SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNO snω4, v.1, snor, snodde snωd3e2, snott snωt4, snodd snωd4 (ipf. snodde AOxenstierna Bref 4: 170 (1645) osv. snode Visb. 3: 408 (c. 1700). — sup. snodt VadstÄTb. 44 (1580), Adlerbeth HorOd. 180 (1817). snott RP 7: 358 (1638) osv. snöötth UpplDomb. 5: 176 (1596). — p. pf. snod PErici Musæus 5: 234 b (1582: snot, n. sg.), Spegel ÖPar. 68 (1705). snodd TullbSthm 21/8 1578 osv. snodt, n. sg. Lind (1738), SAOL (1900). snödh UpplDomb. 5: 176 (1596)); förr äv. SNODA, v. vbalsbst. -ENDE, -NING; jfr SNO, sbst.1
Ordformer
(sno (-oo) c. 1580 osv. snod- 1660c. 1770. snö(ö) 15961746)
Etymologi
[fsv. sno (snod(d)e, ipf., snot, snött, p. pf. n.), sv. dial. sno, snö; jfr (f)d. sno, fvn. snúa (nor. dial. snu(a)); till den ieur. rot som (med annat avljudsstadium) äv. föreligger i dels fvn. snúðr, vridning, snoning, ögla (se SNUDIG), dels got. sniwan, feng. snēowan, båda med bet.: ila, samt vidare dels i ry. snovat', fara hit o. dit, lett. snaujis, ögla, slunga, dels i det ord för ’sena, sträng, band, nerv' som föreligger i sanskr. snāvan-, tockar. B ṣñaura, o. sannol. äv. i lat. nervus, gr. νεῦρον (se NERV), o. vilken rot möjl. eg. utgör en utvidgning av roten i bl. a. lat. nēre, spinna, o. NÅL; med avs. på formen snoda jfr roda (se RO, v.1); formen snö representerar sannol. regional (dialektal) särutveckling. — Jfr SCHLEUNIG, SNIMMAN, SNO, v.2, SNODD, SNOTA]
I. hopvrida l. hopfläta o. dyl. o. i anv. anslutande sig härtill.
1) hopvrida l. hopfläta l. hoptvinna l. hopfiltra (ngt, särsk. sammanlagda fibrer l. trådar l. snören o. d.); äv. med resultativt obj.; stundom äv.: linda l. vira l. vinda (ngt om ngt l. ngn); äv. ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., dels om arbete l. arbetsmoment o. d. som består i att (med hjälp av maskin) hopvrida osv. fibrer l. trådar o. d., dels om resultat av hopvridning osv. (särsk. med tanke på tätheten av därvid uppkomna slingor l. spiraler o. d.); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. oeg. l. bildl.; jfr SNODD 2. TullbSthm 21/8 1578 (i p. pf., om mässingstråd). Han snoor itt Tågh. Schroderus Albert. 1: 200 (1638). Min vngdoms-blomma tå som bäst i knoppen grodde, / När man i ächta band med Potiphar mig snodde. Kolmodin QvSp. 1: 139 (1732). Kökspigan snor sin bästa blaggarnstrasa / Kring flottig hals. Hagberg Shaksp. 1: 147 (1847). Genom att .. (vid spinning) hålla tråden längre spänd eller hastigare och mera släppa efter honom har man i sin makt att gifva honom en hårdare eller lösare snoning. UB 6: 371 (1874). Han snodde sitt spetsiga skägg. Heidenstam Svensk. 2: 53 (1910). Att kvickt och fermt kunna sno strutar hörde till den kryddbonesiska utbildningen (i Sthm på 1870-talet). Linder Tid. 138 (1924). Snoning .. (utgör ett) moment i spinnprocessen vid vilket fiberbandet vrides, snos, kring sin axel till garn. TNCPubl. 30: 63 (1958). — jfr AV-, EFTER-, HOP-, IN-, OM-, SAMMAN-SNO m. fl. o. HÅRD-, HÖGER-, S-, VÄNSTER-SNODD. — särsk.
a) i fråga om snoende av hår (jfr b) vid iordningställande av frisyr; särsk. dels (numera bl. tillf.) i uttr. sno håret i (i sht förr äv. uti) lockar o. d., frisera l. lägga upp håret i lockar o. d., dels (numera bl. i skildring av ä. förh.) i överförd anv., med avs. på person: locka l. lägga upp håret på. Spegel GW 116 (1685: uti Lokkar; bildl.). Odstedt FolkdrDal. 127 (1953; med avs. på brudpigor, om ä. förh.). Sno håret till en knut. SvHandordb. (1966).
b) i fråga om att med ett föremål som sticks in i ngt (hår o. d.) sno detta l. del därav så att föremålet trasslar in sig (o. fastnar) däri; särsk. i uttr. sno ngt i ngt. (De) hade .. snodt en qwastkäpp i håret på honom. Peringskiöld Hkr. 1: 736 (1697).
c) bringa sig själv att trassla in sig (o. fastna) (i ngt); i den särsk. förb. SNO IN SIG.
d) i vissa oeg. l. bildl. anv.
α) i uttr. sno ngn om sitt (lill)finger l. sina fingrar, få ngn till vad man vill, behärska ngn fullständigt. Jag kan bokstavligen sno honom om mina fingrar. Östergren (1943). SvHandordb. (1966: om sina fingrar).
β) sätta ihop l. tillverka l. ”snickra” samman l. hitta på (ngt); utom i särsk. förb. (jfr SNO IHOP 1, SNO SAMMAN 1, SNO TILL 1) numera bl. mera tillf. Han kan snart snoo een Lögn. Celsius Ordspr. 3: 196 (1711). jfr HOP-, SAMMAN-SNO. särsk. [jfr sv. dial. sno vers, skandera vers (Hof DialVg. 267 (1772))] (†) med avs. på vers: sätta ihop l. rimma samman. Tegnér (1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 243.
