publicerad: 1984
SPENE spe3ne2, sbst.1, äv. (numera nästan bl. ss. senare ssgsled i bet. 2) SPEN spe4n, sbst.2, r. l. m. (Luk. 11: 27 (NT 1526: spenar, pl.) osv.) ((†, ss. senare ssgsled i bet. 2) n. Linné Vg. 119 (1747: tungspenet), VetAH 1784, s. 213 (: sårigt tungspene), Hartelius Sjukgymn. 248 (1870: tungspenet)); best. -en, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spen spe4n l. spen4 (Acrel Chir. 85 (1759: tungspen), Eurén Kotzebue OkSon. 66 (1794: tungspenn), Wretlind Läk. 3: 30 (1895: tungspen)) (ss. n. -et); pl. -ar (Luk. 11: 27 (NT 1526) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. spena, UpplDomb. 7: 31 (1549: spenenne, best.), G1R 26: 536 (1556: spöner), Hjelt Medicinalv. 2: 301 (i handl. fr. 1722: tungspäner); ss. n. =, Möller 1719 (1790: Tungspän), Weste 1346 (1807: Tungspän)); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SPENA spe3na2, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -or (SvSaml. 3—6: 56 (1764)), förr möjl. äv. -er (se ovan); förr äv. (ss. senare ssgsled i bet. 2) -SPÄNNE, r. l. m. (Bruno Gumm. 127 (1762: nedfallen Tungspenne), Heinrich 2: 430 (1814: Tungspännen, sg. best.)) l. n. (Möller 922 (1745: tung-spännet, sg. best.), Hartelius Anat. 135 (1867: tungspännet, sg. best.)); best. -en resp. -et; pl. (ss. n.) -en (Möller (1790, 1807; enl. grammatisk uppgift under tungspänne)).
Ordformer
(speenan, sg. best. 1642. speener, pl. 1682. spen 1771 (: tungspen), 1847—1944 (betecknat ss. sällsynt), 1951 (: Tung-spen) osv. spen, sg. best. 1759 (: tungspen)—1895 (: tungspen). spen- i ssgr 1716 (: Spenböldsört) osv. spena 1526 (: spenan, sg. best.; efter prep.), c. 1635 (ss. uppslagsform)—1916 (från Finl.). spena- i ssgr 1541 (: spenabarnas) osv. spenar, pl. 1526 osv. spene 1578 osv. spene- i ssgr 1559 (: spenelöösa)—1890 (: spenesugande). spenen, sg. best. c. 1655 osv. spenenne, pl. best. 1549. -spenet, sg. best. 1747 (: tungspenet)—1870 (: tungspenet). -spenn 1867 (: tungspenn). -spenn, sg. best. 1794 (: tungspenn). spenn- i ssg 1785 (: Spennört). -spenna 1639 (: tungspenna; ss. uppslagsform)—1762 (: tungspenna; efter prep.). -spenne 1652 (: tungspenne)—1762 (: Tungspenne). spenne- i ssgr 1604 (: Spennelöse)—1739 (: Tungspenne-Gräs). spennen, sg. best. 1654. -spän 1755 (: Tungspän)—1855 (: Tungspän). -spän, sg. best. 1771 (: tungspän; enl. senare avskrift), 1779 (: tungspän)—c. 1785 (: tungspän). spän- i ssgr 1697 (: Spän-Bålda)—1756 (: spänwarm). späna- i ssgr c. 1715 (: spänabarns)—1726 (: späna munnar). spänan, sg. best. 1603 (efter prep.), c. 1670 (: tungespänan; ss. subj.)—1691 (ss. obj.). spänar, pl. 1603—1756. späne c. 1580—1784 (: Tungspäne). späne- i ssgr 1596 (: spänebölda)—1722 (: Späneböld). -spänen, sg. best. 1749 (: Tung-spänen). -späner, pl. 1722 (: tungspäner). -spänet, sg. best. 1799 (: tungspänet)—1807 (: Tungspänet). -spänn 1783 (: tungspänn). spänn, sg. best. 1771 (: tungspänn; enl. senare avskrift)—1856 (: tungspänn). -spänne 1748 (: tungspänne)—1851 (: tungspänne), 1888 (: tungspänne; betecknat ss. sällsynt). spänne- i ssg c. 1700 (: spänne-brända). -spännen, sg. best. 1814 (: Tungspännen). -spännet, sg. best. 1745 (: tung-spännet)—1867 (: tungspännet). spönan, sg. best. 1528 (efter prep.). spönar, pl. 1526. spöne 1538. spöner, pl. 1556)
Etymologi
[fsv. spini, sv. dial. spini, spene, spen, spena, spänne, spän(n)a, spän, spänn, spöna, spön (i ssgn tungspön); jfr fd. spinæ (d. spene), fvn. speni (nor. dial. spene), mnl. spene (nl. speen, f.), lit. spenȳs; i avljudsförh. dels till t. span- (i ssgn spanferkel, spädgris), feng. spann, f., spene, o. SPANA, v.1, dels till mlt. spon- (i ssgn sponverken, spädgris), mht. spune, spene; med avs. på betydelseutvecklingen jfr fr. trayon, spene: traire, mjölka (av lat. trahere, draga); formen spen har sannol. uppkommit ur sg. best. spenen o. pl. spenar; då ordet ss. senare ssgsled i bet. 2 är n. beror detta sannol. på anslutning till SPÄNNE, anordning att spänna med]
