publicerad: 1975
SKÄMMA ʃäm3a2, v. -er, skämde, skämt, skämd. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera bl., föga br., i ssgn UT-SKÄMMELSE, HFinlH 3: 236 (1555; i bet. 1 g α β'), SvMerc. IV. 1: 317 (1758: förskämmelse), Östergren (1965: Utskämmelse)), SKÄMNING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(skäm- (skiem-, skiäm-, skjäm-) 1536—1775. skämm- (schemm-, schiämm-, siämm-, skemm-, skiemm-, skiämm-, skjämm-) 1526 osv. — i ipf. resp. p. pf. o. sup. förr äv. -mbde resp. -mbd, -mbdt, -mbt, -mpt)
Etymologi
[fsv. skämma; jfr fd. skæmme (d. skæmme), nor. skjemme, fvn. skemma (nor. dial. skjemma); jfr äv. mlt. sik schemen (i bet. 6), mht. schemen, schämen (t. sich schämen; i bet. 6); till SKAM, sbst. — Jfr SKÄMDA-, SKÄMLIG, SKÄMMA, sbst.2, SKÄMMANDES, SKÄMMAS]
1) motsv. SKAM, sbst. 1: dra skam över l. vanära (ngn l. ngt), skämma ut (se SKÄMMA UT 1); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: utskämd, vanärad; jfr SKAMMA 1; utom i den särsk. förb. SKÄMMA UT o. i ssgn UT-SKÄMMA numera bl. med vitter l. ålderdomlig prägel l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr SKÄNDA 1. Then som blodzsaker är, han skemmer landet. 4Mos. 35: 33 (Bib. 1541). Hennes intention är intet till att få rätt, uthan till att skemma prästerne in Consistorio; söker att hon vill haffva klick på M. Gabrielis ähra och gjöra honom till mindre man. RP 6: 306 (1636). Jngen förnedrat eller skämdh Perssohn, han eller hon, smycke sig mädh nogon kostelig och prächtig drächt. HSH 31: 78 (1661). Ty wachte sig hwar en, at hon i vngdoms åren / Ei skaffar sig ett namn, som skämmer gråa håren. Kolmodin QvSp. 1: 224 (1732). Fri från band och lagar, / hvaraf slafvar skrämmas, / skall hon (dvs. den ogifta modern) icke skämmas / af sitt modersnamn. Fröding Stänk 175 (1896). Atamánsos ha länge haft ansedda hövdingar, och Cihuálpa har minsann icke skämt namnet. Högberg JesuBr. 1: 134 (1915). — jfr BE-, FÖR-, SKAM-, UT-SKÄMMA o. O-SKÄMD. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. En dreng sich sielffuom offuergiffuin skemmer sina modher. Ordspr. 29: 15 (öv. 1536). Ingen wardher skemdh medh mindre han gör sigh sielff skam. SvOrds. B 3 a (1604). Tag dig till vara; ett flinkt hufvud skämmer ingen karl, men det skall brukas med förstånd och icke till ondo. Topelius Vint. II. 2: 96 (1882); jfr 3 (i). Namnet skämmer ingen, men mången skämmer namnet. Östergren (1940).
b) (†) refl., i uttr. skämma sig för ngt, dra skam över sig l. göra sig till åtlöje för ngts skull l. på grund av ngt. (Elefanten) skämmer sigh för en mwss och flyr för henne. Forsius Phys. 260 (1611).
c) (†) i uttr. skämma sin makt mot ngt, dra skam över sin makt gm att använda den mot ngt. Strand Tidsfördr. 1: 24 (1763).
d) i litotes, i uttr. icke skämma sin plats, fylla sin plats med heder, icke skämmas för sig (se SKÄMMAS 1 e α α'); jfr 3 i. Att Lindblads opera ”Frondörerna” icke skämde sin plats, är gifvet. PT 1898, nr 217, s. 3.
f) med tanken särskilt fäst vid att skammen tillfogas med ord (i tal l. skrift); ofta liktydigt med: (skarpt l. försmädligt) klandra l. tadla (ngn l. ngt; jfr LASTA, v.1) l. förtala l. illa utmåla (ngn); äv. oeg. l. bildl., med sakligt huvudord (särsk. om mun); förr äv. i uttr. med munnom skämma ngn, muntligen smäda ngn; jfr SKÄNDA 1 b. Daghligha skemma mich mina fiendar. OPetri 2: 423 (1531); jfr Psalt. 102: 9 (öv. 1536: försmädha). Dårans mund skemmer sich sielff. Ordspr. 18: 7 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541). (Det finns några) som .. andre godhe Mäns wälmenthe arbethe förtala skemma och lasta. Balck Es. 1 (1603). Tempeus Messenius 144 (1612: med Munnom). Besinner min hiertans jemmer, / Mitt egit samweet migh skiemmer. Chronander Surge G 6 b (1647). (Skall) Jag annat höra eij än skämde Skalders knoth? / Fins moth ehr (dvs. satirikerns) öfwerdåd allzintet råd ell both? Düben Boileau Sat. 53 (1722). Erik. Det är så ledsamt att sitta hemma / Och höra mor, som oss alltid vill skämma .. / Reginald. Och tråkar med lexor allt me'n hon sömmar. Strindberg MOlof 101 (1878). — jfr O-SKÄMD. — särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. skämma på ngn, skälla (se SKÄLLA, v.3 2 b β α') på ngn. Cavallin (1876). Då tog Kalle bössan ifrån honom och började skämma på honom och sade att han inte hade sett en så dålig menniska som Daniel var. FrLundagHelgonab. 1894, s. 27.
α) i fråga om skam som ngn tillfogas gm skamligt (i sht osedligt l. otillåtet) könsumgänge; numera nästan bl. i β' o. γ'. OPetri 1: 22 (1526). Om ens Prests dotter begynnar til at bola, .. hon haffuer skemdt sin fadher. 3Mos. 21: 9 (Bib. 1541). Schroderus Os. 1: 565 (1635). särsk.
α') (†) i uttr. skämma sina kroppar l. lekamen inbördes, bedriva skamligt könsumgänge med varandra; jfr SKÄNDA 1 c α. Gudh (har) öffuerantwardhat them medh theres hiertas lusta vthi oreenligheet, till ath skemma theras lekamen inbyrdes. Rom. 1: 24 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Melin HelSkr. 1864: kroppar; Bib. 1917: så att de med varandra skändade sina kroppar).