2) om ngt sakligt, refl. (stundom äv. intr.): bilda slingor l. rundlar l. spiraler o. dyl. l. löpa l. (om växt) växa i slingor osv., vindla l. slingra l. kröka sig; äv. dels: linda l. veckla l. snärja sig (om ngn l. ngt o. d.), dels: fläta l. trassla ihop sig l. snärja in sig i sig själv l. varandra; äv. med direkt (icke refl.) obj. (betecknande viss del av det gm subj. uttryckta): slingra l. linda sig o. d. med (viss del kring ngn l. ngt o. d.); äv. ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., om resultat av snoende (i ovan angiven bet.); äv. oeg. l. bildl. Spegel GW 105 (1685; refl., om ådror i kroppen). De 3 ankar-tågen (hade) uti strömen och blåsten snott sig. Björnståhl Resa 3: 242 (1779). Nattens stumma fåglar bo, uti / En lund .. / Som snor kring (forna) kejsar-härdar sina rötter. Thomander 3: 112 (1826). Cygnæus 1: 175 (1852; refl. o. bildl., om sammanstötande moment). Jag kastade mig i sjön, tången snodde sig om benen, jag rycker mig lös, simmar ut till ankartrossen. Strindberg SvÖ 1: 155 (1882). (Vid utredandet av hopsnodda bärlinor till fallskärm) skall tillses att armarna korsas rätt så att snoningen minskas och ej tvärtom. Söderberg PrFlygl. 1: 193 (1935). Den ena salongen har man inrett till inspelningsrum med tusen sladdar, som sno kring benen på den obehöriga besökaren. SvD(B) 1943, nr 120, s. 3. — jfr SAMMAN-SNO. — särsk. skogsv. om resmila: (till följd av oförsiktig inresning) rasa omkull o. därvid spiralformigt vrida sig (så att kolveden trasslar ihop sig). Wallner ArtCarb. 8 (1741).
3) vrida l. vända l. svänga (runt l. i viss riktning o. d.).
a) med direkt obj. (l. detta ersättande prep.-adverbial inlett med l. med): vrida l. vända l. svänga (i viss riktning l. olika riktningar o. d.); särsk. om person, dels med avs. på händer l. fingrar: vrida runt kring varandra (i sht ss. uttryck för nervositet l. sysslolöshet, särsk. liktydigt med: rulla (se RULLA, v. 1 d α), snurra), dels med avs. på huvud: vrida (åt sidan), dels med avs. på ögon: vrida l. vända (runt l. åt olika håll o. d.); äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl. (särsk. i uttr. sno tummarna, i fråga om att vara overksam l. slö l. likgiltig o. d.). Björkman (1889: sno tummarne). Han tänkte på att författare kunde sitta ett helt lif och sno och snurra på sitt ”då sade hon” och ”då svarade han”. Heidenstam Skog. 146 (1904). De knubbiga fingrarna snodde glaset rundt — som lagade hon sig till att hålla ett skåltal. Ullman FlickÄra 209 (1909). Ganska obekymrad kunde .. (slagugglan) sitta på en naken gren på trädets halva höjd, medan hon, snoende och vändande på huvudet, spanade åt alla håll. Rosenius SvFågl. 3: 12 (1927). Ändå har det ju visat sig, sade Hans oroligt snoende sina händer, att det just varit de stora författarna som levat i nöd. Krusenstjerna Pahlen 1: 93 (1930). Hur kan vi (dvs. studenterna) utan att skämmas sitta och sno tummarna behagligt, under det att agerande talare gör de mest barocka uttalanden? GHT 1942, nr 273, s. 12. Nils satt i sin stol och snodde de blanka handtagen på sina kryckor. Moberg Utvandr. 195 (1949). När jag stod i rummet och snodde runt med ögonen efter något att sätta nejlikorna i, gick det upp för mig att jag borde ha köpt en vas. Karlzén BlåNov. 61 (1951). — särsk. glasfabr. i fråga om att (vid glastillverkning i form under blåsning) kringvrida ett under formning varande (urspr. ett stycke glasmassa bildande) glasföremål; särsk. i uttr. snott glas, om glasföremål tillverkat på angivet sätt (i sht koll.). (Fenicierna) kom .. på idén att tillverka blåsta pjeser (av glas), hvilkas form ej tilläto dem att snos, i utmodellerade formar af lera. Eidem ÄGlasH 15 (1912). Hermelin Glas (1966: Snott glas; koll.).
b) [eg. specialanv. av a] (numera i sht i vissa trakter) med direkt obj. (l. detta ersättande prep.-adverbial inlett med ): vända (så att sida av ngt som är vänd åt ett visst håll kommer åt ett annat håll, i sht så att nedåtvänd sida kommer uppåt); äv. (med avs. på klädesplagg o. d.) liktydigt med: kränga (se KRÄNGA, v.1 3). Han snodde (på) den tomma ölbacken, så att han kunde sätta sig på den. Hon snodde (på) paketet för att se, om något stod skrivet på baksidan. (Människor) kunna få löpa på villostigar dygnet om, bysen (dvs. gasten) till gamman, och måste sno kläderna ut och in för att åter hitta rätta vägen. Snöbohm Gotl. 316 (1871). De hade snott tröjorna aviga men det hade inte hjälpt. FoF 1914, s. 83.
c) med momentan aspekt, intr. l. med refl. obj., om person: vrida l. vända sig (om l. åt sidan l. i riktning mot ngn l. ngt o. d.); särsk. i uttr. sno (sig) runt (jfr d), (hastigt) vända sig om l. göra helt om (särsk. ss. uttryck för upprördhet o. dyl. l. i syfte att avlägsna sig), svänga på klacken; stundom äv. om ngt sakligt, särsk. om samtal: ta en vändning (mot viss ämnessfär o. d.). Egil grep svärdet och snodde mot Hadd. Bååth EgilS 142 (1883). Strindberg Giftas 1: 158 (1884; om samtal). Han snodde sig och tittade efter henne. Johnson Slutsp. 140 (1937). Och snodde sig häftigt runt .. på stolen. Östergren (1943). Någon skrattade. Göran snodde runt och rodnade ilsket. Olofsson Möte 5 (1966). — jfr IN-SNO. särsk.
