publicerad: 1980
SNÅL snå4l, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(snål (snåål) 1561 osv. snår 1603)
Etymologi
[fsv. snal (i bet. 1 a); motsv. nor. dial. snål, snokande (efter mat), snål; sannol. bildat till SNÅLA, v.; formen snår härrör från snål uttalat med kakuminalt l som felaktigt likställts med slutljudet i t. ex. gål, gård (sydsv. dial. går), FJOL (sydsv. dial. fjor)]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; se dock b β (slutet)) lysten; girig, sniken o. d. (Lat.) Auidus .. (sv.) Snåål. VocLib. (c. 1580).
a) i uttr. snål efter l. på ngt, som har l. visar starkt (o. sniket) begär efter ngt (i sht (god) mat l. ngt annat (gott o.) förtärbart), begiven på ngt, lysten l. fikande efter ngt, stundom äv.: ivrigt längtande efter ngt; äv. snål (till l. på) att göra ngt, lysten efter att göra ngt, äv.: glupsk på att göra ngt (dvs. äta o. d.). Thet är itt diur som kallas Hyena .., är snåålt effter menniskiors döda kroppar. Bullernæsius Lögn. 203 (1619). En will ey giffta sig .. / .. En ann är allt för snåhl / På gifftas, ränner staa med leen och skiägglös Haka. Brobergen 19 (1691, 1708). Presterna säja, at diefwulen är ganska snål effter menniskiornas siälar. Münchenberg Scriver Får. 27 (1725). Uti ändan af Julii månad finnes .. (torsken) wara tomer af råm och miölke, och ty snålast at nappa kroken. Broman Glys. 3: 674 (c. 1740). Snål i upsyn, snål på maten, / Dricka drägg och slicka faten, / Drängelymlars proprium. Tessin Skr. 132 (1767); jfr b. Posten 1769, s. 1107 (: til at äta). Du kan ej tro huru vi äro snåla efter dina bref. Bremer Brev 1: 119 (1830). (Bland från Turkiet till Grekland invandrade folkstammar märkes) Phanarioterne, i allmänhet bildade, men ansedde som ränkfulle och snåle efter syszlor. SvLittFT 1834, sp. 552. Nu var han fattig som en lus, men snål på brännvin som tackan på salt. Larsson i By GGodTid. 121 (1941). ”Grönsoppa” — kallades .. den härliga soppa man ofta fick sommartid. .. Då det lades kräftstjärtar i (augusti) så kallades det för ”Snålsoppa” därför att man var ”snål” på att få äta mycket (finsk ordsed). SvD 1977, nr 229, s. 16. — jfr BYTES-, KÖTT-, MAT-, SKOTT-, ÄRE-SNÅL. — särsk.
α) i sådana uttr. som snål efter l. på pengar, lysten l. sniken efter pengar; jfr b β. (Den nye vojevoden) war .., som alla ryssar i gemen äro, makalöst snål effter penningen. KKD 2: 87 (1718). Röfware äro snåle efter guld. Dalin Vitt. 5: 514 (1754). Jag vet rätta driffjädern til dit förslag, min kära Lucas! Du är snål på pengar. Envallsson Klensm. 6 (1797). Titta där så det gamla nötet Vickberg (dvs. hovmästaren som burit in gästernas väskor) krumbuktar — tänk att han ska vara så snål efter att få en slant! Bergman HNådT 146 (1910). jfr PENNING-SNÅL.
β) (†) i det bildl. uttr. vara snål på kålen, vara kärlekslysten l. efterhängsen l. dyl. (Mattes varnar Järker från att låta hustrun umgås med soldaten.) För bijen (dvs. blir han) huuswarm först åg kommer in i Gåhlen, / Ä Hustrun Folkin lijk, full ä han snåhl på Kåhlen. Tidfördrijf C 3 b (c. 1695).
b) utan förbindelse med (prep.-)uttr. angivande det som begäret osv. gäller.
α) i fråga om ngt förtärbart: (sniket) lysten efter l. på mat l. föda l. ngt visst förtärbart; äv. dels: begiven på sötsaker l. läckerheter, dels (om djur): rovlysten, dels: glupsk l. matfrisk, dels (om insekt): begiven på att bitas l. stickas. LPetri Sir. 31: 12 (1561). Den lijtet får är altijd snål. Celsius Ordspr. 2: 339 (1709); jfr β. På wissa tider och orter äre myggar, flugor, getingar, bromsar och hårkranckar ganska snåle, besynnerligen emot instundande regn. Triewald Förel. 1: 38 (1735). Then Tiden Björnen snålast är, som är vti Septembri om Hösten, och om Wåhren, när han kommer vtur sin Lya. Aken Reseap. 332 (1746). (Fjärils)-Larverna äro mycket snåla och göra stor skada på wexterna. Hartman Naturk. 248 (1836). Det gula smöret, som togs för dagen ur tjärnan, gaf saft, lust och glädtighet åt den snåle skolgossen. Leijonhufvud Minnesant. 25 (1837). Det var en gång en jätte, som var förskräckligt snål. Han kunde äta hela bärg af karameller, plättar och fint hvetebröd, men han rynkade på näsan åt ärligt grofbröd och potatis. Topelius Sommarsjö 1: 35 (1897). En svart häst .. sträckte sig snålt efter det friska gräset. Ahrenberg StRätt 172 (1899). Hammar (1936). — särsk.
