publicerad: 1980
SNURRA snur3a2, förr äv. SNORRA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(snorra (-å-) 1681—1854. snurra 1790 osv.)
Etymologi
A. om ring l. cirkel vari l. varefter rörelse sker o. d.
1) (numera bl. vard.) om (mindre) ring l. cirkel (vari l. varefter rörelse sker). Verelius 237 (1681). Lekgäddorna går upp på (de översvämmade) maderna och gör snurror i vattnet. Moberg ManKv. 11 (1933).
B. om ngt som snurrar runt.
3) om vanl. konformig leksak (av varierande material o. utseende) vilken bringas att rotera på spetsen t.ex. medelst ett snöre l. en piska (o. därvid frambringar ett vinande l. tjutande ljud); äv. om mekanisk leksak som vid rotation spelar en melodi. jfr TOPP. Stephanius CollMin. F 6 b (1687). En topp eller snorra, som gåssarne spela med, då de drifwa den med en piska. Möller 1: 160 (1745). Snårra .. (dvs.) Barnlekan, som löper hastigt omkring, och gifwer ett surrande liud. Schultze Ordb. 4644 (c. 1755). Vid (det i kejsarspel använda spel-)bordets andra ända är en utskärning för en snurra, som omlindas med ett snöre, och .. sättes i rörelse för att slå käglor. HbiblSällsk. 2: 91 (1839). Lekar med olika slags snurror äro af nästan lika gammalt ursprung och ha nästan lika stor utbredning som bollspelet. Norman GossLek. 150 (1878). Ett särskildt slags sjungande snurra förfärdigas på följande sätt (osv.). Därs. 153. Man talar om japanernas snurror som nationella på samma sätt som kinesernas drakar. Kulturen 1959, s. 130. — jfr BRUM-, CENTRIFUGAL-, MUSIK-, PISK-SNURRA m. fl. — särsk.
a) i uttr. spela, ngn gg äv. slå l. piska (förr äv. leka) snurra, spela topp. Spela snurra. Weste FörslSAOB (c. 1817). Leka snorra. Meurman (1847). (Vi) spelade .. kula och piskade snurra med ålskinnssnärt på Repslagargatan. HågkLivsintr. 13: 188 (1932). Denna stenflata var som skapt .. för att slå snurra, det var vårt namn på andras spela topp. Wigforss Minn. 1: 30 (1950).
b) i jämförelser, i sht för att beteckna att ngn l. ngt snurrar runt l. i väg l. rör sig mycket fort l. lätt; särsk. i uttr. det går som en snurra, det går med stor hastighet l. med största lätthet; jfr c. Ofta sno sig (harpunerade sälar) om kring, som ena snorra. Broman Glys. 3: 563 (c. 1740). Muntration under vägen bestods, i vagnen der jag satt, af en tjock, lustig utseende herre .., till kroppen ej olika en mjölsäck, på hvilken hufvudet satt rundt och rörligt som en snurra. Bremer NVerld. 1: 374 (1853). Det går som en snurra. Dalin (1854). Maja for som en snurra kring de kaffedrickande och bad dem äta och dricka. Göth 5Stånd. 130 (1936).
c) [möjl. delvis med anslutning till SNURRA, v. I 4 b] i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om snabb l. flink person, i sht förr äv. om ostadig person; jfr b. (De) begynte .. tala derom, huru denne Wäderhanen (Snorran) ej war stadig i något mål, utom sin ostadighet. Weise 1: 140 (1769; t. orig.: Sausewind). Jag skall taga min häst och lilla snurran, Cecile vet ju att min chäs kallas så. Wetterbergh SamhKärna 1: 79 (1857). Go'morron, go'morron, lilla snurran! — Detta sista yttrades ej till mig utan till en jungfru, som sprang förbi oss. Janson Gast. 143 (1902). Han hörde upprepningens snurra i sin hjärna. Moberg Sedebetyg 59 (1935).
4) (i sht i fackspr.) benämning på olika slags roterande maskiner l. apparater l. mekaniska inrättningar o. d.; äv. (med prägel av oeg. l. bildl. anv. av 3): roterande anordning l. företeelse som liknar en snurra (i bet. 3); jfr GYRO-SKOP. Såsom exempel .. (på att en påbörjad rörelse har benägenhet att aldrig upphöra) satte .. (en fysiker) i rörelse en snurra af metall under en glaskupa, ur hvilken luften blifvit utpumpad. Rudin OrdUngd. 2: 10 (1900). Snurror af gigantiska dimensioner äro jorden, solen, månen och den otaliga mängden större himlakroppar. 2NF (1917). De motorer som kallas vatten-, ång- och gasturbiner .. äro snurror. Därs. Denna (i hoppfrekvensradar använda) ”Snurra” består av en s.k. rotoravstämd magnetron som reglerar den varierande radarfrekvensen. SvD(A) 1967, nr 3, s. 7. — jfr FÄRG-, RÄKNE-, SKEPPS-SNURRA m. fl. — särsk.