β') om man, med avs. på kvinna: vanära gm att bedriva skamligt osv. könsumgänge med; särsk. dels i fråga om tilltvingat könsumgänge: skända, våldtaga, dels i fråga om könsumgänge utanför äktenskapet, särsk. med avs. på ogift kvinna, särsk. jungfru (se d. o. 3): kränka (se kränka, v.2 6); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: utskämd, vanärad; jfr SKÄNDA 1 c β. Inghen vill lijdha .. ath hans dotther .. skal warda skemd. OPetri 1: 22 (1526). En hwswactare huilken ena iungfru skämer. Syr. 20: 4 (öv. 1536). (Borgarna i Gibea) skemde mijn frillo, så at hon bleff dödh. Dom. 20: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: kränkte). The skemma sina eghna söners hustrur offuerdådheligha. Hes. 22: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: orenar). Tillfrågades Ekelund om han än nekar (till lägersmålet) ... Hebla Swensdotter .. är .. nöijder, om hon får sin omkåstnad och något för det han skembdt henne. ConsAcAboP 7: 600 (1695). Herr Simon (om Octavio) .. Skamlösa bängel, en skamhund som håller till med min Hustru .. . Är det ährlig karls stycke, at skiämma ens Hustru? Missförståndet 58 (1740). Fröken (säger:) .. Vet ni hvad en man är skyldig en qvinna som han skämt? Jean tar opp portemonnän och kastar ett silfvermynt på bordet. Strindberg Julie 55 (1888). Mor sa: Det är de grannaste flickorna, som först blir skämda. Moberg DinStund 233 (1963). jfr FÖR-SKÄMMA o. O-SKÄMD samt KVINNO-SKÄMMANDE. särsk. (†) i uttr. skämma en kvinna med barn, gm skamligt könsumgänge avla barn med en kvinna. Linné Nem. 110 (1774; uppl. 1968).
γ') refl., om kvinna: gm skamligt osv. könsumgänge dra skam över sig. När en Qwins-Person med hemlig otucht befläckat och skämt sig, och derigenom fådt barn, på det hon (osv.). Bliberg Acerra 421 (1737).
β) (†) i fråga om sexuell oförmåga hos man l. handjur.
α') vanära l. skämma ut (handjur) för sexuell impotens. Eij tord' uti sin brunst en hind änn hiorten skämma, / För oförmögenhet till Biskops honom stämma. Düben Boileau Sat. 43 (1722).
γ) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: smittad med venerisk sjukdom (jfr SKAMLIG 1 b δ): anträffat bl. om kvinna. Om et Barn smittas af en skämd Amma, får Barnet frätande sår i munnen. Alm(Sthm) 1766, s. 38. Tholander Ordl. (1872).
2) [jfr 1 f] (numera föga br.) med obj. betecknande heder l. ära l. rykte l. anseende o. d.: (dra skam över gm att med förtal o. d.) förringa l. förklena l. minska l. skada l. försämra; äv. med personobj., i uttr. skämma ngn till sin l. hans heder, skämma ngn till heder och ära, förringa osv. ngns heder resp. heder o. ära; jfr 3 o. SKÄNDA 1 a. HH XIII. 1: 130 (1564; med avs. på ngns goda rykte). (Trolovning upplöses, ifall den ena parten har) begångit någon missgerningh, ther af thes ähra merkeligen skämmes. KOF II. 2: 147 (c. 1655). Düben Boileau Skald. 45 (1721; med avs. på heder). Om I skiämmen honom til hans heder, så lider hela Familien derigenom. Lagerström Holberg Jean 90 (1744). Lind (1749: til heder och ähro). SvTyHlex. (1851: sin). — jfr UT-SKÄMMA.
3) [jfr 2] skada l. fördärva (ngn l. ngt) l. förstöra (ngt) l. göra (ngt) mer l. mindre odugligt l. oanvändbart (jfr SKÄNDA 3); äv. dels utan obj., dels i pass. med intr. bet.; ofta i fråga om skador orsakade av fukt l. röta (se RÖTA, sbst.1 1) l. mögel o. d. på organiska ämnen (se särsk. d); utom i a, d, h—j, l numera företrädesvis med avs. på ngt mer l. mindre abstr. Skämma sin kredit. Skämma en god sak genom sitt uppträdande. Skämma nöjet för ngn. Skämma en god historia genom dålig berättarförmåga. Samme dagh sette Erik Iöns- (son) .. bor(e)n (dvs. borgen) til neste tinngh fför ekeskogh han hauer skemt. UpplDomb. 7: 74 (1554). Målaren ähr bäst ha der ifrån (dvs. från den nya byggningen), han skemmer mehr en han bättrar. KKD 7: 34 (1702). Måste som oftast tilses, at så snart spadet siunker, et annat i stället påslås, eljest kan den öfwersta gurk-floden skämmas af mögel. Warg 418 (1755). VetAH 1814, s. 231 (i p. pf., om trädstammar). Mamsell, som i Staden varit till skrift, hemkom öfver sjön .. blef våt — skämde sin bruna Siden Capotte, gret, var ond och ledsen. Reenstierna Årstadagb. 2: 211 (1818). Den värld vi lever i, så skämd av elände och jäsande lidelser. Ruin SjunknH 195 (1956). Wellander RiktSv. 282 (1973). — jfr AV-, BORT-, FÖR-, SKAM-, UT-SKÄMMA o. HALV-, O-, REGN-SKÄMD. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande uttr. Ett lijtet grand skiämmer ett heelt Öga .. (dvs.) En lijten skamfläck fördärfwar en heel Menniskia. Grubb 197 (1665). Schytia (Gudi wari lof) hafwer än ingen ifrån werdenes begynnelse sig underkufwat. Orsaken är dät att de wäla intet skemma sina tender på Hwetekakan, icke häller läskia sin torst med Wijn. Rudbeck Atl. 1: 813 (1679); jfr e. Han skämmer intet et godt lag. Rhodin Ordspr. 72 (1807). Också om snön i fjällväxternas liv gäller dock ordspråket att för mycket och för litet skämmer allt. Selander LevLandsk. 89 (1955).