α) [sannol. urspr. med tanke på militär vändning på klacken] (i sht ngt vard.) sno (runt) på klacken, sno runt, svänga på klacken. Det är just det där resonemanget som skapar skurkar, klippte Adéle av och snodde på klacken. Sörlin FruV 161 (1933). Han snodde runt på klacken och gick. SvHandordb. (1966).
β) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i utvidgad anv., övergående i bet.: ändra sin färdväg o. förflytta sig (åt annat håll), vika av l. svänga o. d.; äv. abs.: göra helt om l. vända (o. förflytta sig tillbaka o. d.); äv. oeg. l. bildl. Om man hojtat till nog hårt — menade Isak — hade .. (virvelvinden) kanske fått respekt och snott åt annat håll. Johnson Nu 120 (1934). Hallbergen snor igen och går. Dens. Här 279 (1935). Alla andra var mindre stora i käften och kunde därför sno när det passade. Dens. Slutsp. 278 (1937).
d) med iterativ l. durativ aspekt, intr. (stundom äv. refl.): (hålla på att) vrida sig runt l. svänga runt l. snurra runt (äv. i uttr. sno (sig) runt (jfr c)); särsk. dels om hjul l. slända o. d.: (hålla på att) gå l. snurra runt, rotera, dels om person: (stå i o.) svänga om l. snurra runt o. d. (i dans); äv. oeg. l. bildl. (Efter bröllopsmåltiden) börjas dansen .. som är et oafbrutet snoende rundt omkring til klåckan 4 a 5 om morgon. SockenbeskrHäls. 78 (1791). Magistern satt fundersam (i sitt åkdon) och tittade på vägen, der de flitiga hjulen snodde i sanden. Almqvist TreFr. 3: 49 (1843). Allt snodde rundt för mig och jag fick ingen klarhet. Hillman SpNov. 199 (1896). Sno rundt, mitt hjul, håll ut, min kvarn! Hallström Skogsl. 124 (1904). Hans egen flicka var ju en bland dem (som dansade), snodde liksom de rundt på det glatta golfvet, i famnen på .. Rudolf Bräm. Ullman FlickÄra 144 (1909). Dansen (kring lik) gick så till, att man fattade varandras händer och så sakta snodde åt vänster två och två alldeles som i leken ”mala salt”, men vid likdansen snoddes det sakta. Hagberg DödGäst. 242 (1937). — särsk.
α) (i sht vard.) om ögon, i fråga om (hastig) rörelse av ögongloben: (hastigt) fara (runt) omkring o. d. (Ungharen) sätter sig rakt upp och tittar sig omkring; pigga ögon har han, de sno runt och kasta sig hit och dit. Forsslund Djur 45 (1900). De gröna ögonen snodde i skallen på .. (blåkullakäringen). Dahllöf SagÄv. 1: 38 (1919).
β) (numera bl. i skildring av ä. gotländska förh.) pregnant, om danspar vid bröllopsgille, i fråga om att sno runt i polskedans (tills andhämtningspaus tages). Hvarje gång ett par är uppe och svänger om, kallas ”att sno”. Bergman GotlSkildr. 259 (1882). För full dans (vid bröllop på Gotl. i ä. tider) fordrades, att man skulle sno två gånger. Fatab. 1911, s. 156 (om ä. förh.).
4) refl.: under (smidiga o. snabba) vridningar l. slingringar med kroppen l. (smidigt o.) snabbt förflytta sig (till ett ställe o. d.); äv. (o. numera i sht, vard.): skynda sig l. skynda på l. sätta fart l. ”röra på påkarna” o. d. Spegel 457 (1712). Gång på gång ledde Reno sina män till storms mot den osynliga fienden, men rödskinnen snodde sig från klippa till klippa, utan att blotta sig. Zilliacus Indiankr. 4 (1898). Man lärde sig .. (på sin första sjökommendering) ganska snart att det gällde att sno sig; ty tiden är noga uträknad ombord (på ett örlogsfartyg). VFl. 1913, s. 68. Sno dej, för tusan! Man kan inte stå här hela natten, som du tycks tro. Johnson Timans 55 (1925). Sigge, du har napp! Flötet åker opp och ner! Du har napp! Sno dej! Jag störtade upp. Siwertz Ung 79 (1949).
5) [jfr 4] (numera i sht vard.) intr.: under slingrande l. vridande rörelser (med kroppen) l. under (ideliga) vändningar l. svängar o. d. (hastigt) förflytta sig (framåt) l. fara omkring (ngnstädes); äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: (hastigt) springa l. ränna l. flänga (omkring l. runt) l. gno l. sätta i väg l. ”sticka” l. kila (i väg) l. skynda (sig) l. ha bråttom o. d., dels i bet.: (fara l. flänga omkring o. dyl. o.) leta l. snoka (efter ngt o. d.); stundom äv. dels med innehållsobj. l. obj. betecknande resultat av ifrågavarande verksamhet, dels i förb. med prep.-adverbial inlett med med, angivande föremål som ngn, under utvecklande av rörelser (med kropp l. kroppsdel) av ovan angivet slag, utför viss verksamhet med. Han snodde med dammtrasan i alla vinklar och vrår. Nordforss (1805; angivet ss. familjärt). Se der från kullen Zephyr springa ned, / Och häftigt i hans spår Ervina med, / Liksom till kapplopp valda genom lottning! / Men, hur hon snor, hon efter blir ändå! Atterbom 2: 25 (1827). Jag (dvs. en för stöld anklagad man) .. bad att blifva visiterad. Rabbinens fingrar snodde som råttor öfver hela min kropp. Scholander I. 2: 98 (c. 1870). (Patronen) började .. plötsligt sno efter något af sina personliga öfverplagg. Hedenstierna Svenssons 79 (1903). Fråga .. (lappen), om han kunde sticka i väg .. till Vassijaure ... Han skall få bra betalt .. och det snor väl den där vargrännarn på några timmar. Didring Malm 1: 23 (1914). ”Kom så snor vi”. Vi sprungo alla fyra hem till Snutens. Lieberath FriluftP 38 (1921). Gumman lät bilen sno en omväg runt ett par kvarter för att komma framför liktåget. Wägner Silv. 233 (1924). (Han) hade .. förmåga att locka .. småkryp till sig ... Till och med ormarna .. kom snoende och lyssnade tjusade till hans dämpade locktoner. Posse Fång. 176 (1931). De hungriga djuren (dvs. en flock vargar) snodde kring ladugården för att finna något ätbart. Svedenfors Gränsb. 1: 247 (1949). — särsk. (numera i sht i vitter stil) om vind o. d.: (hastigt) svepa runt l. svepa fram l. virvla runt l. fara omkring o. d.; jfr SNO, v.2 Hör huru stormen kring knutarna snor. Sehlstedt 3: 61 (1864, 1867). Sedan cyklonen snott genom staden, var .. allt i sitt forna esse. SundsvT 1898, nr 191, s. 2. Stormen snor / mellan gränder och sovande hus. Widén KärlEld 120 (1920).
