SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1993  
STYV sty4v, förr äv. STIV, adj. -are (G1R 5: 90 (1528) osv.) ((†) komp. -ere G1R 11: 123 (1536), Därs. 29: 192 (1559). -re Lucidor Hel. H 3 a (1673); superl. -est G1R 29: 397 (1560), Hallman Blacksta 27 (1748)). adv. -T.
Ordformer
(stiuf- (-ju-) i ssg 1731 (: stiufkiortlar)1815 (: stjufkortel). stiv (-ii-, -ij-, -f, -ff) 15271834. stuf- i ssgr 1732 (: Stufkiortlars, gen. pl.)1781 (: Stufkiortel boge). stÿf 1619 (: Stÿfkragar, Stÿfpapper)1772. styv (-yy-, -f, -ff) 1531 osv.)
Etymologi
[sv. dial. stiv; liksom fd. sti(i)f (d. stiv, d. dial. styv) av mlt. stīf (lt. stief) med övergång i till y i sv. framför labial; motsv. mnl. stijf, stief (nl. stijf), mht. stīf (t. steif), feng. stīf (eng. stiff); till den rot som äv. förekommer i lat. stīpes, påle, stång, stam, o. i lit. stìpti, stimpu, bli styv l. stel, äv. (huvudsakligen om djur): dö l. stupa o. d.; formerna stiuf- (-ju-), stuf- i vissa ssgr möjl. uppkomna gm påverkan från STYV-. — Jfr STIFT, sbst.1, STIPEL, sbst.1]
1) om (föremål av) mer l. mindre fjädrande l. elastiskt material: som gör (jämförelsevis) stort motstånd mot böjning l. hoptryckning o. d.; svårböjlig; äv. dels (se e): icke mjuk l. smidig o. d., dels (se f): stel (särsk. av frost) l. hård, dels (se g—i): trög(rörd) o. d. En styv bräda, käpp, stålfjäder, vajer. Ett styvt kastspö. Styff penne. VarRerV 42 b (1579). Wärjorne af styfwa Klingor och goda fästen. LMil. 1: 325 (1683). (Den falska dukaten är) Mycket styf och oböjligare, än de rätte. PH 6: 4852 (1758). Ström SvFogl. 80 (1839; om fågelstjärt). Röbling har .. gifvit brons öfre körbana en sådan stadga och styrka, att endast en obetydlig dallring förmärkes, då vagntågen gå öfver densamma. Lika styf är dock ej den undre körbanan. TByggn. 1859, s. 9; jfr 6 a. Själva häcken är så styv, att man nästan kan gå på den. Sandström NatArb. 1: 72 (1908). Djupharv med styva pinnar. SIS 35 30 01: 2 (1960). — jfr KÄPP-, STOCK-STYV m. fl. — särsk.
a) om stam l. strå l. stjälk l. annan växtdel; äv. med tanke på synintrycket, närmande sig bet.: stel (se STEL, adj.1 1 h). Havresorten kännetecknas av kort och styvt strå. G1R 29: 192 (1559). De olika slagen af Stam ega följande yttre egenskaper: Till rigtningen .. styf (rigidus). Hartman Fl. XVI (1838). Kompakt, styf timotej skymde bort all utsikt. Gellerstedt Glänt. 102 (1909). Pionstänglarna tränga sig styvt och spänstigt upp mellan de täta bladen och bära stolt upp sina tunga, runda knoppbollar. Holzhausen Vårblmr 113 (1924). En sällsam, styv och stolt fjällväxt. Böök ResSv. 238 (1924). Selander LevLandsk. 88 (1955). — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Stoltheten är en styv stam att böja. Bergfors PörtFolk 131 (1933).
β) bot. i uttr. betecknande olika växter. — särsk.
α') styv hökfibbla, växt av Hieracium grupp Tridentata Fr. (som har styv stjälk), styvfibblor. Gosselman BlekFl. 138 (1865). ArkBot. II. 1: 12 (1904).
β') styv rörven, växten Calamagrostis stricta (Timm.) Pal.-Beauv. (som har styvt strå), madrör. Lilja SkånFl. 82 (1870).
γ') styv tuvstarr, växten Carex elata All. (som har styvt strå), bunkestarr; jfr STARR, sbst.1 1. Kindberg SvNamn 32 (1905).
δ') styv fingerört, växten Potentilla recta Lin. (som har styv stjälk). Hylander PrydnV 78 (1960).
b) om (föremål av) hår l. borst: som är sträv l. rak o. motspänstig o. står emot plastisk (om)-formning; motsatt: mjuk. PH 1: 764 (1728; om svinborst). Huden, hwarmed .. (däggdjurens) kropp är betäckt, är i allmänhet bewäxt med hår, hwilka äro mer eller mindre fina, krusiga eller styfwa. Holmström Ström NatLb. 1: 67 (1851). Shingeln .. klädde alldeles icke japanskorna, de sprungo omkring med slätt, styvt hår likt en kvast eller mopp. Lilliehöök Nohara JapAns. 140 (1936). Holm AlltFläck. 83 (1946; om hårborste). — jfr BORST-STYV. — särsk. om mustasch. Runeberg (SVS) 3: 53 (1832). Översten, som förde henne till bordet, var en liten kolerisk herre med en stubbad, ljus mustasch, så styv, att den gav ett extra eftertryck åt hans handkyssar. Spong Sjövinkel 17 (1949).
c) (numera knappast br.) metall. om (föremål av) metall, i sht järn: som (i kallt tillstånd) bjuder (mer l. mindre) kraftigt motstånd mot plastisk deformation, stel (se STEL, adj.1 1 f). BlBergshV 18: 19 (i handl. fr. 1687). (Jag) håller .. oblandat och rätt färskat torrsteens jern 16. resor segre än kallbräkt, och 8. resor styfware än rödbräkt. Polhem Bet. 1: 15 (1721). Ett styft, starkt och något Stålartadt Järn (bör) hällre wälljas till Böszpipor än det alldramjukaste. Rinman JärnH 307 (1782). Bly är smidigt ej styft Tackjern är styft ej smidigt Jern är smidigt och styft. JernkA 1820, s. 111. Allt hwad till wågen hörer .. är tillwerkadt af jern, stål, eller annan styf metall. SFS 1861, nr 79, s. 3. TT 1900, Byggn. s. 150. — jfr PLÅT-STYV.
d) i uttr. styv av broderier l. silver o. d., om klädesplagg l. klädedräkt l. pansar o. d.; äv. (mer l. mindre oeg.) mer l. mindre liktydigt med: full av broderier osv. (särsk. om vapensköld). Manteln .. styf af gyllne brodering. Adlerbeth Æn. 23 (1804). Styft af silfver var hvart pansar. Tegnér (TegnS) 4: 12 (1822). Gråa murar halft försvinna / Bak brokad och draperier, / Mellan kronor skimrar vasen, / Styf af gyllne broderier. Snoilsky 2: 21 (1881).
e) som inte (lätt l. följsamt) buktar sig l. (om tyg o. d.) följer kroppen l. underlaget mjukt l. smidigt; stel (se STEL, adj.1 1 e). Hon gick alltid klädd i svart, styvt siden. Kläder i styvt vindtyg används ej vid jakt, då de prasslar för mycket. Regnkappor av plast kan vara mycket styva och obekväma att ha på sig. Ståltråden är för styv. En strut av styvt papper. KlädkamRSthm 1587 B, s. 14 a. Dalin Arg. 1: 130 (1733, 1754; om rockar). Guldguler rock med styfva Ducriner. Bellman (BellmS) 1: 20 (c. 1768, 1790). Med Lim eller Gummi styft gjordt oblekt Lärft. Orrelius 70 (1797). Berg Handarb. 9 (1873; om vävnad). Ett .. förklä — grisigt och flottigt och styvt av smuts. Nordström Amer. 103 (1923). Det går lika dåligt att kasta med en för styv lina (vid flugfiske) som det gör med en för mjuk. Hammarström Sportfiske 22 (1925). Stärkelseklistret överfares .. vid strykningen av ett hett järn för att tyget skall bli glansigt och styvt. Bolin VFöda 72 (1933). TNCPubl. 30: 60 (1958; om plastfolie). — jfr PERGAMENT(S)-STYV.
f) som inte kan (l. som givits egenskapen att inte kunna) böjas l. vikas utan att förstöras; som gjorts l. blivit oböjlig; i sht motsatt: mjuk; jfr e. — särsk.
α) om (föremål av) material som gm viss behandling gjorts styvt. En mössa med styv skärm av hårdplast. Den styva cylinderhatten glänste. Mången Dräng han klagar, / För thet han sig haar stött, vppå the styfwa Kragar, / Som, the (dvs. flickorna) kring halszen dra. CupVen. A 5 a (1669); möjl. till e. Styv hatt av svart ullfilt. KatalNK 1917, Vår. s. 22. I antalet ”band” äro .. inräknade 1,399 volymer, som endast försetts med styva omslag. UURed. 1919—20, s. 78. Ericsson Hansen Klädedr. 157 (1955).
β) av frost l. kyla: stel l. hård. Fast kall, styf aff frost, tiälad. Linc. Ttt 6 a (1640). Det har händt, at några på bleke uteliggande wäfwar i denna wecka warit så styfwa utaf det, at daggen, som fallit på dem, tilfrusit, så at de swårligen kunnat böjas. GT 1786, nr 45, s. 3. Det är så frusit att det är helt styft. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hennes klädpaltor (voro) alldeles styfva af is, så att de stodo kring henne som en tom tunna. Hertzberg Päivärinta 2: 4 (1884).
γ) om (del av) död kropp: stel (se STEL, adj.1 1 l α) på grund av organismens död o. därav följande likstelhet. Stiernhielm Herc. 30 (”66”) (1648; 1668: stock-steelnad-styfwer). Att Dido så, kulligga må till lemmar kall och styfwer. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 125. Sök ibland bergen, och du skall / Der finna Murdoch styf och kall. Arnell Scott Sjöfr. 158 (1829). Hit utanför den stora stadens knutar / Min (dvs. en dödgrävares) herre gäster bjöd: de komma alla; / Men se blott huru styfva, huru kalla, / Hvar kind är hvit och hvarje hufvud lutar. Böttiger 1: 14 (1856). Nerman Service GuldgrävDikt. 40 (1917).
δ) (tillf.) i fråga om diktad förvandling av person till livlöst föremål. Knapt hade jag (dvs. Lots hustru) mig wändt, för'n jag i kroppen kände / En bitter sälto, som i alla lemmar rände. / .. Min kropp blef tung och styf. Kolmodin QvSp. 1: 31 (c. 1710, 1732).
ε) [med anslutning till 8, 9] bildl. De styfwe Rijfels-bärg i tårar sig utgute / Då dem förkunnad blef .. / Des Konungs Hädanfärd. Dahlstierna (SVS) 55 (1698).
g) trögflytande l. trögrörd l. trögformad. Motoroljan blev styv av kylan. Färgen var styv och svår att stryka ut. Smöret sades blifva fett, gult, styft och mäktigt .. då Boskapen får mycket Lindelöf at äta. Kalm VgBah. 195 (1746). TT 1871, s. 213 (om lerbruk). Blandas glycerin med finrifven mönja till en styf deg, så erhålles ett kitt, som hårdnar under loppet af några dagar. Därs. s. 374. 500 gr. groft baksocker hoparbetas till en styf och spröd, knappt sammanhängande massa med något vatten. Grafström Kond. 41 (1892). Under inverkan av vibrationer blir styv betong flytande och plastisk betong lättflytande. Vägmaskinl. 277 (1945). — särsk.
α) kok. om grädde l. äggvita: som slagits till (formbart) skum (gm hård o. ihållande vispning); äv. ss. adv. (i fråga om vispning). Grafström Kond. 130 (1892; om grädde). En marängmassa (af 2 styfva ägghvitor med 30 cl. kokande kandersocker). Därs. 131. Vispgrädde, som är styft vispad och afrunnen. Därs. 153.
