SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1974  
SKULDRA skul3dra2, äv. skul3ra2, sbst.1 (sku`ldra Weste; jfr LoW (1911; med uppgift om ibland förekommande uttal utan d)), äv. (numera bl. ngn gg, med ålderdomlig l. vitter prägel) SKULLRA skul3ra2, förr äv. SKILDRA l. SKILLRA l. SKYLLRA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (OPetri Hb. B 2 a (1529) osv.) ((†) -ar HH 20: 253 (c. 1640), KKD 3: 237 (1711); -er Tegel E14 328 (i handl. fr. c. 1600), OxBr. 1: 313 (1626: skulderne, pl. best.))
Ordformer
(schwldre c. 1580. skilder- i ssg 1767 (: skilderbladet, sg. best.). skildra c. 1565. skiller- i ssg 1689 (: Skillerbladet, sg. best.)1775 (: skillerbladet, sg. best.). skulder- i ssgr 1611 (: skulderådron, sg. best.) osv. skulderne, pl. best. 1626. skuldra (skulldra) 1529 osv. skuldrar (-lld-), pl. 16401711. skuldre 1723. skuldrer, pl. c. 1600. skuller- i ssgr 1961 (: Skullerwinkeln, sg. best.)1736 (: Skullerblad). skullra (skulra) 15411909. skulrar, pl. 1685. skyller- i ssg 1748 (: skyllerbladet, sg. best.)1750 (: skyllerbladet, sg. best.))
Etymologi
[fsv. skuldra, skulra; jfr fd. skoldær (d. skulder, ä. d. äv. skuldre); sannol. av mlt. schulder, f. (o. m.), av fsax. skuldira, f.; jfr mnl. scoudere (holl. schouder), ffris. skulder, skolder, fht. scultra, sculter(r)a, scultarra, scultirra, f. (t. schulter), feng. sculdor, m. (eng. shoulder); av osäkert urspr.; med avseende på formerna med i o. y jfr sv. dial. skilderblad, äv. skylderblad, skulderblad, skildra, skyldra, skuldra, sannol. ombildning (snarast i ssgn SKULDERBLAD) av u-formen med anslutning till det ord som föreligger i sv. dial. skildra, skillra, (ben)skärva o. d., skyllror, pl.: utväxter under käken på vissa husdjur, nor. dial. skildra, skyldra, sköldra, bröstbensspets (se SKYLLRA, sbst.1)]
1) om vart o. ett av de två motstående, av skulderblad o. nyckelben med mjukdelar bestående översta partierna av människas (l. tänkt människoliknande väsens) bål på ömse sidor om halsen (o. oftast med inbegrepp av överarmens översta del); i pl. äv. med inbegrepp av ryggpartiet mellan skuldrorna (i ovan angivna bet.); jfr AXEL, sbst.2 1, HÄRD, sbst.2 Jag dolde mig bakom hans breda skuldror. (Före vattenösningen vid dopet) tagher presten Olio gör ther medh jtt kors för brystet och annat emellan skuldroner på barnet och segher (osv.). OPetri Hb. B 2 a (1529). Haffuer iagh lätit komma mina hand widh then fadherlösa, ändoch iagh sågh migh j portenom macht haffua, Så falle mina skullror jfrå mina axlar, och min arm gånge sönder jfrå leggenom. Job 31: 22 (Bib. 1541). Baakdelen (av bålen) kallas Rygg, och warder mählt ifrå nackan inn till the yterste arssklinckor. Han warder räknat treskift; Första delen skuldrorna, then andra Ryggbenet, then tridie Roorna. Forsius Phys. 234 (1611). (Nymfernas) skiöna håår hängde dem omkring skuldrorne och fladdrade med wädret. Ehrenadler Tel. 163 (1723). Gudrun stod kvar med fosterfaderns arm om sin skuldra. Wägner Silv. 290 (1924). Pipskägget hade fått breda ut sig något, skuldrorna hade böjts framåt och nacken var inte så rak som förr. Johnson DrömRosEld 146 (1949). — jfr ATLAS-, ELFEN-, TRÄL-, ÄNGLA-SKULDRA m. fl. — särsk.
