartsvägen allt vad vi kunde. Nilsson HistFärs 138 (1940). (Han) skalade iväg neråt Skåne så cykeldäcken gick röda. Cedell Manöv. 208 (1965). — jfr FRI-SKALANDE.
Särsk. förb. (vard.): SKALA AV10 4. (numera föga br.) springa i väg, springande ge sig av o. d. Weste (1807). Vinterg. 1894, s. 66. Klint (1906). —
SKALA FORT. (†) springa bort l. fortsätta att springa. Han löper ut, han skalar fort / Och stadnar först wid wännens Port. SedolärMercur. 1: nr 7, s. 7 (1730). —
SKALA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. springa omkring; i sht förr äv. i uttr. skala ngt omkring, springa omkring l. runt i ngt. Jocosa den yrhättan, skalar staden omkring. Wallenberg (SVS) 1: 266 (1771). Nu skalar folk omkring i backarna, plockar sippor och annat krafs. Bergman LBrenn. 20 (1928). —
SKALA PÅ10 4. hålla på l. fortsätta att springa (utan att låta sig hejdas); jfr på III 4. Bellman (BellmS) 4: 168 (1771). Rosendahl Lojäg. 36 (1956). —
SKALA UNDAN10 32, äv. 40. springa undan; springa så att det går undan. Weste (1807). Schröder 2Jagtm. 192 (1891). —
SKALA UT10 4. springa ut; förr äv.: springa o. därvid sätta ordentlig fart, springa så fort man kan l. dyl. Styrbjörn lät .. (hästen) tämmeligen skala ut, så at han nog fick wisa sin hurtighet för Grannarna. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). UrFinlH 632 (1767; i bild).
Avledn.: SKALARE, sbst.2, om person m.||ig., om djur m. l. r.
1) (vard.; numera bl. tillf.) person l. djur som springer l. har förmågan att springa fort, snabblöpare, storrännare. Schultze Ordb. 4185 (c. 1755). Lindfors (1824; om häst). jfr fri-, stor-skalare.
2) jäg. om villebråd som löper vitt omkring i terrängen. (Jag) hade .. fått geväret klart att flyga till ögat ifall haren skulle ha kommit valsande direkt ner för sluttningen, men som detta icke blev fallet och han antagligen komme att rita ut en ordentlig långbukt — jag hoppades nämligen i det längsta, att det skulle vara en gammal skalare — så var det ju god tid. Sparre SkeppKrusPap. 30 (1919). Östergren (1939). jfr (i ssg): Det var en riktig långskalare den där jössen. Sparre Spinnspö 54 (1930). jfr fri-skalare.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content