α') om blick l. ansiktsuttryck: (sniket) lysten, (rov)girig, hungrig; lysten o. missunnsam; äv. ss. adv. (i fråga om sättet att betrakta ngt l. ngn). (De skeppsbrutna) tyktes med snåla blickar upsluka hvarannans kött. Eurén Kotzebue Orth. 3: 43 (1794). Man ser huru alla snåla blickar glupskt riktas åt (fält-)flaskan (i vilken potatis kokas), då någon säger nu äro de färdiga. 2MoB 1: 71 (1813). Han stod och såg så snålt på dem som spisade. Weste FörslSAOB (c. 1817). (I Ångermanl.) Där den bruna, lurviga nalle ännu ibland skumpar tvärs över tallmon och sneglar snålt efter kon i hagen. Strandberg Trolleb. 1 (1917).
β') mer l. mindre bildl.; förr särsk. om grav l. hav(svåg): lysten (på att få sluka den döde resp. sitt offer), girig; jfr β. Ja, mången blijr så myckit snål / att han uppäter sielff then Kål / Som han har spottat vthi förre (dvs. han blir så giftaslysten att han tar en som han tidigare ratat). CupVen. C 3 b (1669); Hade jag ändå hans lik! Men hafvet är girigt och vågen snål. Almqvist Kap. 62 (1838). Böttiger 2: 177 (1857; om grav).
β) som behärskas av habegär, sniken, girig, i sht i speciellare anv.: sniken l. lysten efter pengar l. vinning; särsk. (o. utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl.) närmande sig l. övergående i 2 l. 3: girig; jfr a α. En gijruger (snåål karger) winlägger sigh medh rätt och orätt, at richta sigh. Schroderus Comenius 846 (1639). Man gieer intet Barnet så offta dhet beedz, effter dhet intet weet magehooff. Är en invectiv vppå (dvs. en ”pik” åt) snååla Sollicitanter (dvs. personer som begär understöd). Grubb 337 (1665). Som mången i de trötta Åhr (dvs. på ålderdomen), / .. Will sig all Werlden sanka, / Bli'r snål, och far om (dvs. strävar efter) fåfäng flärd; / Så (osv.). Frese VerldslD 75 (1718, 1726). Lika som en öm siska, den frugtan och kjärlek håller qvar hos sina ungar, icke dristar röra sig under den snåla hand, som nalkas henne, och kan icke förmå sig at öfvergifva dem. Nordenflycht (SVS) 3: 151 (1759). Ej går jag här med smidigt anlet kring, / Med smickerord, handtryckningar och slikt, / Att snålt till edra feta sysslor gilja. Börjesson Statshv. 44 (1866). Snålt bevakande av egna fördelar. Östergren (1943). Snålt suga ut sina offer. Därs. Marken är snålt odlad ända fram till snåren, inte ens en dikeskant med ängsblommor finns kvar. FoFl. 1954, s. 5. — särsk. oeg. l. bildl.; särsk. (fullt br.) med bibegrepp av 3: ängsligt rädd att gå miste om ngt, girig. Han slijter något som snåler är. Grubb 296 (1665); jfr SLITA 5. Jag ämnade disputera om Cæsar; men hans studium har gjort mig så snål, att jag önskade också omfatta de andra romerska historici — och då hinner jag ej ifrån mig denna termin. EGGeijer (1808) i MoB 7: 66. I Paris skrev .. (sv. journalister) sakkunniga artiklar om de nya moderna och publiken lyssnade snålt till deras råd och anvisningar. Jahnsson GuldsmBer. 45 (1941).
γ) (†) om åtgång av ngt, övergående (från α l. β) i bet.: snabb. Snål åtgång och liten förtjenst. Rhodin Ordspr. 112 (1807). Där var en snål åtgång på mat. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det är snål åtgång, som bröd i hundkojan. Granlund Ordspr. (c. 1880).
δ) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; jfr spr.-provet 1725 under a] (†) i substantiverad anv., om djävulen: hin, den onde. Det var den snåle. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jag tror den snåle tog vid honom. Därs.