6) [bildl. anv. av 4, 5] (numera i sht ngt vard.) refl.: göra l. söka undanflykter, göra undanglidningar, bruka konster o. knep (för att klara sig undan o. d.); med konster o. knep klara sig undan; slingra sig; svänga sig; särsk. i uttr. sno sig från ngt, med konster o. knep (söka) göra sig fri från l. komma undan ngt. Nordforss 2397 (1805). Fällas kunde .. (häxan) ej, ty hon visste att sno sig vid alla frågor och förklara allting, så det såg ut, som om hon varit oskyldig. Wigström Folkd. 2: 258 (1881). Ändtligen vet man hvar man har Branting, fast han nog kommer att sno sig åtskilliga gånger ännu. NDA 1914, nr 22, s. 4. Det dök upp för henne ett gammalt rykte, att barnmorskan skulle vara lite med de nye, som snodde sig ifråga om helvetet. Wägner ÅsaH 261 (1918). Nej, nu ska du inte försöka sno dej längre! Östergren (1943). Han gick till Allan: ”Jag vet mycket väl, vad du och Sisela har hittat på.” .. Allan snodde sig. ”Det har inte varit så mycket det sista halvåret,” sa han ömkligt. Arnér Egil 107 (1948). Sno sig från ett uppdrag. SvHandordb. (1966).
7) [bildl. anv. av 4, 5] refl.: (förstå att) vara (slugt) beställsam l. beskäftig l. fjäskande (i syfte att vinna ngt) l. bedra l. narras l. gm att bete sig på angivet sätt skaffa l. tillskansa sig (ngt); äv.: veta att ställa sig; numera företrädesvis i särsk. förb. (Sv.) Sno sig .. (fr.) Savoir faire. Nordforss (1805). (Sv.) Sno sig .. (lat.) satagere. Lindfors (1824). Jag tror att litet hvar, som kan, vill sno sig. / Man skiljer sig i sättet; sättet just / Att lura nästan på — der ligger knuten. CVAStrandberg 2: 226 (1860). Björkman (1889).
8) [sv. slang sno; sannol. bet.-utveckling ur 5, 7] (numera bl. i vard. l. slangfärgat spr.) lura till sig l. på ett olovligt l. ohederligt sätt ta l. tillgripa l. knycka l. snatta l. stjäla (ngt); äv. allmännare: ta l. skaffa (sig) l. sätta sig i besittning av l. lägga beslag på (ngt); äv. abs.; äv. med indirekt obj., dels i det refl. uttr. sno sig ngt, (på ett fräckt l. listigt l. bedrägligt sätt) tillskansa sig l. kapa åt sig l. hugga för sig ngt, dels i uttr. sno ngn (på ngt), bedra l. lura ngn (på ngt) l. stjäla (ngt) från ngn; äv. oeg. l. bildl. Schultze Ordb. 4654 (c. 1755). Så osynlig jag (dvs. bokhållaren) ser ut, har jag dem (dvs. herrskapet) om lillfingret allihop och snor mig pengar och presenter som gräs. Zeipel Set. 1—2: 89 (1847). Folk får gärna sno mig på kosingen, bara det går renhårigt till. Holmström Benj. 148 (1932). Kamraterna gick ju .. och snodde hem två färska poäng (i fotboll) i dag. IdrBl. 1935, nr 117, s. 2. Ja e inte den som snor en kompis. Fogelström Vakna 201 (1949). (Ungdomarna) snor kola och chokladbitar i fruktaffären. Dens. Somm. 133 (1951). Jag ville inte väcka dig så jag snodde nycklarna. Jag måste ut och få lite käk och lite mer dricka. Edlund Chandler EneDöd 167 (1952). På grund av att Erlander snodde Bengt Norling i sista stund till regeringen, har en kedjereaktion utlösts i LO-borgen vid Norra Bantorget. DN 1969, nr 295, s. 10. — särsk. i vissa oeg. l. bildl. anv.
a) (i slangfärgat spr.) med avs. på brottsling o. d.: ta fast l. gripa (o. sätta i fängelse), haffa (se d. o. 1); äv. med obj. ersatt av prep.-adverbial inlett med (se slutet). Snodd .. (dvs.) fasttagen. Kväsargrabbar 11 (1902). Han gick fort uppför trapporna. Nu slog rädslan plötsligt upp inom honom. Tänk, om de (på firman) redan hade upptäckt .. (stölden) och var på väg hit för att sno honom! Vi 1947, nr 25—26, s. 8. särsk. [möjl. bildat i anslutning till sjöspråksuttr. av typen ta hem på ett skot, ta in l. ombord ett skot] i uttr. sno hem på ngn, arrestera l. haffa l. ”sätta fast” ngn; äv. i förb. med prep.-adverbial inlett med till, betecknande fängelse l. anstalt dit ngn (efter arrestering osv.) förs för att där hållas i förvar. Är så rädd att bängen (dvs. polisen) ska komma och sno hem på mej att jag inte vågar sätta ut hans (dvs. den för langning misstänktes) namn i mina anteckningar fast jag vet det. Stenberg Rapport 18 (1969). Nu har dom snott hem på han igen till .. (mentalsjukhuset) i förrgår och han får alltså sitta en andra gång för samma sak som han redan är straffad för. Därs. 76.
b) [sv. slang sno värvning] (i vard. l. slangfärgat spr.) i uttr. sno värvning, ta värvning vid krigsmakten. Du tänker väl inte sno värvning heller? Carlsson Oxnäset 228 (1947). Han .. hade snott värvning 1930. Olsson Mittåt 186 (1963).