a) i uttr. (stå l. kämpa o. d.) skuldra mot l. vid skuldra, (stå osv.) vid sidan av varandra l. jämsides; särsk. (i sht i uttr. skuldra vid skuldra) mer l. mindre oeg. l. bildl., äv. ss. beteckning för (mangrant o.) sammansvetsat motstånd mot ngt o. d. Björkman (1889: mot). Under så kritiska tider som de nuvarande måste man på den samhällsbevarande sidan stå skuldra vid skuldra och troget bistå hvarandra, hög som låg, om man skall värja nationen för dess farliga inre fiender. VL 1907, nr 266 A, s. 4. Hitler for från Wilhelmstrasse till Krolloperan mellan spaljeer av två S. S.-regementen, vilkas svarta manskap stod skuldra vid skuldra. SvD(A) 1934, nr 211, s. 3. Giornale d'Italia upplyser att strax efter landsättningen av allierade styrkor ägde ett häftigt slag rum på Siciliens kust och att tyska och italienska stridskrafter kämpa .. skuldra vid skuldra. Därs. 1943, nr 185, s. 3.
b) (numera mindre br.) i uttr. rycka (förr äv. draga) på skuldran, rycka på axlarna (se RYCKA, v.1 2 b); äv. bildl.; jfr d. RP 8: 135 (1640: drager; bildl.). Enhvar sansad läsare (av dikten Vinets ande) måste rycka på skuldran däråt. CSnoilsky (1883) hos Warburg Snoilsky 322.
c) i sht skrädd. med inbegrepp av klädesplaggsdelen skuldra (se 3); utan klar avgränsning från 3; jfr AXEL, sbst.2 1 f. En sned söm i skuldran.
d) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr a, b, 4); särsk. dels i fråga om personifiering, dels i vissa bildl. uttr. (se särsk. slutet). The wore stolte, och lyydde intet tijn bodh, och syndadhe emoot tina retter .. Och wende sina skuldror bortt, och wordo halsstijffue, och lyydde intet. Neh. 9: 29 (Bib. 1541). (Havet) mång Tusand Pund kan bära ganska färdigt / Uti sin miuka Fampn, på sina blöta skuldrar. Spegel GW 99 (1685). Låtom oss intet förhäfva oss, om vi i några vissa delar (av vetenskapen) koksa litet längre fram än .. (våra förfäder). Vi äro Dvärgar på desse Jättars skuldror. Lanærus Försök 39 (1788). När Hösten rikt belönar skördarns hopp, / När wintren sweper trädets nakna skullra: / .. I Wårens brodd — — i allt hwad ögat når, / .. Wi se den Ewigt Godes spår. JournLTh. 1810, s. 940. Så kommer våren, sätter skuldran till, lyfter upp himlen ett tag och ler, som den barbar han är, och böjer sig ned och smeker jorden med sin hand. Johnson Kommentar 306 (1929). — särsk. i uttr. betecknande att ngn har l. åtager sig l. får l. befrias från ansvar(sfylld uppgift) l. vedermöda l. (tryckande) bekymmer l. skuldbörda l. ger ngt sitt stöd o. d.; särsk. i sådana uttr. som bära l. taga ngt på sina skuldror l. lägga ngt på ngns skuldror l. ligga l. vila på ngns skuldror; jfr AXEL, sbst.2 1 a β. Jes. 10: 27 (Bib. 1541). Schroderus Os. 1: 846 (1635: tagha). HH 20: 253 (c. 1640: legat). Många skuldror draga bördan lätt. Grubb 547 (1665). Harald .. gick .. at .. med sina trogna Skuldror understödia sitt kiära Fädernesland. Mörk Ad. 1: 76 (1743). Är du färdig .. att, med undergifwenhet böja din skuldra under det tunga korset? Hagberg Pred. 2: 34 (1815). ”Hvem af eder”, frågte han alfvarlig, / ”Står här nu med brottet på sin skuldra?” Runeberg (SVS) 1: 178 (1831). Annerstedt UUH 1: 412 (1877: bar). När hälgmålsringningen / lyfte mödans ok / av värkbrutnas skuldror. Myrén Linåkr. 66 (1911). särsk.
