SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄFTA ʃäf3ta2, v.1 -ade; äv. (numera bl. i p. pf. i bet. 3, föga br.) -er, -te, -t, -t (pr. sg. -ar Ling As. 400 (1833) osv. — ipf. -ade Weste FörslSAOB (c. 1815) osv. -te LPetri ChrPina V 5 a 1572, Afzelius Sag. 5: 84 (1843). — sup. -at HärnösDP 1661, s. 31, osv. — p. pf. -ad Schultze Ordb. 4176 (c. 1755; i bet. 1), Strindberg SvÖ 2: 142 (1883; i bet. 1), Wessén VOrd 118 (1961; i bet. 3) osv. skäft (1526: twæskæffth), Stiernhielm WgL 102 (1663: oskiäpt; i bet. 1), TLev. 1914, nr 10, s. 3 (i bet. 3)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(skeft- (sche-, skie-, -fft-) 1549 (: fyre skefft)1955 (: skeftstång). skäft- (skiä-, skjä-, -fft(h)-) 1526 (: twæskæffth, p. pf.), c. 1635 osv. skiäpt- 1663 (: oskiäpt, p. pf.))
Etymologi
[fsv. skäpta; motsv. fd. skæfte (d. skæfte), fvn. skepta, nor. dial. skefta, mlt. schechten, mht. scheften (t. schäften); avledn. av SKAFT, sbst.1 (jfr SKAFTA, v.). — Jfr SKIFTA, v.2, SKÄFTA, sbst.1, SKÄFTBÄLG, SKÄFTE, sbst.1]
1) = SKAFTA, v. 1 a; äv. dels = SKAFTA, v. 4, särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) med avs. på pistol l. gevär o. d.: sätta stock på, stocka, dels (se b): sätta (hylst o. d. på skaft); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Schroderus Dict. 250 (c. 1635). Yxan hon är til Trädet skäfft / Och Döden skonar ingen högh Slächt. Dalius Valet. C 8 b (1681). Wid then nedre handkrokens ända (på ett årder) skäftas fast Åhl-bilen. Broman Glys. 3: 37 (c. 1730). Dalkarlarne skäfte sina pilar och togo fram sina goda stålbågar. Afzelius Sag. 5: 84 (1843). Det var inte en vanlig skvaltkvarn med kvarnkallen och kvarnstenen skäftade på var sin ända av en upprättstående grov träaxel, utan en högst modern en. Enström Järnv. 83 (1928). Den 1 oktober 1697 (uppvisar) Johan Olsson Noreen .. (ss. mästerprov) en flintpistol och en flintbössa, skäftade med valnötsträ, den 28 januari 1704 Jöns Norman från Norrtälje en bössa och ett par pistoler, som han själv skäftat. Rig 1935, s. 160. Bengtsson Lustg. 189 (1953; med avs. på hötjugor). — jfr PÅ-SKÄFTA o. JÄRN-SKÄFTAD samt LÅNG-, O-SKÄFT. — särsk.
a) (†) i överförd anv., med avs. på koger: skafta pilarna i l. till. Här framgår ung Lejf, med sin båge på skullra, / och skäftar sitt koger. Ling As. 400 (1833).
b) (†) fastsätta (hylst o. d. på skaft). Hylsten måste skäftas winkelrätt på skaftet (till stångjärnshammaren). Rosborg StångjSmid. 1 (1809).
c) ss. vbalsbst. -ning, konkret(are); särsk.: sätt att vara skaftad; i sht förr äv.: den del l. de delar av ngt där skaft är fastsatt vid verktyg osv. Skäftning kallas .. vid en stångjärnshammare, den delen av hammarskaftet, som är inpassad uti hammarögat; men den delen af skäftningen, som sitter utom ögat, kallas Förskäftning. Rinman (1789). Den normala skäftningen på spjut ända sedan bronsåldern är den runda holken. SvKulturb. 5—6: 123 (1930). (Vissa medicinska instruments) i horn utförda skäftning. Meyerson SerafimInstr. 14 (1952). — jfr FÖR-SKÄFTNING.
d) bildl. (jfr 47); särsk. (†) i uttr. skärpa och skäfta ngt, göra ngt effektivt (effektivare) o. hanterligt (hanterligare) l. dyl. Oss banar Du (dvs. Tiällmann) denn väg (denn Af-und velat neka, / Ja, hellre mäd sinn tand ock hatefulle käft / Alldeles stänga gänn) huar på vår hug bör leka, / Att oss vårt Modersmål väl blifer skärpt ock skäft. NGGevaliensis hos Tiällmann Gr. 243 (1696).
2) (†) = SKAFTA, v. 1 b; i ssgn AV-SKÄFTA (Schultze Ordb. 4176 (c. 1755)).
3) = SKAFTA, v. 3; särsk. (o. numera bl., i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i p. pf. i adjektivisk anv. (i sht ss. senare led i ssgr); jfr EN-, FEM-, FYR-, TVE-SKÄFTAD o. EN-, FYR-, LÅNG-, TRE-, TVE-SKÄFT samt FYR-SKÄFTNING.