2) som (av snikenhet l. rädsla för att bli utblottad) är överdrivet o. mer l. mindre anstötligt sparsam l. återhållsam med utgifter l. spenderingar o. d., gniden, njugg, knusslig; ngn gg äv. allmännare l. oeg. (jfr 3), i fråga om påtvingad l. motiverad sparsamhet l. återhållsamhet: (så) ytterst sparsam (att det liknar snålhet), torftig, arm; jfr 1 b β. Snål med, i sht förr äv. på l. om ngt, snål när det gäller att tillhandahålla l. ge bort l. ge ut ngt, som snålar med ngt, (girigt) rädd om ngt. En armlingh nidsk och snål / Vnn'r ey båda, flesk och kål. Verelius Gothr. 10 (1664). Enligt vår öfverenskommelse skulle .. (värdinnan) elda rummen varma, men hon var mycket snål på veden. Lilljebjörn Minn. 64 (1874). (Sv.) hushålla snålt (lat.) restricte, exigue, exiliter sumptus facere. Cavallin (1876). Hanna Fall ville inte vara snål när hon bjöd Andreas Sonath (på teatern) utan hade köpt första plats. Johnson Kommentar 99 (1929). Trakten var .. ytterligt karg. Befolkningen levde ett snålt liv. MorgT 1948, nr 339, s. 5. Prästen hade stora högar med nyplockade moltkepäron (det var i september) och han var inte alls snål om dom. Martinson MötDikt. 55 (1950). — jfr BLÅ-, BOND-, MAT-, PENNING-, SKOTT-, SKROV-, SMÅ-SNÅL. — särsk.
a) (numera mindre br.) i det opers. uttr. (det) är snålt om ngt för ngn, det snålas (se SNÅLA, v. I 2, II 3) med ngt i fråga om ngn l. det är knappt om ngt för ngn. Alt wårt pagage låt wår nådige konung afgå till Prag, ock så öfwer elven till Warschau, ock war här ganska snålt om brödstycket för den modiga swänske soldaten. KKD 2: 20 (1704).
b) i substantivisk anv.; särsk. (i obest. form) i ordspr. snål spar och fan l. hin l. skam (l., travesterat, skatten o. d.) tar. Den snåle näns ej äta. Linné Nem. 63 (1765; uppl. 1968). Snål spar och hin tar. Granlund Ordspr. (c. 1880). Snål spar och fan tar, sa Silfversz tappa' eldringen. Därs. Sällberg Kyrk. 13 (1896: skam). Den snåle är sina barns skattkammare. Rosen InshAllah 260 (1935). Holm Ordspr. 307 (1964; äv.: skatten).
3) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 2; särsk.: (i annat än l. i mer än ekonomiskt avseende) ogenerös l. knusslig l. njugg; som saknar l. som inte ”kostar på sig” mänsklig värme l. omtanke om nästan, egennyttig; jfr 1 b β slutet. Snål med, i sht förr äv. på l. om ngt, knusslig l. ogenerös med ngt, (mycket l. ängsligt) rädd om ngt. Han är snål med beröm. Ingenting bringar på en resa mera ånger, än att hafva alltför snålt njutit af det sköna, en ort erbjuder. Snellman Tyskl. 95 (1842). Bekannta och vänner som vilja hälsa på mig äro välkomna på de tider och stunder som icke äro upptagna af mitt arbete och dem mina klena ögon tvinga mig att vara snål om. Bremer Brev 4: 172 (1861). Jag är aldrig snål på tiden. Hedberg Guld 59 (1903). Snålt döljer natten för oss konungariket Bulgarien. Hedin Pol 1: 37 (1911). Ju större fördelar den romerska medborgarrätten gav den enskilde, desto snålare blevo romarne om den. Grimberg VärldH 4: 39 (1930). (Man) söker pressa in det mesta möjliga inom den minsta möjliga tidsenhet. Det är den moderna människans motdrag mot det snåla livet, hennes sätt att förverkliga sin evighetslängtan. Ruin SjunknH 217 (1956). — jfr ORD-SNÅL. — särsk.
a) (†) i uttr. snål att göra ngt, ängslig för l. återhållsam med att göra ngt. Var ej snål at korten byta. ReglKortsp. 1: 18 (1809).
b) betecknande att fordon l. maskin o. d. tar ringa bränsle l. är billigt resp. billig i drift l. att ngt förbrukar ringa energi l. vatten o. d.; äv. om körning l. utnyttjande o. d.: som kännetecknas av ringa (bränsle)åtgång, ekonomisk; i sht ss. senare led i ssgr. Fabrikerna måste göra snåla bilar. SvD 1977, nr 94, s. 1. jfr: Bensinsnål motor. SDS 1978, nr 313, s. 32. jfr äv.: Energisnåla växthus. SvD 1973, nr 251 A, s. 40.
c) mer l. mindre liktydigt med: försiktig.