1) hos däggdjurs hona: var o. en av de vårt- l. tappliknande bildningar i vilka en l. flera utförsgångar från en mjölkkörtel mynnar o. genom vilka mjölk kommer vid diande (i pl. förr äv. övergående till en beteckning för mjölkkörtlar l. juver); äv. (numera i sht med vitter l. ålderdomlig prägel) om kvinnas bröstvårta l. (i sht i pl.) bröst (se d. o. 1); jfr PATT, sbst.1 1, 2. Luk. 11: 27 (NT 1526). Till Peder Kartt, att han förskicker .. till Glije gårdh sexten miölkeköör, som haffve 4 spöner och icke the medt 2 eller 3. G1R 26: 536 (1556). Honans könsorganer hos Däggdjur .. utgöras af moderslidan, lifmodren med dess trumpeter och fransar, samt äggstockarna och slutligen spenarna, eller mjölkens afsöndringsorgan. Berzelius Kemi 6: 639 (1830). En särskilt afdelning af qvinnans slägtlifs-organer .. (har) bestämmelsen att bereda mjölk, till lättsmält föda åt det späda barnet. Dess organer, hvilka kallas bröst eller spenar (mammæ), äro två stora, mjuka upphöjningar, en på hvardera sidan om bröstbenet. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 91 (1836). En mor gav barnen föda med sina spenar. Moberg FörrädL 228 (1967). — jfr BRÖST-, KO-, LJUMSK-, MODERS-, PIGE-, SUGG-SPENE m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som giva (sina ungar) spenarna, om djur: räcka spenarna åt (sina ungar); äv. (numera bl. med vitter l. ålderdomlig prägel) i uttr. giva (barn) spenen, om kvinna: ge (barn) bröstet l. di; förr äv. ligga på spenen, om barn: ligga vid bröstet, dia. See tigh före, ath tu icke än nw wijn dricker, mädhan tu på spenan ligger, hwar och een lära haffuer sino motto tijdh och ålder. FörsprRom. 6 a (NT 1526; äv. i Bib. 1703). Drakanar giffua sinom vngom spenanar, och deggia them. Klag. 4: 3 (Bib. 1541). Här frågades om ingen war i fölie som kunde gifwa barnet dij, tå togh ofwan nämbde hust(ru) barnet, stannade och gaf thet spänan. VDAkt. 1691, nr 247.
b) om outvecklad l. förkrympt spene som icke ger mjölk; äv. i utvidgad anv. (jfr c), om en mot hondjurs spene svarande vårta o. d. hos handjur (förr äv. om mans bröstvårta l. om människas bröstvårta utan hänsyn till kön); jfr SPEN-VÅRTA 2. Balck Es. 235 (1603). Sedan togh Anders till sin kniff och stack honom i wänstra sidan strackz vnder spennen. VRP 1654, s. 885. Villkoren för galts införande i galtregister är (bl. a.) .. att galten har minst 12 normala spenar. Sonesson BöndB 1155 (1955). — jfr BLIND-, ÖK-SPENE. — särsk. i uttr. falsk spene, se FALSK, adj. III 3 c α.
c) i vissa utvidgade anv. (jfr b).
α) (†) på djurs kropp: utväxt som liknar en spene; jfr 2. En god Get bör .. nästan hafwa samma tekn (som en god bock), allenast med den tilläggning, at hon äger stort jur och miölkar wäl, samt äfwen som en wäl artad Sugga äger twå hängande spenar under käken. HushBibl. 1757, s. 25.
β) (numera bl. tillf.) om dihorn l. på dihorn anbringad napp (se NAPP, sbst.1 3). Cederschiöld HbBarnm. 304 (1843). jfr HORN-SPENE.
d) mer l. mindre bildl. Wexionius Vitt. 398 (1686). Skalden Grandin hade hyrt sig en stuga i skärgården för att .. syga idéer ur naturens stora spenar. Engström Äfv. 64 (1908).
2) [jfr 1 c α] om gomseglets i form av en tapp utskjutande mellersta del; numera bl. ss. senare led i ssgrna GOM- o. TUNG-SPENE. (Lat.) Uua (sv.) spöne j halsen. VarRerV 5 (1538). Faller een menniskios tungespene nidh för öffuerflödigh blodh skul, tå är samme spene röd. BOlavi 36 a (1578).
Anm. Sg. best. spånan i VRP 1654, s. 903, är sannol. felaktigt för spänan. Sg. best. tungspån hos Bellman (BellmS) 4: 151 (1771) är sannol. felaktigt för tungspän.
