1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (häftigt) skaka; äv. ngt oeg. l. bildl. (se den särsk. förb. SKÄCKA OM). Skelfuan Riste och skächte Arfued 3 Reeser på gården, så att dee näpligen förmåtte hålla honom. VRP 1645, s. 108.
2) skäkta (lin l. hampa; se skäkta, v.3 1). Näst .. dängandet eller klappandet, kommer ljnet .. at Skäckas, som sker med et särdeles tilredt trä; såsom en bred Sabel, tunt bräde; Skaka kallad. Broman Glys. 3: 70(c. 1730). Linet var både ”skäckadt”, ”klyftadt” och ”häckladt”, och i stugorna sutto käringarna och spunno. Roos Helgsm. 1: 323(1896). jfr: När ljnet hårdskacht (dvs. svårt att skäkta) är. Broman Glys. 3: 70(c. 1730).
Särsk. förb.: SKÄCKA OM. (†) till 1: allvarligt l. hårdhänt ta itu med l. tillrättavisa (ngn). Nu .. är suårmodigheeten tilltagen, så hon intit lÿder sina Föräldrar eller Syskon i huset; utan stunnar alt åth skogen ifrån hemmet; ther the tå intit töras skäckia om henne, utan måst hafwa continuerlig acht på henne dagh och natt. VDAkt. 1690, nr 18.
Ssgr (i allm. till 2; numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): A: SKÄCK-FALL. = skäkt-fall 1. Nemnich Waarenlex. 727(1801). —
