SKÄFTE, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. skäfte, äv. i uttr. rida skäfte, vara förkusk, köra (i) skäfte, köra med flera dragare efter varandra; motsv. nor. dial. skjefte, sammanfogning; till SKÄFTA, v.1 — Jfr SKÄKTE, sbst.1]
(†)
1) om den (för ändamålet avpassade) del av skaft som fästes i hylst o. d.; äv. allmännare: fog (anträffat bl. i ssgn PÅ-SKÄFTE). Ifrån hammarnacken till midt på blecket (bör hammarskaftet i en stångjärnshammare vara) 25 tum, och därifrån till hylsten 2 alnar 5 tum. Den öfriga längden utgör skäftet genom hylsten. Rosborg StångjSmid. 1 (1809).
2) om förhållandet att två l. flera (par) hästar äro spända efter varandra för en vagn (l. konkretare, om resultatet); anträffat bl. i uttr. rida skäfte l. rida i skäfte, rida den främsta l. en av de främsta hästarna i ett spann (o. leda detta), vara förkusk l. förridare. Skyttarne (på de vagnar som enl. O. Magnus användes i strid) sutto på det sättet, at de med sköldar kunde afvärja rytteriets anfall; i synnerhet borde den, som red skäfte och styrde vagnen, vara en käck karl. 1VittAH 1: 173 (1755). (Sv.) Rida skäfte, .. Rida i skäfte, (lat.) Equo ceteris ad currum præposito insidere. Sahlstedt (1773). (Sv.) Rida skäfte, (t.) vorreiten. ÖoL (1852).
Ssgr, se skäfta, v.1 ssgr.