β) (i sht i fackspr.) om färg: som är tjock o. klibbig o. gör relativt stort motstånd mot formförändringar. HantvB I. 7: 371 (1939). Man talar om tunn färg när den är lättrörlig och styv färg när den gör relativt stort motstånd mot formförändringar. GrafUppslB 849 (1951). TNCPubl. 38: 153 (1967).
h) om jordart, i sht finlera (med lerhalt över 40 viktprocent): som är hård l. tung (o. fet) o. svår att bearbeta o. bruka. Ärter kan odlas i såväl styvare som lättare jordar. Jorden är styv och hård av torka. I kall och styv jord uppnås inte något bra odlingsresultat. Serenius EngÅkerm. 207 (1727). Det är bekant at .. åkerjorden, då hon antingen är lös, lättland, eller warit .. wäl dannad och i häfd, icke fordrar den tid, arbete och möda .. som en .. styf och vårdslösad. SamlRönLandtbr. 1: 111 (1775). Eken behöfver en djup jordmån, emedan den har en stark pålrot. Möter denna ett segt och styft ler .. så afstannar vexten. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 153 (1857). SFS 1868, nr 17, s. 11 (om lerjord). En kvadratfot mager och styf dikesjord. Larsson Solsid. 8 (1910). Det är god åkerjord på Norrgården, svårbrukad och styf måhända, men skördarna äro oftast rikliga. Rosman BjärkSäb. 1: 28 (1923). Furuskog VLand 164 (1943). — jfr MEDEL-STYV.
i) (numera mindre br.) i utvidgad anv., om mekanisk anordning: som (särsk. på grund av nedsatt funktion) fungerar trögt l. motspänstigt, trög l. motspänstig; äv. bildl., om icke mekanisk anordning l. icke mekaniskt arrangemang. UUKonsP 10: 89 (1673). Under den gångna hårda vintern hafva klimatiska förhållanden icke haft annat inflytande på bromsen, än att, vid mycket sträng köld .. och svår snöyra apparaten naturligtvis gått trögt och styft. TT 1886, s. 107. JakobstT 2/6 1982, s. 6.
2) [specialfall av 1] om (del av) levande varelses kropp l. led l. sena l. lem o. dyl. l. om levande varelse med tanke på kroppsbyggnad, led l. muskel osv.: som inte är mjukt rörlig o. flexibel; som är stel (se STEL, adj.1 2) o. inte normalt rörlig l. mjuk o. böjlig; om levande varelse äv.: som rör sig l. förflyttar sig på ett stelt sätt; äv.: ovig l. klumpig; äv. om sådan varelses sätt att röra sig. PJGothus Martini 152 (1608). Orrelius Diurr. 1: 6 (1750; om lejons hals). Tessin Bref 1: 289 (1753: i lederna). Schultze Ordb. 5176 (c. 1755; om senor). Weste FörslSAOB (c. 1817; om gång). (Hästens fotskifte) heter .. om benen äro utan tillräcklig smidighet, styft. Billing Hipp. 164 (1836). Jag .. hade i förstone svårt att stå och gå, så styf var jag blifven af ridten. Bremer GVerld. 3: 81 (1861). Min mula stannar trött på styfva ben / och badar sjuk och sårig fot, som ömmar. Zilliacus Off. 44 (1915). Man är styv och onaturligt tjock / av idel ylletröjor. Selander Stad. 71 (1926). Jag tycker alla stora äro klockstaplar / linkande kring på styva ben. Eklund UngÖg. 6 (1927). Schulze Emigr. 194 (1930). — jfr ARM-, KNÄ-, LED-, NACK-, RYGG-STYV m. fl. — särsk.
a) i fråga om att vara l. bli stel (o. okänslig) av köld (jfr b) o. därmed också trög o. långsam i rörelser o. d.; jfr STEL, adj.1 2 a. En faslig frost .. / .. giorde kroppen steel och alla lemmar styfwa. Fånge 21 (c. 1710).
b) om kroppsorgan, för att beteckna nedsatt funktion; jfr STEL, adj.1 2 b. Hoorn Jordg. 1: 165 (1697). I .. (en typ av klaffel) äro klaffarna för korta eller för styva, varigenom de vid sin slutning icke förmå att fullständigt tillsluta öppningen. Jacobæus HjärtBlodSj. 111 (1935). — särsk. om tunga (o. övriga talorgan): osmidig (när det gäller att forma främmande språkljud) l. som (särsk. på grund av sjuklig förändring) har nedsatt smidighet l. rörlighet, stel; i sht förr äv. i utvidgad anv., dels om sätt att tala (särsk. ss. adv.): präglad av osmidig l. stel tunga (l. osmidiga l. stela talorgan), dels om person med tanke på tungan (talorganen) l. sättet att tala. Hann blef så styf och hees, att ingen förstod hwad hann sade. Reenhielm OTryggw. 104 (1691). Runeberg .. tröttas .. af samtal och talar bra styft. Aspelin Stenbäck 510 (i handl. fr. 1864). (Den nedkylda) gummans talverktyg voro nu så stelnade, att de ej ville lyda hennes vilja. Derför var hennes tal så styft och svårt att förstå. Hertzberg Päivärinta 2: 4 (1884). Jag minns hans fina överseende tålamod, då min styva tunga rätt ofta uttalade utländska författarnamn på ett tämligen besynnerligt sätt. Helsingius DetVar 218 (1947). Åland 1979, nr 37, s. 10.
c) om person l. djur: styv på grund av ålderdom l. skada l. sjukdom (jfr b); äv. i överförd anv., om dylik persons l. dylikt djurs gång l. sätt att röra sig o. d.; jfr STEL, adj.1 2 c. Den gamle skidlöparen rörde sig styvt och tungt. Hunden var stel i lederna av reumatism och gick styvt uppför trappan. BOlavi 124 b (1578). Knäen blifwa stiff, din foot han wältrar och moste, / På Siston trefottat hielpa digh hän, som barnen i börien å fyre. Stiernhielm (SVS) I. 2: 315 (”519”) (1654; 1668: styf). Hiärne Suurbr. 27 (1679; om sjukdomsangripna leder). När äro wij miukare, än då wij ärom barn, när styfware, än då wij ärom utsletne och gamble? Linné Skr. 5: 121 (1732). Den (av reumatism) angripna lemmen (hos hästen) blifwer styf ock ömmar wid lindrig beröring. Florman Hushållsdj. 70 (1834). Den gamle lotsen satte glasögonen på näsan och skrev med styv och fumlig hand sitt svåra kvitto. Koch AntHav. 13 (1909, 1918). En gubbe .. med lederna styva av reumatism, men alltjämt frisk och sund. Molander O'Neill Klaga 8 (1936). Hagman Pakkala BarnMänn. 111 (1942). — särsk.
α) i fråga om häst med fotskada; förr äv. i uttr. styv på fötterna. Hesten hafwer warit mykit godh men nu forderfwat, styf på begge framföterne och alldeles odugligh. GenMRulla 1684, s. 159. Därs. 5/10 1711 (: föttren). Hästen styf har hornklyft. Därs. 8/10.
β) (†) i uttr. styva sjukan, om benskörhet (som bl. a. medför ömhet o. svullnad o. därmed styvhet i muskler o. leder). Styfwa sjukan .. (dvs.) Benskörhet, Cachexia ossifraga. SFS 1863, nr 32, s. 20.
γ) om hästs mun: som är föga känslig för rörelser i betslet; äv. i uttr. styv i mun, om häst: som är okänslig o. hård i munnen o. därför svår att påverka o. styra (gm betslet); äv. i bildl. anv., i fråga om person; jfr 8 h slutet. En elak, (kännsen, hård, styf, kärf, seg, kännslö, död) mun (hos hästen). KrigVAH 1829, s. 48. Fåfängan har ofta lagt betsel i styfvare munnar än de fosforisters. BEMalmström 5: 433 (c. 1860). Styf i mun. Björkman (1889). jfr MUN-STYV.
d) gm och förbundet med stel i (mer l. mindre) pleonastisk förb.; jfr STEL, adj.1 2 e. Med sina händer ref .. (Fredag) hans (dvs. faderns) armar och ben, hwilka hade blifwit styfwa och stela af banden. DeFoë RobCr. 101 (1752).
e) i mer l. mindre bildl. anv., särsk. i förb. med hals l. knä l. rygg l. nacke, för att uttrycka att ngn är stolt o. oböjlig; jfr 8. Så warde wij aldrigh meera, medh en stijffer Hals här om gåå, medh fergat Ansichte, och lettat Håår. PPGothus Und. F 5 b (1590). Ned styfwa knän! — Du hjerta utaf stål / Blif mjukt som senorna på nyfödt barn! Hagberg Shaksp. 1: 372 (1847); jfr c. Styv rygg och raka tänkesätt. Knape Österb. 22 (1916). Så har jag själv en så styv nacke! Det är strunt att jag inte kunnat mjuka upp den mera på alla dessa år. Thordeman FlickItal. 192 (1932). — jfr HALS-, NACK-, RYGG-STYV m. fl. — särsk.
α) i ordspr. Den som har en stor trut, skall ock hafva en styf rygg. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i uttr. styv i nacken l. ryggen, om person l. djur i fabel: som är stolt o. oböjlig i sinnet l. som är dryg o. övermodig; ibland liktydigt med: ”styv i korken” (se 9 slutet); förr äv.: ha (mer än) tillräckligt med pengar; jfr 8. Du lärer kunna linda honom kring dit finger. .. Ney där är han för styf i ryggen til, tror mig det. Lagerström Molière Tart. 29 (1730). (Eng.) To be strong in the purse, (sv.) wara styfwer i ryggen, hafwa pengar nog. Serenius Ggg 4 a (1734). Alltid har jag varit styf i ryggen, nu är jag det äfven i benen, så att jag kan hvarken buga eller knäböja för denna verldens afgudar. Thomander TankLöj. XI (1817). (Hönan) levde så gott som bara på blancmanger och glacemarenger, och hon gick där så styv i nacken, som om hon kunnat köpa hela slottet. Wahlenberg Guldhön. 136 (1912). Herrgårdarna spela .. (i Vemmenhögs härad) inte samma roll som i grannhäraderna, vilket givetvis gjort att bönderna blivit något styvare i nacken. TurÅ 1941, s. 323.
3) [eg. bildl. anv. av 1] sjöt. om fartyg, i sht segelskepp l. segelbåt: som behåller ett jämförelsevis upprätt läge i vattnet o. inte lägger sig på sidan då vinden pressar på (riggen, seglen o.) skrovet; äv. om isjakt; motsatt: vek. En lijten galleyde besynnerligen för oss, som icke ranck wåre, vthann ginge stijff j wattnet. G1R 16: 261 (1544). Igenom .. Lineans S. S. S. formerande (på ritningen) kan förorsakas både rankt och styft Skiep. Rajalin Skiepzb. 35 (1730). (Krigs)Skeppen måste .. byggas både styfvare och starkare, för att .. bättre emotstå kulans fart, och at förekomma för mycken krängning i blåsväder. 1VittAH 4: 190 (1781, 1783). TIdr. 1883, s. 26 (om isjakt). Vedskutan .. seglar utmärkt och är styv, d. v. s. den behöver ej barlast. SeglBjörköBrigg 213 (1939). DN(A) 19/2 1965, s. 28. — jfr SEGEL-STYV, adj.2
4) [jfr 1, 2] stel o. styv på grund av (ut)spändhet (se a, b) l. spända muskler o. spänd hållning o. d. (se c).
a) om massa l. (del av) kropp l. föremål: som är l. hålls styv (o. spänstig) på grund av (ut)-spändhet (i sin tur beroende på fuktighetsmättade celler l. dyl.). Hennes Bröst som för woro styfwa och spenta, warda nu lösze, blöta och fledruta som en Trasza. Hoorn Jordg. 1: 55 (1697). Pungen är styf och stinn af guld. Klint (1906). Av vikt är .. att vattnet hjälper till att spänna ut cellerna och hålla kroppen styv. Bolin KemVerkst. 49 (1942).
b) om lina l. rep l. tåg(virke) o. d.: som är l. dras l. hålls l. halas spänd (o. därigm blir styv i bet. 1); äv. om (del av) segel (ss. lik o. d.); äv. ss. adv.; i sht förr äv. med avs. på ankartross, särsk. i uttr. hiva styvt. Stiernhielm Gåta (c. 1650). Motteligen hålla tömen styft. Verelius 253 (1681). Sätt läbrassar styfwa. Serenius Hhhh 4 b (1757). Vinda styft. Widegren (1788). Ren bågan, Röfvarn sigtad har, / Hvars styfva Sena regnet mattat. Bellman Gell. 15 (1793). Hala styf linan på andra sidan. Frykholm Ångm. 280 (1881). Styfva lik, hvilket ett segel säges hafva, då det blifvit hissadt och skotadt så att dess lik äro sträckta så mycket de tåla, utan att öfveransträngas. Ekelöf Ordl. (1898). Att hifva styft. Smith (1918). Sparre Fyrmäst. 35 (1920). — jfr HAND-, SEGEL-, SPRÄNG-STYV. — särsk.
