publicerad: 1975
SKÄMMA ʃäm3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skäma c. 1730. skämma (skiemma) 1673—1938 (: rågskämman))
Etymologi
1) motsv. SKÄMMA, v. 3, om ngt som skämmer ngt; äv. bildl.; numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. senare led i ssgrna HÖ-, RÅG-SKÄMMA, om (lätt) regnskur som hindrar skörd l. bärgning av hö l. råg l. skadar till torkning uppsatt hö l. råg. (Brännvinet) är .. ögon- och alla lemars skäma. Broman Glys. 3: 125 (c. 1730). jfr: Wäderl(eke)n mästadels klar till afftonen, då en Hö-skämma kom, och sedermera starka regnskurar effter Solenes nedergång. Piscator AlmAnt. 9/7 1729. jfr HÄLSO-, MAG-, MJÖL-, RÅG-, SKOGS-, SPRÅK-, TANKE-, ÅKER-, ÖGON-SKÄMMA.
2) (†) motsv. SKÄMMA, v. 7: skam (se skam, sbst. 2); i uttr. förutan skämma, skamligt, skändligt l. dyl. Huad Olycksfall, huad Sorg, huad möda, huad för Jemmer, / Huad för Olustig Lust, (för utan Skämma) skämmer / Ok plågar Them som här på willa Wärlden boo? Lucidor (SVS) 329 (1673; ordlekande).
Spoiler title
Spoiler content