α) i pl., liktydigt med: förmåga att bära bördor (se BÖRDA, sbst. 4) l. klara av ålagda uppgifter o. d. För några år sedan blef lasthandeln öfwer hela riket inskränkt, och allena tillåten under de wilkor, som Strömstad ej äger skuldror at fulgöra. GbgMag. 1759, s. 144. Vår herre ger skuldror efter börda. Ström SvOrdspr. 69 (1926).
β) i fråga om personifierad abstrakt företeelse l. egenskap. Jag försöker rättfärdiga mig och lägga en del af min börda på ödets skuldror. Rydberg Ath. 236 (1859). Den onda tiden trycker nitets skuldra! Hedberg Dagen 22 (1863).
2) om kroppsparti hos ryggradsdjur, som genetiskt motsvarar en människas skuldra (särsk.: bog) l. ss. gemensam beteckning för sådant kroppsparti o. en människas skuldra; äv. om kroppsparti hos annat djur, som liknar en människas skuldra (se b); numera bl. dels i fackspr., i sht zool., dels (mera tillf.) med viss (bevarad) prägel av oeg. l. bildl. anv. av 1. Leyonet medh sijna longhårotta skuldror. Schroderus Comenius 202 (1639). Halsen (på mullvaden) är så stackug, at hufwudet omedelbarligen tyckes hänga ihop med skuldrorna. Orrelius Diurr. 14: 7 (1750). Sundevall Zool. 18 (1858; med inbegrepp av 1). Slutligen lyckades han stöta svärdet in mellan skuldrorna på gråbenet. Nordenstreng Sag. 47 (1923). — särsk.
a) hos fågel: övre del av vinge (o. angränsande parti av bröst). Gamle trygge Wäinämöinen, / .. Eftertänker, öfverlägger, / Hvar han kunde orden finna, / Trolldomsorden sig förskaffa, / Om kanske från svalors hjessor, / Om från hufvuden af svanor, / Eller från en gås-flocks skuldror? Collan Kalev. 1: 227 (1864). (Bilden visar snösparv) i sommardräkt med hufvudet, halsen, öfvergumpen .. (m. m.) hvita; .. om vintern få fjädrarna på hufvud, rygg, skuldror och öfvergump rostbruna kanter. 2NF 9: 239 (1908).
b) entomol. hos insekt: främre hörn av täckvinge l. mellankropp. Skuldra, humerus, är den solide sidovinkeln på öfversidan af kroppens bas hos skalvingade Insekter. Marklin Illiger 292 (1818). 2NF 10: 588 (1908; hos skalbagge). — jfr VING-SKULDRA.
3) (i sht i fackspr.) om den del av klädesplagg som täcker skuldran (i bet. 1); jfr 1 c o. AXEL, sbst.2 2. Sömmen sprack upp i skuldran.
4) [eg. specialfall av 1 d] om del av l. detalj på l. i ngt, som (gm sin form l. placering, l. bådadera) liknar l. erinrar om en skuldra (i bet 1); jfr 5. — särsk.
a) (i fackspr.) om (skulderlik) del av runt l. rundat föremål, vilken (närmast) svarar till en skuldra (i bet. 1), om föremålet jämföres med en människas bål; särsk.
α) på kärl (amfora o. d.): parti utgörande övergång mellan buk (se d. o. 4) o. hals (se d. o. 6 a). Hos de senare svartfiguriga amforerna är öfvergången mellan hals och skuldra mera successiv (än hos de äldre). MeddSlöjdF 1898, 1: 16. Kjellberg GrekRomK 35 (1932).
β) mus. om var o. en av de från halsen (se HALS 6 e) utgående översta partierna av (bygel till) kropp i violininstrument (särsk. gamba). Formen är ej fullt lika hos de olika arterna (av gamban), men vanligen har kroppen sluttande skuldror liksom vår nuvarande kontrabas. SDS 1899, nr 123, s. 2. Jeanson (o. Rabe) 1: 97 (1927).