II. hastigt bringa (ngt till en viss plats o. d.) o. i anv. anslutande sig härtill.
1) [möjl. bet.-utveckling ur I 3 a, med tanke på att hand (l. arm) försätts i (viss) kringvridande rörelse i samband med att ifrågavarande verksamhet utförs] (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) (med handen l. händerna) hastigt bringa l. förflytta l. slänga l. kasta (ngt till en viss plats o. d.). Han snodde penningarna i sin böx-säck. Serenius Eeee 1 b (1734, 1757).
2) [utveckling ur I 5] (i slangfärgat spr.) i imperativ, i förb. med betonat rumsbetecknande adv. (i sht hit): skynda på l. raska på o. bringa l. förflytta l. skicka l. slänga (ngt) till en viss plats o. d. (i sht till den plats där den person som ger uppmaningen befinner sig). Sno hit (med) pengarna!, skrek rånaren till kassörskan.
Särsk. förb.: SNO AV0 4.
1) med direkt (i a vanl. äv. med (refl.) indirekt) obj., till I 1; jfr avsno.
a) jfr av II 3 a α. Hon snodde av honom det alltför hårt lindade bandaget. Jag .. snodde / Repgördeln af mig. Lovén Dante 1: 88 (1856); möjl. icke att uppfatta ss. särsk. förb.
b) jfr av II 3 a γ. (Sv.) Sno af, (fr.) casser à force de tordre. Weste (1807).
2) med direkt (vanl. äv. med refl. indirekt) obj., till I 3 a, c; jfr av II 3 a α. Hertig Nils han snor af sig de gullringar fem. SvForns. 2: 22. Hennis hest (hade) snnodt aff beslet. VadstÄTb. 44 (1580).
3) (numera i sht vard.) intr., till I 5; jfr av II 1 b α. Weste (1807). (Hon) kunde .. se, hur han snodde af uppför backen. Landsm. 1: 246 (1879).
4) (vard.) till I 5: rengöra (ngt) gm att sno med trasa o. d. (över l. kring l. i ngt o. d.); jfr av II 3 a β. SvD(B) 1955, nr 266, s. 8 (med avs. på husgeråd).
SNO BORT0 4.
1) refl. (i förb. sno sig bort), i sht förr möjl. äv. intr., till I 3 c; jfr bort 5. Högberg Vred. 2: 53 (1906; refl.). ”Tänk, att hon (som man talade om) hörde oss!” utbrusto de samtalande med förbluffad min och snodde bort. Därs. 332; möjl. till 2.
2) (numera i sht vard.) intr., till I 5; jfr bort 1. (Sv.) Sno .. bort, (t.) weglaufen, wegspringen. SvTyHlex. (1851). Trädet (rycktes) upp med rötterna och snodde bort i luften. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 35 (1868).
SNO FRAM0 4. jfr fram 3.
1) refl. (i förb. sno sig fram), stundom äv. intr., till I 2. En smal stig snodde sig fram mellan högt gräs och vilda blommor. Anholm Gog. 371 (1895).
2) refl. (i förb. sno sig fram), till I 4; äv. bildl. (jfr sno, v.1 I 7). När någon .. ville sno sig fram på lyckans trappa och synas framför andra, .. plägade .. (G. I) säga: det är en fjesker, en odåga. HSH 3: 59 (c. 1800).
3) (numera i sht vard.) intr., till I 5. (Cyklisterna i Sthm) sno fram på gatorna med bakdelen i vädret och näsan på styrstången. Östberg Vel. 62 (1894).
SNO FRÅN, se sno ifrån.
SNO FÖRBI1 04. (numera i sht vard.) vanl. abs., till I 5; jfr förbi II 1. (Sv.) Sno förbi, (fr.) couler vîte le long de, passer vîte. Weste (1807).
SNO GENOM, se sno igenom.
SNO HOP, se sno ihop.
SNO IFRÅN1 04, äv. FRÅN4. särsk.
1) refl. (i förb. sno sig ifrån), med obj. (i sht förr äv. abs.), till I 4; jfr från II 1, 3 d; äv. bildl. (jfr sno, v.1 I 6): sno sig undan (se sno undan 1). Sno sig ifrån .. (dvs. bl. a.) Smyga sig bort. Weste (1807; angivet ss. familjärt). (Landshövdingen) snodde sig ifrån (den invecklade rätts-)saken genom att anmäla den till justitiekanslerns åtgärd. Quennerstedt Torneå 2: 149 (1903).
2) (numera bl. vard.) refl. (i förb. sno ifrån sig), med obj. (betecknande arbete o. d.), till I 5: hastigt göra färdig o. därmed få ifrån sig; äv. abs.; jfr från II 3 d. (Sv.) Sno ifrån sig .. (fr.) dépêcher, .. dépêcher besogne. Weste (1807; angivet ss. familjärt).
SNO IGENOM1 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. (numera i sht vard.) med direkt obj., till I 5; jfr genom 2; äv. oeg. l. bildl. (jfr genom 2 d α). En gång snodde jag igenom Benjamin Constants arbeten. IllT 1863, nr 51, s. 3. (Soliga dagar på eftersommaren) passar mor på att med såll under armen och säck över axeln sno igenom kohagen och rida enebuskarna och gno enbär. Suneson GGrund 72 (1926).
SNO IHOP1 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032.