α) i fråga om insatser vid spel l. bud vid ekonomisk uppgörelse o. d.: försiktig; som spelar l. som sker på sådant sätt att man inte tar några onödiga risker; som utmärks av sådant spelsätt osv.; äv. bildl. (Fr.) Carotter .. (sv.) Spela snålt, Wåga litet i spel. Björkegren 354 (1784). Snål spelare. Weste FörslSAOB (c. 1817). I fortsättningen tvingas vi att liksom under krigsåren pressa fram vår nödtorft genom bytesaffärer och hård köpslagan. Många andra länder få göra sammaledes. Det blir en intensiv efterfrågan och snåla utbud. GHT 1947, nr 226, s. 10.
β) sport. om spel (t. ex. i fotboll l. bandy) l. brottning o. d.: som präglas av rädsla att ge motståndaren chanser, (utpräglat) försiktig (o. defensiv). Jag vet att Skutskär kan spela väldigt tillknäppt och snålt, men jag vet också att våra motståndare har gammal fin bandykultur att falla tillbaka på och i sina bästa stunder presterar ett ögonfägnande spel, säger (lagledaren) Ingvar. DN(A) 1964, nr 58, s. 18.
d) om natur o. d.: karg, (ödslig o.) otillgänglig; äv. dels om årstid o. d.: fattig på sol. l. fint väder l. dagsljus o. d., dels om sol: icke givmild l. slösande (jfr e). Jag vill ha rik grönska och stora susande träd. .. Men tyvärr, kustnaturen är icke sådan; den är rå och snål. Söderberg Glas 81 (1905). Boberg FjällmF 138 (1930; om sol). Han var inte färdig att möta vintern ännu, inte efter en sådan snål sommar. Hellström MorgSkälm 15 (1952).
e) liksom snålt (se 2) tilltagen, (mycket) sparsam; särsk. om belysning l. dager o. d.: (mycket) sparsam, svag; äv. i fråga om omfång, dels: (mycket) sparsamt tilltagen, trång, dels (se β): som kräver litet utrymme l. svängrum; förr äv. allmännare: ringa l. dålig (se ε); jfr c, d. Ett snålt tillmätt utrymme. Det var en halfkulen dag, blågrå himmel och ett snålt solsken. Söderberg Främl. 30 (1903); jfr d. Nog äro .. (avträdena utomhus) i alla fall att föredraga framför dessa snåla skrubbar av en telefonhytts areal, vilka man nu kostar på sig inomhus. Lindqvist Herr. 216 (1917). Skvallet av bäcken hördes inte. Det snåla vattenflödet låg stilla och tillfruset. Browallius Elida 195 (1938). En smal snål stripa i den mulna himlen bådar dagen. Lindström Landk. 48 (1941). — särsk.
α) utan l. med ringa vidd l. (ut)svängning o. d., snäv; äv.: med ringa marginal l. tätt intill ngt (särsk. sarg); jfr f. Hvar och en vill köra Skagen så snålt som möjligt för att desto förr komma i friare och öppnare vatten. Stenfelt Skepp. 213 (1903). ”Bonke” fick (i skridskoloppet på 500 m) en god start och satsade genast för fullt i långa vinnande skär. Kurvorna tog han ovanligt snålt. IdrBl. 1925, nr 29, s. 5. (Klännings-)Modellen är modernt ”snål” kring hals och axlar och har ganska smal ärm, som ändå inte känns trång. ICAKurir. 1967, nr 41, s. 34.
β) (mera tillf.) som kräver ringa utrymme l. svängrum. Kan ett litet tyst och snålt plan rädda (flygplatsen) Bromma (från nedläggning)? SDS 1975, nr 111, s. 28.
γ) om svar: knapp, kort. Jag försökte göra några frågor om babyn, men fick snåla svar. Wägner NattS 218 (1926).
δ) (tillf.) i uttr. ha snålt om ngt, ha ngt i snålt tillmätt mängd. Gräsen i Thule har snålt och trångt om tiden. / Klängda vid tillfällets barm och i nådens händer / fattar de fjärilens trångmål längs frusna stränder, / känner de dagsländans ålder i juniliden. Martinson GräsThule 38 (1958).
ε) (†) om åtgång: ringa, dålig. Almquist klagade .. på hösten 1839 .. att .. (Amorina) ”haft snål åtgång”. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 370 (cit. fr. 1839).
f) (†) som präglas av strävan att undvika varje tidsspillan l. omväg; jfr e α. H.K.M. jagade them på flychten och fingo een snål och hastig gångh ått Willen igen. HH 20: 256 (c. 1640).