γ) på däck (till bil o. d.): övergång mellan slitbana o. sida. Dagens trollformel heter ”runda skuldror”. AB 1964, nr 137, s. 13. TNCPubl. 39: 91 (1968).
b) (numera bl. tillf.) om (parti av) bergssluttning; jfr a. Från Nain ser man på något afstånd åt norr det vackra Tabor. .. Dess jemna sidor äro ända till toppen rikt bevuxna med lummiga ekar. Öfver dess venstra skuldra ser man Hermons blåa topp i det dunkla fjerran. Beskow Res. 355 (1861).
c) (i fackspr.) om skulderlikt belägen klack (se KLACK, sbst.2 1) o. d.; särsk. (boktr.): tomrum mellan släpp (dvs. huvudets sluttande sida) o. (smal)sida på typkägel; äv. allmännare, om de delar av typkägels översida som icke upptagas av gravyr, kött. Nordin Boktr. 46 (1881; på typkägel). Man undviker (vid implantation av tänder) att borra hålet (i käken) för djupt genom att efter rotens längd inställa en å .. (borren) befintlig skuldra. SkandTTandläk. 1888, s. 11. NordBoktrK 1906, s. 395 (i pl., om två motstående, utskjutande klackar ovanför matarskruv på sättmaskin). SIS 03 60 20: 1 (1968; på typkägel, allmännare).
5) [jfr motsv. anv. av t. schulter, ävensom av fr. épaule; specialfall av 4] om den punkt där fas o. flank av bastions huvudvall stöta samman (samt de närmaste delarna av vallen på ömse sidor härom): skulderpunkt; skulderhörn, skuldervinkel; numera bl. ss. förled i ssgr. En quadrat, huilkes courtine kan holla sexton rutter, skulderne fyre, och la face tolff. OxBr. 1: 313 (1626). Om man bör betiäna sig utaf den kårta Strich-Linien, med skuldran som kallas på Fransöska Flanc Fichant, eller utaff den långa, med Skuldran, och kallas Flanc Razant. Rålamb 8: 69 b (1691; kapitelrubrik).
Ssgr: A (i allm. till 1): SKULDER-BAND.
1) till 1; jfr axel-band, sbst.2 Forss Manan. 64 (1937; om band till korg buren på ryggen).
2) till 2, i sele till draghund: band l. rem som omsluter halsen o. ligger mot bogen. Nordenskiöld Vega 2: 100 (1881).
(1, 2) -BEN. [fsv. skuldro ben] (numera bl. mera tillf.) i skuldra ingående ben; förr särsk.: skulderblad. Wikforss 2: 554 (1804). (Till skydd för bukhålan) tjena (hos sandskäddan) framtill tvänne skulderben, som tillika äro fästen för bröstfenorna. 2GbgVSH 4: 39 (1821). Dalin (1854; om skulderblad hos människa). Lundell (1893).
-BLAD. (skulder- 1611 osv. skuldre- c. 15801746. skuldro- 1538c. 1645) [fsv. skuldro bladh; jfr mlt. schulderblat, t. schulterblatt] (Lat.) Scapula .. (sv.) skuldrobladh. VarRerV 6 (1538).
1) till 1: platt, trekantigt ben som sitter på bröstkorgens baksida o. tillsammans med nyckelbenet utgör skuldergördeln; ofta om den synliga del av skulderpartiet som detta ben med tillhörande mjukdelar utgör; äv. liktydigt med: skuldra; jfr 2. Han hade utstående skulderblad. Forsius Phys. 234 (1611). Min (dvs. rallarens) släggas slag har rungat i skog, i by, i stad, / och lätt har skenan gungat på tränat skulderblad. Viksten SkogSjung. 164 (1933). särsk. bildl. (jfr skuldra, sbst.1 1 d). Hög var den kopparstöpta port, och innanför / två pelarrader uppå starka skulderblad / uppburo hvalfvets rundel. Tegnér (WB) 5: 150 (1822). Ofta pressa sig mot hans (dvs. fyrens) granit / orkanens breda skulderblad med makt. Edgren Dikt. 101 (1884).
