publicerad: 1974
SKUM skum4, adj. skumme, skumma; skummare. adv. -T.
Ordformer
(skum (-wm) 1541 osv. skumm 1680—1889. skuum 1678. — n. sg. o. adv. skumbdt 1674 (n. sg.). skummett 1593 (n. sg.). skumpt 1651—1689. skumt 1678 osv.)
Etymologi
[jfr nor. skum; sannol. uppkommet gm adjektivering av SKUM, sbst.2 (se Ljunggren Adjekt. 100 ff. (1939)); med avs. på formen skummett, n. sg., jfr sådana ordpar som LJUMMEN : LJUM, adj.2, HÄRSKEN : HÄRSK. — Jfr SKUM, sbst.1, SKUMLA, v., SKUMMA, v.2, SKUMMIS, SKUMNA, SKUMRASK, SKUMRING, SKUMSEL, SKYM, SKYMLA, v., SKYMMA, SKYMTA]
1) i fråga om ljusförhållanden: som kännetecknas av det svaga ljus som råder under övergången mellan dag o. natt (jfr SKYMNING 2); som kännetecknas av ringa l. bristfälligt ljus l. svag l. matt belysning; utom i a—c i sht om lokal l. plats l. område o. d.; äv. ss. adv. (särsk. ss. bestämning till adj. med bet.: upplyst l. belyst o. d., liktydigt med: svagt l. matt). Faasligt mörkt och skumt är samma fångahus (dvs. helvetet). Spegel TPar. 84 (1705). Hammarslagen emot klockan slå / De dofva tolfslag för de bleka gäster, / Som än vid sina skumma midnattsfester / Till själamessor under hvalfven gå. Hagberg i 2SAH 15: 461 (1834). Magnus såg ut över det skumma vattnet; han knep samman ögonen till smala springor för att se bättre. Johnson Kommentar 31 (1929). Man klättrade upp för fem skumt upplysta, lite fuktiga stentrappor. Heerberger NVard. 208 (1936). Köket var .. ett stort skumt rum utan varje modern bekvämlighet. Hedberg BleknBrud. 165 (1951). — jfr HALV-SKUM, adj., KVÄLLS-, NATT-SKUM. — särsk.
a) om ljuskälla (l. om ljus l. dager o. d.): som sprider (resp. utgöres av) ett svagt l. matt l. bristfälligt ljus; äv. om fönster(ruta) l. ngt annat genom vilket ljus tränger: som endast släpper igenom ett svagt l. matt ljus; äv. ss. adv.: svagt l. matt. Sohlen lyser .. skumpt igenom (en dimma), så at man tåler henne medh ögonen åskåda. Rudbeck Atl. 2: 482 (1689). Den lägsta (luftregionen) ner vid jorden (var enl. Seneca) tjock och skum, värmd af jordens utdunstningar och af solstrålarnas återstudsning. Ehrenheim Phys. 1: 64 (1822). Kl. 1/2 10 släcker man sitt skumma talgljus. Törneros (SVS) 4: 68 (1825). Ett jäktande slafveri i damm och osund luft, i skum dager eller gassken. Alving Brita 134 (1904). Stiernstedt Bank. 56 (1947; om fönsterruta).
b) om tidsperiod (tid på dygnet l. årstid o. d.). Herrans dagh skal jw wara mörk och icke liws, skwm och icke klaar. Am. 5: 20 (Bib. 1541). När allt är grått och öde / i skumma senhösttider. Hansson Nott. 65 (1885). Moberg Rid 257 (1941; om natt).
c) i opers. uttr.; särsk. i uttr. det är l. blir skumt. När thet war skummett (om kvällen), hafue the gångett thill Törises. VadstÄTb. 182 (1593). Jag kunde om natten ei så noga se, hwad det war för et kräk, emedan det redan begynte blifwa nog skumt om nätterna. Säfström Banquer. U 4 b (1753). Det var ännu så tidigt på morgonen och så skumt att jag knappt kunde vägleda mig. Weste FörslSAOB (c. 1815). Icke ringaste tillstymmelse till något sken. Skumt som i en säck. PT 1904, nr 300, s. 3. Det hade blivit skumt i rummet, han drog ned gardinen och tände skrivbordslampan. Hedberg VackrTänd. 311 (1943). Det var skumt i parken och det regnade lite. Lindgren Mio 10 (1954).
d) mer l. mindre bildl. (jfr 2 slutet); utom i β i sht i högre stil. Sylvius Mornay 103 (1674). Låt afund och agg hemligen förtära hwarannan wid hämdens skumma låga. SvMerc. V. 4: 109 (1760). Till dig jag tillflykt tager, / Kom Anda hos mig in, / Tänd upp din helga dager / Uti mitt skumma sinn'. Runeberg (SVS) IV. 1: 55 (1855). Ur .. handlingens och bragdens skumma skrymslen har vårt folk äntligen trätt ut i talförhetens solljus. Segerstedt Händ. 281 (1926). — särsk.
