SKRUPENS skrupän4s, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKURPENS skurpän4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. SKURPÄLS (sku`rpels Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Weste(1807)) l. -er (Meurman(1847)).
[sv. dial. skrupens, skurpäns; sannol. av SKRUBBA, v., resp. SKURA (i bet.: banna) o. sv. dial. päns, bannor, av PENITENS;formen -pels beror sannol. på anslutning till PÄLS(jfr d. o. 2 b β). — Jfr SKRUPENSA]
(utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht ngt ålderdomligt) (skarp) tillrättavisning l. uppsträckning l. upptuktelse, skrapa (se SKRAPA, sbst. 3); i pl.: bannor l. klander l. ovett; särsk. i uttr. ta ngn i skrupens, ta ngn i upptuktelse, läxa upp ngn; jfr SKRUBB, sbst.3,SKRUBBA, sbst.6 2. Parterna inkallades (för rätten), då Procuratoren klagade, at Waktmästaren icke welat säga till, innan han .. gifwit honom 16 Pesos. Waktmästaren inkallades och fick Skrupens. Sahlstedt TuppSag. 34(1759). Berzelius Res. 302(1819: togo). (Friherrinnan till sin kammarjungfru:) Är detta, frågar jag, — du skulle ha skurpenser! — / är det en hårfrisyr att motta excellenser? Sturzen-Becker 3: 156(1861). Stjernstedt Minnesbl. 38(1912).