b) = SLUNGA, sbst. 2 c. Prepareringen (av litografiska plåtar sker) numera allmänt i snurra, en sorts centrifug, i vilken plåten ligger i horisontalläge och vrides runt kring sitt centrum med en hastighet av 50—100 varv/minut. HantvB I. 7: 332 (1939). GrafUppslB (1951).
c) om roterande bokställ. Nedanför trappan från baren stod hon en stund och såg på snurrorna med pocketböcker. Beckman DamRödHatt 85 (1966). jfr BOK-SNURRA.
5) [jfr 4] (vard.) om (mindre båt försedd med) utombordsmotor, aktersnurra, (mindre) motorbåt l. racerbåt; äv.: propeller (på utombordsmotor). Så länge propellern ännu svängde litet runt tvingades vi framåt. Helt nära stranden stannade snurran äntligen. Lampén TLandsFinl. 75 (1918). I den smäckra farkosten (dvs. en gondol) hade akteröver borrats ett hål och i det hade man stoppat ned en snurra av den sort, som förstör friden i skärgårdens sommarkvällar. SvD 16/8 1931, Söndagsbil. s. 7. Vi puttrade hem till staden i vår snurra. NDA(A) 1936, nr 184, s. 9. DN(A) 1964, nr 200, s. 14 (om racerbåt). — jfr AKTER-SNURRA (Bergholm Fys. 5: 12 (1957)) o. MOTOR-SNURRA m. fl.
C.
6) om ngt snäck- l. spiralformigt hopsnurrat l. hopvridet o. d. — särsk.
a) om hårarrangemang: snäcka, kringla; ss. senare led i ssg; jfr SNURR, sbst.1 2. jfr: Flickor med margaretasnurror vid öronen. Blomberg LandLåg. 262 (1930).
b) kok. om snäcka (se SNÄCKA, sbst.1 2 b). Af denna (vetebröds-)deg bakas (förutom flätor o. kransar) äfven kringlor och snurror. HemKokb. 331 (1903). StKokb. 25 (1940).
c) (numera bl. tillf.) om spiral- l. snurrformig vindling använd ss. arkitekturornament på kapitäl o. d.; jfr SNURRIBUS 2. TT 1892, s. 160.
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till snurra, v.; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: (3—6) SNURR-FORM. jfr form I 1; särsk. till 3. Tamm SammansOrd 104 (1900). —
(3—6) -FORMAD, p. adj. formad som en snurra; förr särsk. till 3, i uttr. snurrformad glanssnäcka, kägelsnäckan Conus fulvus Müll. Eneroth Pom. 1: 133 (1864; om päron). FoFl. 1912, s. 189 (: Snurrformad glanssnäcka). —
(3—6) -FORMIG. som har snurrform, snurrformad; särsk. till 3. Eneroth Pom. 1: 134 (1864; om päron). Adler Meyer 329 (1894; om rotationskroppar). 2NF 30: 303 (1920; om växtstam). —
(3) -KRÖS. [svampen liknar en snurra; senare ssgsleden är krös, sbst.1 (med tanke på svampens veckade yta)] bot. svamparten Exidia recisa Fr. Krok o. Almquist Fl. 2: 284 (1907). —
(3—6) -LIK, adj. särsk. till 3. (Arter av Cladoniasläktet) ha en ogrenad eller föga grenad, mer eller mindre snurrlik bål och bruka betecknas såsom bägarlavar. SvSkog. 227 (1928). —
(3 (o. 6)) -SNÄCKA. zool. om snäckdjur tillhörande släktet Trochus Lin., virvelsnäcka. SvRike I. 1: 161 (1899).
-FÄRD. färd med snurra. På snurrefärd genom Europa. Cederblom (1932; boktitel). —
-FÖRARE. förare av snurra; särsk. om förare av racerbåt. SvD(A) 1931, nr 329, s. 17. De svenska snurreförarnas segrar på Templiner See utanför Berlin förr om åren leva ännu i friskt minne. Därs. 1934, nr 133, s. 16. —
-TÄVLING. DN(A) 1934, nr 178, s. 11.
Avledn.: SNURRIG, adj.1 (tillf.) till 1 o. 6, om streck: snurrande, ring- l. spiralformig. (Som överskrift satte han) ”Kära!” Men .. så strök han öfver det med ett snurrigt streck. Norlind Hell 2: 205 (1913).
Spoiler title
Spoiler content