α) i fråga om spänd lina varpå lindansare går l. utför rörelser inför publik, i uttr. på styv lina l. (numera endast i bildl. anv., se slutet) på styva linan. En renommerad lindansare vid namn Carl Germans .. viste dess eleganta attitude på styf och slapp lina. Tersmeden Mem. 5: 155 (c. 1790). Än superar .. (lindansaren) på styfva linan i den svindlande höjden under glaskupolen; än (osv.). Topelius 24: 329 (1862). — särsk. i uttr. visa sig på styva linan l. (tillf.) dansa på styva linan, särsk. (o. numera bl.) bildl.: visa upp sig, visa sin skicklighet (som om man vore en lindansare på cirkus). Weste FörslSAOB (c. 1817). J. Ekberg visar sig mycket sällan på styfva linan (dvs. i dansen) och ser då något generad ut. Topelius Dagb. 4: 27 (1839). Jag tyckte icke om honom för att han alltid ville slå på, och ständigt dansa på styfva linan för folk. Almqvist Smar. 465 (1845). UrDNHist. 3: 560 (1954).
β) i vissa uttr.
α') (†) segel hissat till styvt lik, segel så hårt spänt att liket är styvt. Hytt-Midshipmannen efterser att kryss och kryss-bramskoten äro förhalte; seglen hissade till styft lik. Platen Glascock 1: 56 (1836).
β') (numera föga br.) förtöja styvt, vid förtöjning spänna tågen så styvt att de inte ligger o. släpar (i vattnet l. på sjöbottnen). Ju styfvare man förtöijer, dess bättre är det, så att tågen ej få ligga på bottnen. Landell Bligh 24 (1795). Styft förtöjd, med ankare för och akterut. ÖoL (1852).
γ') (numera föga br.) taga styv l. (ss. adv.) ta(ga) styvt, sträckas upp o. spännas hårt; i sht i fråga om ankar- l. förtöjningskabel l. tåg o. d. (då den förankrade l. förtöjda båtens rörelser stoppas upp av ankaret l. landförtöjningen). Gosselman Col. 1: 208 (1830). Då kabeln tagit styft, så fira ned stagseglen och beslå dem för det lösa, klara att genast åter kunna sättas. Oxenstierna Vanderdecken 58 (1865). När Serapis tåg tog styft, lågo fartygen småningom upp för tidvattnet. Trolle Sjöoff. 1: 366 (1869). Taga styf (om en ända). Konow (1887). Kabeln börjar taga styf. Dens. Taga (2:ne kablar) lika styfva. Dens. Melander Långtur 115 (1896).
δ') (numera föga br.) ta styv förtöjning, om fartyg: sträcka upp förtöjningskabeln så att den spänns o. blir hård o. stum (då förflyttning av fartygets massa stoppas upp o. dess tyngd frestar på kabeln); jfr γ'. Landgången (bör) hafwa så tillräcklig längd, att den, då fartyget tager styf förtöjning, icke släpper landningsstället. SPF 1859, s. 383. SFS 1864, nr 17, s. 14.
c) om (person l. djur med tanke på) kropp l. kroppsdel (särsk. ansikte l. ögon) l. muskler l. senor l. anletsdrag l. blick o. d.: som spänns l. förhåller sig (spänd o.) stel (se STEL, adj.1 3); äv. i utvidgad anv. om kroppsställning: (spänd o.) stel (i ovan angiven bet.). Jag blev styv av fasa. Styv av ilska stammade han fram ett ja. Lind (1749). Styf (i gång el. växt, altför rak, tvungen). Weste (1807). Han står .. / .. styf liksom en bild! Atterbom 1: 68 (1824). Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet. Runeberg (SVS) 3: 48 (1832). (Sergeanten) steg .. plötsligt två steg tillbaka, rättade sig, gjorde styf, militärisk front med handen vid högra tinningen. Topelius Vint. I. 1: 55 (1863, 1880). Han bär sin svans så styv som en ceder. Job 40: 12 (Bib. 1917). Johan stod i lagom styv giv akt. Ullman Ros. 186 (1921). Krusenstjerna Pahlen 2: 258 (1930; om blickar). (Vid epidemisk hjärnhinneinflammation ligger den sjuke) helst på sidan med huvudet bakåtböjt, ryggen hålles styv, ofta i båge bakåt. Bergmark Nervsj. 77 (1931). Dahlin SvartL 290 (1934; om lyssnande leopards öron). Nilsson HistFärs 31 (1940). — jfr HALS-, NACK-, RYGG-STYV m. fl. — särsk.
α) i fråga om att på grund av värdighet l. stolthet l. förnämhet l. högtidlighet o. d. (medvetet l. omedvetet) förhålla sig rak (o. spänd) o. (mer l. mindre) orörlig, stel (se STEL, adj.1 3 a). HanssonDröm. C 6 a (c. 1680). (Sv.) Gå styft, (t.) strotzend, strotzig oder strotzicht einhergehen, stoltziglich gehen. Lind (1749); jfr 9, 10, 14. Nordforss (1805; om gång); jfr 10. Hållningen var styf och stolt, då han .. gick upp på däck. Snellman Gift. 2—3: 28 (1842); jfr 10, 14. Hur styf med sin solfjäder han wandrar som ett spett! Hagberg Shaksp. 6: 209 (1849); jfr slutet. Bak på kaleschen sitter / betjänten så styf och grann. Holmes Dikt. 126 (1896). Den, som satt styv och rak i soffhörnet och inte .. mer än hälsade, det var jag det. Lagerlöf SkildTid. 1: 222 (1908). Siwertz Sel. 1: 204 (1920). — särsk. i uttr. styv som en pinne l. stake l. eldgaffel o. d. Ther the vti sitt stååt gå styffwa som ett Trä. CupVen. B 1 a (1669). Widegren (1788: käpp). Han (satt) styf som en pinne. Benedictsson StB 1: 100 (1882). MinnVg. 174 (1900: stake). Eriksson Afr. 130 (1932: eldgaffel).
β) ss. adv. till se o. d., betecknande att seendet osv. försiggår med ögonen stelt (se STEL, adj.1 3 b) o. ihärdigt fixerade på ngn l. ngt l. i en viss riktning. Berchelt PestOrs. E 4 b (1589). Hwarföre sågstu min naborska så styfft an? Forsius Fosz 403 (1621). (Den pestsmittade) Seer styfft vth medh Öghonen. L. Paulinus Gothus Pest. 90 b (1623). Hwem Melancholisk är .. / .. Hans Öghon styfft see vth, the stå och nedh til Jord. Palmchron SundhSp. 394 (1642). Myladys ögon, som woro styft fästade på hennes Lärling. Ekelund Fielding 493 (1765). Han såg modren styft i ögonen, fullt öfvertygad om, att han hade rätten på sin sida. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 113 (1886). Quennerstedt C12 2: 86 (1916).
γ) (numera föga br.) oeg., i uttr. ha l. hålla öronen styva, lyssna noga o. vara uppmärksam. Lagerström PolKannstöp. 95 (1729). Här gäller det att ha öronen styfva! Lundegård Tit. 233 (1892). Bene Korp höll öronen styfva, som om han lyssnat. Dens. DrMarg. 1: 232 (1905).
5) om led l. lem l. hals o. d. (särsk. på grund av sjukdom l. skada l. därav föranledd operation): stel (se STEL, adj.1 4) (o. fixerad i viss, särsk. sträckt l. rak ställning l. i visst läge); rak (se RAK, adj. 1 b); jfr 2. Stijff eller raak finger. BOlavi 119 a (1578). En styv hals, Collum fixum. Schultze Ordb. 5176 (c. 1755). Jag påminner mig en Dansk Officer, som efter en svår blessure af en kula i fot-vristen, hvarigenom han länge måst hålla sig vid sängen, blifvit styf i foten och gick med krycka. VetAH 1766, s. 190. Marinlöjtnant Webb hade ett styft knä, en följd af en blessyr. Nylander Sjöfolk 1: 191 (1901). Ett ben med knäet styvt i rak ställning (är) användbart till stödjeben, om ock med en ”stelbent” gång och med obehag vid sittandet (benet ”i vägen”), varemot en knäled styv i stark böjställning vållar stort hinder för gången. Haglund HållnRörOrg. 2: 26 (1924).
6) [jfr 1] (i sht i fackspr.) utan bibet. av defekt.
a) som (praktiskt taget) inte ger efter för tryck l. belastning o. d.; som är oledad l. vars delar är förenade utan rörelsemån; stel (se särsk. α, β); äv. i överförd anv., dels om anordning o. d., dels ss. adv. (Eng.) Compactly .. or close (sv.) tätt, styfft, nätt. Serenius I 1 a (1734). Med .. (en ram i en träsniderimaskin) äro medelst gångjern förenade tvenne styfva, radielt utgående armar. TT 1871, s. 298. (Rörets ansats) kommer att någorlunda styft ligga an emot fyrboxväggen. Därs. 1872, s. 94. Därs. 1875, s. 252 (om bultar). De styfva ledningarna (till järnvägsväxlarna) hafva den stora fördelen att vara betydligt hållbarare (än mjuka), men äro däremot kanske mera tröggående. Därs. 1900, Byggn. s. 137. Fyrhjulsbromsar med alltigenom styv länkanordning. Nerén BilB 2: 126 (1931). — särsk.
α) om skidbindning för utförsåkning; jfr STEL, adj.1 6 a β α'. NordIdrL 1900, s. 53.
β) (förr) om luftskepp: stel (se STEL, adj.1 6 a β β'). SFS 1922, s. 1391. jfr O-STYV.
b) i bildl. anv., om arrangemang l. indelning o. d.: fixerad; jfr 7 samt STEL, adj.1 6 b. Sträckan Mölnlycke—Göteborg .. får sk styv tidtabell eller avgångar på fasta minutslag varje timme i högtrafik. GbgP 14/3 1981, s. 10. Hufvudstadsbl. 4/2 1989, s. 7.
c) (†) i bildl. anv., i fråga om (pris på) penning- o. varumarknaden, diskonto o. d.: fast (se FAST, adj.1 14 h) (o. på hög nivå). Bränvin på stället var, likasom förra postdagen, styft, och betaltes för färsk vara 42 sk., under det man fordrade 44 sk. för gammal, utan känd omsättning. SvT 1852, nr 21, s. 3. På grund af de alltjämt fasta och delvis vidare stigande prisen å ull hafva de nyligen gjorda höjningarna på garnprisen .. hållit sig styfva. GHT 1895, nr 232, s. 3. Som betskörden i Tyskland beräknas endast komma att gifva ett medelmåttigt utbyte, är tendensen .. såväl för råsocker som raffinerad vara fastare, hvilket .. framkallat en styfvare marknad. SD(L) 1895, nr 279, s. 13. Ställningen under veckan oförändrad, utan att det styfva diskontot i öppna marknaden i Tyskland något gifvit sig och nu åter står under bankräntan. GHT 1896, nr 303 A, s. 4.