b) med personobj. l. obj. betecknande djur (l. kroppsdel): skada (se SKADA, v. b), tillfoga kroppsskada; äv. bildl.; förr äv. i uttr. bryta benet skämt på sig, bryta benet o. därigm fördärva det; numera bl. ngn gg arkaiserande, i fråga om prygel o. d. Wij arma menniskior äre allaredho meer en nogh aff .. (djävulen) skemde, sarghadhe och reffne. LPetri 2Post. 46 b (1555). YstKämnRDomb. 1700—1709, s. 315 b (1706: brött). War det en sådan kiöld så wäll wid Hadias som wid Wieprik om natten så att många 1000 man af arméen blefwo skiämde. KKD 3: 54 (1708). Vij kunde intet kiänna .. (de döda officerarna) igiän för det de ähro alldeles illa sargade .., der till har foglarna allareedan skiämpt dem i ögonen. HFinlÖ 345 (1714). Som lasset .. blef för tungt för Oxarna, så slog .. (drängfogden) i argheten den ene Oxen skämd. LAHT 1897, s. 79 (c. 1760). Det hade .. ryktats om Olof Stråle på Ekna, om Gyllensparrarna på Ingelstad .. att de skämde och plågade sina bönder. Moberg Rid 96 (1941).
c) (i skildring av ä. folktro) i fråga om att skada osv. gm övernaturliga medel (trolldom l. häxeri o. d.). När en bösza är skämd skal et qwinfolk helt allena utan någons tilhielp, samt utan at stödja henne på något skiuta af henne. SkrGAAkad. 15: 114 (1744). När .. (barn) blifva skämda, d. v. s. råka i sjukdom genom onda menniskors tillgörande. Rääf Ydre 1: 127 (1856). Giv oss säd och bröd, eller skämmer jag kreaturen dina i ladugården. Dahllöf Skumr. 11 (1917). Skämd åker botas med kyrkogårdsjord. Hagberg DödGäst. 640 (1937; från Värml.).
d) om (i sht animaliskt) födoämne, äv. om kroppsvätska, i pass. med intr. bet.: skadas l. fördärvas (o. bli illaluktande) gm röta (se RÖTA, sbst.1 1) l. förruttnelse l. surnande l. jäsning o. d. (o., i fråga om födoämnen, därigm bli otjänlig ss. föda); äv. dels om (stillastående) vatten: råka i förruttnelse, dels om luft: förlora sin friskhet (o. syrehalt) gm inmängning av stor mängd kolsyra l. (illaluktande) utdunstningar l. otjänliga gaser o. d., bli unken l. ”dålig”; äv. tr.: komma (ngt) att skämmas (i ovan angiven bet.); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk.: rutten l. ”ankommen” l. härsken l. sur o. d., om luft (jfr q): unken l. ”dålig”; i p. pf. äv. om lukt l. smak, betecknande den obehagliga lukt l. smak som utmärker det som är ruttet osv., stundom äv. om (persons) andedräkt: illaluktande, ”dålig”. Frukten har fått en skämd lukt l. smak. Maten har stått och blivit skämd. Skämd fisk, frukt, potatis. Skämda varor, ägg, äpplen. Svar på borgm[esteres] och rådz skrifvelse uthi Vestervijk om tijende spanmålen, der ligger och skemmes. G1R 28: 567 (1558). (Om tö inträffar vid tiden för trettondagen) sätter sig mycket wattn på Åkrarna, och när sedan frost kommer, skiämmes all Säden. Rudbeck Atl. 3: 87 (1698). Et rutit äple kan wäl tijo friska skämma. Kolmodin QvSp. 1: 124 (c. 1710, 1732). Adlerbeth HorSat. 49 (1814; i p. pf., om vin). Oftast framalstras .. (mask i magen) af slem och andra dåliga vätskor, som skämmas i tarmarne. Hygiea 1842, s. 590. Huset skall hafva riklig tillgång på godt vatten, och om vattnet förvaras i cisterner, skola dessa vara .. så inrättade, att vattnets skämning förekommes. Palmberg Hels. 99 (1889). Är den luft, man andas, dålig och skämd, blir hälsan undergrävd. Lidforss Dagsb. 24 (1906). Swensson Willén 94 (1937; i p. pf., om andedräkt). I .. (jordkällaren) förvarade vi .. sådana varor som skulle kunna skämmas. Lo-Johansson AstrHus 151 (1966). — jfr BORT-, FÖR-, UT-SKÄMMA o. AN-, O-SKÄMD. — särsk.
α) (†) i utvidgad anv., i p. pf. i n. sg. substantiverat, koll., om inälvsmask. Tholander 1Ordl. (1850). Dens. Ordl. (1872).
β) mer l. mindre bildl. Mången gång du (dvs. livsglädjen) i förrådet felas, / då skämda vätskor vore himmelsk nektar / och tungan bränns och blodets källsprång sina. Fröding Guit. 78 (1891). Dottern. Hur ser (signaltecknet) ”nej” ut då? Officern. Det är blått som det skämda blodet i de blå ådrorna. Strindberg Drömsp. 236 (1902). Det kommer väl en tid, då du också med en suck erinrar dig (ditt barndomshem) .. om ej förr så när du sitter i en ateljé i Paris med alla de skämda frukterna av ditt förbaskade kludderi runtomkring dig. Krusenstjerna Pahlen 2: 63 (1930).
e) (numera föga br.) med avs. på tänder: fördärva (gm tandröta); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om tand: angripen av tandröta. Nötterne skämma unga tänder, besynnerligen barnens. Lagerström Bunyan 2: 157 (1727). Bremer GVerld. 2: 311 (1860; i p. pf., om tänder).
f) (†) i p. pf., om lik l. del av död kropp: stadd i förruttnelse. (Man beslöt skriva o. fråga bl. a.) Huru wida .. (det förstenade liket) är skämt eller behållit. BokvGP 38 (1720). Meyerson SerafimInstr. 24 (i handl. fr. 1761: det skjämda; om del av död människas kropp).
g) (numera föga br.) med avs. på mage, med tanke på dess matsmältning: bringa ur dess normala funktion, bringa i oordning, rubba; äv. bildl. Nu är doch frågan om kalla watnet skämmer magan? Lindestolpe SuurbrFr. 12 (1718). Såsom kylande, torde Vitterheten hafva den fördel, at dess verkan sker småningom, och at den ej skämmer magen, såsom saltpetter och annat dylikt. Kellgren (SVS) 5: 719 (1794). Fru Haartman .. har skämt sin mage medelst sin underl(iga) diaet, af snålhet består hon sig ej kokt mat etc. Porthan BrCalonius 378 (1797). Weste FörslSAOB (c. 1815; i p. pf., om mage). Ahlman (1872).
