SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄNKA ʃäŋ3ka2, om person f., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[till SKÄNKA, v., l. (i bet. 1 o. 2) till SKÄNK, sbst.1, l. till SKÄNK, sbst.2]
1) (förr) i förnämare hus: kvinnligt tjänstehjon med uppgift att servera (mat o.) dryck o. omhänderha vården av de föremål som funnos i skänken (se SKÄNK, sbst.2 5 slutet); jfr SKÄNKA, v. 1, KALL-SKÄNKA, SKÄNK-PIGA, sbst.1, SKÄNKSA. Fatab. 1929, s. 73 (c. 1920; om förh. på 1860-talet). Den kvinnliga betjäningen (på Runsa på 1850-talet) hade olika tjänstegrader såsom kammarjungfru, barnjungfru och skänka. Ankarcrona SerTillb. 27 (1926).
2) (i skildring av ä. förh.) kvinna som serverar (rus)drycker på krog o. d., i ssgn KROG-SKÄNKA (Östergren (1940; angivet ss. sällan förekommande)); äv. i utvidgad anv., om tjänstekvinna i allmänhet, i ssgn LINNE-SKÄNKA (Östergren (1940; angivet ss. sällan förekommande)).
3) (förr) i l. på (mekaniskt flyttbart) bord använt då man ville äta o. dricka utan tjänares närvaro: anordning (hålighet l. hållare l. dyl.) för förvaring av kärl med vin o. d.; äv. om fristående sådan anordning; jfr SERVANT 2 a. MeddSlöjdF 1895, s. 71, 74.
Spoiler title
Spoiler content