4) om vind l. väder o. d.
a) om vind l. blåst l. sätt att blåsa o. d.: genomträngande, pinande; äv. om väder o. d.: som präglas av (genomträngande kyla o.) snål blåst. Sehlstedt 5: 172 (c. 1870). En snål nordan piskade genom de folktomma gatorna. Levertin Magistr. 20 (1900). Gårdagens tö hade bytts i frost, ett snålt, blåsigt marsväder. Oterdahl Skram 125 (1919). Det blåste snålt på Stureplan och i luften flög det små ilskna, hårda snökorn. Gustaf-Janson KungVank. 119 (1963). — särsk.
α) (mera tillf.) i överförd anv., om vinter: som kännetecknas av (ihållande) skarp kyla o. blåst l. dyl., snålkall. Efter en snål vinter har följt en sen vår. SvD(A) 1931, nr 167, s. 4.
β) mer l. mindre bildl., i fråga om ogästvänlig andlig l. kulturell l. politisk atmosfär. Liksom det efter Kellgrens död blev en lång gråkall skymning i vitterheten, så har det också efter .. (Levertins) bortgång blivit ett snålt och råkallt väder åtminstone inom .. kritiken. Söderberg 10: 229 (1914, 1921). Även nu blåser det snåla politiska vindar. SvD(B) 1939, nr 102, s. 11. Det var nu ingen lätt sak (att slå igenom som författare) ..: det blåste snålt om en ung lekamen, som hade sin överrock på stampen. Malmberg StyckVäg 85 (1950).
Ssgr (i allm. till (1 b β o.) 2. Anm. Vissa av nedanstående ssgr kan äv. uppfattas ss. sammansatta med SNÅLA, v.; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: (1 (a), b) SNÅL-BJUDA. (tillf.) refl.: som sniket själv bjudit sig l. ställt om att bli bjuden (på kalas). De hade snålbjudit sig på kalaset. Ljungquist Revolt 119 (1951). —
(4 a) -BLÅSIG. som präglas av snål blåst. MorgT 1948, nr 350, s. 4 (om vår). DN 1967, nr 104, s. 22 (om höstdag). —
(4 a) -BLÅST. genomträngande l. pinande blåst, snål blåst. SvD(A) 1939, nr 128, s. 28. särsk. bildl. (jfr snål 4 a β). Olof Palme har .. betecknat 1956 som ett långt svårare år för S(veriges socialdemokratiska) A(rbetar) P(arti) än de s. k. snålblåstens år i början av 1970-talet. SvD 1976, nr 269, s. 3. —
-BORD. (tillf.) snålt (dukat) bord (se bord, sbst.1 6), i uttr. gå till snålbords (jfr bord, sbst.1 6 b). Som på avstånd hörde jag gong-gongen som dånade kinesiskt när upplandsstorbonden med familj skulle gå till snålbords. Fridegård LHårdVid. 193 (1951). —
-ELDA. (tillf.) elda snålt; särsk. i omskrivet pass. Snåleldadt var det i rummet. Öberg Son. 106 (1905). —
(1—3) -GJORD, p. adj. (mera tillf.) särsk. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): som gjorts (utsvulten o.) lysten efter föda. Som det nywäxta betet ej är tilräckeligit at mätta desze af den långa Wintren snålgjorda kreaturen (dvs. fåren), så (osv.). Boije Landth. 89 (1756). —
(1 (a o.) b α, β, 2) -HUND. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. nedsättande benämning på person som är sniken efter mat o. d. l. är sniket glupsk (äv. oeg.); äv.: girigbuk, snåljåp. Waa icke det en snålhunder, / Kyste han icke Marie mitt på Munnen, / Nu skal tu see om jag är en kaar, / Jag ska förswara den kona iagh haar. Beronius Reb. F 4 a (1674). Det är då bedrövligt, att den där snålhunden Efraim inte kunde rusta ut en ordentlig flottilj. Högberg Frib. 319 (1910). Största snålhund först i fatet! Väring Frost. 109 (1926). —
-HYNDA. (numera föga br.) ss. skällsord för snål kvinna. Serenius Bb 2 b (1734). Mor hemma i kaptensgården var visst en snålhynda eljes, men hade rustat skutan med mat så hederligt hon kunde. Högberg Frib. 183 (1910). —
-JOBB ~job2, äv. -JOB ~job2, m.; best. -en; pl. -ar. (-job 1907. -jobb 1859—1942) [sv. dial. snåljobb; sannol. ombildning av -jåp (med anslutning av senare leden till job)] (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) snåljåp. Thomasson ArbLefn. 17 (1859). FoF 1942, s. 82. —