h) i fråga om moral: moraliskt skada l. fördärva (ngn), depravera (se d. o. 2); äv. med avs. på djur l. seder l. ngns hjärta o. d.; äv. refl.; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Thet tridhia bodhit lärer huru menniskian skal holla sich emoot sin nästa, j hans yppersta och betzta ägedelar, som äro näst hans eeghen persone, thet är hans ekta hustru och make, barn och wener etc, ath hon them ecke skemmer, och komber påå en oond wäg. OPetri 1: 18 (1526). Man (bör) häldre låta en .. liderlig (rekryt) .. gå, än at behålla den samma, emedan et dylikt rötägg snarare kan skämma flera beskedeliga Soldater, än man kan ha hopp at bringa honom til rätta. PH 5: 3168 (1751); jfr d. Skinna, ljuga, bedraga äro för .. (den giriges) skämda hiärta de wanligaste medlen. Bergeström IndBref 210 (1770). Sahlstedt (1773; refl.). Yppigheten leder till sedernas skämning. Nordforss (1805). För hög för den vanliga verlden, för god för hufvudstadens skämda kretsar, hade hofmarskalkinnan Olivelantz längesedan öfvergifvit .. hofvet. Almqvist Amor. 143 (1822, 1839). Hans njutningslystnad är stor, och hans seder äro skämda. PT 1902, nr 8 A, s. 3. Dessa kloka, kraftiga kvinnor, vilka vi haft att tacka för, att rasen inte är ännu skämdare och mera belastad än den är. Lindqvist Herr. 246 (1917). — särsk. i fråga om att skämma bort ngn (se SKÄMMA BORT 4); numera bl. i ssgrna BORT-SKÄMMA o. BORT-SKÄMD samt i den särsk. förb. SKÄMMA BORT. Jag har .. i hela Polen det förmärkt, at detta folket är af goda dagar ock öfwerflödighet insöfd ock skiämt. Hermelin BrBarck 34 (1703). Hästen fick lagom och godt foder, god ans, lagom aga, mycken frihet och intet sjelfswåld: det kan skämma den bästa Häst. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). jfr BORT-SKÄMD.
i) om ngt sakligt (egenskap l. detalj i klädedräkt l. utseende o. d.): komma (ngn l. ngt) att framstå i mindre fördelaktig dager l. se sämre l. fulare ut (än om egenskapen icke funnes l. detaljen vore så beskaffad o. d.); ofta liktydigt med: misspryda, vanpryda, misskläda; äv. i pass. med intr. bet.: te sig i mindre fördelaktig dager, se sämre l. fulare ut; äv. bildl.; jfr j. Sådana höghferd skemde alla .. (fariséens) godha gerningar och fromheet in för Gudh, så at thet war honom ther platt intet nyttigt. LPetri 2Post. 213 a (1555). Dhe (likstenar), som nu huggas .., ära så fula .. att dhe icke allenast skiämma dhe äldre stenar uthan (osv.). Schück VittA 2: 399 (i handl. fr. c. 1681). Wackra ben skämmas, om strumpebandet knytes under knät. Posten 1769, s. 440. De skära, gyllene strängar, / dem aldrig ett missljud skämt. Melin Prins. 36 (1885). Onekligen skulle flera sådana ögonblick av litteraturhistoriskt eftersinnande icke ha skämt framställningen. OoB 1936, s. 603. En onödigtvis stor kruka skämmer utseendet av en eljest vacker växt. Ekbrant VVRumsv. 28 (1955).
j) i fråga om persons utseende, med obj. betecknande person l. kroppsdel l. skönhet o. d.: fördärva l. förstöra utseendet hos resp. fördärva; äv. i p. pf., om person: förstörd till sitt utseende; jfr i. Hon dog i kåpperna .. många wore som sade att dätt war bättre hon dog, tij hon hade ändå warit skämd i alla sina dagar sedan hon är worden hållen för så skön som hon war. Ekeblad BrClEkeblad 166 (1654). Denna Brand (som åsamkade henne fula ärr) skiemde henne sålunda, at hon war den skiöna Dockan aldeles ey mera lijk. Hoorn Jordg. 1: 78 (1697). Man skämmer sina vackra händer, / Om man i någon sysla tar. Lenngren (SVS) 1: 12 (1775); jfr k. Som Damer gärna är, så war nu Modren skrämder, / At Erics wackra hy nu skulle blifwa skämder (av kopporna). Livin Kyrk. 6 (1781). Hvad skada, om för mycken gråt / Så vackra ögon skulle skämma. Franzén Skald. 4: 248 (1832). Akta dig, föga behöfs för att skämma ett anletes skönhet! Wulff Petrarcab. 551 (1907).
k) (†) orena l. nedsmutsa l. nedsöla (ngt) o. därigm fördärva l. skada det. At .. (hundar) ther snarast skemma och wäta, som bäst är tilpyntat. LPetri KO 8 b (1571). Hustrv Brita hade druckit brenne wijn .. och kom så gångandes til .. Peer Snickare och lagdt sigh ther j sängh, och hafuer skempt Peers senge klädhr både ofuan och nidan. BtSödKultH 12: 87 (1598). Om .. (barnaföderskan) under sig goda Säng-Kläder hafwer, äro the uti Fara at skämmas. Hoorn Jordg. 1: 139 (1697).
l) med avs. på (egg på) eggverktyg: (göra oduglig gm att) avnöta l. förstöra skärpan hos, göra slö l. ovass; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: slö, ovass. Knifwen är skämd. Columbus Ordesk. 26 (1678; uppl. 1963). At härda Järn och Stål på det hårdaste, ja så, at det biter på annat järn och stål, utan at skämmas eller gifwa sig. Bruno Gumm. 188 (1762). Erfarenheten har gifvit vid handen, att en arbetare ”skämmer” minst 20 nafvare på en borraln i Storgrufvans skarnarter. JernkA 1876, s. 240. Lievargen, som fått sitt namn däraf att dess kiselhaltiga stjälk skämmer bettet i liarna. Ahlgren Papir. 44 (1901). Hugga i sten och skämma eggen. SvHandordb. (1966).
