publicerad: 1969
SKALLRA skal3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(skaldr- (-alldr-) 1592—1745. skallr- (-alr-) 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. skaldra; jfr dan. o. nor. skaldre, t. dial. schallern; avledn. av stammen i SKALL, sbst.3, SKALLA, v.1 — Jfr SKALLER, sbst.2, SKALLRA, sbst., SKALLRIG]
1) ge ifrån sig l. åstadkomma ett upprepat, skramlande l. slamrande l. rasslande l. klapprande l. skrällande ljud, särsk. sådant ljud som uppkommer, då ett jämförelsevis hårt (särsk. ett löst l. fritt hängande l. icke stadigt fäst) föremål gm skakning bringas att slå l. stöta emot ett annat föremål l. sitt underlag l. fäste l. då en skallra skakas (se a), stundom med tanke tillika på skakningen l. den gm skakningen framkallade rörelsen; dels med saksubj. betecknande ljudande föremål, dels (särsk. i uttr. skallra med ngt) med subj. betecknande person l. djur l. växt, dels opers. VRP 1661, s. 41. Jorden bäfwade så at trän och hus darrade: och hwad löst war i husen runkade, skalrade, och rördes af sin rum. Swedberg SabbRo 83 (1710). Örnesten, är en sten som genereras inom en annan; höres om man ristar på honom, då han skalrar. Linné Stenr. 86 (c. 1747). (Kärlet) kan ock brukas, at förvara Profvaren uti, då det förses med låck, och något mjukt instoppas, hvaruti Profvaren kan ligga, utan at skallra. VetAH 1763, s. 50. De bullrar där oppe (på våningen över) så att (ljus-)kronan skallrar. Strindberg Kamm. 1: 33 (1907). Prostinnan slog knytnäven i bordet, så det skallrade bland stop och fat på hyllorna i ”stugan”. Lagergren Minn. 1: 211 (1922). Han .. bar in kopp och fat var för sig för att de inte skulle skallra mot varann. Olofsson Möte 120 (1966). — särsk.
a) i fråga om ljud åstadkommet av l. med en skallra l. ett föremål l. en djur- l. växtdel som fungerar på samma sätt som en skallra. (Vissa) präster .. klingade (skallrade) mz Cymbaler, biellror, skällor, och små skramlor. Schroderus Comenius 643 (1639); jfr α. (Räfsan) var en gång den gamlas fästmöhärf, som Floden .. hade gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man rörde på henne. Strindberg Hems. 77 (1887). Tag nu skallran och skallra för henne (dvs. dockan)! Dens. Svanehvit 124 (1902). — särsk.
α) (i vissa trakter) i fråga om ljud åstadkommet av l. med en bjällra: pingla, klinga, rassla o. d. Linc. T 6 b (1640). Utan själfuppoffring är allt tal om kärleken en skallrande bjällra! AFSoldan (1877) hos Aho Soldan 389. Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen. Engström Glasög. 193 (1911).
β) i fråga om ljud åstadkommet av l. med en skallerorms skallra. Lindeström ResaNSv. 128 (c. 1690). Hartman Naturk. 216 (1836).
γ) i fråga om ljud åstadkommet av växtdel som utgöres av en kapsel l. dyl. innehållande lösa l. fritt rörliga, hårdnade frön l. frukter. Linné Gothl. 238 (1745). Efter gammal .. Stenbrohults-sed skulle slåttern börja, då .. fröna i kapslarna på Rhinanthus skallra. SvNat. 1934, s. 65.
b) i fråga om det klapprande ljud som åstadkommes av en människas tänder, då hon (särsk. på grund av köld l. sinnesrörelse) skakar så att tänderna slå l. stöta mot varandra; dels med subj. betecknande tand l. (nästan bl., i pl.) tänder, dels med personsubj., i denna senare anv. dels intr. (i uttr. skallra med tänderna), dels tr., i uttr. skallra tänder (äv. tänderna), hacka tänder; jfr d. Chronander Bel. I 6 a (1649). (I graven) gråter ögat ej, .. ej skalrar någons tand. Triewald Lärespån 54 (1710). Han skallrade tänder och frös. Lundström Bojer Dyrend. 302 (1920). (Pingstvännernas dopförrättare) lyckades bekämpa behovet att skallra med tänderna (vid dopet i älven). Böök ResSv. 191 (1924). — jfr TAND-SKALLRANDE.
