STIPEL sti4pel, äv. stip4el (sti'pel Weste, sti'pp'l Dalin), sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. -pler (Euphrasén Linné TermBot. 31 (1792) osv.) ((†) -plar Linné Öl. 1 (1745), Meurman (1847)). Anm. Hos Wahlbom SponsPlant. 9 (1750) o. Brander NatH 48 (1785) förekommer formen stipla vilken sannol. är en felaktig konstruktion ur pl. stipler l. utgår från lat. stipula.
Etymologi
[jfr t. stipel, ävensom eng., fr. stipule; av lat. stipula, i avljudsförh. till stīpes (gen. -itis), påle, stam, o. till mht., feng. stīf (se STYV, adj.). — Jfr STIPELL, ävensom STIPPEL]
1) bot. om var o. en av de mer l. mindre bladlika (i regel parvis sittande) bildningar som utgår från bladfot l. bladskaft, biblad; i sht i pl. Linné Sk. 46 (1751). Bladskärmar, stipler, stipulæ, äro delar, bladen liknande i sin byggnad, och sitta vid bladets bas, ofta med bladet i en ring omkring stammen. Marklin Illiger 385 (1818). Stundom har slidan form af tvenne små bladlika delar, de s. k. stiplerna, hvilka sitta en på hvardera sida vid bladskaftets bas i synnerhet hos de växter, som gro med två hjertblad. Rebau NatH 2: 11 (1879). Pisum (Ärt). Stipler större än småbladen. Krok o. Almquist Fl. 1: 102 (1883). — jfr BLAD-, BLADSKAFTS-, BLAD-VECKS-, RYGG-STIPEL o. SMÅ-BLAD-STIPLER.
2) (†) knoppfjäll? Alens stiplar woro nyligen utbrustne. Linné Öl. 1 (1745).
-BÄRANDE, p. adj. om växt l. växtdel: försedd med stipler. Hartman Fl. XI (1820). —
-TORN. av stipler bildat vasst o. spetsigt utskott på växt l. växtdel. Mimosaceæ: .. Några arters mycket stora, förvedade stipeltornar äro ypperliga försvarsvapen. Fries SystBot. 91 (1891).
Avledn.: STIPLAD, se d. o.