1) med direkt obj., till I 1 (jfr hop, sbst.3 I 4 b ε); äv. (numera i sht vard.) bildl. (jfr sno, v.1 I 1 d β (slutet), o. hop, sbst.3 I 4 b ε β'). RP 7: 358 (1638). Sno ihop en skrift, en inlaga, några versar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det går så fort och behändigt att ”sno ihop” en liten barnklänning. VHem 1921, nr 31, s. 17. Sno ihop en nödlögn. SvHandordb. (1966).
2) refl. (i förb. sno sig ihop l. ihop sig), till I 2; jfr hop, sbst.3 I 4 b ε (äv. oeg. l. bildl.). 2VittAH 26: 332 (1869; oeg., i fråga om ormslinga på runsten). Två trådar hafva snott ihop sig. Nyström Telegr. 229 (1869). Bergman i 3SAH 51: 145 (1940; bildl., om vers).
SNO IKRING, se sno omkring.
SNO IN0 4.
1) med direkt obj., till I 1 (jfr in 6); äv. oeg. l. bildl., o. i denna anv. särsk. (i sht i vitter stil) liktydigt med: insmyga l. inskjuta l. inflika (jfr in 5). (Sv.) Sno in, (fr.) enlacer, entrelacer, entortiller. Weste (1807). Sno in den meningen i konceptet. Dens. FörslSAOB (c. 1817). Sno in (dvs.) linda in. IllSvOrdb. (1955).
2) (numera i sht vard.) refl. (i förb. sno in sig), till I 1 c: snärja in sig l. trassla in sig l. inveckla sig (o. fastna) (i ngt); äv. bildl. Weste FörslSAOB (c. 1817; bildl.).
3) refl. (i förb. sno sig in), till I 4; jfr in 1 (a); äv. (numera i sht vard.) hyperboliskt l. oeg. l. bildl., särsk. liktydigt med dels: smyga sig in (ngnstädes), dels (jfr sno, v.1 I 7, o. in 4): nästla sig in (ngnstädes). (Sv.) Sno sig in, (fr.) se couler dedans. Weste (1807). Sno sig in, (dvs.) innästla sig. Dens. FörslSAOB (c. 1817). Stilla och förstulet / sno vi (dvs. drängen o. hans käresta) oss som andra in i humleskjulet. Österling Bäckah. 59 (1909). Österländsk och västerländsk ränkspånad snor sig förvirrande in i det hela (dvs. hela komplexet av problem kring K. XII:s långa uppehåll i Turkiet). Quennerstedt C12 2: 70 (1916).
4) (numera i sht vard.) intr., till I 5; jfr in 1 (a). Weste FörslSAOB (c. 1817). Sno in i ett hål. Björkman (1889). särsk. till I 5 slutet, om vind o. d. Genom trasiga fönster snodde vinden in. Holmberg Tidsstr. 143 (1918).
SNO KRING, se sno omkring.
SNO OM0 4.
1) med direkt (stundom äv. indirekt) obj., till I 1: linda l. vinda l. vira om; jfr om, prep. o. adv. III 1. Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) med direkt obj., till I 1; jfr om, prep. o. adv. III 7. Weste (1807).
3) (numera i sht i vissa trakter) med direkt obj., till I 3 b; jfr om, prep. o. adv. III 7. (En yngling) företog sig .. att några hvarf sno om väskan, som var ställd mot knuten. Högberg Vred. 3: 365 (1906).
4) refl. (i förb. sno sig om), till I 3 c; jfr om, prep. o. adv. III 4 a; äv. intr., dels (jfr sno, v.1 I 3 c α) i uttr. sno om på klacken, svänga om l. runt på klacken, dels till I 3 d: svänga om l. runt (i dans). Munken han snode sig om igen / så slog han til dhet leda bergatrol. Visb. 3: 408 (c. 1700). Hvarför dansa ni då inte? frågade Elena och snodde sig om på stolen. Hillman Palacio Valdés SSulp. 303 (1899). Hufvudyr af ursinne snodde han om på klacken och raglade ut ur rummet. Högberg Vred. 2: 303 (1906). Hembygden 1972, nr 2, s. 12 (intr., i dans).
5) (numera bl. i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat, o. i vitter stil) intr., till I 3 c β; jfr om, prep. o. adv. III 4 a. Vid lappmarksgränsen beslöt .. (tillfällighetsarbetaren) ”sno om” till skogs. Hemberg ObanStig. 43 (1896). Johnson Slutsp. 278 (1937).
SNO OMKRING1 04, äv. IKRING04 l. KRING4.
1) med direkt (stundom äv. indirekt) obj., till I 1, = sno om 1; jfr kring, prep. o. adv. II 1. Weste (1807).
2) (†) med direkt obj., till I 3 a, b: vrida l. vända om (åt visst håll l. helt om l. upp o. ned o. d.); jfr kring, prep. o. adv. II 2 b. VDAkt. 1674, nr 181. H(err) Oloff snodde sin häst omkring. Visb. 2: 278 (c. 1680). På .. (stenens) öfre sida står uthuggit: Sno mig kring / Så skal du få se en underlig ting. Kalm VgBah. 137 (1746).
3) intr., i sht förr äv. refl. (i uttr. sno sig omkring), till I 3 d; jfr kring, prep. o. adv. II 2 a. Sno sig om kring, som ena snorra. Broman Glys. 3: 563 (c. 1740). (Sv.) Sno omkring .. (lat.) circumtorquere; circumvolvere. Lindfors (1824). Lyckans hjul snor lätt omkring / med alla denna världens ting. Andersson Amér 70 (1918).
4) (numera i sht vard.) intr., till I 5; jfr kring, prep. o. adv. II 5 b. Huru du (dvs. J. C. Toll) .. snott omkring i skogar och slösat dina tankar .., så ska du en gong föra arméen. CAEhrensvärd Brev 1: 101 (1784).
SNO OPP, se sno upp.
SNO PÅ0 4.
1) abs., till I 1; jfr på III 4. (Arbetet för den som slog bakre delen av tågvirke) var mer ett grovgöra, då han blott hade att sno på efter order från den som skötte förkrokarna. GärdHembFÅb. 1937, s. 61.
