publicerad: 1976
SLAK sla4k, adj. -are. adv. -T. Anm. I ä. språkprov kan oupplösligt sammanfall antas ha förekommit i n. sg. och ss. adv. mellan d. o. och SLACK, adj., varför stavningar med -ckt, -kt o. -gt kan anses representera antingen det ena l. det andra ordet. Med hänsyn härtill fördelas materialet för nämnda former av praktiska skäl på så sätt mellan orden, att former med -ck- redovisas under SLACK, adj., medan övriga former redovisas under d. o.
Ordformer
(slaak 1620—1700. slaakt, n. sg. 1642—1652. slagt, n. sg. c. 1700—1770. slak 1561 osv. slakt, n. sg. 1658 osv.)
Etymologi
[fsv. slaker, slagher, sv. dial. slak; jfr fd. o. (ä.) d. slag, nor. (dial.) slak, fvn. slakr, fsax., mlt. slak (lt. slakk), mnl. slac (holl. slak), fht. slah, mht. slach (t. dial. schlach, schlack), feng. slæc, sleac (eng. slack); till den ieur. rot som äv. föreligger i lat. laxus (se LAX, adj.), gr. λαγαρός, lett. legans, alla med bet.: slapp, o. (med annat avljudsstadium) i SLOKA, v. — Jfr SLACK, adj., SLAKSIDA, sbst.2]
1) som saknar stadga l. styvhet l. spändhet, ostyv l. ospänd l. slapp l. lös; äv.: (slappt) hängande; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 2). Slaka tömmar l. tyglar. Flaggan hänger slak(t) på sin stång. Repet är slakt. BOlavi 165 a (1578; om kvinnas bröstvårta). Een Blåsa slaak ey snart får hohl, / Een widt vpbläst fast mindre tåål. Palmchron SundhSp. 230 (1642). Det gifves ingenting mindre graciöst än en illa arrangerad styfkjol eller en lång, vid, slakt nedhängande klädning. NJournD 1857, s. 127. Hvarken i fäkta eller gymnastik hörde jag till de utmärkta, om icke i att kämpa på slaka linan. HLilljebjörn Hågk. 1: 56 (1865). Missmodet smyger på tysta fötter bakom — brådskar icke men hinner fatt — lägger sin slaka men sega arm kring midjan. Bergman LBrenn. 236 (1928). Hans själ brinner av fruktan, och hans kropp är slak och mjuk som ynkligaste strå. Moberg Rosell 309 (1932); jfr 2. Huvudsaken är, att den slaka och utmjölkade budgeten tillföres nya krafter. SvD(A) 1933, nr 246, s. 5. Under den starka sminkningen syntes slaka muskler och slappa linjer. Ljungman Eberhart Hus 9 (1936). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om hår: (slappt) hängande (stundom närmande sig l. övergående i bet.: livlös). The wilda Americanerne .. (är) långa raka menniskjor med långt slagt swart hår. BokvGP 111 (1724). Hon har tjockt hår, det är lite slakt och har ingen gullfärg. Johnson Här 151 (1935).
b) om växt(del): ostyv l. slankig l. vek l. slapp, (slappt) nedåtböjd l. hängande; äv. (om blomma l. blad) närmande sig l. övergående i bet.: slokande l. slokig l. halvvissen l. vissnande. Schroderus Dict. 163 (c. 1635); äv. att hänföra till huvudmom. Hartman Fl. IX (1820; om stam). Af vinterns stormar nära pint ihjäl, / nu lyfter hon (dvs. tallen) på nytt den slaka grenen. FGrafström Dikt. 127 (1867). Högt öfver björnbärsrankan, vid ängens gräns mot skogen, resa sig spensliga strån (av knylhavre), bärande stora slaka vippor. Santesson Sv. 33 (1887). En halfvuxen flicka med slaka violer i en korg. Nylander Sjöfolk 2: 60 (1906). Den här (dvs. vid Matojärvi) förekommande formen (av Ranunculus auricomus), .. är ganska storväxt, med något slaka, uppstigande stjelkar. Simmons FlKiruna 91 (1910). Glömmer man att vattna fuksian, bli bladen snart slaka och hänga nedåt. Bolin KemVerkst. 49 (1942). Slakt hängande, ofta 30—40 cm långa, mjuka ax. Ekbrant VVRumsväxt. 54 (1955). särsk. bot. i vissa uttr. utgörande växtnamn.