m) (numera bl. mera tillf.) med avs. på språk: (skada gm att) förvanska l. vanställa; särsk. i p. pf. (äv. i adjektivisk anv.), förr särsk.: bruten (se d. o. 8), rådbråkad (se RÅDBRÅKA 3 b β), dålig. Tyskarna (ha), på en tid, nog skemdt wårt språk, mest, när Tyske Secreterare och handskrifware äro hit komne, och warda brukade til at vpsettia och afferda Swenska bref. Swedberg Schibb. 169 (1716). (Eng.) Bastard-French, (sv.) skiämd, bruten Fransöska. Serenius C 3 b (1734). Ha, jag wädrar skämd latin! Unken i stället för unguem. Hagberg Shaksp. 6: 236 (1849). Han hade talat på hamnstädernas fula matrosengelska skämd af slanguttryck från kojerna för om masten, men i hennes öron ljödo orden som den härligaste symfoni. Janson Par. 84 (1900).
n) (†) med avs. på ord l. utsaga l. (innehållet i) avskrift av text: (skada l. förstöra gm att) förvränga (se d. o. 2, särsk. 2 a, b). Iag finner att den afskrefften iag fölgt, i nogre rum af hastigheten är skemd och förwirrad. Salan Fostbr. Föret. 1 (1693). Eneman Resa 2: 209 (1712; med avs. på utsaga). Man .. (har) heldre welat förlora et wackert Poëtiskt infall, än skämma et Swenskt ord. Kolmodin QvSp. 1: B 3 b (1732).
o) (i vissa kretsar) i p. pf., i fråga om akademiska studier, ss. en mer l. mindre skämts. beteckning för att så stor del av studietermin l. studiedag o. d. anses ha gått tillspillo (utan att studierna kommit i gång) att det är lönlöst att börja: förspilld l. förstörd. Strindberg Fjerd. 2 (1877; om dag). Man var nu i första dagarne af November. Terminen ansågs skämd!. Därs. 6. Men som det heter på Uppsalaspråket, ”terminen var skämd och arbetet bedrevs mycket lamt”. Pauli Ungd. 65 (1925). jfr: Säsongen för (dramat) Hemsöborna synes skämd (gm att ingen teater antagit det till spelning). Strindberg Brev 7: 271 (1889).
p) (†) i fråga om att på ett oskickligt l. klåparaktigt l. slarvigt sätt sköta ett arbete l. en syssla, övergående i bet.: missköta (ngt); äv. i uttr. låta skämma ett arbete, låta ett arbete gå vind för våg, missköta ett arbete. Tager någon tienst och städier sig til wist arbete, thet konst, slögd och förfarenhet tarfwar, och kan sedan thet samma icke förrätta och utföra, eller ock af blott försummelse och oachtsamhet skämma låter, thet äger han sin Herre at wedergälla. Schmedeman Just. 624 (1671). Then som har för mycket eller tager sig på för mycket att giöra, han skiämmer något af sin Syssla. VDAkt. 1731, nr 653.
q) (†) i p. pf. i adjektivisk anv., i uttr. skämd luft (jfr d), om luftens kväve (motsatt uttr. ren luft, ”eldsluft” (se d. o. 1), om luftens syre). VetAH 1779, s. 50. D'Ohsson PVetA 1826, s. 18.
r) (†) innebära slöseri med l. onödigt förspillande av (ngt); jfr FÖRSTÖRA II 2. Bygnaden (av kolflottarna) är icke kostsam, men skämmer nog skog. Hülphers Dal. 323 (1762).
4) [jfr 1] med avs. på ont anslag o. d.: komma på skam (se SKAM, sbst. 1 b δ), omintetgöra, gäcka; äv. med personobj.: komma på skam (se SKAM, sbst. 1 b γ), överträffa, överglänsa (jfr SKÄNDA 1 e); numera bl. i den särsk. förb. SKÄMMA UT. Det händer ofta, att antingen är någon quantitet galen (i de latinska distika, som en italienare i ett lärt sällskap diktar på stundens ingivelse), eller något annat der uthi att tadla på, då hugger straxt derefter en annan åstad, till att skiämma honom. SvBrIt. 1: 23 (c. 1700). Gud tillät sådana menniskeligheter och swagheter, at skemma Satans råd, som tiena skulle at dempa Pauli högmod. Swedberg Cat. 679 (1709). (Sv.) Skämma et anslag, (eng.) To blast a design. Widegren (1788). — jfr BE-, UT-SKÄMMA.
5) [utgående från 1 l. 3, med tanke på den skam resp. skada som tillfogas den lurade] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om handel l. byte o. d.: lura l. bedraga (ngn); särsk. i uttr. skämma ngn på så l. så mycket, lura ngn på så l. så mycket. VRP 1625, s. 132. Du löper kring heela landet medh din bessmar och skemmer din nästa. VDAkt. 1678, nr 284. Ingen handlade mä honom för en daler, som icke ble skämd på en mark. Stagnell Banquer. 65 (1753). Hedenstjerna Kaleid. 161 (1884: på).
6) (†) motsv. SKAM, sbst. 2: inge (ngn) skam- (känslor), komma (ngn) att skämmas l. känna sig generad l. dyl.; äv. med tanken särskilt fäst vid skamrodnaden; jfr 7. Thetta scriffuar iach icke för then skull ath iach will skemma idher, men iach förmanar idher så som min kära barn. 1Kor. 4: 14 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Bib. 1917: komma eder att blygas). (Sv.) Skemma, (lat.) Confundere, in ruborem vertere. Schenberg (1747). — jfr BE-SKÄMMA.
