[sv. dial. (Finl.) sladda, gå i ngt vått, traska l. flacka omkring; jfr nor. dial. sladda, flyta ut ur ett kar, flyta över, bli fuktig, nyisl. sladda, plaska i smuts l. dåligt väglag, fär. slaða, vara fuktig, duggregna; av ljudhärmande urspr.; möjl. är dock ordet i sv. delvis uppkommet i obetonad ställning ur det verb som föreligger i sv. dial. (Finl.) slada, driva omkring o. d. (se SLADDA, v.1). — Jfr SLADD, sbst.2,SLADDE,SLADDIG,SLADDRA, v.2]
(†) driva l. flacka omkring (ss. lösdrivare l. dyl.); utom i ssgn SLADD-KARL o. avledn. SLADDARE anträffat bl. i den särsk. förb. sladda sig tillhopa, komma flackande l. drivande från olika håll o. samlas (på en plats). (Man får) ett anseenligit thal af Skepsfolck, der ett noga upseende (vid utskrivningen) hafwes medh Skärgårderne och icke alt förmånge (lättingar o. lösdrivare) sladda sigh tillhoopa på en gårdh (i avsikt att undvika utskrivning). RARP V. 1: 12(1652). — Anm. Möjl. är dock sladda i ovan anförda språkprov felaktigt för slagga; jfr SLAGGA IHOP2 (under SLAGGA, v.5).
Ssg (†): SLADD-KARL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6250) = sladdare, sbst.2 FinKyrkohSP 5: 140(i handl. fr. c. 1778). Därs. 141.
Avledn.: SLADDARE, sbst.2, m. [sv. dial. (Finl.) sladdare] (†) dagdrivare l. lätting l. lösdrivare o. d.; jfr sladd-karl, sbst.2, sladde. FinKyrkohSP 5: 161(i handl. fr. c. 1778).