α) (föga br.) slak igelknopp, hybrid (med slakt växtsätt) mellan vattenväxterna Sparganium angustifolium Michx o. S. Friesii Beurl.; jfr SJÖ-FLOTA. Krok o. Almquist Fl. 1: 246 (1903). Därs. 254 (1919).
β) (numera bl. mera tillf.) slak nunneört, växten Corydalis solida var. pumila (Host) Rchb. (som har slutligen hängande klase), sloknunneört. Lilja SkånFl. 504 (1870).
γ) (†) slak pil, hybrid (med långa, slanka o. böjliga årsskott) mellan Salix purpurea Lin. (rödvide) o. S. viminalis Lin. (korgvide). Lilja FlOdlVext. 150 (1839). Dens. HbOdlVext. 174 (1843).
δ) (föga br.) slakt rör, gräsväxten Calamagrostis canescens (Web.) Roth (vars sterila strån bär långa o. svagt böjda blad), grenrör (se GREN-RÖR, sbst.2). Kindberg SvNamn 34 (1905).
c) (numera bl. tillf.) om (kant o. d. på) vävnad: som icke håller sig styv, som saknar fasthet, lös (se d. o. 23), slapp. (Om man väver) ojämn, slak eller söndrig kant (bestraffas man) med 8 öre .. (silver)-mynt (i böter). PH 5: 3520 (1753). Merändels åtgår mera inslag til en slak väfnad, än til en styf. Nyrén KlädFabr. 158 (1783).
d) (†) ss. adv., i förb. med binda l. tillknyta: löst. (Navelbandet) skal hwarken för starkt tilknytas .., ey heller för slaakt. Schroderus Modersch. L 8 a (1642). Binda något slakt. Lind (1749). Binda såret slakt til. Schultze Ordb. 4472 (c. 1755).
e) (numera bl. tillf.) om töm l. lina, i vissa bildl. uttr.
α) ge ngn l. ngt för slaka tömmar, ge ngn l. ngt för stor frihet l. för fritt spelrum. Runius (SVS) 2: 24 (c. 1699).
β) löpa med slaka tömmar, ha (för) stor frihet, få handla o. vandla efter eget gottfinnande. EBenzelius (1709) hos Hagström Herdam. 1: 116.
f) [jfr motsv. anv. av eng. slack] sjöt. om (bukt l. part av) tåg: icke spänd, lös, slack (se SLACK, adj. 1). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Sundén (1891; om bukt). Med slammer och dån svänga förrårna under vindtrycket, så folket vid brassarna blott har att hala in den slaka parten. Hornborg Antip. 36 (1915). I bleket drevo vi med slaka vant. Wilhelm Jord 72 (1935).
g) om segel: slapp(t hängande), ospänd. Ehrenadler Tel. 988 (1723). Lustjakternas segel hängde slaka i stiltjen. Tigerschiöld Sherman AndrKläd. 256 (1924).
h) tekn. o. byggn. om armering (se d. o. 3): som sker gm ingjutande av l. som har ingjutna ospända armeringsjärn (jfr ARMERA 3 b), ospänd (motsatt: förspänd). Bygg 2: 673 (1961). TNCPubl. 46: 174 (1971).
i) [jfr motsv. anv. i nor.] (mindre br.) om havsis: som icke är tillpackad l. fast, lös; jfr SLACK, adj. 5, o. RUTTEN 2 c. Ymer 1939, s. 264.
j) (i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) oeg. l. bildl., om fors l. ström o. d. i älv l. å l. bäck: icke strid, spak. 2NF 28: 972 (1919; om fors).
k) [efter eng. slack water] (numera mindre br.) oeg. l. bildl., i uttr. slakt vatten, om övergången från ebb- till flodström (då tidvattensströmmarna helt l. delvis neutraliserar varandra), stillvatten, slackvatten, strömkantring; äv. om tidsperiod under vilken sådan övergång varar, tidkantring; jfr SLACK, adj. 3. Slakt vatten, (dvs.) tidsintervallen mellan ebben och floden. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Slakt vatten, (dvs.) vattnet mellan ebb och flod. Sundén (1891). Cannelin (1939).
l) (numera bl. tillf.) bildl., om bläster (se d. o. 1): som verkar dåligt, svag. VetAH 1803, s. 26. JernkA 1886, s. 509.
m) (numera bl. i vitter stil) bildl., om mod (se MOD, sbst.1 7): svag, klen. Isogæus Segersk. 584 (c. 1700).