7) [fsv. skämma sik; jfr motsv. anv. i d., nor. o. t.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SKAM, sbst. 2, refl.: skämmas; jfr 6 o. SKAMMA 2. Alla mina owener må skemma sich och wara förskräckte. OPetri 1: 98 (1526). Månen skal skemma sigh och solen blyias. Jes. 24: 23 (Bib. 1541). Tu må tigh tin beest skemma, / .. nu tu egen hustru har, / efter horor, som en hundh, far. JMessenius (1629) i HB 1: 148. Man må skämma sig båda händerna fulla, när man läser de breef som .. (greve Stenbock) i sommars har med .. (Danzig) växlat. Bark Bref 1: 206 (1704); jfr SKÄMMAS 1 b. Prins E. (till Jakob Israel:) Tror Du på Gud, Du? Jakob. Fy! fy! Skäm dig! Strindberg GVasa 65 (1899). Skämmer du dig icke, gråskägg? Dens. NSvÖ 1: 41 (1906). — särsk.
a) (numera föga br.) med bestämning betecknande orsaken till l. föremålet för skamkänslan; dels i uttr. skämma sig vid l. av l. över ngt l. ngn l. vid l. till att göra ngt, skämmas över l. för ngt l. ngn l. att göra ngt, dels följt av inf. (förr äv. utan inf.-märke) l. att-sats utan föregående prep.; jfr SKÄMMAS 1 e. Skäm tigh icke widh wårs herres Jesu Christi witnesbyrd. 2Tim. 1: 8 (NT 1526). Hes. 36: 32 (Bib. 1541: offuer). (Mina fiender o. ovänner) måge sig här effter skämma sådane sin oförskämda osanning werlden til at uppenbara. Gustaf II Adolf 192 (1617). Skäm tigh icke förswara tin wän. Rothovius 1Pred. C 2 a (1623). Många finnas och sådana .. som skämma sigh .. aff Christo. Muræus Arndt 1: A 2 a (1647). Preutz Kempis 423 (1675: widh at draga). Männerna begynte skämma sigh sådant (dvs. trolldom) at bruka. Rudbeck Atl. 2: 501 (1689). Skäm dig, at en Hedning skal wara frimodigare än en Christen. Hoffmann Förnöjs. 203 (1752).
b) i uttr. skämma sig för ngn, skämmas (in)för ngn (se SKÄMMAS 1 f). Fföres och h. n. (dvs. Hans Nåde) vppa ath han vil inga prester skola vara j landit, thet så oppenbårliga liuges på h. n. ath the som sådant vthföra måga sig skemma både för gud och menniskior. G1R 4: 210 (1527).
c) (†) i uttr. skämma sig till döds, leva med skamkänslor l. skämmas (ända) till sin död. Ryggsåradt folk och lefwande pultroner / Bestämda till att skämma sig till döds. Hagberg Shaksp. 6: 121 (1849; eng. orig.: dead men, hurt behind, and cowards living / To die with lengthen'd shame).
8) [möjl. uppkommet ur ett icke anträffat skämma sig ögonen ur sig gm utelämnande av det första sig (se 6)] (tillf.) motsv. SKAM, sbst. 2, i uttr. skämma ögonen ur sig, skämmas ögonen ur sig (se SKÄMMAS 1 b). Aspenström Bäck. 39 (1958).
Särsk. förb.: SKÄMMA AV. (†) till 5: lura av (ngn ngt); jfr skämma ifrån. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 220 (i handl. fr. 1693). —
SKÄMMA BORT10 4.
1) (†) till 1, = skämma ut 1. Tilförene gik man (ss. rådsherre i Bern) ock på krogen och fylde sig, skämde bort sin krage (som bars ss. ämbetstecken), m. m. Björnståhl Resa 2: 112 (1773).
2) (†) till 1 g α β', = skämma, v. 1 g α β'. En hop utlänningar i Sverge, hvilka samla pängar en tid, skämma bort et halft dussin vackra pigor och löpa änteligen sin kos. Wallenberg (SVS) 1: 321 (1770).
3) till 3, = skämma, v. 3; äv. dels i fråga om att gm oskicklighet l. klåperi l. slarv i utförandet av ett arbete förstöra l. förfuska ngt (jfr skämma, v. 3 p), dels motsv. 3 g; numera nästan bl. med avs. på ngt mer l. mindre abstr. H[er] Lars togh hästegiödzle och kastadhe i kiällan och så ledhes skemde boort deeras wattubord. Hall KultInt. 7 (i handl. fr. 1630). Min bästa klädning re'n är skämd / Och ingen fristad fins att mig för regnet dölja. / Min hela grannlåt skämmes bort. Lannerstierna Vitt. 83 (1790). Med nog skäl kan sägas, att det är mindre lätt att skämma bort den öfriga delen af en smälta (när 1/4 av färskjärnet är smält), än att få den god; (osv.). Åkerman Stångj. 92 (1839). ÖoL (1852; med avs. på mage). Skämma bort en nations smak och omdömesförmåga och läs-lust och språk är en lätt sak för en ytlig och hamsig press, i fall hon råkat att skaffa sig stor cirkulation. Vinterbl. 1853, s. 63. Det säkraste sättet att skämma bort buljong, är utan tvifvel att låta den koka in och sedan späda den, exempelvis med kallt vatten. Langlet Husm. 151 (1883). Ahlstubbe .. var rumormästaren, den som ständigt höll humöret vid makt med sina improvisationer.. . Backman var icke heller den, som skämde bort ett gladt lag, och (osv.). Söderhjelm Runebg 1: 301 (1904). Skämma bort sin sak. Hammar (1936). jfr bortskämma. särsk.
a) (†) till 3 d, i pass. med intr. bet. l. tr., = skämma, v. 3 d. The (dvs. mat och dryck) ruttna i wår Kropp föruthan Exercicer, / Som Watnet skämmes bort, thet stadigt stilla står. Palmchron SundhSp. 140 (1642). Mycket höö skiämmes bårt i mangel af lador. BrinkmArch. 1: 140 (1711). En skorsten, som röker in och skämmer bort all mat innan den blir uppäten. Almqvist Törnr. 3: 142 (1850).
b) (†) till 3 h, = skämma, v. 3 h; jfr 4. (Philip:) Min Amma .. / .. har migh kräseligt vpfödt, / På dunn lätet sofua wäl blödt / .. til dagher lius, / Sedan aff wijn gifuit migh rusz, / Och så fördt migh til sengh igen, / (Godfred:) .. på detta sätt / Skiämmes bort edher gambla ätt. Messenius Blanck. 6 (1614). Det är då ett älende, att se huru den ena menniskjan kan skämma bort den andra, förr war här inne som sielfwa sedigheten, sielfwa kyskheten, och återhållet ha bodt här, nu bara den här torramman kommit, så går så till, jag kan gråta öfwer ett sådant älände. Amman 70 (1756).
c) till 3 i, = skämma, v. 3 i; särsk. tr., med saksubj. o. sakobj. Högfärd (är) een Modher eller Element .. til alla Odygder, och skämmer bort the Dygder som en förr är ährat före. Palmchron SundhSp. 229 (1642). Fremmande ord skäma bort vårt modersmål. VetAP 1: 112 (1739). Ett qwintin dåligt skämmer ofta bort / Det öfriga utaf en ädel massa. Hagberg Shaksp. 1: 298 (1847). Gravänderna hade en stor knöl på näbbroten, som skämde bort deras utseende. Lagerlöf Holg. 1: 130 (1906).
d) (†) till ingen nytta förspilla l. ”göra av med” (ngt), slösa bort, öda bort; jfr skämma, v. 3 r. Lät blij att smijda Vers, de lyckas eij för dig, / Så säger Lagerlöf; Men han lell skyndar sig / Att skämma papper bort, tror Rimmen han plä giöra / De äre utan Wanck. ÖB 25 (1712). Eneman Resa 2: 281 (1712).