-BARN, se B. —
-BEN. [jfr t. zitzenbein] (†) i vissa djurs kranium: (bakom örat beläget) spenliknande ben (som hos människan motsvaras av tinningsbenets vårtdel). Thorell Zool. 2: 202 (1861). Sundström Huxley 21 (1874). —
-BÖLD, förr äv. -BÖLDA. (spen- 1723 osv. spene- 1596—1722) [fsv. spina byldh] hos djur: böld på juver l. spene; i sht förr äv. om bröstböld hos kvinna; jfr -bolde. ÄARäfst 106 (1596: spänebölda). Cederschiöld QvSlägtl. 3: 64 (1839; hos kvinna). Lindgren Läkem. 11 (1912; hos kor).
-GLAS.
1) (†) ss. diflaska använd anordning av glas l. (i utvidgad anv.) annat material; jfr di-glas 1. Möller (1790). Björkman (1889; med hänv. till diflaska).
2) (numera knappast br.) = di-glas 2; äv. om förr använd glaskupa avsedd att vid digivning skydda den digivandes kläder, bröstglas. Trendelenburg BarnsHustr. 17 (1787). Cannelin (1921; om bröstglas). —
-GUMMI. [jfr t. zitzengummi, eng. teat rubber] (i fackspr.) i spenkopp: av gummi tillverkad hylsa som ömsevis trycker till om kons spene o. ömsevis hänger slapp (så att mjölken sugs ur spenen). LAHT 1924, s. 725.
-GÅRD. (†) om den ring med mörkare färg än bröstet i övrigt som finns kring en bröstvårta, vårtgård; jfr di-gård. Sönnerberg Loder 623 (1799). —
-KANAL. (i fackspr.) hos djur med mjölkcistern (se d. o. 2): den kanal (l. var o. en av de kanaler) som leder mjölken från mjölkcisternen till spenens spets. Kjerrulf Köttbesigtn. 208 (1896). —
-KOPP. (i fackspr.) var o. en av de till en mjölkmaskin hörande (vanl. av en yttre hylsa av metall o. ett spengummi bestående) anordningar som vid mjölkning omsluter kons spenar. LAHT 1908, s. 13. —
-LAV. (†) lav av släktet Pertusaria DC. (som har spenliknande utskott från lavbålen), porlav. Acharius Lich. 89 (1798). —
-LÖS. (spene- 1559—1620) som saknar spenar; förr äv. om kvinna: som saknar bröst (se d. o. 1). Amazones, thet är spenelöösa. LPetri Kr. 10 (1559). —
-ROT.
2) (i fackspr.) om den (rotliknande) del av spene som förenar denna med juvret l. mjölkkörteln, spenbas; jfr rot, sbst.1 4 a. 2NF 18: 748 (1912). —
-SALVA. (i fackspr.) salva använd l. avsedd för behandling av spenbölder hos kor. Lindgren Läkem. 11 (1912). —
-VARM. (spen- 1730 osv. spena- 1942—1967) om mjölk: som ännu har kvar den värme den har, då den kommer ur spenarna, nymjölkad; jfr -ljum. Oec. 73 (1730). särsk. i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. om vätska: ljum. Törneros (SVS) 1: 375 (1825). Vad fan menar vaktmästaren med att ge oss spenvarmt sodavatten! Siwertz Förtr. 102 (1945). —
-VÅRTA. (spen- 1772 osv. spena- 1663) [fsv. spina varta]
1) (†) hos däggdjurs hona: spene; hos kvinna: bröstvårta. Retzius Djurr. 130 (1772). Dalin (1854; med hänv. till bröstvårta). Björkman (1889).
2) (numera mindre br.) hos handjur: vårta o. d. svarande mot hondjurs spene; förr äv. om mans bröstvårta; jfr spene, sbst.1 1 b. VRP 1663, s. 158 (hos man). Sonesson BöndB 1154 (1955; hos galt). —
-VÄRME, förr äv. -VÄRMA l. -VARMA. (numera mindre br.) värme (av det slag) som kännetecknar spenvarm mjölk. VetAH 1770, s. 265 (: spenvarma). LfF 1835, 4: 43 (: spenwärma). LB 3: 237 (1902). —
-ÖRT. [växten anses öka boskapens mjölkavkastning] bot. växten Laserpitium latifolium Lin.; äv. om släktet Laserpitium Lin. (med L. latifolium Lin. som enda art), spenörtssläktet; jfr -rot 1. Brander NatH 77 (1785). Liljeblad Fl. 102 (1792; äv. om släktet).
B (numera i sht i vitter l. högre stil, företrädesvis i ssgn spena-barn): SPENA-BARN. (spen- 1738—1964. spena- 1541 osv. spene- c. 1635—1773) [fsv. spina barn] dibarn, spädbarn; numera i sht i vitter l. högre stil (med anslutning till Mat. 21: 16). Aff barnas och spenabarnas munn haffuer tu fulkompnat loffuet. Mat. 21: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: spenabarns; NT 1981: spädbarns). Thorén Herre 174 (1942). —
-BRÖST. (spena- 1776. spene- 1764) (†) spene l. bröst (se d. o. 1). Ekblad 208 (1764). Orrelius Djurkänn. 29 (1776). —
-VARM, -VÅRTA, se A.
C (†): SPENE-BARN, se B. —
-BRÖST, se B. —
-BÖLD, -LÖS, -SUGANDE, se A.
Spoiler title
Spoiler content