2) [eg. specialanv. av 1] (numera i sht ngt vard.) oeg. l. bildl., om (kropp l. kroppsdel hos) person l. djur: svag l. kraftlös l. matt l. loj l. uttröttad l. ”utpumpad” l. ”slut”; äv. (om person): moloken l. nedslagen l. modfälld (förr äv.: ljum (se LJUM, adj.2 2) l. liknöjd); äv. i förb. med prep.-adverbial inlett med i, i sht förr äv. uti, angivande kropp(s-del) som person l. djur är svag resp. svagt osv. i (förr äv. angivande inställning l. verksamhet o. d. där ngn är ljum l. liknöjd). Prytz OS C 2 b (1620). Iagh war Gudachtigh, men nu är iagh vthi Gudhfruchtigheten kall och slaak. Schroderus Hoflefw. 260 (1629). Nog synd, at Hjertat ditt af nit för Gud ej brinner: / Nog synd, at du äst lam, och i din ifwer slak: / Ljumt Hjerta har hos Gud en wederstygglig smak. Rydelius Vitt. 49 (1716). Furulund, dit vi (fjällvandrare) anlände kl. 5 på morgonen, betydligt slaka efter 20 timmars nästan oafbruten marsch. TurÅ 1897, s. 121. När vi gingo ned för Slottsbacken, mötte vi den arme Widén, som i trots av att han nu var mätt, föreföll ganska ”slak” och misströstande. Hamilton Dagb. 2: 155 (1917). Hästen vart slak av ansträngningarna som en jakthund, som har drivit länge. Nordström Sven 61 (1929). Östergren (1941: Slak i armarna). Harlock (1944: slak i benen). Moberg Utvandr. 227 (1949: slak i kroppen). SvHandordb. (1966: slak i knäna). — särsk. (†) i uttr. ha slaka händer, vara svag l. kraftlös i händerna; använt för att beteckna slapp l. kraftlös person. LPetri Sir. 2: 12 (1561).
Ssgr (till 1): (1 b) SLAK-BLOMMIG. (numera föga br.) bot. som har (slakt) hängande blomma l. blommor. Hartman Fl. XCVII (1832). —
-BRÖSTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om kvinna: som har slappa bröst. Lind (1749; under schlapp-dütticht). —
(1 j) -FORS. [sv. dial. slakfors] (numera bl. i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) om icke strid (del av) fors. Fryxell Ber. 9: 133 (1841). —
(1 b) -GRENIG. (i sht i fackspr., särsk. bot.) som har slakt hängande grenar (särsk. av andra ordningen); motsatt: styvgrenig. Nyman VäxtNatH 2: 497 (1868; om flyghavre). —
-HULLIG. (†) som har slakt hängande hud l. hull, (blek)pussig; jfr -hullt. Alm(Sthm) 1762, s. 30 (om barn). —
-HULLT, p. adj. [senare leden kontamination av hullig o. -hyllt] (†) = -hullig. Rosenstein BarnSj. 83 (1764; om barn). —
(1 b) -KATTFOT~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) bot. växten Gnaphalium luteoalbum Lin. (som har slak stjälk), vitnoppa. Liljeblad Fl. 283 (1792). —
-LINA.
1) (förr använd) icke raksträckt slagäntringslina, båglina, slapplina. HJLing (1882) hos LGBranting 1: 82.
2) (i fackspr., i sht tekn.) slak (obelastad) del av hisslina l. obelastad motviktslina (i djupt hisschakt). JernkA 1917, s. 357.
Ssgr (till -lina 2; i fackspr., i sht tekn.): slakline-apparat. till hisslinorna kopplad anordning som automatiskt avstänger hissmotorn då ngn av linorna blir slak (vilket bl. a. inträffar om hisskorgen fastnar i schaktet under nedgång). TeknOrdlHissOml. 16 (1933).