2) (numera i sht i fackspr.) till 2; särsk. om (l. med inbegrepp av) ben (med tillhörande mjukdelar) som genetiskt svarar till skulderbladet hos människan (se 1), särsk.: bogblad; äv.: bog (se bog, sbst.1 I 1). (Tjuren) skal hafwa ett bredt Skuldrobladh, tiocka Been, fyraskutit Lijff, starckt Hufwud och een bredh Stierna. IErici Colerus 2: 6 (c. 1645). Hernquist Hästanat. 8 (1778; hos häst). Marklin Illiger 135 (1818; med inbegrepp av 1). Finfibrigast och bäst är ullen från skulderbladen .. (på får), därnäst den som fås från sidorna, halsen, länden och ryggen. Varulex. Beklädn. 27 (1945). särsk.
a) (numera föga br.) = bog, sbst.1 I 1 b. Skuldrebladet aff en Kalff steekt. Salé 38 (1664).
b) (†) om var o. en av de båda delar på insekts mellankropp, som ligga nära vingfästet; jfr skuldra, sbst.1 2 b. Marklin Illiger 271 (1818).
Ssgr (till -blad 1, 2; i sht anat. o. zool.): skulderblads-artär. gren av nyckelbensartären, som går till skulderbladet (o. slutar i skulderhöjden). Müller LbAnat. 184 (1905).
-brott. brott på skulderbladet; särsk. till -blad 1. Wretlind Läk. 2: 101 (1894).
-grop. om var och en av de (främst i förhållande till skulderbladskammen) nedsänkta partierna av skulderbladet på ömse sidor av skulderbladskammen. Hernquist Hästanat. 8 (1778; hos häst). Schützercrantz Walter 19 (1801; hos människa).
-hals. om den smala (mot överarmsleden vända) delen av skulderblad; jfr hals 6 d. Schützercrantz Walter 20 (1801).
-kam. långsträckt upphöjning på utsidan av skulderbladet; jfr skulder-kam. Sönnerberg Loder 66 (1799; hos människa). LAHT 1901, s. 305 (hos ko).
-lyftare. anat. muskel som går från de fyra nedre halskotornas tvärutskott till övre, inre hörnet av skulderbladet o. tjänar att lyfta upp detta; jfr lyftare 2 o. skulder-lyftare.
-muskel. muskel som har en av sina fästpunkter i skulderbladet, särsk. i dess utsida; jfr skulder-muskel. Övre, nedre skulderbladsmuskeln, muskel som går från övre resp. nedre skulderbladsgropen till överarmen (o. möjliggör dennas lyftning utåt o. vridning bakåt). Hernquist Hästanat. 21 (1778; hos häst). Wretlind Läk. 3: 48 (1895: öfre och nedre).
-muskulatur. muskulatur med anknytning till skulderbladet. (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 187 (1952).
-parti. jfr parti 1 o. skulder-parti 1, 2. Arsenius Västk. 40 (1905).
-BRED. (skulder- c. 1815 osv. skuldre- c. 16351951. skuldro- 1640) axelbred. Schroderus Dict. 171 (c. 1635).
-BREDD. axelbredd. Wikforss (1804; under schulterbreite).
(2) -BROSK. (†) hos haj- o. rockfisk: brosk utgörande l. brosk i skuldergördeln. SkandFisk. 181 (1845).
(2, 2 a) -BRÄM. (numera mindre br.) zool. bräm (se d. o. 2) på skuldran; särsk. hos fågel. Rosenius Naturst. 16 (1897; hos fågel). Dens. SvFågl. 4: 417 (1935; hos fågel).
(2) -BÅGE. (†) hos fisk: skuldergördel. Thorell Zool. 2: 252 (1861).
-BÄLTE. (i sht i fackspr) säkerhetsbälte (i bil l. flygplan) i form av sele runt axlarna (o. kombinerat med midjebälte). BonnierLex. (1966).
-BÖJD, p. adj. som har böjda skuldror; jfr kutig. Moberg ManKv. 36 (1933).
-DRYG. (skuldre- 1952) axelbred. Lindström Österhus 148 (1952).
(2 a) -FJÄDER. [jfr t. schulterfeder] zool. täckfjäder på skuldran. Iser Funke o. Lippold Djur-Allm. 26 (1810).