2) (numera bl. vard.) intr., äv. refl. (i uttr. sno sig på1 0 4, äv. 4 0 1), till I 4, 5; jfr på III 4. ”Sno på du,” sade fadern till pojken. Landsm. 6: cxlv (1888). Söta, rara Sal, kan du inte sno dig på lite grann. Delblanc Homunc. 198 (1965).
SNO SAMMAN0 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. jfr samman 2 d.
1) med direkt obj., till I 1. Modée HåkSmulgr. 102 (1738; med avs. på rep).
2) (numera i sht i vitter stil) refl. (i förb. sno sig samman), till I 2; äv. oeg. l. bildl.: sno ihop sig (se sno ihop 2). CVAStrandberg 4: 36 (1857; bildl.). Repet har snott sig samman. SvHandordb. (1966).
SNO TILL0 4.
1) (numera i sht vard.) med direkt obj., till I 1; äv. (jfr sno, v.1 I 1 d β (slutet)) oeg. l. bildl.; jfr sno ihop 1. Alltid kan du sno till din mening så inmarigt, att du kan tyda't till raka motsatsen. Högberg Vred. 1: 76 (1906).
2) (numera bl. vard.) refl. (i förb. sno till sig, äv. sig till), med direkt obj., till I 7, 8; jfr lura till (se lura, v.2). Skulle Cygnæus kunna sno sig til Randasalmi, så behöfde han ej gräma sig deröfver, at han ifr(ån) sit Petersburgska Pastorat blifvit afsatt. Porthan BrCalonius 473 (1798); möjl. icke att fatta ss. särsk. förb. Schulthess (1885: sno sig till). (Nutidens studenter är) uppfinningsrika .. när det gäller att ”sno till sig” studiemedel, trots negativa studieresultat. Industria 1970, nr 7—8, s. 7.
SNO TILLBAKA1 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04.
1) med direkt obj., till I 1: sno åt motsatt håll (så att vad som är hopsnott l. tilltrasslat reder ut sig); äv. abs. Nyström Telegr. 229 (1869; abs.).
2) refl. (i förb. sno sig tillbaka), till I 2: sno sig åt andra hållet (så att vad som är hopsnott l. tilltrasslat reder ut sig), sno upp sig; stundom äv.: sno sig o. därmed återgå till att vara hopsnodd l. tilltrasslad. Björkegren 790 (1784). Jag snodde upp repet, men det snodde sig tillbaka. Weste FörslSAOB (c. 1817).
SNO TILLHOPA, se sno ihop.
SNO TILLSAMMAN(S), se sno samman.
SNO UNDAN0 32, äv. 40.
1) refl. (i förb. sno sig undan), med obj., till I 4; äv. (numera i sht vard.) hyperboliskt l. oeg. l. bildl., särsk. liktydigt med dels: smyga l. lista sig undan (ngn l. ngt), dels (jfr sno, v.1 I 6): slingra sig undan l. klara sig undan l. hålla sig undan (ngn l. ngt); ofta abs.; jfr sno ifrån 1. (De) Calvinische Fursterne .. (funderade över), huru the kunne snoo sig undan the Svensches directorio. RP 4: 52 (1634). (Sv.) Sno sig undan .. (t.) sich heimlich wegstehlen. Möller (1790). Den skurken (dvs. en berusad person) snodde sig undan mig som en qwicksilfwer-perla. Hagberg Shaksp. 3: 302 (1848). (Ljuger) gör väl du och jag också om vi blir rädda och tror att vi kan sno oss undan med det. Hedberg VKind. 168 (1954).
2) (numera i sht vard.) intr. (förr äv. med obj.), till I 5: sno sig undan (se 1; äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl.). Illparigt snodde han (dvs. Hamlet) med wanwett undan / Så snart man wille att han skulle yppa / Sitt rätta tillstånd. Hagberg Shaksp. 1: 343 (1847). Han, förtjust i sina egna griller, / Snor undan dem (dvs. några supplikanter) med swulstigt prat och omswep. Därs. 10: 269 (1850). Flygga ungar av olika slag snodde undan bland buskarna, men en svarthätteunge .. fasttogs och ringmärktes. FoFl. 1936, s. 25.
3) (numera bl. vard.) med direkt obj., till I 8: hastigt tillgripa l. bortsnatta, stjäla undan, undansnilla. Weste (1807; angivet ss. familjärt).
SNO UPP0 4, äv. OPP4.
1) med direkt obj., till I 1: under snoende l. gm att sno böja l. vända o. d. upp(åt). Fogelqvist ResRot 166 (1926; med avs. på mustascher).
2) med direkt obj., till I 1: lösa upp l. lösgöra gm att sno (åt motsatt håll varåt ngt är snott). Sahlstedt (1773; med avs. på trådar).
3) med direkt obj., till I 1: under snoende l. gm att sno göra slut på l. förbruka. Weste FörslSAOB (c. 1817; med avs. på garn).
4) refl. (i förb. sno upp sig, äv. sno sig upp), till I 2: lösa upp sig l. lösgöra sig gm att sno sig (åt motsatt håll varåt det är snott); i sht om (parter av l. ända på) tåg o. d. Nyström (1795: Sno sig up). JournManuf. 1: 171 (1825; om hopsnodda tarmar). SvHandordb. (1966; om snöre).
5) med direkt obj., till I 3 a: sno (ngt) så att det kommer upp. Då .. (sjötrollet som med händerna fattat tag i ena skeppssidan,) snodde stjärten upp på den andra sidan (för att stjälpa båten), högg konungen händerna af henne. Bååth NordmMyst. 54 (1898).
6) (vard.) refl. (i förb. sno sig upp), till I 4. Från tåget hördes ivriga röster: — Sno re opp igen, Dykare, om du ska me. Koch Timmerd. 312 (1913).
7) (numera bl. vard.) intr., till I 5. Weste (1807). Så snart jag hörde att jag blivit flyttad (till högre klass) snodde jag upp till morfar. SLidman (1897) hos Lidman Lågan 96.