c) i fråga om det ljud som åstadkommes l. tänkes uppkomma, då knäna l. benen i kroppen gm kroppens skakningar slå l. stöta emot varandra; ofta väsentligen bl. med tanke på att ngn skakar i alla leder l. att ngns knän skaka (t. ex. av köld l. rädsla); jfr d. Missförståndet 15 (1740). Blek som ett lärft och skallrande med knäna .. / Som om han sluppit ut ur helfwetet. Hagberg Shaksp. 1: 314 (1847). Han skallrade i alla leder. Strindberg RödaR 50 (1879). Knäna skallrade, bloden försvann från ansigtet, pulsarne fröso. Dens. TjqvS 1: 124 (1886). De smala, alldeles nakna benen skallrade och nego af köld. Heidenstam Folkung. 2: 3 (1907).
d) [jfr b, c] om person (utan bestämning som anger från vilken kroppsdel ljudet härrör): (på grund av köld l. sinnesrörelse) skaka så att tänderna l. knäna l. benen i kroppen skallra (i bet. b resp. c); stundom med tanke väsentligen på skakningen o. närmande sig bet.: skaka, darra; stundom opers., i uttr. det skallrar om ngn o. d. Se, god dag, Falk, hviskade han med knappt hörbar stämma och skallrande i hela kroppen. Strindberg RödaR 204 (1879). (Han) hade .. nyss frusit, så det skallrat långa vägar om honom. Rosendahl Lojäg. 118 (1956). Trötta och skallrande traskar vi hemåt i snöplogsrännan, nu när allt är förbi (efter eldsvådan) får rädslan åter makt över oss. Aspenström Bäck. 99 (1958).
e) (numera i sht i vissa trakter) i fråga om ljud åstadkommet av vissa slag av metallföremål som slå l. stöta mot varandra, t. ex. länkarna i en kedja, metallringar, i sht förr äv. mynten i en börs l. ficka, vapen (t. ex. i ett koger): skramla, rassla. Job 39: 26 (Bib. 1541; om koger). Skaffaren (kom) gångandhes, och skalradhe medh Nyklanar wijd Dören. Balck Es. 78 (1603). Hör huru Käderne (dvs. Cerberus' kedjor) skallra! Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). Man måste leka för barnen (dvs. kvinnorna), taga wackra kläder, så at thet bläncker i ögonen, komma med en stoor penningepung skalrandes. 2Saml. 13: 75 (cit. fr. c. 1690). At ett ohörligit gnyy och förskräckeligit Wapns skallrande blef hördt på åkermarcken, som låg näst (Rom). Isogæus Segersk. 1011 (c. 1700). Då hör man .. en skallrande järnhuttring från kättingboxarna. Martinson Kap 148 (1933). Selens kopparringar skallra, / när den starka springarn travar. Collinder Kalev. 196 (1948).
f) i fråga om det ljud som åstadkommes av en fönsterruta i ett hus l. i en täckt vagn o. d., som skakas av vinden l. av starka ljud- l. tryckvågor l. därigm att huset osv. försättes i skakning o. d.; stundom med tanke väsentligen på den rörelse vari rutan försättes; ngn gg med subj. betecknande vind, i uttr. skallra på fönsterrutor. Bremer Grann. 1: 147 (1837). Stormen brusar öfver markerna .. och skallrar på fönsterrutor. Hansson Nott. 109 (1885). Detonationen var så kraftig, att marken skalv och fönsterrutorna skallrade. SvD(A) 1929, nr 263, s. 3. Höststormarna dånar över taken, fönsterna i hennes lilla affär skallrar. Martinson KärlekKr. 89 (1947).
g) i fråga om det ljud som åstadkommes av (del av) ett (av olika delar hopfogat) byggnadsverk (jfr f) l. av port l. bro o. d. som försättes i skakning: skramla, rassla; runga, dåna; stundom med tanke väsentligen på den därvid åstadkomna rörelsen o. närmande sig bet.: skaka, darra. Tegnér (WB) 5: 102 (1825). Jarlen gick häftigt ett par hvarf öfver den tomma skullen, hvars plankor dånade och skallrade. Heidenstam Folkung. 1: 297 (1905). Anordningar (äro) vidtagna .. för att hindra dem (dvs. dörrarna i järnvägsvagnen) från att skallra. SJ 3: 147 (1906). Det babyloniska fängelset på Bispehöjden skallrade i sina grundvalar. Högberg Vred. 1: 290 (1906). Korna .. nekade att sätta klövarna på den skallrande bron. Aspenström Bäck. 24 (1958).
