publicerad: 2023
ÖRN œ4rn, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (Luk. 17: 37 (NT 1526) osv.) ((†) -er Mat. 24: 28 (NT 1526), SvOrds. C 5 b (1604)).
Ordformer
(örn (oe-, öh-, -nn) 1526 osv. ören 1642–1672 (i vers). örne 1672)
Etymologi
[runsv. ærni, dat. sg., fsv. örn; motsv. fd., d. ørn, fvn. ǫrn, (nor. ørn), fsax., fht. arn, feng. earn; jfr äv. mlt. arent, nl. arend; trol. ombildning av den stam som bl. a. föreligger i fvn. ari (nor. dial. are), till den rot som äv. föreligger i gr. ὄρνις, fågel, hett. haran-, örn, liksom med annan bildning i bl. a. fkyrkoslav. orĭlŭ, lit. erẽlis, fir. irar, alla med bet.: örn. — Jfr ÖRNLAV, ÖRNMOSSA]
1) om större (bredvingad o. bredstjärtad) rovfågel (med grov o. krökt näbb, kraftiga klor samt skarp syn) tillhörande visst släkte av familjen Accipitridae, hökar; särsk. (o. i sht) om sådan fågel tillhörande ngt av släktena Circaetus Vieillot, Clanga Adamowicz, Hieraaetus Kaup, Aquila Brisson l. Haliaeetus Savigny (särsk. (zool.) ss. senare led i ssgr betecknande sådan fågel av respektive släkte (i pl. äv. sammanfattande om dessa släkten)); förr äv. allmännare, om större rovfågel (särsk. ss. senare led i ssgrna FISK-, STYLT-ÖRN). Hwar som helst asit är, tijt församblas och örnanar. Luk. 17: 37 (NT 1526; Bib. 1999: gamarna). Örnen och Höken bruka wold / Och tyrannij så mångefold. WijsaFoglArt 35 (1623). När Gladan och Örnen flyga högt och liksom hänga i luften, vänta vi blidt och klart väder. Biberg Linné Oec. 75 (1750). Örnarnas vid näfroten raka och först åt spetsen krökte näbbar utgöra en så beständig som väsentelig Caracter, tilräckelig at skilja dem från Falkarna. VetAH 1784, s. 302. Örnen .. har genom sin styrka väldet öfver de andra foglar. Storsint och född till strid, äter han endast de rof, han med egen tapperhet förvärfvar. Carlsson PVetA 1789, s. 8. Lär dig .. att sjelfva örnen kretsar i luften, innan han slår ned på sitt byte. Topelius Vint. I. 1: 68 (1863, 1880). Örnarna tar man ej gärna fel på tack vare storleken. En vingbredd på uppåt två meter har ingen annan rovfågel. Petre HbJäg. 165 (1931). — jfr GULD-, HAVS-, KEJSAR-, KUNGS-, SKRIK-, STÄPP-ÖRN m. fl. — särsk.
a) i jämförelser l. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. (o. i sht) med särskild tanke på egenskaper l. beteenden ss. styrka, skarp syn, hög flykt, bytestagande o. d. som anses känneteckna örnen; förr särsk. dels om stick- l. kastvapen, ss. senare led i ssgrna BLODS-ÖRN, DÖDS-ÖRN, dels i uttr. rista örn, rista blodörn (se BLOD-ÖRN 1; jfr RISTA, v.2 1 d slutet). Job 9: 26 (Bib. 1541). En ädell ören kan / Ey kläkka ’tur sitt äg, en reddan Dufwa. Lucidor (SVS) 263 (1672; uppl. 1997). Till en ung skald. Flyg unge örn! och mät på starka vingar / Din härliga din evigt ljusa bana. AAGrafström 1: 243 (1864). Rista örn. Ford(om) ett slags straff: .. (därvid) blefvo refbenen skurna från ryggen och böjda ut som en örns vingar, hvarefter lungan uttogs. KonvLex. 4: 39 (1864). (Professorn) var beundransvärd, frisk och skarp som en örn. Dahlgren Lyr. 117 (cit. fr. 1874). Stormen af den Corsikanske örnens vingslag bortsopade mången åldrig samhällsbyggnad. 2SAH 54: 59 (1878). Om krigets örnar gästat andra länder, / Om andras åkrar fuktats rikt af blod, / Har intet örlig nalkats svenska stränder. 3SAH 9: 3 (1894). Måtte hon ha varit mer örn än duva och långt hellre valt hästryggen än den tunga karossen. Pan 1926, s. 161. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som gå l. sitta l. vara som en (ving)skjuten örn, vara mycket modstulen l. berövad sina förmågor. Törning 62 (1677). Om sådana (som alltid vill berusa sig) ey få fullgöra sin fördömeliga wana .. så äro dhe aldeles försagde, sittia som en Skuten Örn och sloka Wingarna. Fernander Theatr. 285 (1695). En lytt man .. är som en vingskjuten örn, som förgäfves söker lyfta sin vinge till flygt, och hans lif är en lång försakelsetanke. ÖstersundP 28/5 1898, s. 3.