(2, 2 a, b) -FLÄCK. i sht zool. fläck (se fläck, sbst.1 1 b) på skuldra. Thomson Insect. 23 (1862; på skalbagge). FoFl. 1949, s. 145 (på vildhäst).
(1, 2) -FÖRLAMNING. särsk. (i sht med.) till 1. Wretlind Läk. 9—10: 220 (1902).
(1, 2) -GÖRDEL. anat. o. zool. hos människa: bengördel som utgör skelettstommen i skuldrorna o. består av de båda skulderbladen o. nyckelbenen (samt översta delen av överarmsbenet o. partiet av bröstbenet mellan nyckelbenen); äv. om nyckelben o. skulderblad (samt översta delen av överarmsbenet) på bl. ena sidan av bålen; äv. med inbegrepp av l. om motsvarande gördel av ben l. brosk hos ryggradsdjur (som utgör stöd för de främre extremiteterna resp. bröstfenorna). Thorell Zool. 2: 255 (1861; hos broskfiskar). Nyckelbenen med hela skuldergördeln ryckes (vid kutryggighet) något framåt. LärovKomBet. 1884—85, III 1: 90. Skuldergördeln .. är belägen i öfre sidodelen af bålen och består af två ben: nyckelbenet och skulderbladet. Müller LbAnat. 30 (1905). Skelettstommen i axeln utgöres av nyckelbenet och skulderbladet, som .. tillsammans utgöra skuldergördeln. SvUppslB 2: 973 (1929). BokNat. Liv. 210 (1951; hos fåglar).
-HÅLLNING. (numera bl. mera tillf.) sätt att hålla skuldrorna. IdrFinl. 1: 126 (1904).
-HÖG, r. l. m. [jfr t. schulterhöhe] (†) skulderhöjd (se d. o. 2); jfr axel-hög. Florman Anat. 1: 376 (1823). Thorell Zool. 1: 230 (1860).
-HÖG, adj.
1) (i vitter stil) som (på grund av sin längd) har höga skuldror (i förhållande till de omkringstående). Adlerbeth Æn. 158 (1804).
2) som når en person till skuldran; särsk. om växt. Vida sträckor af skulderhögt gräs. Jernström White Leop. 273 (1919).
-HÖJD.
1) motsv. höjd 2.
a) till 1; särsk. i uttr. i l. till skulderhöjd, i resp. till i höjd med skuldran l. skuldrorna. Lundqvist BadenPowell Vargung. 156 (1931).
b) (i sht i fackspr.) till 2: boghöjd. 3NF 16: 208 (1932; hos prärievarg). Leuhusen Rashund. 70 (1932).
2) anat. till 1, motsv. höjd 4: platt benutskott på skulderbladskammen (vilket utgör skuldrans högsta punkt); förr äv.: skulderbladskam; jfr -hög, sbst. Hartelius Anat. 31 (1874; om skulderbladskam). Müller LbAnat. 30 (1905).
-HÖRN.
1) (förr) till 1, 5: (hörn bildat av) skuldervinkel (se d. o. 1); jfr -punkt. Hazelius Bef. 268 (1836).
2) (numera bl. mera tillf.) entomol. till 2 b: (hörn utgörande) skuldra, skuldervinkel (se d. o. 2). Dahlbom Insekt. Inledn. 13 (1837).
-KAM. (numera mindre br.) skulderbladskam. Florman Anat. 1: 375 (1823). Müller LbAnat. 30 (1905).
(1, 2, 4) -KANT. kant på l. kant utgörande skuldra; särsk. (i fackspr.) till 4 a. HallHist. 1: 39 (1954; på lerkärl från forntiden).
(5) -KAPONJÄR. (förr) vid skuldervinkel belägen halvkaponjär. 2NF 13: 872 (1910).
-LED.
1) till 1: axelled. NF 1: 1372 (1876).
2) zool. till 2: led mellan skulderblad o. främre extremitet (överarmsben), axelled. TVeterLandth. 1882, s. 236 (på höna).