4) (†) = SKAFTA, v. 4 b α; särsk. i uttr. skäft havre, otröskad havre (jfr SKAFT-HAVRE). (Jag) begärer .. vetta, hvaruthaf dragonerna schole blifva underhåldne, effter som här ähr ingen scheft hafra igen. LKagg (1626) i OxBr. 9: 573.
5) foga samman (ngt); särsk. (tekn.): förbinda (ngt) med skäftfog. TNCPubl. 23: 82 (1954). — särsk. (†) ss. beteckning för att man spänner hästar efter varandra för en vagn; anträffat bl. ss. förled i ssgr; jfr SKÄKTA, v.2
6) (†) i uttr. skäfta öronen, om person: spetsa öronen, stå med öronen på skaft (se SKAFT, sbst.1 I 6 d). Tenck huru bonden och torparen skulle skeffta öronen, buga och springa, när Fogden slog om sig med .. Fransöska och Latin. Swedberg Schibb. 453 (1716).
7) (†) föra (rykte l. ngns ord o. d.) vidare, sprida (ngt); äv.: fortsätta (resonemang o. d.) o. föra det till sin spets; äv. i uttr. skäfta ngt vidare, föra ngt vidare, skäfta ord efter ngn, föra ngns ord vidare, återge ngns ord; jfr 5. Huar och någhar thetta skeffta wille och säya, är thet så j sanningenne, som nu sagdt är, at the Christne äro alldeles frij, så wäl ifrå alla andra Ceremonials stadgar och lagh, som ifrå Juda lagen .. Hwi säyes her än tå at man them behöffuer? LPetri Kyrkost. 22 a (1566). Thet är wel sant, at Christus någor ord hade hafft om Tempels nedherslagh, Men the samma orden skeffte .. falska witnen icke rett effter honom. Dens. ChrPina V 5 a (1572). ÅngermDomb. 14/4 1648, fol. 6 (: wijdare). Andre flere haffwe samma Rychte schiäfftadh. Därs. fol. 49. HärnösDP 1661, s. 31 (: effter). Icke all Ord på wichtskåål. .. (dvs.) Man måste intet skiäffta hwart Ord som talas wänner emillan. Grubb 378 (1665). Lind (1749).
Särsk. förb. (till 1; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKÄFTA PÅ10 4. skafta. Skäfta på är .. det samma som at sätta (stångjärns-)hammaren på skaftet. Rinman 2: 684 (1789). jfr: Skäfta på, (dvs.) sätta fast ett redskap (t. ex. en slägga) på skaftet. Holmkvist BergslGruvspr. (1941).
SKÄFTA UPP10 4. skafta. Lundell (1893; angivet ss. bygdemålsfärgat).
Ssgr (i allm. till 5 slutet. Anm. Vissa av nedan under A anförda ssgr äro möjl., formerna under B, D snarast, sammansatta med skäfte, sbst.1): A: (5) SKÄFT-FOG. byggn. fog (se fog, sbst.2 1) mellan två i ändarna snedskurna virkesstycken o. d. i samma plan. Skäftfog, (dvs.) fog mellan ändytorna hos i samma plan belägna virkesstycken, där fogytorna bildar sned vinkel mot flatsidorna. TNCPubl. 23: 82 (1954).
-HÄST. (†) förhäst. Westerberg Lefv. 11 (1734). Meurman (1847).
-LINA. (skäft- 17191855. skäftes- 17751781) (†) anspannslina; jfr skäkt-lina. GenBesMRulla 19/9 1719. Åstrand (1855).
-RIDARE. (†) ryttare på förhäst, spannryttare. Möller (1807).
-STRÄNG. (skäft- 1719. skäfts- 1719) (†) = -lina. GenBesMRulla 19/9 1719.
(5) -STÅNG. på (en av häst l. hästar dragen arbets)vagn: trumstång; äv. om stång som förenar främre och bakre timmerkälke. Cnattingius (1877, 1894). Getdoningarnas två kälkar voro (efter värmländskt mönster) förenade genom kedjor, under det att åtminstone smålänningar och sydöstgötar använt en ”länga” eller ”skäftstång” av trä .. på samma sätt som vid körning med den dubbla arbetsvagnen. Fatab. 1938, s. 82. 2SvUppslB 29: 1014 (1954).
B (†): SKÄFTES-LINA, se A.
C (1): SKÄFTNINGS-METOD. (numera bl. med ålderdomlig l. bygdemålsfärgad prägel. Ymer 1931, s. 220.
D (†): SKÄFTS-STRÄNG, se A.
Avledn.: SKÄFTARE, m.||(ig.) [jfr d. skæfter, t. schäfter] till 1, 5: person som skaftar l. skäftar; särsk. (om ä. förh.) till 1: person som skaftar l. skäftar handeldvapen, stockmakare. MRullaArtSthm 29/4 1680. SvVapSÅ 1947—48, s. 68.
Ssgr (förr): skäftar-, äv. skäftare-gesäll. LMil. 2: 228 (1689).
-ämbete. (mera tillf.) om syssla l. tjänst ss. stockmakare. Rig 1935, s. 154.
Spoiler title
Spoiler content