α) dunkel (se DUNKEL, adj. 3); förr äv. om huvud: oredig (se d. o. 2 a). Brask Pufendorf Hist. 431 (1680; ss. adv.). Lika som wi se, så kunne wi ock tänka, både klart och skumt. Bergklint MSam. 1: 96 (1781); jfr 2. Möller (1790; om huvud). Långt bort i skumma forntiden / En mägtig stad sig höjde. Almqvist Hect. 3 (1814). Vet du de skära drömmarnas öde? / Djupt i din rot går ett hemligt flöde, / en jordbrygd skum, / Veneris blomma, Satyrium. Karlfeldt FlPom. 44 (1906). Groningsgrunden är ofta skum för välden och kulturer. Siwertz Tråd. 14 (1957).
β) (vard.) obskyr (se d. o. 4), misstänkt (se MISSTÄNKA 1 b β α'), tvivelaktig, ”ljusskygg”. Jag mötte några skumma individer i parken. Vara ute i skumma ärenden. Han bara utnyttjar er för sina egna skumma syften. Påfven styrde tidens (dvs. 1400-talets) skumma statskonst. Silverstolpe i 1SAH 4: 149 (1791, 1809); möjl. att hänföra till α. (Fredrik II) passade till bundsförvandt i skumma dåd åt den sedeslösa ryska sjelfherrskarinnan. BEMalmström 2: 337 (c. 1860). Skumma interiörer ha på senaste tiden blottats inom Stockholms stads kommunala förvaltning. Det har fuskats vid gatuarbetena i en utsträckning, som (osv.). GHT 1934, nr 22 A, s. 14. Om inte .. (den olycksdrabbade) själv begått någon svår synd eller hemlig olydnad, så måste det vara något skumt med hans föräldrar eller förfäder (enl. judisk tro på Jesu tid). Ström StGlädje 20 (1971).
γ) om person l. (numera i sht) ngns ansikte l. blick l. sinne l. åsikt o. d.: dyster (se d. o. 2 b), svårmodig; förmörkad, mörk (se MÖRK, adj. 10); äv. övergående i dels bet.: bister, hotfull, dels bet.: som misströstar, modfälld, missmodig; i sht förr äv.: som gör ett nedstämmande l. allvarligt l. obehagligt intryck på sinnet, dyster (se d. o. 2 a), mörk (se MÖRK, adj. 11). Hans anlete är skumt, och stormar upfylla hans själ. Ossian 2: 78 (1794). På domarstenen, / mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge, / den bleke blodman med de skumma blickar. Tegnér (WB) 5: 51 (1824). Det gör så godt, att här och der få in en liten halfdager i min skumma åsigt af mänskligheten. Törneros (SVS) 2: 290 (1828). (Sv.) Se skum ut (lat.) fronte nubila, obducta esse. Cavallin (1876). Ur hörnet stirrar skum och svart / i brons en byst af Bonaparte. Fröding Stänk 60 (1896). Om en .. (ändring) skett, var det snarare så, att hans sinne blifvit skummare. Han såg framtiden an med en tröstlöshet, som (osv.). Linder Västerl. 43 (1914). Undrande så han fadern möta vid farstubron, hotfullt skum i ögonen. Moberg Sedebetyg 400 (1935).
δ) (numera föga br.) oupplyst (se d. o. 4); jfr MÖRK, adj. 13; jfr 2 slutet. En jämförelse mellan vetenskapens tillstånd i det fria England och det efterblifna skumma Spanien. Annerstedt Rudbeck Bref CXCI (1905).
ε) (†) om person: som saknar glans o. berömmelse, som är (relativt) okänd, obemärkt, ringa, oansenlig; jfr MÖRK, adj. 7. Jag .. föraktar klander och ilska .. af utvändigt höga och lysande, eller låga och skumma, .. litterära, politiska, juridiska, med allt skäl så kallade hyr-lakejer. Adlersparre Hdl. 7: 176 (i handl. fr. 1831).
ζ) (i vitter stil) om själ: förmörkad till sitt förstånd, förryckt, rubbad (se RUBBA 6). Själen blef skum och förnuftet brutet, / till dårhusets cell blef Dolores förd. Fröding NyttGam. 51 (1897).
