publicerad: 1975
SKÄMMAS ʃäm3as2 l. (vard., utom i bet. 1 d i sht i vissa trakter) SKÄMS ʃäm4s, v. dep. skämmes l. skäms, skämdes, skämts, i sup. äv. (i Finl.) skämmats (inf. -as Helsingius (1587) osv. -s Bellman (BellmS) 4: 132 (1771) osv. — pr. sg. -es Ebr. 11: 16 (NT 1526) osv. -s PJGothus Savonarola SyndSp. E 7 a (1593) osv. — imper. sg. -es Syr. 4: 26 (öv. 1536). -s Syr. 4: 26 (Bib. 1541) osv. — sup. -ats UrFinlH 95 (1808), (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 21 (1958). -ts RA I. 4: 839 (1598) osv.). vbalsbst. -ANDE (†, Schultze Ordb. 4202 (c. 1755)).
Ordformer
(skäm- (skiäm-) 1536—1757. skämm- (schemm-, siemm-, skemm-, skiemm-, skiämm-) 1528 osv.)
Etymologi
1) erfara skamkänsla l. skamkänslor, känna skam (se SKAM, sbst. 2) l. blygsel, blygas, känna sig skamsen; ofta i imperativiska satser; i sht förr äv.: vara blyg l. generad; förr äv. dels med inbegrepp av tanke på den skam (se SKAM, sbst. 1) som den som erfar skamkänslan känner sig utsatt för, dels [jfr med avs. på konstruktion LEDAS 1 a slutet] i uttr. skämmas vid, erfara skamkänslor. Fy skäms! Skäms på dig (i sht förr äv. skäms dig) [jfr FY I a α, γ]! Du borde skämmas, stora flickan! Jag skäms å dina vägnar. Att du inte skäms, som du har smutsat ner dig! 2Tim. 1: 12 (NT 1526). Molkar någon annars koo, .. stånde för tingz eller rådstugu dörren en tijma och skiemmes medh kärilet i handen som mulkades uthi. FörarbSvLag 4: 431 (1696). Kolmodin QvSp. 1: 543 (1732: wid). (Sv.) Vid bordet skall man ikke skämas, (lat.) Apud mensam verecundari non licet. Schultze Ordb. 4201 (c. 1755). ”Släpp honom! Skäms ni inte!” ropade han, trängande sig in i flocken. ”Nej, hör på Röde prinsen!” lät det. ”Skäms sjelf ska' du få se hur godt det är!” Lundegård Prins. 71 (1889). Strindberg Bjälb. 114 (1909: Skäms Dig!). Skäms, Rosenstein! Skäms, Iseldom! Att lura fattigt folk —. Bergman Patr. 10 (1928). DN(A) 1964, nr 262, s. 10. — jfr SMÅ-SKÄMMAS. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande uttr.; äv. motsv. b, e β. Dhen en gång haar bijtit Hufwudh aff skammen, han skiäms intet meer. Grubb 138 (1665). Dhen som skäms wedh fråga, han blyes wedh lähra. Därs. 140 (1665); jfr e β slutet. Hugg Rumpan aff honom, så skiäms han komma fram. Celsius Ordspr. 1: 636 (1708); jfr e β. Jag skiäms, som örat wore aff mig, sade den som miste öronen wid kåken. Därs. 8: 642 (c. 1710); jfr b. Horan skämmes intet. Kolmodin QvSp. 2: A 4 b (1750).
b) i uttr. betecknande att ngn skäms i mycket hög grad; särsk. i sådana uttr. som skämmas ögonen ur sig, äv. av sig l. (ut)ur skallen på sig, stundom äv. skämmas ut ögonen (på sig); jfr SKÄMMAS UT. Jagh må skämmas rÿggen af migh hoos min slächt om iagh icke får kappan. VDAkt. 1658, nr 167; jfr KAPPA, sbst.1 1 b α slutet. SedolärMercur. 3: nr 12, s. 7 (1731: utur skallan). Jag skiäms pardieu som en hund. Lagerström Holberg MadApr. 61 (1736). Nordforss (1805: ut ögonen). Vi höllo på att skäms ut ögonen på oss. Stenhammar Riksd. 2: 179 (1840). Konsuln borde verkligen skämmas ögonen ur sig att säga så, fräste hon till. Lindqvist Dagsl. 2: 80 (1900). Serner Birck 99 (1917: av). Jag skämdes så jag kunde dö. Gustaf-Janson KungVank. 197 (1963).
