1) motsv. SKÄMMA, v. 3, om ngt som skämmer ngt; äv. bildl.; numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. senare led i ssgrna HÖ-,RÅG-SKÄMMA,om (lätt) regnskur som hindrar skörd l. bärgning av hö l. råg l. skadar till torkning uppsatt hö l. råg. (Brännvinet) är .. ögon- och alla lemars skäma. Broman Glys. 3: 125(c. 1730). jfr: Wäderl(eke)n mästadels klar till afftonen, då en Hö-skämma kom, och sedermera starka regnskurar effter Solenes nedergång. Piscator AlmAnt. 9/7 1729.jfr HÄLSO-,MAG-,MJÖL-,RÅG-,SKOGS-,SPRÅK-,TANKE-,ÅKER-,ÖGON-SKÄMMA.
2) (†) motsv. SKÄMMA, v. 7:skam (se skam, sbst. 2); i uttr. förutan skämma, skamligt, skändligt l. dyl. Huad Olycksfall, huad Sorg, huad möda, huad för Jemmer, / Huad för Olustig Lust, (för utan Skämma) skämmer / Ok plågar Them som här på willa Wärlden boo? Lucidor (SVS) 329(1673; ordlekande).