7) [eg. bildl. anv. av 1] om ngt väsentligen immateriellt, t. ex. regel, system, åskådning: som blott i ringa grad l. under stort motstånd ändrar sig l. anpassar sig l. går att ändra l. anpassa, osmidig, stelbent, stel (se STEL, adj.1 5). KrigVAT 1860, s. 161. Bremer GVerld. 4: 18 (1861; om klasskillnad). (C. J. L. Almqvist) följde .. i den konstnärliga tillämpningen af sin salighetslära en lika styft konstruerande schematism, som de doktrinäre teologer, hvilka han så litet kunde tåla. Lysander Almqvist 181 (1878). (För Fredrika Bremers) syster Charlotte .. ha .. (hemmets) styfva regler icke inneburit något så kväfvande. Sylwan SvLit. 87 (1903). — särsk.
a) om konvenans l. etikett o. d.: som blott i ringa utsträckning l. inte alls tillåter avvikelser från l. modifikationer av en viss konvention l. norm o. d., stel (se STEL, adj.1 5 b). Vi .. lemnade audienssalen, i hvilken just icke rådde någon styf etiquette, då flera af de närvarande voro ganska vårdslöst klädda. Gosselman Col. 2: 157 (1828). Alla de kalla och styfva officiela profven af deltagande i hans sorg. AnderssonBrevväxl. 2: 140 (1852). Ni med edra styfva seder och er konvenans, hvad tänker ni om en person, som denna tid och på detta sätt intränger till er? Topelius Fält. 5: 354 (1867). Det styva hovceremonielet måtte slutligen blivit outhärdligt. Tikkanen Konsth. 262 (1925). Den styva spanska monarkien i all dess ståt vid slutet av sextonhundratalet. BonnierLittH 4: 105 (1930).
b) i fråga om språk: som är svår l. i det närmaste omöjlig att forma (för uttryckande av olika begrepp) o. som saknar behag; äv. närmande sig l. övergående i bet.: tung(flytande), klumpig; stel (se STEL, adj.1 1 n α); äv. om språklig manifestation. JournLTh. 1811, s. 15. Brottningen mellan poeterna och språket blef den mest hårdhändta i verlden, men språket i sin styfva råhet segrade. BEMalmström 4: 384 (c. 1860). Pliktens majestät, som .. (Kant) på sin inspirerade, men styfva prosa förkunnar. Böök SvStud. 11 (1913). Det finska lantdagsspråkets utveckling, från det styva, oklara och felaktiga språket i det äldsta finskspråkiga lantdagstrycket till den fullt utbildade och säkra terminologi, som redan på 70-talet föreligger. Estlander 11Årt. 1: 193 (1919). Edgren var tyvärr icke någon kongenial översättare, hans vers är styv och uttrycken ofta tvungna. Berg ModAmer. 172 (1925). Meningar, i vilka flera satser äro inflätade i varandra, äro styva och svårbegripliga. Heikel Stil. 34 (1929). Allardt Ekelund FrRuneberg 351 (1942). — särsk. ss. adv., i fråga om att tala l. uttrycka sig på ett främmande språk, övergående i bet.: stelt l. stapplande l. knaggligt. Han uttryckte sig tämligen styft på svenska. Topelius 24: 370 (1889). Kännedomen af landets andra inhemska språk var Manninen till stor nytta under hela hans lif; dock talade han alltid styft detta språk. FinBiogrHb. 1441 (1900). Bergsråd ”som artikulerar finskan styvt”. Hufvudstadsbl. 7/6 1988, s. 2.
c) i fråga om visuellt intryck. — särsk.
α) om (detalj o. d.) i målning l. teckning o. dyl. l. om skrivtecken o. d., i fråga om att se styv o. stel (se STEL, adj.1 1 n β α') (o. klumpig) ut; äv. allmännare: klumpig, närmande sig bet.: valhänt, illa utförd. Namnen står der (i studentmatrikeln) på deras linierade rader egenhändiga, tappra och styfva. Topelius Vint. I. 1: 313 (1860, 1880). Midtpå titelbladet lästes i stora, styfva ziffror årtalet 1642. Dens. Planet. 1: 7 (1889). Flickans styva modellställning och rumsdjupets bristfälliga perspektiv äro lika påfallande som lätt förklarliga fel hos en 18-årig akademielev. Hintze KEJansson 41 (1926). De mera pilasterartade styva flankfigurerna inrama Frälsarens känsligt formade, mera rörliga gestalt. Roosval RomK 175 (1930).
β) om brinnande låga: som ser rak o. symmetrisk o. oböjlig l. osmidig ut. Gas utvecklades i stora mängder, men densamma brann helt lugnt med låg, styf låga. TT 1900, Allm. s. 253.
d) om röst: som (bl. a. på grund av spänningar i halsmuskulaturen) låter spänd o. inte är modulerad l. varierande o. inte heller ger uttryck åt växlande l. varierande känslor o. d.; äv. mer l. mindre liktydigt med: hes. Fick hon någongång fram ett ord, ljöd rösten främmande och styf till och med i hennes egna öron. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 93 (1886).
8) om person l. sinne l. vilja o. d.: som icke (lätt) böjer sig l. låter sig påverkas l. anpassar sig l. fogar sig l. ger efter för ngn l. ngt, i sht: hårdnackad, omedgörlig, uppstudsig l. olydig; envis, tjurskallig; bångstyrig; i sht förr äv. med neutral, förr äv. positiv innebörd: svårkuvad l. okuvlig; som (i hög grad) motstår påverkan, ståndaktig; självständig o. viljestark; jfr STEL, adj.1 7. Tess mera en haffuer them (dvs. lybeckarna) behoff, tess stiffuare bliffua the j sinnet. G1R 5: 90 (1528). OPetri Kr. 290 (c. 1540; om sinne). Om Föräldrarna spörja, at then vnga Dottren är mootspennigh, styff och halstarrigh, tå bör henne een sträng Agha. Schoderus Albert. 1: 27 (1638). Så blef ded styfva Rom / .. underlagdt den Franske Spijrans doom. SColumbus Vitt. 105 (c. 1670). Tå .. Gregorius VII .. til then Påwelige Stohlen kom, en höghmodigh, styff och behiertad Man, begynte han medh sitt Klagemåhl emoot Keysaren framkomma. Brask Pufendorf Hist. 408 (1680). (Med världslig klädsel) kommer jag styfwer och modig til Doctor Brunner, anhollande om Stipendio i Theologia. Swedberg Lefw. 31 (1729); jfr f. De nedrigaste jemförelser med oskäliga kreatur, liknande stora hopar af .. Publicum än vid Bestar som ryta .. än vid styfva nöt som bufflas. Kellgren (SVS) 5: 588 (1792). (Biskop Serenius) riksdagspredikan 1765 .. är hållen i en styf och kraftfull anda. Hagström Herdam. 1: 154 (1897). Höglund Norrsk. 123 (1900; om lynne). Krusenstjerna Fatt. 1: 126 (1935; om vilja). Åberg SvH 37 (1978). — jfr MOT-STYV. — särsk.
a) (†) övergående i bet.: obotfärdig, förhärdad. Jtem klagade och D Mathias om een drengh som haffwer belägra 2 pigor .. och är nw så stiff, at han hörer ingie(n) förmaningh. UppsDP 10/3 1596. Polychronius .. war i sitt sinne styyff och förhärdat. Schroderus Os. 2: 345 (1635). Swedberg Cat. 518 (1709; om syndare). Tu går styf och hård .. (till kyrkan), styf och hård tädan. Dens. Dödst. 498 (1711). Bælter Cerem. 917 (1760). — särsk. (†) om hjärta ss. centrum för en persons sinne o. känslor: som inte går att röra till känslor utan som är hård l. kall l. död l. opåverkbar. Tuärt emoot kunna enpart aldrigh gråta och fälla tårar, som hafua styft och hårdt hierta. Forsius Phys. 222 (1611). Hagberg Shaksp. 1: 192 (1847).
b) (†) om anhängare (till ngn l. av ngt): som oavsett sakskäl l. argument förblir orubblig; jfr STEL, adj.1 7 a. Schroderus Os. III. 2: 198 (1635; om kalvinister). Flera medlemmar (av Björnösläkten) gjorde sig bemärkta bland unionspartiets styfvaste anhängare. SvH 3: 5 (1903). 2NF 5: 244 (1906).
c) (numera föga br.) övergående i bet.: hård l. sträng l. kärv. (Lat.) Austerus .. (sv.) stijff, streng. VarRerV 59 (1538). Fadher och modher skola icke wara barmhertighe, när theres barn eller hwsfolk skicka sigh illa, vthan the skola bådhe medh ord och gerningar, stella sigh stijffua och hårda. LPetri 2Post. 294 b (1555). (Han) var .. taktlöst styf och rak mot underlydande chefer. Wingård Minn. 2: 30 (1846).
d) (†) i vissa uttr.
α) hålla sig styv, vara sträng o. omedgörlig l. uppträda halsstarrigt ((gent)emot ngn); vara ståndaktig; stå på sig; äv. hålla sig styv vis à vis ngt, vägra att (osjälvständigt) följa l. rätta sig efter ngt; jfr i β. OPetri 3: 133 (1530). Lijkwäl hölt sigh .. (den romerske) Borgmestaren så stijff, at han intet wille behålla aff .. Roffuet (från Korint) .. oanseet, at han så arm war. Lælius Bünting Res. 2: 101 (1588). Nij bör hålla Ehr styf och oförsagd. Boding Molière Mick. 15 (1741). Jag håller dugtigt af Dig för det Du håller Dig styf vis-à vis den svenska supseden. AnderssonBrevväxl. 1: 175 (1853). Björkman (1889).
β) (vara) styv till ödmjukhet, (vara) svår att få att visa ödmjukhet, (vara) sen till ödmjukhet. (Jag är) Styf til ödmiukhet, och widrig til hwad androm synes godt. Kolmodin Rök. 46 (1728).
γ) vara styv på l. av sig, (stolt l. övermodigt) hålla på l. hävda sin rätt l. mening; jfr 9. UUKonsP 1: 258 (1633). Konungen .. tilsade .. Rålamben, at giöra räckenskap för thet som under hans namn funnes i Protocollen. Rålamben war i början styf på sig, sade sig wela thet förfechta .. men (osv.). Benzelius Anecd. 14 (1706). Så ska man vara styf på sig. På sina bekanta ska man aldrig hälsa först, för då är man underdånig, då kryper man. Tavaststjerna Aff. 23 (1890). I Kornåkra hade de sport att han skulle vara för ”styf” af sig. En fattig prest skall vara ödmjuk. Hedenstierna FruW 165 (1890).
δ) stå styv vid sitt sinne, vara orubblig i sin mening l. avsikt l. dyl. (jfr SINNE, sbst.2 11). OPetri 1: 168 (1527).
e) (†) i förb. med åtföljande bestämning (särsk. utgörande prep.-adverbial inlett med i l. uti), betecknande att ngn blott med (stor) svårighet l. inte alls ändrar l. förmår l. anser önskvärt att ändra sig beträffande det som anges i ifrågavarande bestämning; jfr STEL, adj.1 7 b. The Rysser äre nw så styffue i theris meningh, ath the så hartt stå effter then rågangh yttermere än nogen tiidh tilforenne skedt är. G1R 11: 312 (1537). The woro så styfwe vti sin fåkunnighet, och wille icke låta hielpa sig ther vt. Swedberg SabbRo 839 (1689, 1710). En redlig, rättsinnig och duglig man med en fast karakter och styf i sina meningar. De Geer i 3SAH 1: 294 (1886).
f) (numera föga br.) gm och o. d. förbundet med stolt i (mer l. mindre) pleonastisk förbindelse; jfr 9, 10. Achter wel .. then tienare sin herra, som är styf och stolt i ord, åthäfwor och gerning emot sin .. Herra? Swedberg SabbRo 349 (1690, 1710). Wi hafwe öfwerdådelig Osz stolta, styfwa wisat. Dens. Dödst. d 3 a (1711). Det är ett styft och stolt folk. Adelsköld Dagsv. 2: 228 (1900).
g) (numera föga br.) om hund: som är svår att dressera l. kräver hård dressyr. Styfwa hundar äro bäst till parforce-dressering, ty om man ock har stort beswär med dem, så kan man likwäl .. anlita dem något. Ehrencreutz Hund. 17 (1856).
h) (numera föga br.) i överförd anv., om krav l. anspråk o. d.: som präglas av omedgörlighet l. oeftergivlighet; förr äv. om ord: (övermodig o.) hård l. omedgörlig; förr äv. i uttr. med en styv mun, hårt l. omedgörligt l. sturskt (jfr MUN, sbst.1 4 d α). Såsom Ingemar war en högdragen, spåtsk och dristig Sälle, så gaff han them styfwa Ordh igen. Sylvius EOlai 187 (1678). Emoot .. hans förehaffwande uphooff sig Jons broder .. mz stormande och en stijff mun och sade (osv.). VDAkt. 1680, nr 349. Teisserenc .. (hade) varit betänkt på att skaffa sig ett skarpare vapen för de underhandlingar med England .. som strandat på engelsmännens styfva anspråk. Forssell Stud. 2: 397 (1888). Gent emot krigets oböjliga, styfva utgiftskraf ställes penningens elastiska beredskap. Hamilton Statsr. 13 (1900). — särsk. (†) i uttr. styv i munnen, hård l. stursk i sitt tal; jfr 2 c γ. Kan wäl hända, att hon Esther är vnderstundom något hård i orden och styf i munnen emoot sin Man (som misshandlade henne) ty thet är så gemenligen medh Menniskan beskaffat, att ingen tackar gerna för hugg och slagh. VDAkt. 1689, nr 1231.
i) (numera föga br.) ss. adv.: oeftergivligt l. kompromisslöst; hårdnackat. G1R 11: 123 (1536). Skal tå thet gella at man bliffuer stijfft widh orden, wij kunne ock wel göra thet samma. LPetri 2Post. 198 b (1555). At the skulle hafwa inlåtit sigh medh honom vthi någon förrädeligh Stämbling neekade the styfft. Girs G1 115 (c. 1630). Han skulle holle sigh styfft och fast wedh argumenten och skälen. Schück Wivallius 1: 182 (i handl. fr. 1632). Stå styft emot honom, på thet han vti sin ifrighet eij må kasta eder öfwer ända. Österling Ter. 3: 41 (1708). Wulff Leopardi 119 (1913). — särsk.