-LINJE. = axel-linje, sbst.2 1. Carlsson HelaSthm 253 (1912).
(1, 2) -LYFTARE. (numera föga br.) skulderbladslyftare. Wretlind Läk. 3: 37 (1895).
-LÄSA. (föga br.) reumatisk inflammation i skulderleden (som nedsätter armens rörlighet); jfr läsa, sbst. 1. 2SvUppslB 23: 1239 (1952).
(1, 2) -MUSKEL. i sht anat. o. zool. muskel i skulderpartiet; jfr -blads-muskel o. delta-muskel. Sönnerberg Loder 163 (1799). LB V. 2: 28 (1908; hos nötkreatur).
(1, 2) -MUSKULATUR. muskulatur med anknytning till skuldran; jfr -blads-muskulatur. 2NF 18: 1460 (1913; hos människa).
-PANNA. (†) skulderbladets ledpanna. Holmström Naturl. 1: 148 (1888).
-PAR. jfr par, sbst.1 1 d α; äv. bildl. (jfr skuldra, sbst.1 1 d). Lagd på kärlekens skulderpar / har själfva bördan sin tyngd ej kvar. Reuter NSång. 65 (1888).
-PARTI. om den del av kropp l. föremål som skuldra l. skuldror utgör(a).
1) till 1. Törnblom Barnaoff. 41 (1911).
2) i sht zool. till 2; särsk.: bogparti. Skulderpartiet bildas (hos fiskarna) af två starka benbågar som (osv.). Thorell Zool. 2: 255 (1861). Knöppel VitDöd. 146 (1922; hos älgtjur).
3) (i sht i fackspr.) till 3. Östergren (cit. fr. 1936).
4) (i fackspr.) till 4 a; särsk. till 4 a γ: (del av däck utgörande) skuldra. SIS 26 31 01: 2 (1958).
(2 a) -PENNA. (numera bl. tillf.) = -fjäder. Nilsson Fauna II. 2. 2: 224 (1838).
-PIPA. (†) överarmsben. Schützercrantz Walter 17 (1801).
(1, 5) -PUNKT. [jfr t. schulterpunkt] (förr) i bastion: punkt l. del av fästningsvall där flank o. fas stöta samman; jfr -hörn 1. Dalin (1854). Auerbach (1913).
(1, 2) -REGION. jfr region 4 o. -parti 1, 2; i sht i sg. o. pl. best. SvLäkT 1935, s. 1545.
(1, 2) -RING. (numera föga br.) skuldergördel. NF 1: 1372 (1876). TySvOrdb. 2109 (1932).
(2 a) -SEGEL. (†) = -fjäder; jfr segel, sbst.1 5. Marklin Illiger 205 (1818).
(2) -SKOTT. (mera tillf.) jakt. skott i skuldran, bogskott. Eriksson Afr. 302 (1932). Östergren (1940).
-SKYDD. skydd för skuldran (t. ex. för reumatiker), axelskydd. HygRevy 1938, s. 141.
-SPÄNNE. spänne (som knäppes) på skuldran; särsk. om i forntiden brukat sådant spänne. Retzius EthnolSkr. 135 (1849). Svensson SkånFolkdr. 118 (1935).
-STYCKE. särsk. (numera föga br.) = -stöd 2. TT 1897, Allm. s. 316 (på kanon). UFlott. 3: Bih. 13 (1906; på kulspruta).
-STÅENDE, n. gymn. om stående i ställning karakteriserad av att kroppen med benen rakt uppåtriktade vilar på skuldrorna o. nacken (med stöd av armarna); äv. om (stående i) ställning karakteriserad av att ngn med benen rakt uppåtriktade vilar med skuldrorna i händerna på en liggande persons sträckta armar (varvid han med händerna håller om den liggandes uppåtböjda knän). Thulin Gymn. IV. 1: 27 (1935). IdrIMar. 1935, s. 70 (i händerna på liggande person).
-STÖD.
1) gymn. stöd med l. mot skuldrorna (vid skulderstående); jfr axel-stöd. Ling Regl. 56 (1836). Cannelin (1904).