2) i fråga om nedsatt seende l. synförmåga (beroende på fysiologiska l. psykiska förhållanden l. på tårar o. d.); om öga l. blick: vars syn är (starkt) nedsatt l. som ser oklart l. suddigt l. dimmigt; skymd l. beslöjad; om syn(förmåga): (starkt) nedsatt l. svag l. klen l. dålig; äv. i det opers. uttr. det blir skumt för ngns ögon o. d., ngns ögon få nedsatt synförmåga, ngns syn fördunklas (t. ex. av tårar); äv. ss. adv. (särsk. utgörande bestämning till verb med bet.: se): oklart l. suddigt l. dimmigt; äv. i fråga om uttrycket i ngns ögon, om öga l. blick o. d.: som saknar glans l. livlighet l. energi o. d., matt l. glanslös l. beslöjad l. grumlig o. d.; förr äv. om person: skumögd. Han sijr skuumt. Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1963). Nu kan tu af Syn och Taal, / Om tu eij äst altför skummer, / .. Kiänna thes (dvs. ”konterfejets”) Original. Runius (SVS) 2: 195 (c. 1712); jfr slutet. Hans ögon äro så skumme at han eij kan igenkänna någon Menniska, om icke på talandet el(le)r målet. VDAkt. 1783, nr 232. Den gamles blick blef skum af tårar. Runeberg (SVS) 3: 316 (1844). Blickar, skumma utaf råa drifter. Numers Bergl. 95 (1902). Det blev skumt för Agnes ögon, då hon stack sin hand i gubbens och tackade. Oterdahl Borgarh. 25 (1913). Ögon, skumma av ålder. Östergren (1940). SvHandordb. (1966; om syn). — särsk. mer l. mindre bildl., i fråga om oförmåga att inse l. förstå l. fatta ngt; särsk. i uttr. skum för ngt, som har nedsatt l. dålig förmåga att inse l. förstå ngt. Jagh låter andre röra, / Om Philosophisk grund, och slättan Prijs få höra, / Aff mörkt och skumpt Förstånd. Arvidi 136 (1651). Förnuftets skumma syn. Kolmodin QvSp. 2: 70 (1750). Jag har ej kunnat följa med fullkomlig öfvertygelse hela gången af .. (Kants) skarpsinniga bevisning; vare sig at min skummare urskilning icke altid förmått at rigtigt träffa finheten af hans tanke, eller at (osv.). CGLeopold i LBÄ 2—3: 180 (1797). (Åldringarnas) ögon äro skumma för vad som ligger nära. Segerstedt Händ. 10 (1919, 1926). NDA(A) 1931, nr 134, s. 1.
3) (numera bl. mera tillf.) som har (tämligen) mörk färg; jfr MÖRK, adj. 3, 4. (Amharafolket) har den skönaste växt, .. dess färg är icke så fullt ett tusch, som Nubiernes ..; huden, mjuk som sammet, går litet mer åt mahognybrunt af skummaste slag. Almqvist Törnr. 1: 142 (1839).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr (i sht -rädd, -rädsla) kunna äv. hänföras till skum, sbst.2): A: (1) SKUM-BLÅ, adj.2 (adj.1 se sp. 5328). (skum- 1915 osv. skumt- 1913 osv.) (i sht i vitter stil) skum o. blå. Folcke Tim. 128 (1913; om skog). —
(1) -RÄDD. rädd att vistas (ensam) i skymning; ofta övergående i bet.: mörkrädd; äv. allmännare l. oeg.: rädd. Sparre Frisegl. 2: 83 (1832). Man är icke längre skumrädd för den mytologiska dräkt, i vilken försoningsmotivet här varit klädd. SvTeolKv. 1928, s. 22. Unga Gertrud hade alltid varit skumrädd. Moberg FörrädL 32 (1967). —
(1) -RÄDSLA. rädsla att vistas (ensam) i skymning; ofta övergående i bet.: mörkrädsla; äv. allmännare l. oeg.: rädsla. Tullberg SvRättskr. 225 (1862; allmännare l. oeg.). Vi barn kunde gå två i sällskap till huset (dvs. avträdet) under mörka kvällar, när skumrädslan ansatte oss. Moberg BerLevn. 34 (1968). —
(1 d γ) -SINNAD l. -SINT, p. adj. (i sht i vitter stil) dyster till sinnes, nedstämd l. svårmodig. Rydberg FilosFörel. 3: 260 (1878). —
(2) -SYNT. om person (äv. om djur): som har svag syn, skumögd; äv. om öga: skum; äv. mer l. mindre bildl. Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1963). (A. W. v. Schlegels) ”Föreläsningar öfwer Dramatisk Konst och Litteratur” .. (ha) gifwit första wäckelsen att afkasta en skumsynt och förlamande Poetiks fjettrar. SvLittFT 1836, sp. 811. Högberg Baggböl. 2: 71 (1911; om gumma). Ekstam Folk 86 (1925; om ögon).