α) i uttr. hålla styvt på (förr uppå) ngn l. ngt.
α') (numera föga br.) i eg. bet.: kompromisslöst l. orubbligt hålla på ngt. LPetri 3Post. 53 b (1555).
β') med förbleknad, förstärkande bet.; äv. med viss kvardröjande bibet. av α'; jfr 21 b. CLarsson (1885) hos Strindberg Brev 5: 237. Var och en höll styvt på sin mening. Grip Balkansag. 77 (1918). Han stod på mycket god fot med Dittman, som höll styvt på honom. Siwertz JoDr. 160 (1928). Jersild BabH 128 (1978).
β) (†) i uttr. hålla sig styvt, inte ge efter, stå på sig; jfr d. Svart G1 151 (1561). Om Hustrun hölt sig styft och intet wille mista, / Af alt hwad flättian har fördärfligt på sin lista. Brenner Dikt. 1: 78 (1707, 1713). Wallenberg (SVS) 2: 109 (1764).
9) högmodig l. högfärdig l. dryg; förnäm (se d. o. 4); äv. (o. numera bl., mindre br.) med tanke på kroppshållning: stinn l. stel (se STEL, adj.1 3 a) l. förnäm l. högfärdig (jfr 4 c α, 10). Hiortzberg YttDom. 49 (1734). Den slyngeln har alt för goda dar här i huset, och blir derföre dag ifrån dag så styf och så fanders förnäm, at han knapt wil sitta til bords .. med en så ärlig karl, som jag är. Holberg Mascarad. 16 (1779). Mann blifver så rasande styf vid idel framgång och kommer litet till besinning, då det bär emot. HH XXXVI. 3: 45 (1852). Brukspatron v. Tackjern var en styf och bastant herre, som tydligen tyckte om, att man bugade sig för honom, men föga tyckte om att buga sig för andra. Bremer Hertha 12 (1856); jfr 4 c α. Några inspektorer ä' så styfva så de t. o. m. skaffa sig guvernant för barnen. Hedenstierna Fideik. 160 (1895). Rågen har befunnits lämplig att karakterisera högmodet .. styf som råg. MinnVg. 173 (1900); jfr 1 a. Aurelius Männ. 130 (1935). — särsk. i uttr. styv i korken, se KORK 3.
10) stel (se STEL, adj.1 8) (o. högdragen); äv. (o. numera nästan bl.) med tanke äv. på kroppshållning l. rörelser l. utseende: styv (i bet. 4 c) o. högdragen; jfr 9. Dalin Arg. 1: nr 13, s. 6 (1733). En liten styf Herre, som satt jämte sin Bror med handen under kinden. Dalin Arg. 2: 280 (1734, 1754). Belefvenhet hos den dystre och tankfattige blifver lätteligen styf och tvungen. Lidbeck Anm. 312 (1798). Affectation af det sublima [är] svulst .. af värdighet, styf pedantisk högtidlighet, gravitet, som [är] äkta löjlig för folk av smak. Höijer 3: 126 (1810). Jag kände att förhållandet mellan .. (flickorna) och mig var styft och mera främmandt. AFSoldan (1840) hos AHO Soldan 29. Jag fann flickorna en smula tysta och styfva. Topelius Dagb. 4: 307 (1840). Han var .. kärf, styf, till utseendet förnäm. Reuterdahl Mem. 332 (1860). Andersson SvH 293 (1943). — särsk.
a) om min l. ansikte, särsk. liktydigt med: tom l. blottad på uttryck l. avmätt o. d. Med sin styfvaste generalsmin ställde sig ma chère mère upp vid Lagman Höks arm och lät oss alla parvis marschera förbi henne, under det hon liksom mönstrade oss. Bremer Grann. 1: 123 (1837). En jungfru öppnade på min ringning, hon hade stärkt, vit mössa och ett ansikte lika styvt och korrekt som mössan. Heerberger NVard. 9 (1936).
b) om kroppsrörelse o. d. (särsk. bugning) l. kroppshållning; särsk. liktydigt med: stel (se STEL, adj.1 8 c) l. korrekt o. avmätt; jfr 4 c. Jag satte mitt hufvud styft upp mellan löskragarne, tog på mig en min, värdig en femtiårig skolpedant, och beredde mig på, hvad komma skulle. Ödman UngdM 1: 7 (1881); jfr 4 c. En styf bugning, några vänliga ord .. och Runeberg var .. försvunnen. Svea 1894, s. 52.
c) i utvidgad anv., i fråga om sätt att (sam)-tala l. skriva l. komponera: stel (se STEL, adj.1 8 h). JournSvL 1800, s. 381. (C. C. Gjörwells) tidskrifter voro för allvarsamma, hans stil tycktes tiden för styf och enfaldig. NF 5: 1237 (1882). Samtalet hade i början varit styft och stelt, det kändes att något tungt låg i luften. FinKyrkohSP 5: 46 (1905). SpråkbrSpråkv. 57 (1962).
11) (†) stadig(t förankrad); äv. i bildl. anv.: orubblig, ofrånkomlig. Wij .. behöffua icke eller för någhon Menniskia fruchta, wij sittia nogh stijffua. PPGothus Und. G 3 a (1590). Stoort Buxträä .. är starckt och meckta styfft emot ondt Wäder, behugges och stäckes så mycket och så kort, på sådant sätt och wijs som man wil, och döör doch intet bort. Mollet Lustg. D 3 b (1651); jfr 1. Innan jag bekänner mig til din Tro, will jag ensam resa til ditt Land och see om de fyra Grund-Pelare (din tro vilar på) stå styfwa. Dalin Arg. 2: nr 31, s. 4 (1734). Tegnér Brev 2: 135 (1820).
12) [jfr 4 c] (numera föga br.) som har stora kroppskrafter, stark; äv. i överförd anv., dels om kroppsstyrka: stor, dels om tag l. dyl.: som utförs med stor kraft l. styrka. Leuchowius Zader 250 (1620; om kroppslemmar; i bild). Odel Sincl. 20 (1739; Hörnstr. uppl.; om nävar). En diger sten .. så stor och tung som en styf karl förmår lyfta i siön uthur båten. Broman Glys. 3: 566 (c. 1740). Hans wäxt war reslig: hans lemmar styfwa, och hans gång sådan, som en Hielte anstår. Mörk Ad. 1: 344 (1743); jfr 14. Döm intet Crassus af sin yta; / Han är väl axelbred och stor, / Och kan med styfva läggar skryta, / Men haren in i hiärtat bor. Wallenberg (SVS) 1: 65 (1767). ”Ni är nog styf ni, fast ni är liten?” sade han. Landsm. 1: 248 (1879). En uppfordran till korpralen att hugga i med styfvare tag. Quennerstedt IndSold. 69 (1887). Lagergren Minn. 1: 38 (1922). — jfr ARM-, HUGG-STYV m. fl.
13) [jfr 4 c, 12] (†) allmännare: stark o. spänstig l. uthållig l. stark o. snabb l. stark o. skicklig (särsk. i strid l. kamp); rask; kraftfull; äv.: hård l. dyl.; äv.: svår (att besegra l. mäta sig med); äv. ss. adv. (i fråga om strid): hårt, tappert. G1R 13: 41 (1540). För Swerd och Lod jagh intet wårder, Ty jagh är styff som steenen hårda. Brasck FörlSon. G 1 b (1645). Han war en styf kempe. Verelius Gothr. 26 (1664; fvn.: kappi mikell). Om .. (Alexander den store) hade råkat ihoop medh een styff och vthi krijgh wäl förfaren fiende, huru (osv.). Sylvius Mornay 632 (1674). Du får här ditt svärd mot styfva bussar draga. JGHallman Vitt. 82 (c. 1756). Han war .. (vår general) något för styf, sanningen att säga. Wid Corioli hackade och bultade han honom som en kalopps. Hagberg Shaksp. 1: 224 (1847). Min sköld är huggen sönder och samman, min wärja hackad som en såg .. Jag har aldrig stått mig styfware i all min dar; men det halp icke det minsta. Därs. 3: 165 (1848). Vildt valkyrior öfver slätten rida, / där de styfva åsakämpar strida. Bonggren Förstl. 7 (1882).
14) (†) i fråga om kroppshållning l. rörelser: (spänstigt) stram; stram o. elegant; jfr 10. Blek och skön, klädd i den ädla drägt som tillhörde adelsjungfrur på 1600-talet, sväfvade en ung flicka fram, ledd af en åldrig fru, styf, sminkad och präktig, — såsom vi ännu kunna skåda på månget gammalt porträtt se'n denna tid. Bremer Nina 353 (1835). Menuetten .. dansades med all den grace och styfva elegans, som man kunde vänta af ungdom och behag. Carlén Skuggsp. 1: 94 (1861, 1865).
15) [jfr 12] (ngt vard.) skicklig; duktig; framstående (i fråga om färdighet l. talang); äv. om ngt sakligt: duktigt l. skickligt gjord l. utförd o. d., förträfflig, utmärkt; om person förr äv. i fråga om kroppsarbete: stark o. rask l. uthållig l. idog (jfr 12). Rondeletius 54 (1614). ConsAcAboP 4: 229 (1674; om student). En sup bränwjn, i rättan tjd intagen, lärer wara så god för en styf arbetare och flitig dagakarl, uti kalla norden, som Franskt wjn af lika mått. Broman Glys. 3: 925 (1748). De äro styfwe i sitt arbete, men de fordra ock wähl til födan. NoraskogArk. 6: 45 (1768). Mitt tidsfördrif om dagarna är nästan endast schack. Gustaf .. är mig ännu bra styf, men han skall väl bli spakare. ETegnér (1801) hos Wrangel TegnKärlekss. 173; jfr 13. Du har sjelf fått idéer ur Giftas 2 som är en styf bok. Strindberg Brev 6: 228 (1887). Gubben tyckte vi hade gjort en styf affär, och sedan vi delat penningarna, gick det till öfver nio tusen på min lott. Schröder Bruksb. 217 (1892). Han var styv till att skälla och reta motparten till att börja slagsmålet. Göth Bergsråd. 58 (1925). Ett sätt (att fuska vid skrivningar) .. var att någon styv .. skrev kladden med stora bokstäver .. och höll upp den framför sig, så att kamraten snett bakom kunde läsa den. Swensson Willén 48 (1937). Analysen .. är utomordentligt styvt gjord. SvLittTidskr. 1961, s. 18. UNT 15/3 1975, s. 13. — jfr STOR-, UR-STYV. — särsk.
a) metonymiskt, om händer. Den nya stenbryggan .. röjer snarare styfva händer, än godt hufvud. Wallenberg (SVS) 1: 86 (1769).
b) [jfr uttr. styv i korken (se 9 slutet) o. slängd i käften (se SLÄNGD slutet)] (starkt vard., mera tillf.) i uttr. styv i käften, slängd i käften o. stor i truten l. i orden (men inte i handling); särsk. med ordlekande anknytning till 12. Pelle: — Nej du, bättre upp. Jag kunde bita av en 4-tums spik med bara tänderna. Kalle: — Ja, du Pelle har ju alltid varit styv i käften. Engström Gubb. 19: 108 (1937). Göth TräskoP 70 (1938).