2) (numera föga br.) på kulspruta l. lättare kanon (särsk. fartygskanon): (bygel- l. kolvformigt) stöd mot vilket skytten trycker skuldran vid riktning o. eldgivning; jfr -stycke. Wrangel SvFlBok 136 (1897). 2NF (1917).
(1 c, 3) -SÖM. (i fackspr.) söm i skuldran, axelsöm (se d. o. 1). Sömnadsb. 88 (1915).
-TACKLING. sport. tackling med skuldran. IdrBl. 1935, nr 4, s. 11 (i fotboll).
-TRAKT. skulderregion; nästan bl. i sg. best.
2) i sht zool. till 2; särsk. till 2 a. Lönnberg RyggrDj. 2: 29 (1915).
(1, 4) -VERKE. (†) = -värn. När .. (man från närliggande höjder) kan see dem i Ryggen, som stå på Bastionernes Flanq, så lägger man på Bastionerne Skulderwärcken (repaulementz) det är en hoop Jord, såsom ett Bröstwähr, hwilket ock för warachtigheeten skull kan beklädas medh Steen. Rålamb 8: 36 (1691).
-VINKEL.
1) [jfr t. schulterwinkel, ävensom fr. angle de l'épaule] (förr) till 1, 5, i bastion: vinkel mellan fas o. flank; särsk. om den del av fästningsvallen som bildar denna vinkel; jfr -hörn 1 o. skuldra 5. Rålamb 8: 164 (1691). MoB 8: XIX (c. 1780).
2) (numera bl. mera tillf.) entomol. till 2 b: (vinkel l. hörn utgörande) skuldra. Marklin Illiger 289 (1818).
-VÄRMARE. (av kamelhårstyg o. d. tillverkat) plagg som användes för att hålla skuldrorna varma (vid värk); jfr -skydd. ButterickNyh. 1912, s. 4.
(1, 4) -VÄRN. [jfr t. schulterwehr, ävensom fr. épaulement] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) (särsk. av uppkastad jordvall tillverkat, fristående l. befästning o. d. kompletterande) värn enbart för skydd (eg. flankskydd; särsk. för rytteri l. artilleri); jfr -verke. Möller (1790). Genikåren gräfde redan löpgrafvar, uppkastade skuldervärn, medan reservartilleriet till vänster besatte en jordkulle. Lundquist Zola Grus 95 (1892). Hammar (1936).
-ÅDER l. -ÅDRA. (numera bl. mera tillf.) ven l. artär i skulderpartiet; förr äv.: åder i överarmen. Forsius Phys. 235 (1611; om åder i överarmen). ÖoL (1852).
B (numera föga br.): SKULDRE-BLAD, -BRED, -DRYG, se A.
C (†): SKULDRO-BLAD, -BRED, se A.
Avledn.: SKULDRA, v. [jfr t. schultern, eng. shoulder] till 1.
1) (numera bl. mera tillf.) ta l. lägga (ngt) på skuldran l. skuldrorna, axla. Åter skuldrade vi våra packar efter att ha dragit upp kanoten högt över flodvattensmärket. Forss Manan. 68 (1937). särsk. (†) i uttr. skuldra geväret, göra ”på axel gevär” (se AXEL, sbst.2 1 a α α'). Delachapelle ExBook 37 (1669).
2) tackla l. knuffa (ngn) med skuldran; i den särsk. förb. skuldra undan.
Särsk. förb.: skuldra undan. (mera tillf.) till skuldra, v. 2; i bollspel, särsk. fotboll: knuffa undan (motståndare) gm skuldertackling. Ofta gäller det (för en back) att med hjälp av kroppsvikten skuldra undan ett par anstormande forwards. Husén Fotb. 87 (1918). IdrBl. 1935, nr 64, s. 15.
-SKULDRAD, p. adj. till 13; ss. senare led i ssgr: som har (så l. så beskaffad resp. beskaffade) skuldra l. skuldror, -axlad; särsk. till 1; jfr bred-, hög-skuldrad.
-SKULDRIG, adj. [jfr t. -schulterig] till 13, = skuldrad; särsk. till 1; jfr bred-, hög-, stark-skuldrig.
Spoiler title
Spoiler content