β) i fråga om tanken l. själen o. d. Bellman (BellmS) 16: 7 (1760). Tanken är en örn. Med spända vingar, / Från sitt hem på cederkrönta berg, / Han mot Solens gudabloss sig svingar. Stagnelius (SVS) 2: 138 (c. 1820). I dikten ”Framåt” .. der en barnslig wördnad för alla jordens makter har klippt fjädrarne på phantasiens örn, har (osv.). SvLittFT 1836, sp. 618. Så flyg då ut ur din bräckta bur, / du själens stolta örn. Bergman TrAllt 62 (1931).
b) om avbildning av örn; särsk. (o. i sht) om fälttecken l. heraldisk figur o. d., särsk. som symbol för (kejsar)makt l. seger o. d.; särsk. i uttr. fläkt l. utfläkt örn (se FLÄKA 1 b resp. UT-FLÄKA); äv. i metonymisk anv., om den makthavare l. det land l. de trupper o. d. som sådant fälttecken osv. symboliserar. ArkliR 1562, avd. 12. En stoor Spegel medh förgyldh rahm, offwan på een förgyldh Örn. Karlson EBraheHem 91 (i handl. fr. c. 1672). Den gyllene Örn, som lyste i spetsen för Legionen, var föremålet för .. (soldaternas) ömmaste dyrkan. KrigsmSH 1800, 1: 51. Så litet man föreställde sig, att den revolutionära .. fanan skulle så hastigt förbytas emot de imperatoriskt triumferande örnar, genom hvilka ett nytt envälde hotade att eröfra .. alla Europas stater. Franzén Minnest. 2: 1 (1822). De nejder, till hvilka Romarnas örnar ej kunde segrande framtränga. Hildebrand Hedn. 59 (1866). Af fåglarne (på vapensköldar) äro de vanligaste: örnen .. som vanligtvis framställes fläkt med en liljestjert .. men äfven sittande med utslagne vingar. Schlegel o. Klingspor Herald. 54 (1874). Örnen är symbolen av kejserlig överhöghet, och lejonet är ofta nog tecken på konungslig makt och härlighet. De flesta statsvapen innehålla till följd härav oftast örnar eller lejon. HantvB I. 1: 428 (1934). — jfr DUBBEL-, FLÄKTER-, KEJSAR-, LEGIONS-, LEJON-, SEGER-, SILVER-ÖRN m. fl.
2) [efter motsv. anv. av lat. aquila, örn] astron. i sg. best., ss. benämning på stjärnbild vid himmelsekvatorn. Luth Astr. 12 (1584). Den täcka och stjernrika trakten i Örnen och Svanen, der vintergatan delar sig. 1NordUnivT I. 2: 29 (1855).