16) (numera föga br.) som är l. anses som förmer än andra l. (väl)etablerad (i en viss social krets) l. ansedd l. framstående med avseende på rikedom l. social ställning l. i yrkeslivet l. dyl., fin (se FIN, adj. IV 1, 1 b). Warnmark Epigr. E 2 a (1688). Bland alla socknens kaksar var sonen till bonden i Horne den styfvaste i rikedom. Landsm. 1: 233 (1879). Vi begära ingen tjenst af Looström och Komp då vi bjuda ut manuskript af styfva namn för ett obetydligt arvode. Strindberg Brev 3: 233 (1883). Herregårdsdrängarne ansågos som litet styfvare. De voro bättre klädda och delvis bättre födda. Schröder Bruksb. 60 (1892). Jag är säker på, att du blir något styft en gång. Kuylenstierna-Wenster Ber. 100 (1898). Det är väl för gården, förstås (som han uppvaktar henne), och en styf gård är det nog. Kerfstedt Bränn. 125 (1899). Schröder Skid. 14 (1900). — särsk. i uttr. det skall vara styvt, det skall vara fint l. dyl. Om det skall vara riktigt styft sitter öfver sängen (i stockholmspigans kammare) antingen hunden Fidèle eller Belisaire. Sturzen-Becker Sthm 190 (1844). — jfr STOR-STYV.
17) om ngt sakligt: som har stor kraft l. verkan, stark; kraftig; äv. dels: allvarlig, svår, dels: påfrestande.
a) (numera föga br.) som har stor kraft, stark. KOF 1: 339 (1575). Sedan tid och år giordt ondskan styf och stark, / Så wrides ei så lätt et träd med gammal bark. Kolmodin QvSp. 2: 498 (1750). SDS 1888, nr 149, s. 2 (om vinter). Kärlek, flicka — tro mitt ord — / är styfvare än mat. Karlfeldt Vildm. 60 (1895); jfr d o. 18.
b) [eg. specialanv. av a] i sht sjöt. om vind: stark o. kraftig, hård; i sht i uttr. styv kuling (l. kultje l. bris). Widegren (1788). En styf Nordvest hvisslade genom tacklingen. Gosselman Col. 1: 1 (1828). Sjövinden, hvilken frampå förmiddagen intränger i hamnen, och middagstiden ofta blåser styf. Skogman Eug. 1: 244 (1854). Vinden låg styf emot. Topelius Vint. II. 1: 217 (1881). Vänstervridande västlig styv bris till styv kultje på Västkusten. SvD(A) 12/9 1920, s. 12. Viksten SkeppStyrm. 107 (1937; om bidevind). Mörne VädSagol. 140 (1938: kuling). TT 1941, Allm. s. 498 (: kultje). Siwertz Förtr. 30 (1945: bris).
c) (†) om synd: mycket allvarlig, svår. För wåra styfwa och starcka synder skul. Swedberg Dödst. 345 (1711). Straff, som wi .. med wåra styfwa synder .. wel förtient hafwe. Dens. BrBegr. A 4 b (1711).
d) (numera mindre br.) om föda l. kost: kraftig (o. svårsmält) l. bastant; jfr STARK 10 b. (Sv.) Styf föda. (Fr.) Aliment solide. Nordforss (1805). Styf föda, (dvs.) mycket födande men ej lättsmält mat. Weste FörslSAOB (c. 1817). Under den kalla delen av året fordrade människan riklig och styv kost, som höll blodet vid makt och värmen kvar i kroppen. Moberg Invandr. 474 (1952).
e) (i fråga) om arbete, i sht förr äv. vandring o. d.: ansträngande, tung, påfrestande; i sht förr äv. dels om besvär, liktydigt med: stor, dels om väg: besvärlig l. ansträngande; äv. om stigning: svår, kraftig. The förachtares wägh är stijff. LPetri SalOrdspr. 13: 15 (1561). Hon (hade) then tiden .. styfft arbete, til sin födas förtienande. VDAkt. 1735, nr 195. (Hon) hade .. ett styft besvär med att väcka sin man, när klockan närmade sig ett. Tavaststjerna Inföd. 156 (1887). Hemkom temligen sent, uttröttad af den ganska styfva promenaden. Johansson Dagb. 4: 81 (1896). Det var styft och släpigt att tjäna i den gården. LfF 1906, s. 38. Då får han allt ett styvt jobb, sade min landsman. Zetterström FattRidd. 92 (1919). Lokomotivet pustar i de styva stigningarna. Dahlin SvartL 50 (1934). SvHandordb. (1966).
α) sjöt. om (segel)båt i uttr. styv på rodret, trög l. tung l. besvärlig att styra, inte (särdeles) följsam vid olika roderutslag. (Segelbåten) Havsfalken var lite styv på rodret. Hesslind Sista 82 (1974).
β) (numera mindre br.) allmännare, i fråga om annat än fysisk ansträngning: besvärlig (att ha att göra med l. klara av); äv.: svår att finna sig i l. tåla. Hoo weet at denna Dröm? (dvs. faraos dröm om de feta o. magra korna, de fulla o. tomma axen) blijr farligh, suur och stijff. Achrelius Jos. C 2 b (1692). Det (blir) många gånger styft både för tid och kassa. GHT 1895, nr 229 B, s. 1; jfr 18.
18) i fråga om ngts storlek l. omfattning.
a) i fråga om ngts storlek: väl tilltagen l. kraftig o. stor l. rejäl (l. innehållsrik); med avseende på penningsumma äv. liktydigt med: hög; äv. med bibet.: i största l. kraftigaste laget, väl stor; äv. ss. adv. Ett väl styvt pris för en liten jolle. Ett styvt författarhonorar erbjöds. Han tog en styv klunk ur flaskan och lade in en styv pris snus. G1R 7: 317 (1531; ss. adv.). (I Greifswald) är ett vackert bibliotek, hvaruppå jag sett en catalogue i 3 styfva band. Leopold (SVS) II. 1: 126 (1781). Till resekostnadernas bestridande äro 80,000 rdr lyftade utur statskontoret — en nog styf summa. Ahnfelt HofvLif 3: 275 (i handl. fr. 1801). Uppför backen kommer en liten gubbe stretande med sin kärra. Det är styft lass för en så gammal man. Benedictsson Folkl. 109 (1887). Kyrkvärdsfar hade skog, kolade och förtjänte styfva pengar. Westerberg Kärnf. 4 (1897). Höglund Skogsinsp. 13 (1906; om arbetsinkomster). De köpte in även alla utomstående lotter på Missabe och fingo därvid betala styva priser. Sanden StålRom. 72 (1929). — särsk.
α) med avseende på måltid o. d.: som är väl tilltagen o. kraftig, äv. med tanke på att kraftiga rätter ingår; i sht i uttr. en styv frukost, en rejäl frukost; jfr 17 d. Dalin Hist. 1: 279 (1747). De åto styfwa och starka mål. SamlRönLandtbr. 4: 67 (1783). Ett styft kalas. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hansson SlättbH 131 (c. 1885: frukost). Så var då den fettrika och styfva middagen slut. Hemberg ObanStig. 184 (1896). Man följde (vid byalagets gemensamma arbeten) .. principen, att styvt arbete kräver styv traktering. Nilsson FestdVard. 62 (1925); jfr 17 d.
β) med avseende på dagsverke: väl tilltagen o. rejäl; jfr 17 e. De långa soliga dagarne gjorde styfva dagsverken; isen bröt upp och saltsjöfjärden brusade af väldig vårflod. Idun 1888, s. 159. Att jag uträttat ett styvt dagsverke på en halv dag, det sade hon inte ett ord om. Schulze DrängSvBönd. 72 (1933).
γ) (numera föga br.) med avseende på skotthåll: väl tiltagen, lång. I skymning som nu har jag svårt att taga säkert korn .. Hållet är också styft nog, och närmare våga vi ej nalkas. Jäg. 1897, 2: 134.
b) i fråga om måttsbestämningar o. d.: dryg; äv. ss. adv.: drygt. Jag moste reesa tree styffva mijl. VDAkt. 1688, nr 1047. Således ändades åter igenom Gudz nåde, thenna för oss lyckelige actionen, sedan wij mera än 4 styfwa timar stadigt hade fächtat med en fiende, som alt sitt bästa giorde. HH XXXIV. 2: 86 (c. 1715). Kåren stod nu något mera än en styf dagsmarsch aflägsnad från sitt första mål. Nordensvan Mainfältt. 95 (1894). För en styv månad sedan. UNT 1925, nr 9123 B, s. 6. Månen är styvt i nedan. Sparre Spinnspö 5 (1930). Han gnodde på i styvt ett par timmar. Rosendahl Lojäg. 57 (1956).
19) [jfr 18] (†) om vikt använd som motvikt på våg: (alltför) tung, med bibet.: som är l. gjorts för tung (i förhållande till gällande norm), falsk; äv. i utvidgad anv., om våg med sådan motvikt. Hans bissmar är för styff. Teitt Klag. 193 (1555). G1R 29: 200 (1559; om våg). HH XIII. 1: 92 (1563; om vikt). (Proviantmästaren) haffuer .. och så hafftt twenne pundere, och war then som han vpbar medt 4 march p:d stiffuere på .. (lispundet), änn then han vtthgaff medt. Därs. 253 (1566). (Den anklagade hade) en bissmar, ssom war 3 m(arker) stiffuare, en ssom hans (dvs. vittnets) bissmar war. VadstÄTb. 209 (1596). Han skulle haffua förfalskat bessmannet, och kokat det, så det skulle bliffua styfuare ähn som rätta wicht ähr. ÅngermDomb. 9/12 1634, fol. 79. Jernet (väges) på somblige orter .. i Hambrarne, medh Pyndar, som til en dehl berättas wara styfware än sielfwa Wågen. Stiernman Com. 3: 889 (1671). Rydelius Vitt. 76 (1699; om våg, i bild).
20) [jfr 15, 16] (vard., numera mindre br.) bra, utmärkt, förträfflig; äv. (äv. med större tonvikt på värdering): fin (se FIN, adj. I 1). Ack! Gud löna Doctarn för et så styft råd, men jag har inga pengar. Envallsson Cass. 15 (1784). ”Styfva don” — sa' tättingen åt tranan. Holmström Sa' han 67 (1876). Fördöme mig, Harrison, tycks ni inte ha styvare kort på hand, än jag trodde från början. Janson CostaN 1: 213 (1910). Där har du en av världens styvaste broar, hängbron mellan New York och Brooklyn. Hedin Pol 2: 330 (1911). Att få språka med tre rödgardister var styvare än att (osv.). Schulze BöndSvFinl. 232 (1935). — jfr STOR-STYV.