-kontakt. i elektrisk hissanläggning: kontakt som i händelse att dragkraften i hisslinan (l. ngn av hisslinorna) sjunker under en viss gräns åstadkommer att strömmen till hissmotorn bryts. BonnierLex. 6: 1144 (1963). —
-SIDA, sbst.2, se d. o. —
(1 j) -STRÖM. (i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) i älv l. å l. bäck: ström som icke är strid, svag ström; jfr -vatten. Schröder 2Jagtm. 11 (1891). —
-TÅG, se d. o. —
(1 j) -VATTEN. (i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) i älv l. å l. bäck, om (svagt) strömmande vatten som icke bildar strid fors, spakt vatten; jfr -ström. FrSkog. 20 (1892). —
(1 b) -VEN. bot. växten Agrostis scabra Willd. (som har slak vippa), kvarnven. Lyttkens Växtn. 1520 (1913). —
(1 b) -VIPPA. (i fackspr., i sht lant.) vippa (på havre) med relativt korta, vågräta till hängande, svaga huvudgrenar; äv. i utvidgad anv., om havre(sort) vars vippor är av angivet slag. UtsädT 1896, s. 140 (om havresort). LAHT 1908, s. 339 (om vippa).
Ssg: slakvippe-havre. (i fackspr., i sht lant.) havre(sort) vars vippor utgörs av slakvippor. LB 2: 347 (1900). —
(1 b) -VUXEN, p. adj. (mera tillf., i sht bot.) slakt vuxen, slak till växten. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 379 (om palmer).
Avledn.: SLAKA, v. -ning. [sv. dial. slaka; jfr nor. dial. slaka, nyisl., fär. slaka, mlt. o. lt. slaken, mnl. o. holl. slaken, feng. slacian (eng. slake)] till 1.
1) böja sig l. hänga slakt (i sht till 1 b, om växt); äv. övergående i bet.: sloka; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: slakt böjd l. hängande (äv.: slokande). BröllBesv. 467 (c. 1670; uppl. 1970; enl. flera hskr.; i p. pr., om löv på vinstock). Gulnad slakar säven. Mörne Offer 73 (1918). Vid en villa slakade flaggan på sin stång. Wästberg Kung. 443 (1955).
2) (numera bl. mera tillf.) i förb. slaka efter10 32, äv. 40, ge efter l. bli mindre spänd. JernkA 1883, s. 96 (om kätting).
3) (i ä. fackspr.) bildl., om masugn(spipa): (till följd av att seg o. oren slagg rinner ned utefter pipmuren) försämras i fråga om ugnsgången; äv. närmande sig l. övergående i bet.: avge seg o. oren slagg (o. därmed försämras i fråga om ugnsgången); jfr lacka, v.5 1. Garney Masmäst. 453 (1791; om masugn). Då oartade, heta och skärande malmer upsättas intil murarne, upkommer .. en pipans Slakning, eller smältning. Därs. 455. JernkA 1849, s. 20.
4) med obj. l. prep.-adverbial inlett med med l. på ersättande obj.: göra slak (särsk.: släppa efter på); äv. utan obj. l. däremot svarande prep.-adverbial. Ehrengranat HästRör. 44 (1818). Mot sjöfågel ha brukats nät försedda med en inrättning för spänning och slakning af nätet. Norlind AllmogL 33 (1912). Tomas log inom sig själv, när han åter slakade med tömmarna. Koch GudVV 1: 38 (1916). Tältstagen skola vara slakade! SvScoutförbBibl. 28: 192 (1939). särsk.
a) (i sht vard.) i uttr. slaka på sin blåsa l. blåsan, minska spänningen i urinblåsan gm att urinera, urinera, kasta vatten. Lo-Johansson Kungsg. 271 (1935: sin blåsa).
b) (mera tillf.) kok. med avs. på röd- l. vitkål: göra slak l. lös (gm påhällande av hett vatten). DN(A) 1964, nr 169, s. 18. SvD 1972, nr 268, s. 10 (äv. abs., i rubrik).
5) (föga br.) refl., i uttr. slaka sig ned10 0 4 l. ner4, med slakt hängande kropp fira l. ta sig ned (ngnstädes). Koch GudVV 1: 281 (1916). —
SLAKHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara slak.
1) till 1 (särsk. 1 b); äv. oeg. l. bildl., särsk. (†) om bristande skärpa (i bevis). Wollimhaus Syll. (1649; under laxitas). (Han) anklagade (de geometriska) bewisen för deras slakhet. SRosén (1728) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 28. BotN 1845, s. 145 (i fråga om växter). Östergren (1941).
2) (numera i sht ngt vard.) till 2, om svaghet l. kraftlöshet l. matthet l. lojhet l. trötthet o. d. (i kropp l. kroppsdel o. d.) hos person l. djur. Slakheten (i benen) satt kvar flera dagar efter fjällmarschen. Lindfors (1824). Sinnets slakhet. Meurman (1847). —
SLAKNA, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content