-JOCKE ~jok2e, m.; best. -en; pl. -ar. [senare leden eg. mansnamnet JOCKE, ombildning av JAKOB] (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) snåljåp. SDS 1955, nr 92, s. 6. —
-JUDAS. (vard.) (mycket) snål l. gniden person, girigbuk, snåljåp; jfr judas b β. Högberg Vred. 3: 108 (1906). Nyblom MorfÄv. 126 (1951). —
-JÅP ~jå2p, m.//(ig.) (Crusenstolpe Mor. 2: 246 (1840) osv.), äv. (numera nästan bl. i vissa trakter) n.//ig. (Bremer Brev 1: 474 (1837), Rääf Ydre 2: 40 (1859)); best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =; äv. -JÅPER~20, m.; best. -ern; pl. -ar. (-jåp 1751 osv. -jåper 1851 osv.) [sv. dial. snåljåp, snåljåper; med avs. på senare leden jfr sv. dial. jåp, tråkmåns o. d., eg. det personnamn som föreligger i fsv. Jap, ombildning av JAKOB; jfr -jobb, -jocke, -jåpa] (vard.) (mycket l. olidligt) snål person; äv. i utvidgad anv., om hund. URudenschöld Vitt. 377 (1751; om hund). Sverkersson är en snåljåp. Av honom får jag ingen sup. Widding 1812 442 (1970). —
-JÅPA ~jå2pa, f. (förr äv. f.//ig.); best. -an; pl. -or. [till -jåp] (vard.) (mycket l. olidligt) snål kvinna; förr äv. om man. Han är just en snåljåpa. Weste FörslSAOB (c. 1817). Snåljåpa! La hon tre (kaffe-)böner på så inte var det mer. Aurell NBer. 77 (1949). —
(4 a) -KALL. kall med en genomträngande l. pinande kyla (o. blåst), råkall o. snålblåsig. I dag har det varit snålkallt och flygsnö. Det skymmer. Renfjället och Åreskutan svepa sig i underliga slöjor. SvD(A) 1941, nr 56, s. 8. De snålkalla månaderna maj och juni går, under oavbruten fruktan för frost. Martinson BakSvenskv. 291 (1944). —
-KONA. (numera nästan bl. arkaiserande) snål l. sniken ”kona” (se kona, sbst.1 d). Heidenstam Karol. 1: 305 (1897). —
(2, 3 e) -KOST. snål l. (av nödtvång) ytterst sparsam kost (se kost, sbst.3 2 a, b); äv. bildl. (jfr kost, sbst.3 2 b η). Jag visste .. hvad oväder i högfjället under snålkost ville säga. SD 1893, nr 7, s. 3. Wulff Petrarcab. 260 (1905; bildl.). Hushållen var (hos fattiga ämbetsmän) vanligen satta på snålkost. Beijer BritaGrossh. 257 (1940). —
(3 b) -KÖRARE. (i sht i fackspr., mera tillf.) person som kör bensinsnålt. SvD 1973, nr 302, s. 28. —
(3 b) -KÖRNING. (i sht i fackspr.) bensinsnål körning; särsk. i fråga om ekonomilopp med bil. LD 1958, nr 104, s. 12. —
(3 b) -LJUS. (i sht i fackspr.) ljus som förbrukar ringa elektrisk energi, ljus som tar ringa ström. SvD 1976, nr 313, s. 20. —
-MÅNS.
1) (†) till 1 (a o.) b α: person som är sniken efter mat l. har glupande aptit, glupsk person. Skada, när nu bullen ångar / Färdig, fet och gul och rund, / Att min näsa doften fångar, / Så att jag blir mätt på stund. / Ack, om jag en snålmåns vore / Och min knif i smöret fore, / Då så vore jag till mod, / Som en prins i bagarbod! Topelius Läsn. 7: 61 (1891). Walter .. är så förskräckligt snål efter snask, att han blifvit en visa i hela staden och kallas ”Walter snålmåns”. Topelius Sommarsjö 1: 117 (1897).
2) (vard., numera mindre br.) till (1 b β o.) 2: snåljåp. Malmberg Fiskebyn 228 (1919). IllSvOrdb. (1955). —
(3 b) -SPOLANDE, p. adj. (i fackspr.) om toalett: som (har sådan inställning att den) förbrukar jämförelsevis ringa vatten vid spolning. SvD 1975, nr 93, s. 15. —
(3) -TID. (mera tillf.) snål tid. En rötfull nödved piper sorglig visa, / på härd där brasan sjöng till festlig Knut, / om lumpen snåltid utan klang och lisa. Karlfeldt FlBell. 155 (1918). —
(1 (a o.) b β) -TIGGARE. (numera mindre br.) person som tigger gm att sniket visa sig l. hålla sig framme o. d. (Lappar) koma dit (till kåtan där man håller bröllopsmåltid), koxa genom dören och holet. Då kunna wärldarna ingen ting mehr giöra än gifwa dessa snåltiggare. Linné Skr. 5: 161 (1732). —
(1 (a o.) b α) -VARG. särsk. om person.