21) med rent förstärkande innebörd, ss. bestämning till adj. o. verb samt ss. förled i ssgr (se -GOD, -STARK, -STÅTLIG m. fl.): synnerligen l. ytterst l. omåttligt.
a) (numera mindre br.) ss. bestämning till adj.: synnerligen, ytterst. (Sv.) Styft rik .. (eng.) awfully rich. Björkman (1889). Den styft ortodoxe Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs. Topelius Planet. 3: 181 (1889). En förträfflig karl och styft förmögen. Hedenstierna Jönsson 140 (1894). Har man ätit sig styft mätt, så (osv.). Odenius 2Celsus 44 (1906).
b) ss. bestämning till verb: i hög(sta) grad; (synnerligen) mycket; äv. (delvis med bevarad bibet. av l. eg. att uppfatta ss. adv. till 12 l. 17): hårt l. intensivt l. med kraft; förr särsk. i uttr. stå styvt på sin rätt, stå hårt l. med kraft på sin rätt. Stå styfft på sin rätt. Svart G1 151 (1561). Rondeletius 38 (1614). CupVen. C 3 b (1669: gråta styfft). Ther låg han och hade Krukan så styft vti Armarne fattadt, som lågo all Hälsa ther vti. Weise 328 (1697). Understundom tog .. Hilmer tilfälle i akt och daskade så styft på dem bägge, at de kände det de hade förmyndare. Dalin Arg. 2: 205 (1734, 1754). Leopold 2: 265 (1795, 1815: Arbeta .. styft). Man politiserade styft under frihetstiden. Topelius Vint. II. 1: 36 (1850, 1881). Runeberg AntRunebg 51 (c. 1878: funderade .. styft). Kom hit och sätt dig bredvid mig och håll styft i skotet, medan vi språkas vid. Munthe Nap. 145 (1885). (Jägarna) höllo .. icke styft på slantarne, utan läto penningarne gå. Schröder MinnSkog. 140 (1888). Sedan jag druckit några koppar och doppat styvt lägger jag in litet proviant i ryggsäcken. Sparre Spinnspö 6 (1930). Du kunde väl kört lite styvare. Spong Tavl. 243 (1946). — särsk. sjöt. i sådana uttr. som hålla l. ro l. gå styvt upp i vind(en), hålla osv. upp i vind hårt o. rakt (o. så nära vindögat som möjligt l. i vindögat), hålla styvt på ngt (l. ngn), hålla kurs på ngt (l. ngn) så noggrant som möjligt, hålla styvt upp mot (i sht förr äv. emot) ngt (l. ngn), hålla upp mot ngt (l. ngn) så nära som möjligt. Gå styvt upp i vind. Håll upp henne styvt i vind. Håll styvt på nordmärket så går vi fria från grundet. Håll styvt upp mot Marstrands fästning vid angöring av svenska kusten. Der med lade the af och låte roo sig styfft up i vinden. RP 8: 176 (1640). Vi ska' hålla upp emot .. (ejdrarna) ett grand styfvare och så vara tysta. Ericson Fågelkås. 2: 154 (1907).
Ssgr: (1) STYV-BAND. (i fackspr.) band som bär upp o. förflyttar ett fordon o. som är ledbart i endast ett plan. TNCPubl. 43: 228 (1969).
(1 a) -BARRIG. som har styva barr. Lustgården 1944—45, s. 307.
-BENT, p. adj.
1) till 2, 4 c: som har l. står l. går med styva ben; stelbent; äv. ss. adv.: med styva ben; äv. om häst med fotskada; jfr 2 c. IErici Colerus 2: 341 (c. 1645). Han går så styfbent. Weste FörslSAOB (c. 1817). Skräddare Stridsberg var för gammal och styfbent att sitta på sybordet längre. Wranér Gullvifv. 66 (1904). Ganska styfbent efter gårdagens långa ridt. Hornborg Svallv. 116 (1911). Bildlikt talat kretsade de omkring varandra styvbenta och morrande som två hundar innan de flyga ihop. Widegren ABChokl. 56 (1937). särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i fråga om sätt att skriva l. dikta: stelbent (se d. o. 3). Det luterska är ju som en åldrig, styfbent, fördomsfull aristokrat, som lefver på svunnen storhet, gamla principer. Angered-Strandberg Prär. 110 (1898). Telefonstolpar marscherar uppför strandsluttningen på ett styvbent led som gamla, gråa grenadjärer. Aronson Byar 191 (1937). Lindqvist Sprakfål. 23 (1943; om bokstäver). En av A. U. Bååths styvbentaste dikter. Östergren (1949).
2) till 5: som har ett styvt ben (l. styva ben), strakbent. Linné Vg. 96 (1747).
3) (†) till 12: stark i benen. Widegren (1788).
Avledn.: styvbenthet, r. l. f. särsk. till -bent 1. Björkegren 675 (1784).
(1) -BORSTIG. särsk. (bot.) till 1 a: som har styva borst (se borst, sbst.1 2). Ahlman (1865).
(1 a) -DRABA. bot. om den till familjen Cruciferæ hörande växten Draba rigida Willd. (som har styv bladrosett). Hylander PrydnV 51 (1960).
(1 e) -DVÄLK, äv. -VÄLK l. -ÄLK. (-dvälk (-e-, -du-, -dw-, -ch, -ck) 16401805. -välk (-e-, -w-, -ck, -lljk) 17411805. -älk (-e-) 17941870) [efterledsformerna utan d beror på ombildning av formen med d-, sannol. beroende på att stavelsegränsen av språkbrukarna felaktigt placerats mellan -d- o. -v- o. att förleden upplevts som ett styvd-] (†) = dvälk slutet. OxBr. 11: 746 (1640). Nisbeth (1870).
(1 a) -FIBBLOR, pl. bot. växter av Hieracium grupp Tridentata Fr. (utgörande en kollektivart med en mängd småarter som har styv stjälk). Weimarck SkånFl. 686 (1963).
(2) -FINGRAD, p. adj. som har styva fingrar, styv i fingrarna. Mattsson Resebr. 177 (1910; om person). Östergren (1949; om händer).
-FRUSEN, p. adj.
1) till 1 f β; jfr frusen 2. Lindfors (1824). Martinson i 3SAH LX. 1: 26 (1949; om segel).
2) till 2 (a); jfr frusen 3. Nordforss (1805).
(1 e) -GAS. (†) gas (se gas, sbst.2) som gjorts styv (o. som därför används ss. förstyvnad vid klädtillverkning o. d.). Freja 1872, s. 4.
(21) -GOD. (†) synnerligen god. En man, som var hållen för en styfgod kämpe. Carlén Ensl. 1: 40 (1846).
(17 e) -GÖRA, n. (vard.) styvt göra. SAOL (1950).
(1, 2, 46) -GÖRA, v. (numera föga br.) göra styv; särsk. till 1 e med avs. på tyg l. klädesplagg o. d.: göra styv (gm behandling av tyget l. gm insättande av styvnad). IllMilRevy 1899, s. 414. Styvgöring av tunna och lösa vävnader. Sahlin SkånFärg. 197 (1928).
(4 b) -HALA. sjöt. med avs. på tågvirke: hala (se hala, v.2 2) styv; äv. med avs. på segel: skota hårt; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 112 (1796). Skonaren (hade) rest sig och fått den kraftiga byn i sina styvhalade segel. Macfie Lägereld. 263 (1936). särsk. i p. pf. i bildl. anv. om person, betecknande att ngn är spänd (se d. o. 7 (o. 8)) l. hårt pressad (se PRESSA 7). Dä va jäken, va ni ä styvhalade, men jag skall väl släcka på er så småningom. Engström Hemma 13 (1916). Är inte kapten Robertson, så där bildligt talat, styvhalad så hårt godset tål? Hornborg MartElfd. 49 (1921).
(2, 5) -HALS. (†) styv hals. Nordforss (1805). Dens.
(2, 2 e, 5) -HALSAD, p. adj. som har styv hals. Nordforss (1805). Schulthess (1885). särsk. (numera mindre br.)
1) till 2 e: styvnackad, hårdnackad. Wallquist EcclSaml. 5—8: 206 (1681). Björkman (1889).
2) till 5: som har styv l. stel (o. snedvriden) hals. Holmberg 2: 919 (1795). Schulthess (1885).
(2, 2 e, 5) -HALSIG. (numera föga br.) styvhalsad; förr särsk. till 2 e: styvnackad, hårdnackad. Weste (1807). Den styfhalsige schweitsaren. Bremer GVerld. 1: 81 (1860). Björkman (1889).
(1 f) -HATT. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kubb (l. annan styv hatt). Koch GudVV 2: 239 (1916). Moberg BerLevn. 76 (1968).
(1 b) -HÅRIG. som har styva hår l. styvt hår. Styvhårig borste. Lind 1: 897 (1749). särsk.
a) bot. om (beklädnad på) växt l. växtdel. Fischerström 4: 332 (c. 1795). Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 209.
b) zool. om (beklädnad på) djurkropp. Marklin Illiger 71 (1818); äv. till a. Hufvudet (hos insekten är) trekantigt med framstående panna i spetsen styfhårig. VetAH 1819, s. 72.
(1 f α) -HÄFTA. (i sht förr) bokb. häfta (se häfta, v. 6 b) med styvt omslag. Eichhorn Stud. 2: 121 (1872). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: styvhäftad volym, styv broschyr. SAOL (1923). GrafUppslB (1951).
(2) -HÄNT, p. adj. som har styva händer, styv i händerna; särsk. allmännare, liktydigt med: valhänt l. klumpig; äv. ss. adv.: med styva händer. (Christoffer Ekeblads) styfhändta grepp i (de lyriska) strängarna. SvD(B) 20/2 1916, s. 7. Kistena .. faller / ned på knä och styvhänt trevar / kring. Holmström LantlSyn. 64 (1936).
(17 e) -JAGAD, p. adj. (†) som är svår att jaga. Balck Idr. 2: 91 (1887; om lohanar).
(1 e) -JUTE. jute(väv) som gjorts styv (gm appretur). TNCPubl. 42: 103 (1969).
(1 e) -KANVAS. (†) kanvas (se d. o., i sht I 2) som är (l. gjorts) styv (o. används som styvnad i klädesplagg); jfr -dvälk. HusgKamRSthm 1733—34, s. 426. Heinrich (1828).
(1 e) -KJOL l. -KJORTEL. i sht om (en under rokokon brukad) vid o. utstående styv (under)kjol (utspänd med fiskben l. ståltråd l. dyl.), panier (se d. o. 3 a); ngn gg äv. om den vid 1800-talets mitt brukade krinolinen (som var en motsvarighet till rokokons styvkjortel); äv. dels om hårdstärkt underkjol, dels om renässansens vertugall; jfr -skört. Swedberg Schibb. 216 (1716). Watteaus herdinna, / på hvilkens styfkjol violett / en höstsols strålar fransar spinna. Levertin Leg. 68 (1891). Flera underkjolar, börjande med en med volanger försedd styvkjol. Ramsay Barnaår 2: 80 (1904). Kulturen 1963, s. 131 (om vertugall). särsk. (numera föga br.)
a) i uttr. falla ned (l. ihop) som en styvkjortel, sjunka ihop som en styvkjortel som styvnaden gått ur l. tagits ur, anträffat bl. i bildl. anv., betecknande att ngn (plötsligt) förlorar sin inre säkerhet l. självsäkerhet l. uppblåsthet. Dalin Arg. 1: 40 (1733, 1754). Wid minsta förnuftig och alfwarsam motsägelse, faller han ihop, som en styf-kjortel, ty han disputerar ej gerna. GbgMag. 1760, s. 279. Gå up som en raquet, och falla ned som en styfkjortel. Rhodin Ordspr. 57 (1807).
b) i bildl. anv., ss. uttryck för (hämmande stelhet o.) förkonstling i språket l. sättet att vara o. d.; jfr styv 7. Poesiens styfkjortel, den breda, enformiga och stela alexandrinen. Runeberg 6: 230 (1832). Den gamla fraseologiens onaturliga och löjliga styfkjortel. Sturzen-Becker 1: 6 (1845, 1861).
Ssgr: styvkjortel-, äv. styvkjortels-avgift. (förr) (under 1700-talet av staten bestämd) avgift att erlägga l. erlagd för tillstånd att bära styvkjortel. 2BorgP 5: 307 (1734). Rig 1959, s. 107.
-förbud. (förr) (under 1700-talet rådande) generellt förbud att bära styvkjortel. Rig 1959, s. 108.
-valk. (förr) valk (av lärft o. fiskben o. kanvas) i l. för styvkjortel; jfr kjortel-valk. KlädkamRSthm 1755, s. 378.
(1 e) -KJOLAD l. -KJORTLAD, p. adj. (tillf.) som är klädd i styvkjol. Atterbom SDikt. 1: 298 (1837).
-KJORTEL, se -kjol.
-KJORTLAD, se -kjolad.
(1 a) -KLEMATIS. bot. växten Clematis recta Lin. (som har styvare stjälk än andra (hos oss odlade) clematisarter (vilka är slingerväxter)). Hylander PrydnV 40 (1948).
(6 a) -KLOVE. (†) klove (se d. o. 2 e α) som är stabil o. oböjlig, massiv klove, vari balansaxelns ena tapp är lagrad. VetAH 1762, s. 233. SvTyHlex. (1872).
(1 g) -KOKA. (†) med avs. på vätskeblandning: koka tills den blir tjockflytande. Sjöberg Singstock XXX (1832).
(1 e) -KRAGE. (förr) styv krage; särsk. om en förr, i sht under 1600-talet förekommande stor o. styv krage (som hölls ut från halsen medelst ståltrådsställning). KlädkamRSthm 1619 A, s. 37 b. SvFolket 4: 314 (1939).
