skätta | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1975

SKÄTTA ʃät3a2, v.1 -ade (BoupptVäxjö 1802 (: osjättader, p. pf.), SvT 1852, nr 185, s. 4 (: skättadt, p. pf. n.), osv.) ((†) p. pf. skätt BoupptVäxjö 1830 (: oskätt)).

Ordformer

(skjett- (sie-) 1754 (: siettefallswäf)—1809 (: skjettefallssärkar). skätt- (sjä-, skiä-) 1797 (: Skiättestohl), 1802 (: osjättader, p. pf.), 1852 osv. skät- 1782 (: skätefalsgarn))

Etymologi

[sv. dial. skätta, motsv. d. skætte; avledn. av ett vbalsbst. till SKAKA, v.]

(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht i skildring av ä. förh.) skäkta (lin o. d.). Lin kan skättas för hand eller med maschin. SvT 1852, nr 185, s. 4. Skättegille (hölls), då linet skättades. Nilsson FestdVard. 64 (1925). jfr: Osjättader Hör. BoupptVäxjö 1802.

Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht i skildring av ä. förh.): A: SKÄTT-AVFALL~02 l. ~20. skäktavfall. SDS 1918, nr 292, s. 4.

B: SKÄTTE-FALL. [jfr d. skættefald] = skäkt-fall 1. LdVBl. 1818, nr 49, s. 4.

Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht i skildring av ä. förh.): skättefalls-garn. skäktfallsgarn. BoupptVäxjö 1782.

-särk. särsk av skäktfallsväv. Svensson SkånFolkdr. 328 (cit. fr. 1809).

-tyg. jfr -falls-väv. FoF 1923, s. 41.

-väv. skäktfallsväv. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. —

-FOT. [jfr d. skættefod] skäktfot. Wistrand NordMAllmog. 11 (1909). —

-GILLE. (förr) skäktgille. Nilsson FestdVard. 64 (1925; om ä. förh.). —

-KNIV. [jfr d. skættekniv] skäktträ; jfr skäkt-kniv 1. Wistrand NordMAllmog. 11 (1909). —

-STOL. skäktstol. BoupptVäxjö 1797. —

-TRÄ. [jfr d. skættetræ] skäktträ. Nilsson HallMus. 47 (1902).

SAOB