8) (numera bl. vard.) med direkt obj., till I 5: leta upp l. reda på, snoka upp. Weste (1807).
SNO UR0 4, förr äv. UTUR04. refl. (i förb. sno sig ur), med direkt obj., till I 4; äv. (numera i sht vard.) hyperboliskt l. oeg. l. bildl., särsk. (jfr sno, v.1 I 6) liktydigt med: (slugt l. behändigt l. påpassligt o. d.) dra l. ta l. slingra sig ur (ngt); förr äv. i utvidgad (icke refl.) anv., i uttr. sno ngt utur ngt, (slugt osv.) bringa ngt (ut) ur ngt. (Syftet med det franska sändebudets alliansförhandlingar med Sv. är bl. a. att ge) hans herre .. tillfelle att .. snoo sigh uthur det Italieniske krijget medh reputation. AOxenstierna 5: 255 (1630). (Jag) will .. för allt thillsee om iag i någon måtta kan snoo Fädernesslandet wthur detta kriget. Dens. (1634) i HSH 32: 231. Barnet faller (svårt) at snoo sigh vthur Hinnan, vthi hwilken thet är inwekladt. Sylvius Mornay 247 (1674).
SNO UT0 4.
1) refl. (i förb. sno sig ut), till I 4; äv. (numera i sht vard.) hyperboliskt l. oeg. l. bildl. (jfr sno ur); förr särsk. i uttr. sno sig därut, (slugt l. behändigt l. påpassligt o. d.) ta l. slingra sig ut ur det (aktuella förehavandet o. d.). Kongen j Franckrijke söker inthet annat än holla oss i krijget, till dess han kan snoo sigh der vth. HSH 33: 152 (1636). (På marken) låg en hästskalle. Plötsligt snodde sig en orm ut därifrån. Bååth NordmMyst. 176 (1898). Gunhild snodde sig ut ur kappan (som systern kastat över hennes huvud). SDS 1904, nr 53, s. 3.
2) (numera i sht vard.) intr., till I 5. (Uppassaren) snodde ut med sin dammborste, jag satte mig att skrifva. VBenedictsson (1888) hos Lundegård Benedictsson 424.
SNO UTUR, se sno ur.
SNO ÅT0 4.
1) (numera bl. mera tillf.) med direkt obj., till I 1: sno hårt l. hårdare. Weste (1807). Schulthess (1885).
2) (numera i sht vard.) refl. (i förb. sno åt sig), med direkt obj., till I 7, 8; äv. abs. Serenius (1741). Bäckström FastPunkt. 131 (1919; abs.). Konsten att sno åt sig pengar. Hedberg SnällBarn 96 (1958).
SNO ÖVER1 40. (vard.) med direkt obj., till I 5: hastigt o. flängande fara över (o. snoka l. leta igenom). Bengts Vargt. 33 (1915).
Ssgr: (i allm. till I 1. Anm. Vissa av nedanstående (under A redovisade) ssgr kan äv. hänföras till snodd): A: (I 2) SNO-BLOMMA. (†) om slingerväxt. SAOB B 3393 (1916).
-BRAGD. (†) snoredskap; jfr bragd, sbst.1 2. Broman Glys. 3: 137 (c. 1730).
-KROK. [sv. dial. snokrok] (i sht i vissa trakter, förr) redskap i form av ett med krok försett trä- l. järnstycke nyttjat till att sno (o. förfärdiga tråd l. rep o. d.) med, spinnkrok, repkrok, vändjärn. Wistrand NordMAllmog. 12 (1909). Nilson Repslag. 85 (1961; om ä. förh.).
-REDSKAP~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) redskap att sno (o. förfärdiga tråd l. rep o. d.) med; jfr -bragd. Rig 1931, s. 114 (för framställning av hörep).
(I 3 d) -RÄFFLA. (numera bl. i skildring av ä. förh. i vissa trakter) om bössa med spiralräfflat lopp; jfr räffla, sbst.1 3. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 235 (1868; i skildring av förh. i början på 1600-talet).
-STOCK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) vid pålindning av varp i vävstol använd rund stång l. käpp som sedan garnet snotts om densamma tryckes ned i spåret på kättingbommen, bomkäpp, slutkäpp. Nyrén KlädFabr. 127 (1783). Kjellberg Ull 383 (1943; om ä. förh.).
B: SNONINGS-APPARAT. (numera föga br.) apparat för omspinning (av ngt) med tråd. TTekn. 1861, 2: 74.
-MASKIN. textil. maskin för snoning (o. förfärdigande av snodda band l. snören); jfr snodd-maskin o. band-snoningsmaskin.
Avledn.: SNOA, r. l. f. [sv. dial. snoa] (dans., i sht i vissa trakter) till I 3 d: till polkamelodi utförd pardans dansad under livlig omsvängning på klacken o. sulan (i st. f. med hoppande steg) i omväxling med vanliga gångsteg i takt med musiken (tagna ss. andhämtningspaus när behovet så påkallar); äv. i utvidgad anv., om musikstycke vartill snoa (i ovan angiven bet.) dansas. Hembygden 1971, nr 5, s. 6 (äv. om musikstycke). SvD 1976, nr 105, s. 7.
SNOARE, m.//(ig.) särsk. [sv. slang snoare] (i slangfärgat spr.) till I 8: tjuv. De ska vara affärsgrabbar å renhåriga snoare som ska göra en rekodeli stöt, de vet du, Finnkolis! Koch GudVV 2: 50 (1916).
SNOD, adj., se d. o.
SNODIG, adj., se d. o.
SNOE, r. l. m. [sv. dial. snoe] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 2, om (ringlande) rad l. hop av människor. Följa med snoen (dvs. med flertalet). Granlund Ordspr. (c. 1880).
SNOERSKA, f. till I 1: i sht förr vid väveri anställd kvinna som vid byte av varp i vävstol snor hop den nedvävda varpens trådar med den nya kättingens; jfr snodderska. GHT 1935, nr 239, s. 20. YrkesförtArbFörmedl. 52 (1952).
Spoiler title
Spoiler content