Ssgr (till 1): A: ÖRN-ART. jfr art 8 a α. VetAH 1784, s. 303. Slag-Örnen. Denna Örn-art är den mest allmänna. Gravander Buffon 3: 23 (1806). —
-BEVINGAD. (numera mindre br.) försedd med örnvingar; äv. bildl. JGOxenstierna 4: 221 (1815). Örnbevingadt högmod. Thomander Shakespeare Rich. 27 (1825). Flickan flyger med sin örnbevingade mantel; luften susar, och af vingarnas slag uppkommer en stark storm. Castrén Res. 4: 195 (c. 1850). AB 1949, nr 239, s. 4. —
-BLICK. (örn- 1805 osv. örna- 1848 (i vers)–1893. örne- 1790–1890 (i vers)) särsk. till 1 a: blick som en örns, skarp o. genomträngande blick (som ingenting undgår); äv. bildl., om god uppfattnings- l. omdömesförmåga; jfr blick, sbst.1 3 (b α), o. -öga. Möller (1790). Den örnblick som i häfdernes mörker urskiljer wärdige ämnen för Dramatiken. CarlscrVBl. 23/1 1805, s. 2. Man kunde på örnblicken se hjelten. Hultin Minn. 42 (1872). —
-BO. (örn- 1776 osv. örna- 1749–1860 (i vers). örne- 1640) örns bo; särsk. i jämförelser l. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr -näste, -rede. Linc. C 4 a (1640). (Staden) betäcker ett helt berg, på hvars branta och väldiga topp det gigantiska Slottet hvilar som ett örnbo. Nicander Minn. 1: 112 (1831). Örnbo plundrat i Härjedalen. SvD 3/6 1982, s. 6. —
-BRÄKEN, äv. -BRÄKNE. om ormbunken Pteridium aquilinum (Lin.) Kuhn (på vilken en sned snittyta genom den nedersta delen av stjälken anses likna en dubbelörn l. fläkt örn); jfr en-stabb, get-rams 4, kejsar-rot 1, orm-bläck, orm-bräken 2, orm-gräs 1 d γ, orm-kage b, orm-ris, orm-syra. Nyman HbBot. 369 (1858). En hage med örnbräken under björk och tall. Ymer 1945, s. 301. —
-FJÄDER. (örn- 1753 osv. örna- 1541–1892. örne- 1548–1769) fjäder (på l.) från örn. Dan. 4: 30 (”4: 27”) (Bib. 1541). Pilen var .. af två slag .. Hvardera slaget var försedt med tre örnfjädrar i bakre ändan. Retzius FinKran. 25 (1878). —
-FLYKT. (örn- 1811 osv. örna- 1907–1920. örne- 1790–1916 (i vers))
1) om örns (höga) flykt (se flykt, sbst.2 1); särsk. bildl., om förhållandet att ngn l. ngt (särsk. ngns själ l. tanke l. kunskap l. alster o. d.) höjer sig högt (o. fritt) över sin omgivning; jfr flykt, sbst.2 7 b. Möller (1790). Lemnande med örnflygt sina lärare (i fäktning) långt bakom sig, insåg han (osv.). 2SAH 20: 111 (1840). Byron, för hvilkens vilsekomne andes örnflykt universum var för litet. AB 26/8 1870, s. 2. (Naturforskaren) Buffons naturskildring, där äfven stilen har den Lucretianska geniens örnflykt. Levertin Diktare 21 (1898). Han nedsköt havsörnparet i vår trakt. / .. Han tålde inte örnflykt. SvD(A) 26/7 1937, s. 6.
2) herald. om heraldisk figur som föreställer en örns utspända vingar; oftast i pl. liktydigt med sg.; jfr flykt, sbst.2 2. Två örnvingar eller örnflygter .. som förekommer i grefl. och friherrl. ätterna Wachtmeisters vapen. Schlegel o. Klingspor Herald. 55 (1874). —
-FOT. (örn- 1684 osv. örne- 1675–1764) särsk. om avbildning av örns fot (särsk. ss. heraldisk figur). 1 Huit Skåhl med Örnefötter. BoupptSthm 1676, s. 48 b (1675). I sitt Vapen förde .. (ärkebiskopen) en gul Örnefot i blått fält. Botin Utk. 722 (1764). —
