SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1975  
SKÄNKEL ʃäŋ3kel2, äv. 40 (ske`nkel Weste, schä`nngk'l Dalin; med grav l. akut accent LoW (1889)), r. l. m.; best. -n (Ungern-Sternberg Bourgelat 103 (1752) osv.) ((†) -en Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740), KrigVAH 1829, s. 426); pl. skänklar.
Ordformer
(förr äv. sch-, skj-, -en-, -ck-, -ell)
Etymologi
[av t. schenkel, av mht. schenkel, schinkel, motsv. fsax. scenkil- (i ssgn scenkilbēn, lårben; mlt., lt. schenkel, schinkel), mnl., holl. schenkel, schinkel, alla med bet.: lår, feng. scencel, grisfot; avledn. av SKANK, sbst. — Jfr SKINKEL, SKÄNGEL]
1) om (del av) ben (se BEN, sbst.1 II 1); jfr SKÄNGEL 1.
a) om ben hos människa; numera nästan bl. (ridk.) om ben hos ryttare med tanke på dess användning ss. hjälpmedel för att (medelst tryck l. lätta slag mot hästens sidor) påverka hästen vid ridning; stundom övergående i bet.: skänkelhjälp; ofta i pl.; förr möjl. äv. inskränktare, om lår (se LÅR, sbst.2 1) hos människa. För Curerning .. (av en varbildning) i hans wenstra Kinbeen sedan een fluss i hans ena Schenckell. BoupptSthm 1684, s. 28 a, Bil. (1682). För skänkelen och den minsta hjelp hade Grollen wördnad i hwar blods-droppa. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). (Don Quijote) klämde .. skänklarna i Rocinante, ty sporrar hade han icke. Lidforss DQ 1: 708 (1891). År gingo om, utan att jag lyckades (klättra upp i den höga tallen), men omsider hade styrkan i armar och skänklar nått en sådan utveckling, att det gick. Ericson Fågelkås. 2: 92 (1907). (Hästen) var .. stel i ganascherna och skäligen okänslig för skänklarna. De Geer Bergsl. 63 (1951). — jfr UNDER-, ÖVER-SKÄNKEL. — särsk. ridk. i sådana uttr. som giva hästen skänklarna, äv. lägga till skänkeln l. giva skänkeln, om ryttare: medelst skänkelhjälp(er) driva på hästen; lyda skänklarna (äv. skänkel l. skänkeln), äv. gå för skänkel l. fly skänkeln, om ridhäst: följa de anvisningar som ges medelst skänklarna l. skänkelhjälperna. Ungern-Sternberg Bourgelat 84 (1752: gå för). Därs. 103 (: gifva skänkeln). När hästen ej skyndsamt nog flyr skänkeln, manas han af spöet. KrigVAH 1833, s. 259. Schulthess (1885: lyder skänkeln). Björkman (1889: lägga till). Lyda tygel och skänkel. Dens. Auerbach (1913: Giva hästen skänklarna). Häst, som lyder skänklarna. Östergren (1940).
b) om (del av) ben hos djur; särsk. dels om bakben hos kreatur, i sht häst, dels om lår hos djur; numera företrädesvis om (fjäderskrud på) övre delen av ben hos fågel. Nordforss 2: 1011 (1805). Benen (på lodjuret äro) höga; framtassen 6 tum, skenkeln 10 1/2 t(um). Nilsson Fauna 1: 123 (1847). Häst med starka skänklar. Schulthess (1885). En huds bästa del är midtelpartiet, från svansen upp till nackens början och åt sidorna till framemot bukens midt från öfre delen af lårbenen, ”skänklarna.” Hirsch LbGarfv. 18 (1898). Skänklarna, gump- och undre stjärtfjädrar äro (hos lärkfalken) vackert roströda. 4Brehm 9: 30 (1926). — jfr BAK-, UNDER-, ÖVER-SKÄNKEL.
2) i oeg. anv. av 1, om föremål som i ett l. annat avseende liknar ett ben; i sht om var o. en av de två tillnärmelsevis lika delar vari ett U- l. V-format föremål kan delas; äv. (se särsk. a) om skalm (se d. o. 1); stundom liktydigt med: ben (se BEN, sbst.1 II 2 c) l. arm (se ARM, sbst. III 4) l. gren (se GREN, sbst.1 3); jfr SKÄNGEL 2. Sporrar med korta skänklar. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 54 (1836). Ett två gånger rätvinkligt böjdt glasrör, som med den kortare skenkeln inpassas genom korken i (en flaska). AHB 1: 79 (1859). Det grekiska korset, med lika långa skänklar. HantvB I. 1: 448 (1934). Krampor, vilkas ena skänkel är något längre än den andra. Gruddbo 405 (1938). Bergholm Fys. 4: 61 (1957; på stämgaffel). — särsk.