1) (†) pojke l. barn (l. man) som är glupsk l. begiven på mat l. föda l. har glupande aptit; äv. i utvidgad anv. om glupska fågelungar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hebbe Skog. 19 (1871; om fågelungar). Roos Strejk. 36 (1892; om barn).
2) [med anslutning till snål (1 b β o.) 2] (vard.) (ytterst l. olidligt) snål person, snåljåp; girigbuk. (Sv.) Snålvarg .. (t.) karger Filz, Pfennigfuchser, Geizhals. SvTyHlex. (1851). Du kan gå på restaurant, din snålvarg, och inte äta på mina vänner, som ej har så mycket att dela bort. Wallgren ABCBok 261 (1917). IllSvOrdb. (1955). —
(3 d) -VARM. (tillf.) om årstid o. d.: som präglas av snålt tilltagen värme. AB 1964, nr 131, s. 16. —
(1 a, 1 b α) -VATTEN. (vard.) saliv; särsk. i uttr. betecknande att det vattnas i munnen på ngn l. att ngn dreglar av lystnad efter mat o. d. När han talade om .. (den vackra köksan) sken han upp över hela ansiktet, det var som om snålvattnet flödat vid tanken på maten och kanske också annat. Kihlman Idyll 314 (1936). Lilla Stina satt .. med händerna på bordskanten och följde husmodern med blickarna. Det såg ut, som om hon oupphörligt svalde snålvattnet. Browallius Elida 27 (1938). Husfolket var .. så hungrigt att snålvattnet rann. Edqvist MannHem 21 (1969).
B (†): (1 b β, 2) SNÅLE-TASKA. eg.: penningpåse l. börs som används av girigbuk l. dyl.; i uttr. skrapa ngt i snåletaskan, girigt l. sniket lägga beslag på ngt l. dyl. Det röda Guld och en här girigt efftergapar, / Med Rätt och Orätt alt i Snåletaskan skrapar. WerldzlFåfSpeg. 8 (c. 1685).
Avledn.: SNÅLA, f. [sv. dial. snåla] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) till 1 a, 1 b α: kvinna som är lysten på mat l. dryck l. äter l. dricker (anstötligt) glupskt o. d. Medan hon dricker står en näswijs poike för henne, skrattar och leer, kallandes henne en snåla. Rudbeck Atl. 2: 594 (1689).
2) till 1 b β, 2: snål kvinna. Så länge jag arbeta som vanligt (fastän jag var sjuk) så låddes hon om ingenting, den snålan, sa Hanna. Ekman Häxring. 37 (1977). —
SNÅLELIG l. SNÅLIGA l. SNÅLIGEN, adv. (snålelig 1631. snåliga 1559—1652. snåligen 1681 (: Snäligen, sannol. felaktigt)) (†) till 1 a, b: lystet; glupskt; sniket. (Lat.) Non bibas auide. (Sv.) Drick icke snåligha. FormPuerColl. B 6 a. (1559, 1579). (Lat.) Avide .. (sv.) Begärligha, Snijkeligha, Snåliga. Linc. H 4 a (1640). (Sv.) Snäligen (sannol. felaktigt för Snåligen), (lat.) Avare. Verelius 238 (1681). —
SNÅLHET, r. l. f.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: (sniket) begär, (sniken) lystnad; snikenhet.
a) till 1 a (o. b); i uttr. snålhet efter l. på l. till ngt, begär l. lystnad l. snikenhet efter ngt (särsk. mat l. godsaker l. pengar). Snåålheet til maat. VarRerV 17 (1538). Snålhet på mat. Lind (1738). Snålhet efter människors bifall, fåfänga förför mig ofta nog till dåliga saker. EAAlmqvist (1805) i KyrkohÅ 1909, s. 215. Lanærus Försök 55 (1788: efter Penningar). Men ögonen lyste av snålhet efter godsakerna på bordet. Östergren (1943).
b) till 1 (a o.) b, utan förbindelse med prep.-uttr. som anger föremålet för begäret osv.