c) (numera bl. i Finl.) i det imperativiska uttr. skäms litet!, (fy) skäms!, vet skäms (se d)! Weste FörslSAOB (c. 1815). Skäms litet, hvad är det för högfärdigt prat? Topelius Vint. I. 2: 392 (1860, 1880). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 49 (1958).
d) (vard.) i uttr. veta skämmas l. (numera nästan bl.) skäms, (ha förstånd nog att) skämmas; veta hut (se HUT II 2 a β); i sht i det imperativiska uttr. vet skäms! Tiggerij smakar honom wel som intet weet skemmas. LPetri Sir. 40: 30 (1561). Vet skäms och släpp pelisen! Bellman (BellmS) 4: 132 (1771). (En ung fröken i en tågkupé:) Men hvad är detta, min herre, vet ni då rakt inte skäms! Hedenstierna Kaleid. 132 (1884). Du borde veta skäms, fräste hon. Fogelström BarnStad 218 (1962).
α) i uttr. skämmas för (jfr f) l. över, förr äv. före l. vid l. av ngn l. ngt, känna skam för ngns l. ngts skull (på grund av ngns uppförande resp. på grund av l. med anledning av ngt); jfr β slutet. Iach skemmes icke widh Christi euangelium. Rom. 1: 16 (NT 1526). GlRom. 5: 5 (Därs.: ther aff). Har .. (J. Bilberg) uthfördt sin disputation på något särdeeles sett, får han dät förswara eller därföre skämmas. Annerstedt UUH Bih. 2: 391 (i handl. fr. 1693). Jag skiämmes nu wid / Thet drygeste stycket / Af hela min tid. Runius (SVS) 1: 95 (c. 1710). Nej, kära mamma, det är inte jag som skäms; men det kan vara andra, som skämmas för mig, om de se, att jag är bekant med en som går med huckle. De Geer Lillie 82 (1880). (Adam o. Eva) skämdes alls inte över den primitiva nakenhetskultur de idkade. Lindström Vindsröjn. 35 (1939). Det är inget att skäms för, tröstar han. Gustafson Inspeln. 80 (1965). — särsk.
α') i uttr. icke, äv. aldrig (behöva) skämmas för sig, icke osv. (behöva) erfara skamkänslor för sin egen skull; vanl. i utvidgad anv.: vara sådan att man icke (aldrig) skäms (resp. behöver skämmas) för sin egen person; oftast i litotes (äv., o. numera i sht, oeg., om djur l. om ngt sakligt): ha utmärkta egenskaper l. vara av utmärkt l. fin o. d. beskaffenhet (kvalité l. storlek l. skönhet o. d.), stå sig gott vid jämförelse (med andra) o. d. Vi lägga nu med yttersta omsorg sista handen vid vår kalender — ja, jag säger dig bror (dvs. L. Hammarsköld), den kommer icke att skämmas för sig. Atterbom (1811) i BrefNSkolH 354. Pojken artar sig präktigt, och den andra, en flicka, skäms inte heller för sig. Folcker Stinde 2: 59 (1886). Jag hoppas att en gång dö så, att jag icke behöfver skämmas för mig. VLitt. 1: 524 (1903). ”Se där!” sade han, medan han lossade ålen från ljustret. ”Det var en, som inte skäms för sig.” Lagerlöf Holg. 1: 228 (1906). Hennes ben hade aldrig skämts för sig. Gustaf-Janson Äng. 19 (1967).
β') (numera bl. tillf.) i uttr. icke vara att skämmas för, icke vara sådan att man behöver skämmas för honom l. henne l. dem o. d.; icke skämmas för sig (se α'). Oxenstjernor, Brahear, Dela Gardier, Tessiner, Fersar, med ett ord: aristokrater, som ej voro att skämmas för. Crusenstolpe Ställn. 9: 71 (1844).