h) om fordon l. vagnshjul o. d., i fråga om det ljud som åstadkommes då ett (i skakning försatt) fordon rör sig på en (ojämn, kullrig) gata l. väg o. d.: skramla, rassla; i fråga om fordon äv. med tanke på fordonets skakande rörelse, stundom närmande sig bet.: skumpa; jfr 2. Vi hade nästan försyn för att åter sätta vår skallrande bondvagn i rörelse, liksom det varit fara att väcka Magna Mater (dvs. den slumrande naturen). Törneros (SVS) 2: 226 (1827). Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen. Strindberg RödaR 5 (1879). Nu hördes hjulen skallra mot stenläggningen. SvHandordb. (1966).
i) i fråga om det ljud som åstadkommes av en växts (särsk. ett träds) blad l. av grässtrån o. d., då de försättas i en dallrande rörelse: rassla, prassla; numera nästan bl. i anv. som är mer l. mindre klart ansluten till annan bruklig anv. av ordet. Så skallrade bladet för fläkten. Adlerbeth Æn. 142 (1804). Vissnade vassen skallrar och prasslar. Strix 1900, nr 48, s. 4. De skälvande asparna skallra och slå. Martinson GräsThule 20 (1958).
2) [jfr 1 h] (numera bl. tillf.) i överförd anv., i fråga om person som färdas i fordon; dels i pass., dels ss. intr.: skakas, skumpa. Jag påminte mig .. att jag drömt mig än sitta i en gunga, än att jag skallrats på en bondkärra. Cederborgh OT 4: 20 (1818). Att skallra på en järnväg fram och tillbaka för att kunna säga, att man sett Rom, det var bra mycket. Strindberg TrOtr. 2: 121 (1884, 1890).
Särsk. förb.: SKALLRA FRAM10 4.
2) till 1 h, 2, om fordon, tillf. äv. om person som färdas i fordon: skramlande l. skakande l. skumpande köra resp. åka vägen fram. Strindberg RödaR 243 (1879; om vagn). Vising Span. 104 (1911; om person). —
SKALLRA SÖNDER10 40. till 1: (under skallrande) skakas sönder; särsk. till 1 f, om fönster. Kyrkiofönstren wid altaret .. (i Föglö skola fästas), eliest skalra the sönder. Murenius AV 245 (1652).
Ssgr (Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. föras till skaller, sbst.2, i vissa fall möjl. äv. till skallra, sbst.): A: (1 a γ) SKALLER-GRÄS. (skaller- 1694 osv. skallre- 1683) bot. växt av släktet Rhinanthus Lin. (med blomfoder o. fröhus som i slutstadiet äro torra o. hinnaktiga o. som, då de skakas, bringas att skallra), höskallra; jfr skaller, sbst.1, skallra, sbst. 3. Tillandz B 4 a (1683). Bolin Åkerogräs. 118 (1926). —
(1) -GRÄSHOPPA. (†) gräshoppan Psophus stridulus Lin. (Acridium stridulum Lin.), som bl. a. utmärkes därav att hannen vid uppfloget åstadkommer ett rasslande ljud, trumgräshoppa, trumslagare. Rebau NatH 1: 662 (1879). —
(1, 1 a) -INSTRUMENT. instrument för åstadkommande av ett skallrande l. rasslande l. smattrande ljud. Sundén 1: 324 (1886; om kastanjett). Östergren (1939). —
(1 a β) -LED. om var o. en av de ihåliga kroppar l. leder varav en skallerorms skallra består. 4Brehm 10: 116 (1927). —
-ORM, se d. o. —
(1) -STEN. (†) sten som har en sluten hålighet som innehåller en mindre, lös sten som vid den omslutande stenens rörelse åstadkommer ett skallrande l. rasslande ljud; jfr örnsten. Tiselius Vätter 2: 69 (1730). Meurman (1847). —
(1 a γ) -ÄPPLE. (†) äpple som innehåller lösa kärnor som, då äpplet skakas, åstadkomma ett skallrande l. rasslande ljud. Möller (1755; under calville). —
(1 a γ) -ÖRT. [jfr fsv. skaldra yrt (angivet ss. fsv. övers. av mlat. lupinus)] bot. = -gräs. SvBot. 348 (1807).
B (†): SKALLRE-GRÄS, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content