4) [jfr 3 b] till 3 h slutet: (moraliskt) fördärva (ngn) l. göra ngn verklig l. ömtålig l. alltför anspråksfull o. d. gm att vänja honom vid alltför stor undfallenhet l. bekvämlighet l. välmåga l. favorisering l. medgång l. överdrivna omsorger o. dyl. l. alltför stort självsvåld; äv. dels med obj. betecknande djur, dels med saksubj.; ofta om föräldrar med avs. på deras barn; äv. dels refl., dels med bestämning inledd av prep. med (äv. i) angivande det medelst vilket ngn på sådant sätt fördärvas; jfr förvänja 2, klema bort, pjoska bort 1. Han har skämt bort sig med för tjocka kläder. Min altförstore godhet skiämmer bort eder. Österling Ter. 2: 119 (1700). (Modern) klemade med honom och skämde bort honom så mycke hon kunde. HSH 7: 254 (c. 1800). Skäm icke bort en gammal man med för mycket ros. Lönnberg Holmfr. 125 (1895). Det var .. hans åsikt, att överdrivet beröm skämmer bort folk. ÅbSvUndH LIX. 2: 91 (1940). Skämma bort ngn i maten. Harlock (1944). Det är djurplågeri att fjäska med, skämma bort och stoppa en hund full med alla möjliga godsaker. Edström Hund. 223 (1948). jfr bortskämma. —
SKÄMMA IFRÅN10 04. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 5: lura ifrån (ngn ngt). VDAkt. 1653, nr 189. —
SKÄMMA OM10 4. (numera föga br.) till 1 f: (skarpt) klandra (ngn), skämma ut (se skämma ut 1 c), skälla ut, läxa upp. Lind (1738). Hon .. ville titta ner till sin bror och skämma om honom för att han gjorde så mycket väsen af en .. smula hufvudvärk. Blomberg Lennep 2: 289 (1868). —
SKÄMMA UT10 4.
1) (ngt vard.) till 1: utsätta (ngn l. ngt) för skam, dra skam över (ngn l. ngt), vanära; ofta refl., i uttr. skämma ut sig, stundom äv. (numera bl. i vers) skämma sig ut; äv. med saksubj. Han har skämt ut oss inför l. för l. i hela staden. Skämma ut sig med l. genom sitt uppträdande. Hon skämde ut hela familjen (släkten, skolan), när hon inte klarade examen. Historien är uppdiktad för att skämma ut mig i andras ögon. Gustaf II Adolf 40 (c. 1620). Leon. Ha, skälmska Fop! Har du nu åter igen skämt ut mig med dina putzar. Lindahl Tanckef. 44 (1740). Prosten Skogman .. berättar .. att Flodin skämt ut sig vid begrafningen, att han varit full med mera. Choræus Bref 96 (1802). Nå den Sempronius då, med sina galna skålar! / Och tron och hoppet se'n, som så ha skämt sig ut! Fahlcrantz 2: 207 (1826, 1864). Ett .. projekt gående ut på att skämma ut meranämnda scen (dvs. Kungliga teatern). Strindberg Brev 2: 242 (1881). Och du (dvs. den berusade Olof) sitter här och skämmer ut föreningen, hörde han Bergströms lugna röst. Johnsson Slutsp. 171 (1937). DN(A) 1964, nr 332, s. 26 (: skämde .. ut sig). jfr utskämma. särsk.
b) refl., om person: utsätta sig för skam gm att ”göra i byxorna” (l. ”göra på golvet” l. ”göra i sängen” o. d.; se göra, v.1 IV 2 i); äv. i utvidgad anv., om djur: förrätta sina naturbehov l. smutsa ner med sina exkrementer (jfr skämma, v. 3 k). (Sv.) Skämma ut sig, (t.) sich bescheissen. Lind (1738). Kan du icke se, at en fluga skämt ut sig på tapeten, och en mygga är söndertrampad på golfwet. Stagnell BSjelfklok 5 (1753). Schulthess (1885).
c) till 1 f, med tanken särskilt fäst vid att skammen tillfogas med ord (i tal l. skrift); ofta liktydigt med: (skarpt l. försmädligt) klandra l. tadla l. läxa upp (ngn) l. (numera i sht) utsprida onda rykten om l. förtala l. illa utmåla (ngn). Då hade fruen begynt att schiämma vth .. (tjänaren) seijandes: skalt tu så litit låta tigh wårda om min wärf och ärender. BtÅboH I. 9: 9 (1637). (De tre samtidigt regerande påvarna) bannlyste, och skiämde hwar andra tappert vth. Brask Pufendorf Hist. 413 (1680). Wid dödsfall plä de (dvs. usla skalder) tiuta / En ynklig Swanesång och skiämma döden ut, / Som wågat giöra på en mödsam lefnad slut. Knöppel Förtret. 40 (1740). Några särskilda uttryck af (den anklagade) Selma Johansson mindes Gerda Karlsson icke, utom att den förra sagt, att hon skulle skämma ut Gerda Karlsson öfverallt i staden. 1NJA 1909, s. 657. Gertrud, vars mor dränkt sig i en å långt opp i norra Östergötland, därför att de religiösa skämt ut henne och hennes döttrar för att de badade i tvättstugan. Martinson MötDikt. 71 (1950).