-HAMN. (örn- 1839 osv. örna- 1811 (i vers)–1868. örne- 1848–1980) örnskepnad; jfr hamn, sbst.1 3 (b). Phosph. 1811, s. 453. I örnhamn flög .. (Oden) med Byrgers mjöd upp genom hålgången. Rydberg Gudas. 71 (1887). —
-HANNE l. -HANE. jfr hanne 1. CalmarP 6/5 1846, s. 2. Fågelskådarna ombord jublar naturligtvis åt den praktfulla örnhannen och hans konster i skyn. SvD 19/9 2000, s. 8. —
-HONA. jfr hona 1 o. örninna. Den arme djefwuln wille öfwerraska örnhonan under det hon låg på sina ägg och döda henne med sin klubba. MalmöTidn. 20/8 1836, s. 3. —
-HUVUD. (örn- 1809 osv. örne- 1635–1683. örns- 1708) särsk. om avbildning av örns huvud (särsk. ss. heraldisk figur; äv. om den makt l. makthavare o. d. som den heraldiska figuren symboliserar). Turkiske Keysaren hafwer .. thet ene Örnens Hufwud, thet Orientaliske Keysardömmet, allredo wpswulgit: Gudh gifwe at samme förlorade Örnehufwudet måtte än en gång .. lycksaligen åter framwäxa. Schroderus Os. 1: 366 (1635). Livfanan och 7 st. dragonfanor brandgula av damast med ett örnehuvud. MeddRiksheraldÄmb. 10: 118 (1675). Funtbasens örnhuvud är placerat under Kristusbilden. Fornv. 1958, s. 43. —
-KLO. (örn- 1792 (: örnklos stakar) osv. örna- c. 1645–1906. örne- 1669–1890) [fsv. örna klo] (avbildning av) örns klo; äv. bildl. IErici Colerus 1: 164 (c. 1645). Broncerade Örnklor, Björntassar och Kulor till lådfötter. GHT 12/8 1840, s. 3. Detta århundrade torde kanhända ej slutas innan wi fått bewittna, huru den ryska örneklon inträngt i Swerige och kommit wårt älskade fosterland att blöda ur djupa sår. NorrbK 14/11 1890, s. 2. (Hunden) fick några rejäla märken efter örnklorna. SvD 16/1 1988, s. 11. —
(1 a) -KOLL. [senare leden är en avledn. av kolla, kortform av kollationera] (ngt vard.) fullständig överblick o. kontroll; särsk. i uttr. ha örnkoll på ngt. GT 3/6 1991, Bil. s. 29. Riksbanken har örnkoll på sina anställda. Personalen finns med i ett 40-tal olika interna dataregister. SvD 17/9 2004, s. 11. —
-KROK. (förr) krok (se d. o. 1 c) för fångst av örn. Örnkrokar .. Örnfångst med krok förekommer mest vid den årstid, då örnarna hafva bon och gå på jakt efter små renkalfvar. Fatab. 1910, s. 75. —
-LIK. lik (se lik, adj. 1, 2) l. påminnande om en örn(s). ÅboT 7/3 1804, s. 2. Din ära sig lyftade, örnlik och hög, / På vingar af strålande minnen. Wallin (SVS) 2: 65 (1817). Det var ett pussigt gult ansikte .. med örnlik näsa och tunga ögonlock. Flygare Chesterton MenlFBrown 37 (1912). —
-NÄBB. (örn- 1801 osv. örna- 1640) örns näbb; ofta i jämförelser l. i bildl. anv., om örnnäsa; jfr örna-näv. En krokot näsa, såsom en Örna näbb. Linc. F 4 a (1640). Att räster af hunden påträffades utvisande märken efter örnnäbbar och örnklor. NVärmlT 23/1 1902, s. 6. —
-NÄSA. (örn- 1805 osv. örne- 1848 (i vers)) om kraftig o. krökt näsa; jfr näsa, sbst.2 1 b, o. -näbb o. hök-näsa, krok-näsa 1, krum-näsa. Nordforss (1805). En stor panna och hög örnnäsa fulländade det befallande i hela .. (drottning Kristinas) ansigte. Fryxell Ber. 10: 243 (1842). —
-NÄSTE. (örn- 1833 osv. örna- c. 1700–1925. örne- 1680–1931) örnbo (jfr näste, sbst.4 1 a); särsk. (o. numera i sht) i jämförelser l. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. om högt (o. svårtillgängligt) beläget hus l. slott o. d. (jfr näste, sbst.4 2 (c)); jfr -rede. Brask Pufendorf Hist. 346 (1680). Ännu får man skåda uppåt till ruinen af den gamla borgen, ett verkligt örnnäste på bergets yttersta spets. Snellman Tyskl. 106 (1842). Långt uppe bland Lapplands fjäll låg ett gammalt örnnäste på en avsats. Lagerlöf Holg. 2: 244 (1907). —