a) om var o. en av de två mot varandra ledande delarna på en sax l. tång l. passare (se PASSARE, sbst.2) o. d., ben, skalm; jfr SKÄNGEL 2 a, SKÄNGLING 1. Björkegren (1795; under branche; på sax, tång o. d.). Dalin (1854; på passare, tång o. d.). Rätcirkeln .. har alldeles raka skänklar med var sin stålspets eller med en stålspets och en hållare för blyertspenna. Varulex. Byggn. 2: 82 (1955). — jfr SAX-SKÄNKEL.
b) bergv. om var o. en av de två flankerna i ett berggrundsveck l. var o. en av de två armarna l. grenarna i en mer l. mindre bågformigt böjd malmåder. TT 1902, K. s. 104. Därs. 1940, Bergsv. s. l. Vecken i jordskorpan .. består av en uppåtböjd del, antiklinal eller sadel, och en nedåtböjd, synklinal eller tråg .. . Ofta är de lutande eller liggande .. med överstjälpta (inverterade) skikt i undre skänkeln. Hadding Geol. 26 (1954).
c) [jfr motsv. anv. i t.] konst. om var o. en av de två lika delar vari en valvbåge kan delas, valvben. Sydow Lübke 222 (1868). En trapetslik bågform (hos blindbåge över fönster), som består av två svängda skänklar och ett dem förenande rakt led, markerat som slutsten med maskaron. Hahr NordeurRenässArkit. 113 (1927).
d) [jfr motsv. anv. i t.] anat. om var o. en av två parvis anordnade (ofta sträng- l. stjälkformiga) anatomiska bildningar l. om var o. en av de två tillnärmelsevis lika delar vari ett mer l. mindre U- l. V-format anatomiskt organ kan delas; särsk. om var o. en av de två delarna i ett av omvandlad muskelvävnad bildat knippe i hjärtat (His'ska knippet), tillhörande hjärtats retningsledningssystem. Thorell Zool. 1: 147 (1860). Hörselbenet stigbygelns båda skänklar. Wernstedt 65 (1935). Dens. 191 (1951; i hjärtat). — jfr HJÄRN-, LILLHJÄRNS-SKÄNKEL.
e) [jfr motsv. anv. i t.] urmak. på hjul till l. på ur: eker. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 66 (1881). TT 1899, Allm. s. 281. — jfr ORO-SKÄNKEL.
f) (i fackspr.) i fråga om betsel med stångbett; benämning på den övre resp. undre delen av sidstång (räknat från den punkt där sidstången är fäst i munlaget; se MUN-LAG 4); dels i pl., om de båda delarna, dels i uttr. övre l. nedre skänkel; förr äv. inskränktare, om sidstångens nedre del (i motsats till dess övre del); jfr SKÄNGEL 2 b. KrigVAH 1829, s. 137 (om sidstångens nedre del). Wrangel HbHästv. 262 (1885: öfre skänklar .. de nedre). Danskt stångbett .. har en bygel upptill på överskänkeln, en större sådan på underskänkeln samt en på sidan, där skänklarna mötas. Cronquist Ekipage 29 (1952). — jfr UNDER-, ÖVER-SKÄNKEL.
g) (†) skänkling (se SKÄNKLING, sbst.2 2); anträffat bl. i ssgn ROR-SKÄNKEL.
h) (numera föga br.) om sådan (mer l. mindre krökt) oparig del av föremål som har till uppgift att sammanbinda det par av delar varav föremålet i övrigt består. Den ene (tillverkaren av rakknivar) rekommenderar en lätt rakknif; en annan framhåller ”sitt eget fabrikat” med en krokig skänkel närmast intill skaftet, sannolikt för det att intet finger, som ej är försedt med .. sugvårtor, skall kunna hålla det. TT 1874, s. 257. Skänkeln (på kikaren) var för kort, och jag såg två bilder. Strindberg GötR 248 (1904). Man kan .. göra .. (ett visst) bete så, att blyet gjutes direkt omkring skänkeln på en enkelkrok av lämplig storlek. Hammarström Sportfiske 217 (1925).
Ssgr: (1 a) SKÄNKEL-ANLÄGGNING~020. (numera föga br.) skänkeltryck. KrigVAT 1846, s. 154.
(1 a) -ARBETE~020. ridk. om ryttarens arbete för att få hästen att lyda skänklarna. TIdr. 1887, s. 6.
(1 a) -ARBETS-SÄTT. [jfr -arbete] (numera bl. tillf.) sätt att arbeta med skänklarna. KrigVAT 1846, s. 152.
(1 b) -BEN. (numera föga br.) om den ovanför vristen l. handloven befintliga delen av ben hos djur. Nilsson Fauna 1: 49 (1847; hos fladdermus).
(2 d) -BLOCK ~blok2, n.; best. -et. [av t. schenkelblock; senare leden är block, blockering, av eng. block, vbalsbst. till block, blockera, av fr. bloquer (se blockera, v.1); jfr hjärt-block] med. hjärtblock varvid retningsledningssystemet i det His'ska knippets skänklar satts ur funktion. Wernstedt (1943).
(2) -DON. (numera föga br.) om seldon (med tanke på de båda bogträna). Strindberg SvÖ 2: 179 (1883).
-FJÄDER.
