SNO snω4, v.2, snor, snodde snωd3e2, snott snωt4. vbalsbst. -ENDE.
Etymologi
[sv. dial. sno, blåsa (litet men) kallt, motsv. nor. dial. snoa, blåsa litet, blåsa kallt; sannol. etymologiskt identiskt med nor. dial. sno(a), snusa efter, vädra, sannol. (jfr i sammanhanget mht. snāwen, snouwen, fnysa, pusta m. m.) rotbesläktat med sv. o. nor. dial. snå, blåsa litet, blåsa kallt (i avljudsförh. till nor. dial. snugga, blåsa svagt, o. nor. dial. (med sistnämnda ord sannol. etymologiskt identiskt) snugga, vädra, snusa (se SNUGGA, v.)), möjl. äv. med SNUSA, SNUT, SNUVA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter l. i vitter stil, bygdemålsfärgat) om vind o. dyl. l. (o. numera i sht) opers. (med tanke på vind(drag) o. d.): röra sig (sakta) l. blåsa (svagt) under framkallande av (bitande) köldförnimmelser; opers. äv.: råda (bitande) kallt drag l. kall vind o. d.; äv. utan bestämd gräns närmande sig l. övergående i SNO, v.1 I 5 slutet. På fjällets vidd där all storm snor / är det så ödsligt och tomt och kallt. Fröding Stänk 74 (1896); jfr SNO, v.1 I 5 slutet. Det är tungt och tröttsamt göra att gå dag ut och dag in på den höga, gula brädstapeln. Om vintern snor vinden och ger hvassa nyp, ibland kommer snön piskande kall. Hülphers Ångermanl. 7 (1900). Det snöar, det snor ock ränner en rykande hvit / ock villsint blåst ikring kullar ock stugor ock hus. Forsslund Arb. 144 (1902); jfr SNO, v.1 I 5 slutet. Snodde och blåste gjorde det, så att man ville kvamna. Sjödin StHjärt. 298 (1911). Det snodde hårt. Det var som om vintern haft händer utan vantar, kalla, förfrusna händer och börjat treva på hennes kropp som för att låna värme: fingrar av is direkt på hennes hud. Höijer 30Silverp. 193 (1949).
SAOB