-PAR. jfr par, sbst.1 1 a β. DA 19/11 1841, s. 3. År 1870 skulle ett örnpar hava fortplantat sig (i Danmark). Rosenius SvFågl. 3: 219 (1929). —
-PERSPEKTIV. örns perspektiv (se perspektiv, sbst. 2), fågelperspektiv; äv. bildl. (jfr perspektiv, sbst. 3). I förväntan på fotografier, tagna ur örnperspektiv, och vetenskapliga redogörelser, som förberedas af de lärde männen, som följt med ballongen Vega på dennes flygt (osv.). GHT 1898, nr 238 A, s. 2. Hur ska man bära sig åt för att inta ett utanförstående örnperspektiv på sin egen samtid? SvD 15/12 1994, s. 34. —
-PROFIL. profil (se d. o. 1 a) som liknar en örns. Kræmer Diam. 106 (1857). Ett slugt och viljekraftigt ansikte med örnprofil. Högberg JesuBr. 2: 171 (1915). —
-REDE. (örn- 1874 osv. örna- 1892–1933. örne- 1891 (i vers)) örnbo; äv. bildl.; jfr rede, sbst.2, o. -näste. Öfver denna bygd hängde ett örnrede. Det var lagdt på en bergklint oppe i fjället; alla kunde se, när örnhonan satte sig, men ingen kunde nå dit. AllehFFolket 5/2 1874, s. 4. Friherinnan Adlersparre bodde i ett örnrede uppe på Söders höjder. Wägner Lagerlöf 1: 104 (1942). —
-REV. (förr) rev (se rev, sbst.1 slutet) för fångst av örn. Fatab. 1910, s. 75. Örnref. Vidjerep med dubbelkrokar för fångst af örn. Keyland NordMJakt. 18 (1911). —
(1 (a)) -ROCKA. zool. om den till familjen Myliobatidae hörande rockan Myliobatis aquila Lin.; i pl. äv. om familjen. Att här (på Venedigs fiskmarknad) försäljas 125 olika slag af fisk för kökens räkning (deribland 10 slags rockor, af vilka örnrockan uppnår en vigt af 1 centner .. ). RonnebyT 8/10 1881, s. 2. Fam. Myliobatidæ. Örnrockor. FoFl. 1907, s. 295. —
-SKEPNAD. om örns skepnad (se d. o. 2) l. gestalt (se d. o. 2 b); jfr -hamn. I Havamal gnager ”Rates mun” den hålväg, genom hvilken Oden i örnskepnad flyger bort. Rydberg Myt. 1: 448 (1886). —
-SLÄKTE. (örn- 1784 osv. örna- 1627 (i rim). örne- 1795 (i vers)) särsk. i sg. best.: örnarnas släkte (se släkte, sbst.2 3 b). Och aldrigh warder dufwa kläckt / Vthaff thet grymma Örnaslecht (sannol. apokoperad form). Girs Edelh. B 4 b (1627). —
-STAM. stam (se stam, sbst.3 II 10) l. bestånd av örnar. FoFl. 1922, s. 114. Av vår örnstam återstår blott några tiotal par. SvNat. 1926, s. 30. —
-STEN. (örn- 1730 osv. örna- c. 1613–1749. örne- c. 1613–1807) [jfr t. adlerstein, eng. eagle stone, fr. pierre d᾿aigle] särsk. (†) om ihålig sten som innehåller en mindre sten o. skallrar då den skakas (o. som enligt ä. föreställningar finns i örnbon o. tillskrivs medicinska l. magiska egenskaper); jfr skaller-sten. Forsius Min. 176 (c. 1613). Den så kallade Örnestenen (Ætites) hvilken föregifves äga den kraften, då den bindes om Qvinnans hals, at förekomma en otidig börd. Schützercrantz 1Förlossn. 105 (1785). Björkman (1889). —