(1) -TIMME, äv. -TIMMA. timme (l., allmännare, tid) då det är skumt (då skymning råder), skymningstimme; äv. bildl. (Den blinde:) Ja Alfred, vet du, skumtimman är ju den trefligaste — hädanefter är hela mitt lif en skumtimma. Wetterbergh Altart. 526 (1848). —
(2) -ÖGD, p. adj. om person (äv. om djur): som har skumma ögon l. svag l. nedsatt syn, skumsynt; äv.: som har matt blick, vars ögon sakna glans l. livfullhet o. d.; äv. om blick l. öga: skum, skumsynt. GullbgDomb. 2/6 1659. Bellman Gell. 5 (1793; om fluga). FGrafström Dikt. 135 (1875; om blick). Strindberg Drömsp. 261 (1902; om öga). (Hon var) så skumögd, att hon inte med bästa vilja skönjde mina anletsdrag. Lindhé MinnUpplev. 340 (1918). Trögsinta, skumögda trälar. Östergren (1940). särsk. mer l. mindre bildl. (särsk. motsv. skum, adj. 2 slutet, i fråga om bristande förmåga att inse l. förstå l. urskilja l. upptäcka ngt, särsk. motsatt: skarpögd, klarsynt). Block Progn. 14 (1708). Det skumögda fromleri som .. i en förfärlig grad frodas inom församlingarna och läroverken. Samtiden 1874, s. 608. Hr Scavenius är icke så skumögd, att han icke märker de allt talrikare tecknen på det tredje rikets sammanbrott. GHT 1943, nr 190, s. 7. En skumögd sol tittar varje dag upp över bergkonturen i söder men sjunker snart ånyo. Boberg RännBjörn 135 (1946); jfr skum, adj. 1 a. särsk. i uttr. skumögd för, i sht förr äv. över, förr äv. vid l. på ngt, som har bristande förmåga att inse l. förstå l. urskilja l. upptäcka ngt o. d. Våre gamle Häfdateknare, som merendels varit skumögde vid tidens felaktiga regerings principer. Schönberg Bref 1: 155 (1777). Adlerbeth HorSat. 9 (1814: på). Bremer Brev 2: 190 (1842: öfver). Menniskor, som gå fram skumögda och likgiltiga för hvad de hafva omkring sig. Lundgren MålAnt. 3: 134 (1873).
-BLÅ, se A. —
Avledn.: SKUMHET, r. l. f.
1) till 1, om egenskapen l. förhållandet att vara skum; ofta konkretare: svagt l. bristfälligt ljus, dunkel (se dunkel, sbst. 1, o. jfr skum, sbst.2). Lind 1: 1566 (1749). Oaktadt öppningarne gingo rätt ned, gjorde diupet och därmed följande skumhet, att man uppifrån ej kunde se ned i bottnen (av gruvan). Linnerhielm 1Br. 8 (1787, 1797). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr skum, adj. 1 d). Den andeliga skumheten. Thorild (SVS) 1: 58 (1784). (Det finns något karakteristiskt i Heidenstams sätt att skriva,) än en bild färdig i få penseldrag .., än .. bara ett utkast, en sorts halfdröm, hvars ofullfärdighet och skumhet förarga människor, som likt mig önska litet större tydlighet. Fröding Eftersk. 2: 159 (1898, 1910). särsk. (numera bl. tillf., vard.) motsv. skum, adj. 1 d β; särsk. om (moraliskt sett) obskyrt l. tvivelaktigt leverne. Magdalena .. var vid sin död nitton år, och hon hade i tre år varit ett rof för skumhet. Huru hon ifrån början blef det, .. det tillhör egentligen bofven Anders Eriksons historia. Almqvist Jagtsl. 67 (1832).
2) till 2, om egenskapen l. förhållandet att ha skumma ögon l. skum syn, nedsatt l. svag synförmåga; äv. konkretare, övergående till att beteckna den (ss. ett ämne l. en ”dimma” l. dyl. uppfattade) oklarhet l. otydlighet som vid nedsatt synförmåga präglar det av synen uppfattade; jfr skum, sbst.2 En stark skumhet hindrade honom arbeta i guldsmeds göromål, ehuru han såg vägleda sig. VetAH 1784, s. 205. Patienten .. klagade öfver .. smärta i ryggen och skumhet för ögonen. Hygiea 1842, s. 539. —
SKUMMIG, adj.1 (-ig 1734—1899. -og 1670).
1) (numera föga br.) till 1: (tämligen) svagt belyst, (ganska) skum. Skumoge, lafvoge, mossuge Trää, uthaf ödlor förtärde, / Rutnade, skyhöge, gamble, heel bare, torreste Tallar / Höttes, hvarest man gick (i den mörka urskogen). AWollimhaus Vitt. 31 (1670). NTIdr. 1899, julnr s. 40 (om synbilder).
Spoiler title
Spoiler content