α) lystnad, begär; särsk.: lystnad l. begär efter mat l. föda l. ngt visst förtärbart; matlystnad; glupskhet; äv. dels: begivenhet på godsaker, dels: sniken lystnad efter mat osv. (jfr β). Tu skalt icke wara then förste, som tagher till then framsatta mathen, icke allenast therföre at thet itt tecken är till snålheet, vthan och (osv.). Hambræus Erasmus B 8 a (1620). (Vargarnas) snålhet och glupska art är så stor, at en enda är i stånd i en måltid sluka i sig thet största Får eller Get. Orrelius Diurr. 5: 3 (1750). Jag beklagar en Voltaire och en Raynal, om de lefwat för 100 år sedan. De hade då warit så paszliga (dvs. ansetts högst medelmåttiga), fast deras skrifter nu med en besynnerlig snålhet läses. BrBlandÄmn. 1754, s. 132. Jag känner en liten gosse, som .., likasom de flesta små gossar, tycker mycket om sötsaker, hvetebröd, kaffe och te, men som gärna vill bli kvitt sin snålhet för att bli en frisk och stark karl. Topelius Sommarsjö 1: 37 (1897). Några trodde att de (dvs. mor o. dotter som hade en egendomlig ansiktsfärg) förfrusit sig på hitvägen, andra att de svalt sig på grund av gamlans snålhet. Aronson FjärdeVäg. 74 (1950); jfr 2.
β) habegär, snikenhet, girighet; stundom svårt att skilja från 2. Thetta Decret (om att ingen får lägga under sig kyrkans egendom) klaghar .. öfwer Biskoparnas Girigheet och Snållheet, som the på then tijden wore medh bekajade. Schroderus Os. 2: 127 (1635). Begäret efter yttre egendom urartar stundom till Snålhet, stundom till Girighet. Den förra är ett öfverdrifvet begär att föröka sin egendom, den sednare en öfverdrifven afsky för dess förminskning. Ekman Jakob 88 (1822). Dalin (1854).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara snål, gnidighet; äv. i uttr. snålhet på ngt, egenskapen att vara snål med ngt (se SNÅL 2); jfr 1 b β. Lind 1: 116 (1738). Stundom fingo .. vadkungarne (dvs. befälhavarna för vadlagen) tillfälle att besanna det gamla ordspråket att ”snålheten bedrar visheten”. .. Den stockade sillen dog och blef liggande på hafsbottnen att förruttna. Carlén Skuggsp. 1: 205 (1861, 1865); jfr Holm Ordspr. 302 (1964). Ingen snålhet på smör och grädde röjer sig — snarare då tvärtom. Randel SpisSpett 99 (1927). särsk. i allmännare l. bildl. anv. (jfr snål 3); särsk.: oginhet l. knusslighet. Han både tog och fick en kyss. / Fast jag på sådan vara spart, / Jag glömde all min snålhet snart. Wirsén Vis. 30 (1899). Klarare än i .. (satiren över Skråköpings fattigvårdsstyrelse) har Wetterbergh aldrig angett det himmelsvida avståndet mellan munnens bekännelse och hjärtats snålhet och småaktighet. SvLittTidskr. 1961, s. 31.
Ssgr: snålhets-anda. (numera föga br.) till snålhet 1 b β: av snikenhet präglad anda (se ande VIII 5 a). AllmJourn. 1815, nr 283, s. 3.
-futtighet. till snålhet 2 slutet: snål futtighet. VBenedictsson (1888) i SvLittTidskr. 1963, s. 103.
-sjuka. särsk. (†) till snålhet 1 b β, om snikenhet l. girighet liknad vid en sjukdom. Kolmodin QvSp. 1: 192 (1732). —
SNÅLIG, adj. (föga br.) till 4 a, om vind: (som har tycke av att vara) snål. Det är två plusgrader och snålig pålandsvind. Packisen ligger som en krage av vispgrädde vid Öresundsstranden. RöstRadio 1956, nr 15, s. 3. —
SNÅLING, m. [sv. dial. snåling, snålinge] (vard.)
1) [till snål 1 a, b (l. snåla, v. I 1 a, II 1 b)] (†) snyltgäst. (Sv.) Snåling (snulte-gäst) (t.) ein Schmarotzer, Tellerlecker. Lind (1749).
2) till 1 b β, 2: snålvarg, girigbuk. Schroderus Dict. 72 (c. 1635). När en Snåling trånar i sin flit, och äter under sina naglar, så suckar (Armoder över hans dårskap). Mörk Ad. 2: 134 (1744). Håkan vill nog bestå födan; han är sannerligen ingen snåling, som räknar matbitarna. Moberg ManKv. 26 (1933). —
SNÅLSAM, adj. [möjl. (delvis) till snåla, v.] (numera föga br.) till 2: som har benägenhet att vara snål, som är snål (av sig). Dä va' bara ja', som va' dum å snålsam. Agrell NorrlH 16 (1910).
Avledn.: snålsamhet, r. l. f. benägenheten l. egenskapen att vara snål (av sig), snålhet. Then slemme lasten och snöplighe odygden, som kalles Sordes eller karghet, snålsamhet. L. Paulinus Gothus MonPac. 314 (1628).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content