β) med bestämning bestående av en inf. (i sht förr äv. utan inf.-märke) l. en att-sats; följt av inf. äv.: på grund av skamkänsla avhålla sig ifrån l. dra sig för (att göra ngt). Ebr. 11: 16 (NT 1526; äv. i Bib. 1541). Wåra ägne skrifwa, / På Taflor Tyske Ord, / Som här vthängde blifwa, / At göra sigh kungiord. / En Swensk skäms intet sättia: / Här sälies Swediskt Bijr. Skogekär Bärgbo Klag. B 4 b (1658). (Jesuiterna) skämdes icke, at stifta osämja mellan äkta folk och de närmaste blodsförvanter. Dalin Hist. III. 2: 228 (1762). Våran prost / är rund som en ost / och lärd som själfva den onde, / men gemen likväl / och en vänlig själ / och skäms ej, att far hans var bonde. Fröding Guit. 28 (1891). Strömmingen stod ju i ett pris, hvilket man nästan skämdes att taga. Hildén 3Ber. 42 (1918). Att inte du skäms, sa jag till fruntimret, att sätta dej och hångla med en karl mitt för näsan på hans hustru. Martinson KärlekKr. 16 (1947). — särsk. med inf. föregången av prep. för l. över (förr äv. före l. (före) till l. vid) l. med att-sats föregången av prep. för (förr äv. före) l. över. (De judar som bevittnade Kristi intåg i Jerusalem) skemdes intet widh bekenna honom för en Konung, ändoch han thet anseendet icke hadhe. LPetri 1Post. A 3 a (1555). Balck Es. 149 (1603: til at komma). Jagh täncker tw skulle skämmas före / Sådane gruffwelighit snack at säja thöre. Rondeletius 11 (1614). Ekeblad BrClEkeblad 149 (1654: före till att säija). Jag skäms före at jag har ljugit. Eurén Kotzebue Orth. 1: 43 (1793). Jag skämdes som en hund över att jag inte kunde göra rätt för mig. Böök ResSv. 55 (1924); jfr b. Under de senaste åren har man vid åtskilliga tillfällen haft anledning att skämmas över att vara svensk. SvD(A) 1946, nr 84, s. 5. (Priset för ett smörgåsbord) är så lågt att vi nästan skäms för att nämna det. DN(A) 1964, nr 132, s. 31 (i annons).
f) i uttr. skämmas för ngn (l. ngt; jfr e), äv. inför ngn, känna skam i ngns (l. ngts) närvaro l. inför ngns kritik l. klander l. med tanke på ngn (l. ngt) o. d.; jfr SKÄMMA, v. 7 b. (Adam o. Eva) skembdes .. (efter syndafallet) för sigh sielffua, och för alt thet nu lijff hadhe. PPGothus Und. O 6 a (1590). Den Piga .. / Som skäms för Folk, och blifwer rädd, / Om hon eij altijd högtidz klädd / .. kan föhra Brask (dvs. ståt). Lucidor (SVS) 444 (1674). Fly, giftige! och bleknad skäms / För Himmel, människor och dag. Thorild (SVS) 1: 110 (1784). Nu fick hon .. skämmas inför sköterskan, ty Peter var ganska smutsig om sina händer och fötter. Siwertz Fribilj. 14 (1943).
g) (†) med tanken endast l. väsentligen fäst vid de yttre tecknen på skamkänsla (särsk. blygselrodnaden); särsk. bildl., om anlete; jfr SKÄMMA UT 1 g. Iacob skal icke på skam komma, och hans anlete skal icke meer skemmas. Jes. 29: 22 (Bib. 1541; Luther: sich .. schemen). (Lat.) Erubesco .. (sv.) Warda skamröd, skämmas. Ekblad 323 (1764).
h) (†) opers., motsv. e α, β. (O. Petri förundrar sig) ath honom (dvs. P. Eliæ) jcke skemmes widh såå vppenbarlig lögn. OPetri 1: 156 (1527). E. H(öggrevlige) Excellens veet, huru iagh aff .. de lärdesta men både i public utgångne skriffter så och genom particular breff (dätt migh borde skemmas att säia) är censerat (dvs. ansedd). Rudbeck Bref 49 (1668).
2) [kontamination av 1 o. SKÄMMA SIG (se SKÄMMA, v. 7)] (†) i uttr. skämmas sig, = 1. Skämdes sigh icke .. (de polska sändebuden) at vthsprijda, At thet war Konungen til skadhe, hans Högheet och Maiestet förnär skedt. Chesnecopherus Skäl Ss 4 b (1607; möjl. felaktigt för skämde sigh). (En ung judisk skriftlärd sattes i bann av en rabbi) hvarpå han sig så har skämts, att han hela 20 år intet är utgången. Eneman Resa 1: 48 (1711).
Särsk. förb.: SKÄMMAS UT. (†) till 1, i uttr. skämmas ögon(en) ut, skämmas i mycket hög grad; jfr skämmas 1 b. Hesselius Zaletta 35 (1740: ögon). Weste FörslSAOB (c. 1815: ögonen).
Avledn. (till 1): SKÄMSEN, adj. [sv. dial. skämsen] (numera i sht i vissa trakter) skamsen. Carlén Rosen 703 (1842). Alfhild slog skämsen ned blicken och svarade just ingenting. Hedenstierna FruW 91 (1890). —
Spoiler title
Spoiler content