1) zool. till 1 b; om fjäder (se d. o. I 1) på fågels skänkel. Nilsson Fauna II. 1: 65 (1858; hos glador).
2) (i fackspr.) till 2 a: fjäder (se d. o. II 1) placerad mellan skänklarna på tång o. d. KatalSkomatMonopolÖrebro 1945, s. 21 (på håltång).
(1 b) -FÄSTE. (numera föga br.) om den plats där benet övergår i bålen på ett djur. Nilsson Fauna 3: 17 (1842).
(1 a) -FÖRING, förr äv. -FÖRNING. ridk. om ryttares förande (se föra 11 a) av skänklarna l. ryttares sätt att föra skänklarna. Balck Idr. 1: 218, 234 (1886).
(1 a) -HJÄLP. [jfr t. schenkelhilfe] ridk. hjälp (se d. o. 3) bestående i tryck l. lätta slag o. d. med skänklarna; numera nästan bl. i pl. I mån som dressuren (af hästen) framskrider, aftager den ensidiga skänkelhjelpen. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 73 (1836). SoldIHäst. 1938, s. 84.
(2) -HYLSA. (mera tillf.) på mikrometer: hylsa som omsluter spindeln o. förbinder denna med den ena skänkeln av mikrometerns U-formiga stomme. Hallström Verkt. 217 (1923).
(1 a) -KLAPP. ridk. jfr -slag. Arsenius Ridk. 40 (1885).
(1 a) -KÄNNING. ridk. jfr känning, sbst.2 5 a, o. -hjälp. KrigVAH 1833, s. 265.
(1 a) -LYSTRING. ridk. i fråga om ridhäst: lystring (se lystra, v.1 4) till skänkelhjälper. KrigVAH 1830, s. 208.
(1 a) -LÄGE. (mera tillf.) om skänklarnas läge (se d. o. 4) hos ryttare vid ridning. Janson Vänsk. 201 (1925).
(2) -LÄNGD. (i sht i fackspr.) längd av skänkel. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 168.
(1 a) -OMBYTE~020. (numera bl. tillf.) övergång från hjälp av ena till den andra skänkeln. Platen HlednRytt. 36 (1856).
(1 a) -OPERATION. (numera bl. tillf.) jfr operation 4 o. -hjälp. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 72 (1836).
(1 b) -POR. [jfr t. schenkelpore] (numera föga br.) på skänklarna hos vissa ödlor, om var o. en av ett antal hudkörtlar bestående av förhornade epitelsvulster, femoralkörtel. NF 9: 480 (1885). TySvOrdb. 2032 (1932).
(1 a) -SLAG. ridk. hjälp bestående av (lätt) slag med båda underskänklarna mot hästens sidor; jfr -hjälp, -klapp. Hamilton Ridn. 75 (1923).
(2) -SPETS. spets på skänkel; jfr -ända. Hallström Verkt. 237 (1923; på passare).
(1 a) -SPRÖD. ridk. om ridhäst: överdrivet känslig för skänkelhjälper. Balck Idr. 1: 227 (1886).
(1 a) -TAM. (numera bl. tillf.) om ridhäst: som har god skänkellystring. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 90 (1836).
(1 a) -TRYCK. [jfr t. schenkeldruck] ridk. hjälp bestående i tryck med skänkel l. skänklar mot hästens sida resp. sidor. Wrangel HbHästv. 353 (1885).
(1 a) -VAN. (tillf.) om ridhäst: van vid skänkelhjälper. RidI 1897, s. 195.
(1 a) -VERKAN. ridk. verkan av skänkel l. skänklar l. skänkelhjälper. Balck Idr. 1: 218 (1886).
(1 a) -VIKNING. [jfr t. schenkelweichen] ridk. sidvärtsrörelse (med uppgift att öka hästens lydnad o. lösgöra hästen från spänning o. stelhet) varvid hästen nästan utan sidböjning o. samling rör sig på dubbla spår, driven av ryttarens ena skänkel. RidI 1897, s. 105.
(2) -ÄNDA l. -ÄNDE. jfr -spets. SDS 1897, nr 499, s. 2 (på bygel).
Avledn.: SKÄNKLA, v. -ing.
1) ridk. till 1 a: driva på (ridhäst) med skänklarna; förr äv. allmännare, med avs. på ploghäst: styra (medelst skaklar; jfr skänkel 2 o. skalm 1 a). En ploghäst styres icke med tyglar utan skänklas med skaklan. FinHushSHdl. 2: 276 (1807). Äntligen stod .. nej, satt jag, satt grensle på (alp-)toppen. .. Jag sparkade med fötterna, liksom skänklande en häst. Alm Isbr. 109 (1925).
2) urmak. till 2 e: förse (hjul till ur) med skänklar (ekrar). Ericsson Ur. 102 (1897).
Särsk. förb.: SKÄNKLA TILL10 4. (tillf.) till 1: ge (ridhäst) en snabb o. kortvarig hjälp med skänklarna. Wieselgren UppsL 43 (1907).
Spoiler title
Spoiler content