d) (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 1 g α β', om man: vanära (kvinna) gm utomäktenskapligt könsumgänge; ofta delvis l. enbart med tanke på att kvinnan därigm blivit i grossess l. fått barn: ”göra olycklig” o. d. ”Iag håpas”, sade han, ”at min kiärste och iag inta anan skole taga oss fore, när hon är i sin kamar, än thet som ärliget är och wi gärna wila läta ala se på. Tÿ iag älska hene alt för högt, at iag skule wile skäma vt den, iag siälf wil hafwa heder af.” Horn Beskr. 80 (c. 1657). Ska han skämma ut sej (gm att vägra gifta sig), fast dä lyst alla gångerna? Å när han har skämt ut Johanna (som är i grossess)? Engström 5Bok 148 (1910); jfr huvudmomentet.
e) (ngt vard.) i litotes, i uttr. icke skämma ut sig, liktydigt med: icke behöva skämmas för sig (se skämmas 1 e α α'); jfr skämma, v. 1 d. Mammas bindmössa skämde visst icke ut sig ibland de högförnäma hattar och hufvudprydnader. ASScF 10: Minnestal 1: 11 (i handl. fr. 1827).
f) (†) liktydigt med: vanpryda (ngt), misspryda; jfr skämma, v. 3 i. De 2:ne små tornen, som stå på sidorna (om katedralen i Montauban), skämma snarare ut Portaillen än pryda den. Ferrner ResEur. 487 (1761).
g) [jfr 2] (†) med tanken endast l. väsentligen fäst vid blygselrodnaden hos den som blivit utskämd, närmande sig bet.: få (ngn) att rodna av skam(känsla); jfr skämmas 1 g. (Sv.) Skämma ut, (fr.) faire honte à quêqu'un, le faire rougir. Möller (1745). (Sv.) Skämma ut, (t.) schamroth machen. ÖoL (1852).
2) [jfr 1 g] (numera i sht i Finl., vard.) refl., i de imperativiska uttr. skäm ut dig!, skäm ut sig!, skäm ut er!, fy skäms!, vet skäms!; förr äv. dels med pron. ersatt av substantiviskt obj., dels i uttr. fy skäm ut den som gör ngt!, betecknande att den borde skämmas som gör ngt. (Afrodite) bannade sin Son: Skäm ut sig, sade hon, som åter warit så odygdig! Dalin Vitt. 5: 179 (c. 1753). Görvell har gått illa åt mig uti en critik .. . Och ingen af Er, Era skitare, har förswarat mig.. . Skäm ut Er. Wallenberg (SVS) 2: 137 (1771). Fy skäm ut den som tar all konfekten för sig! Bremer Hem. 1: 113 (1839). Helge har då bemött dig illa? Fy skäm ut min man, att så glömma värdskapets pligter! Lundquist Nepos 17 (1875). ”Och fy skäm ut dig, och fy skäm ut dig / för allt ditt spring efter vännen din!” Fröding Guit. 45 (1891). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 49 (1958: skäm ut dig!).
3) (†) till 3, = skämma, v. 3. Iag will ingalunda skiema ut min credit med otijdigt skrij. Polhem Brev 207 (1740). Dal-Almogen som giorde .. (G. I) bistånd mot Konung Christiern den Omilda och hans anhang, hwarföre dem wälförtient beröm icke bör betagas, skämde sedan ut det samma genom anstälta Upror; och flera för undersåtare icke tillåteliga försök. Richardson Samt. 2: 68 (1744).
4) (ngt vard.) till 4, i fråga om att utsätta ngn l. ngt för skam gm att vara bättre än han l. det l. överglänsa honom l. det: komma (ngn l. ngt) på skam (se skam, sbst. 1 b γ, δ). Se doch, tu Förwetne, och tu Stympare (säges till den med sin syssla missnöjde), alle Creatur skäma vt tig. Huru tå? The äro tilfridz med thet stånd, hwar vti Gud har satt them. Scherping Cober 2: 17 (1737). Frun, som läst fler böcker, än mången Magister, och rätt nu skämmer ut Runius i wers. Stagnell JHjernlös 30 (1756). Han hade byggt sin stuga med en viss smak, så att den skämde ut de andra. Strindberg Hems. 176 (1887). Cannelin (1939).
Ssg (till 3 d): SKÄMNINGS-PROCENT. (i fackspr.) procent angivande den del av ngt som förstöres l. förstörts gm skämning. LAHT 1906, s. 127 (i fråga om potatis).
Avledn.: SKÄMDHET, r. l. f. (mera tillf.) till 3 d, om egenskapen l. förhållandet att vara skämd. Östergren (1940). —
SKÄMMARE, m.||ig.
1) (†) till 1 (f): person som drar skam över ngn l. ngra l. ngt; särsk.: person som talar illa om ngn (l. ngt), baktalare, bakdantare l. dyl.; särsk. föregånget av sbst. i gen. angivande den l. det som omtalas. ÄSvBiogr. 1—6: 74 (1617). Ährlige nampns skemmare (äro) slemmare än vppenbara tiuffwar. Bullernæsius Lögn. 221 (1619). Schultze Ordb. 4202 (c. 1755). jfr folk-, präst-skämmare.
2) till 1 g α, särsk. 1 g α β'; om man som skändar l. kränker l. skändat l. kränkt en l. flera kvinnor l. om person som begår l. begått blodskam, skändare; ss. senare led i ssgrna blod-, jungfru-, kvinno-skämmare.
3) till 2: person som (gm förtal l. dyl.; jfr 1) förklenar l. minskar ngns l. ngras ära; ss. senare led i ssgn äre-skämmare.
4) (†; jfr dock slutet) till 3: person som skadar l. förstör l. fördärvar ngt; äv. dels motsv. 3 h (i ssgn sede-skämmare), dels: person som (till ingen nytta) förslösar l. öder bort ngt (i ssgn pappers-skämmare; jfr skämma, v. 3 r); i ssgn grav-skämmare äv. med inbegrepp av kränkande av ngts helgd (jfr 1); utom i slutet anträffat bl. ss. senare led i ssgr; jfr räkning-skämmare. jfr: En Poët, .. en Pappers skiämmare och en Phantast? OGyllenborg Vitt. 100 (1735). särsk. (i skildring av ä. folktro) till 3 c: person som medelst trolldom l. häxeri o. d. tillfogar l. tillfogat ngn l. ngra l. ngt skada. FoF 1943, s. 20 (i handl. fr. c. 1868).
Spoiler title
Spoiler content