-TRÄ, förr äv. -TRÄD, sbst.1 [jfr t. adlerholz, eng. eagle wood, fr. bois d’aigle; efter port. pao d’aguila, där aguila är en folketymologisk omtolkning av ett urspr. dravidiskt ord] (till parfym l. rökelse o. d. använd) ved (se ved, sbst.2 2) från örnträd (se örn-träd, sbst.2); jfr aloe-trä 2. Nemnich Waarenlex 428 (1797). Örnträd .. ett skönt träd, fullt af ådror, och ser liksom förbrändt ut; laggdt på glöd luktar det väl. Synnerberg (1815). —
-TRÄD, sbst.2 [jfr -trä] om träd tillhörande släktet Aquilaria, i sht om (individ av) arten A. malaccensis Lam.; jfr rosen-träd 3 a. Djurberg GeogrLex. 1: 375 (1811). När örnträdet .. angrips av en mögelsvamp försvarar sig trädet genom att bilda ett tjockt stelnat ämne, som liknar harts. SvD 29/1 2011, Kultur s. 24. —
-UNGE. jfr unge 1 a. (Att en jordägare kan plundra örnbon på fångat vilt) är både naturligt och högst sannolikt; ehuru jag icke har mig bekant, huruvida någon haft tillfälle at dela måltiden med de nyväxande Örn-ungar. VetAH 1789, s. 158. —
-VINGE, förr äv. -VINGA. (örn- c. 1635 osv. örna- 1541–1896. örne- 1681–1937 (i vers)) [fsv. örna vinge] örns vinge; särsk. i jämförelser l. i mer l. mindre bildl. anv.; äv. om (heraldisk) avbildning av örnvinge (förr äv. i metonymisk anv., om mynt försett med sådan avbildning). 2Mos. 19: 4 (Bib. 1541). Örnewinga, kallas ett slagz Mynt, som har det tecknet. Verelius 193 (1681). Snillet har icke örnvingar förgäfves; det hatar alla band, det älskar att fritt kringsväfva i högre rymder. 2SAH 10: 27 (1821). Rundt om vapensköldars örnevingar, öfver Brahegrafvar / Ljudar härlig lutherska koraln. Wirsén Ton. 38 (1893). Slag med vingarna, vilka kunna vara så kraftiga att .. haren legat hjälplös flera alnar från den plats, där örnvingen vräkte upp snön. Rosenius SvFågl. 3: 221 (1929). —
(1 (a)) -VRÅK. zool. om fågeln Buteo rufinus Cretzschmar. En annan utländsk vråk, som möjligen torde undantagsvis förekomma hos oss .. är örnvråken. FoFl. 1906, s. 47. —
-ÄGG. (örn- 1843 osv. örne- 1737) ägg från örn. Scherping Cober 2: 82 (1737). Stor omväxling visa örnäggen till färg och teckning. Rosenius SvFågl. 3: 226 (1929). —
-ÖGA. (örn- 1822 osv. örne- 1734–1921 (i vers)) särsk. till 1 a: skärpt uppmärksamhet (som ingenting undgår); jfr öga 3 c o. -blick. Scherping Cober 1: 210 (1734). Kanslern Axel Oxenstierna som med ett vakande örnöga inte missar någonting i det rike som på många sätt är hans men ändå inte. NerAlleh. 8/5 2021, s. 31.
B (†): ÖRNA-BLICK, -BO, -FJÄDER, -FLYKT, -HAMN, -KLO, -NÄBB, -NÄSTE, se A. —
-NÄV. (örna- 1538. örne- 1577) (†) örnnäbb; äv. om ngt som till formen liknar en örnnäbb. Näsar som äre så krokotta som itt örna näff. VarRerV 10 (1538). 2SthmTb. 5: 222 (1577). —
-REDE, -SLÄKTE, -STEN, -VINGE, se A.
C (†): ÖRNE-BLICK, -BO, -FJÄDER, -FLYKT, -FOT, -HAMN, -HUVUD, -KLO, -NÄSA, -NÄSTE, se A. —
-NÄV, se B. —
-REDE, -SLÄKTE, -STEN, -VINGE, -ÄGG, -ÖGA, se A.
D (†): ÖRNS-HUVUD, se A.
Avledn. (till 1; numera bl. tillf.): ÖRNINNA032, f. l. r. örnhona; äv. bildl., om stark (se d. o. 5 (b)) o. stridbar kvinna. När .. Örninnan wärppa wil, lägger hon thenne Steen vnder sigh, tå wärper hon lätteligha. Forsius Min. 146 (c. 1613). (Lovisa Ulrika) kunde strida, men förstod ej att segra. Örninnan blef intrasslad och, fången i tidens snaror, lemnade hon slutligen .. framtiden i arf åt sina vexande ungar. Topelius (SLS) 7: 988 (1864).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content