Ssg (förr): styvkrage-tröja. BoupptSthm 22/2 1659. Därs. 23/7.
(4 c) -KRAMP. (†) stelkramp. Svalin Ordl. (1847). Tholander Ordl. (1872).
-LEMMAD, p. adj.
1) till 2: som har styva lemmar. Nordforss (1805). När jag frusen och styvlemmad rullade ihop mina filtar på de obarmhärtigt hårda golvbräderna. Forss SnuggsnLäg. 148 (1939).
2) (†) till 12: som har starka lemmar. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
(4 b) -LINA. (†) styv lina (använd av lindansare). NyttGam. 1786, s. 119.
(2 c γ) -MUNNAD, p. adj. (numera mindre br.) = -munt. Schultze Ordb. 3177 (c. 1755).
(2 c γ) -MUNT l. -MYNT, p. adj. (numera mindre br.) som är styv i munnen; hårdmunt; äv. i mer l. mindre bildl. anv., om person: svår att leda l. styra, omedgörlig o. d. (jfr styv 8 h). Serenius Bb 2 a (1734). (Eng.) A head-strong horse (sv.) styfmunt häst. Därs. Bb 3 b. Du har ledsnat .. vid det Brasilianska trätovattnet .. och vid dina fejder med dessa styfmynta rebeller. Palmblad Nov. 1: 155 (1840). Wi hafwa skarpa bud och stränga lagar, — / Kapson och betsel åt ett styfmunt slägte. Hagberg Shaksp. 9: 98 (1850). Goldschmidt Scott Midloth. 162 (1936).
Avledn. (numera mindre br.): styvmunthet l. styvmynthet, r. l. f. Nordforss (1805).
(1 e) -MÖSSA. (numera bl. mera tillf.) bindmössa; förr äv. om annan styv mössa av icke närmare känt utseende. BoupptSthm 28/8 1658. Karlén KultM 28 (1888).
(2, 2 e) -NACKAD, p. adj. som har styv nacke, i sht ngt oeg.: som ser ut att ha styv nacke (o. vara (stolt o.) envis l. halsstarrig); äv. i överförd anv., om ngt sakligt (ss. inställning, egenskap, handlingssätt o. d.), särsk. (mera tillf.) om motstånd: hårdnackad. G1R 13: 31 (1540). Hon kunde ej röra tunga eller läppar .. och så stod hon der stel och styfnackad. Idun 1888, s. 230. Brita hade ju sina sidor, fast hon var åf det där gamla, styfnackade släktet. Rönnberg Bredbolstad 71 (1907). En styvnackad gammal militär. Willebrand-Hollmerus Värv. 92 (1920). Ett alltför styvnackat avböjande av en inbjudan upptogs såsom en kränkande ovänlighet. Enckell Olivpar. 157 (1934). Grimberg VärldH 10: 459 (1941; om stolthet). GHT 10/1 1944, s. 7.
(2, 2 e) -NACKE. särsk. till 2 e: styvnackad person. Nordforss (1805). Mot styfnackar får man inte vara blödig. Hülphers HelEld. 101 (1912).
(1 a) -NACKEL. (†) styv hökfibbla. Nyman VäxtNatH 1: 58 (1867). Lyttkens Växtn. 122 (1904).
(2, 2 e) -NACKIG, förr äv. -NACKOT. (numera föga br.) styvnackad; särsk. till 2 e. Schroderus Liv. 745 (1626). Bremer Hem. 1: 70 (1839; bildl., om blomma). Björkman (1889).
Avledn.: styvnackighet r. l. f. egenskapen att vara styvnackig. G1R 21: 211 (1550).
(1 a) -NATE. bot. (den till natesläktet hörande) växten Potamogeton rutilus Wolfg. (som har styva långspetsade blad). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 802 (1901).
(1 e) -PAPPER. (†) styvt papper (använt ss. styvning i kragar o. d.). KlädkamRSthm 1613 A, s. 19 a. Därs. 1619 A, s. 37 b.
-RYGGAD, p. adj. (numera mindre br.)
1) till 1, om sittmöbel (soffa l. stol o. d.): som har styv (o. rak) rygg. Levart Nov. 61 (1901).
2) till 2, 2 e, om person: som har styv rygg; särsk.: som är omedgörlig o. styvnackad. SAOL (1900). Förvaltaren (hade) .. sin inre front att slåss på — mot de styvryggade arbetarna, som också kunde morra och bitas. Hasselblad BergslFlyddT 54 (1927).
(8) -SINNAD, p. adj. styvsint. VDP 1669, s. 219. Reuterdahl SKH II. 1: 46 (1843).
(8) -SINNE. (numera bl. tillf.) omedgörligt l. tjurigt l. trotsigt sinne, styvsinthet. Kerfstedt Eva 216 (1888). Hans karakter (synes) hafva innehållit en betänklig blandning af styfsinne och lättsinne. Wetterhoff DiktBild. 159 (1889). Hon skötte gårdens angelägenheter på det mest fantastiska sätt i sitt barnsliga styfsinne. Lundquist Jensen HimmH 190 (1907).
(8) -SINNIG. (numera föga br.) styvsint. Schultze Ordb. 4109 (c. 1755).
Avledn. (numera föga br.): styvsinnighet, r. l. f. styvsinthet. NoraskogArk. 5: 329 (1729).
(8) -SINT, p. adj. som har ett omedgörligt l. hårdnackat l. tjurigt l. trotsigt sinne, omedgörlig, hårdnackad, trotsig. LPetri Kr. 133 (1559). (Borsten) reser sig merändels hos dem (av svinen), hwilke äro modige och styfsinte. Orrelius Djurkänn. 532 (1776). Hela natten låg hon och pinades av törst men var för styvsint att gå efter vatten själv. Annell RyFolksag. 48 (1907). Spong Näv. 455 (1942). särsk.
a) i överförd anv. om handlingssätt l. hållning o. d. Hagberg Shaksp. 3: 257 (1848; om föresats). Kalvinisternas styvsinta och omedgörliga hållning var (osv.). Claëson Lockhart Farväl 338 (1934).
b) bildl. SvLittFT 1834, sp. 830 (om svenska språket). Snart såg han de stora sköna Dellensjöarna, över vilka en styvsint nordan kom tågande. Siwertz Låg. 98 (1932).
Avledn.: styvsinthet, r. l. f. egenskapen att vara styvsint. Lind 1: 1468 (1749).
(1 e) -SKÖRT l. -SKÖRTE. (†) styvkjol; jfr skört 3. KlädkamRSthm 1609 A, s. 46 a (sannol. om vertugall). 1 stifskörte. Fatab. 1909, s. 124 (c. 1610).
(1 g) -SLAGG. (†) slagg som är tjock- l. trögflytande (jämfört med råstensrostslagg), råstensslagg. JernkA 1885, s. 261.
(1 a) -SLINGA. bot. växten Myriophyllum elationides Gaudich. (som har förhållandevis styv stjälk). Hylander PrydnV 97 (1960).
(21) -STARK. (†) synnerligen stark. Verelius 5 (1681).
(1 a) -STARR.
1) (†) starrväxten Carex elata All. (som har styvt strå), bunkestarr; jfr styv 1 a β γ'. Wahlberg Foderv. 176 (1835). TurÅ 1906, s. 211.
2) bot. starrväxten Carex bigelowii Torr. (som har styvt strå o. styva blad). Nyman VäxtNatH 2: 435 (1868).
(1 d) -STICKAD, p. adj. jfr sticka, v.2 3. Baazius Upp. 150 a (1629: styff stickat); möjl. icke ssg. —
(1 a) -STRÅIG. (i sht i fackspr.) som har styvt strå. LAHT 1885, s. 88.
-STRÄCKA. sträcka styv, sträcka till styvhet.
1) till 4 b. Gosselman Sjöm. 2: 77 (1839; i p. pf., om rep). 2UB 9: 626 (1906).
2) till 4 c. Grodan styfsträcker båda bakbenen. UpsLäkF 1866—67, s. 241.
(21) -STÅTLIG. (†) ytterst ståtlig. Envallsson Kopparsl. 8 (1781; om klänning). Hellberg Samtida 7: 103 (1872).
(1 f α) -STÄRKA. stärka styv, stärka till styvhet; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; äv. bildl. PESvedbom (c. 1840) hos Dahlgren Släktprof. 1: 370. Styvstärkt renlighet. Angered-Strandberg NVärld. 133 (1898).
(1 a) -SVINGEL. (numera föga br.) bot. växten Festuca trachyphylla (Hack.) Kraj. (som har grova o. styva blad), hårdsvingel. LAA 1816, 1: 259 Tab. Iverus VästmFanerog. 28 (1877).
(1 a) -TAGGNATE. (numera föga br.) bot. växten Najas marina Lin. (som har styvare blad o. stjälk än den närstående växten N. flexilis (Willd.) Rostk. & Schm.), sjönajas. Kindberg SvNamn 35 (1905).
(1 e) -TYLL. (†) tyll som är l. gjorts styv (o. används ss. förstyvning i klädesplagg). JournD 1858, s. 157.
(1 a) -VICKER. (numera föga br.) bot. växten Vicia tenuifolia Roth. (som har styv stjälk i motsats till den närstående arten V. cracca Lin., kråkvicker), luktvicker. Krok o. Almquist Fl. 1: 152 (1901).
(1 a) -VIPPA. (i fackspr., i sht lant.) vippa (på havre) med relativt kraftiga o. styva uppåtriktade huvudgrenar o. rik topp. UtsädT 1896, s. 127.
(1 g α) -VISPA. (numera bl. tillf.) vispa styv; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Grafström Kond. 129 (1892; i p. pf., om äggvitor). Af sämre grädde tages mera, som styfvispas så godt sig göra låter. Därs. 141. —
-VÄLK, -ÄLK, se -dvälk.
(1 a) -ÖGA. (†) växten Myosotis stricta Lk. (som har upprättstående stjälkar o. blomskaft). Nyman FanerogFl. 52 (1873).
Avledn.: STYVA, sbst. o. v., se styva, sbst. o. v.1
STYVE, sbst.1, se styva, sbst.
STYVELIGA, adv., se styvliga.
STYVHET, r. l. f. egenskapen l. tillståndet att vara styv.
1) till 1. Leuchowius Zader 485 (1620). Linskifvorna äro .. konstruerade för den beräknade linan och således för små för den verkligen använda gröfre linan, hvars större styfhet fordrar större skifvor, om den ej skall afbrytas. TT 1871, s. 164. Därs. 1899, M. s. 109 (hos spiralfjäder). På grund av styvheten i den grova stålstaven är det mycket svårt att få en stämgaffel att ge övertoner. Bergholm Fys. 4: 37 (1925). Varulex. Beklädn. 15 (1945; hos bastfibrer). De seismiska vågorna visar, att styvheten avtager från (jord)kärnan mot periferien. Hadding Geol. 44 (1954). Selander LevLandsk. 27 (1955). särsk.
a) till 1 a. Axbesättningens täthet står i samband med halmens styfhet. LB 2: 129 (1900).
b) (†) till 1 c. Styfheten bestämmes af den kraft som man behöfver använda för att förändra en smidbar eller elastisk kropps figur. JernkA 1820, s. 111. Öfver denna egenskap (dvs. styrka mot brytning vid småningom skeende belastning), som äfven benämnes styfhet eller elasticitet, hafva få försök med smidigt jern blifvit bekanta. Därs. 1864, s. 8. Palmstierna Artill. 79 (1872).
c) till 1 e. Ett tygs styfhet. Weste FörslSAOB (c. 1817). Form 1934, s. 132.
d) (numera bl. tillf.) till 1 g. I en blank vispkittel .. vispas nu ägghvitan till full styfhet med en stark stålvisp. Grafström Kond. 143 (1892).
e) till 1 h. Åker-jordens för myckna styfhet och hårdhet. Alm(Gbg) 1791, s. 44. 2NF 30: 130 (1919).
2) till 2, 2 c; äv. konkret: ställe l. parti (på resp. av kroppsdel) som är styvt. Lind (1749). Han klagade de sista åren öfwer styfhet i lemmarne, som änteligen .. gjorde, at hans fötter liksom aldeles domnade bort. SvMerc. 1: 665 (1756). Förhårdnader och styfheter å extremiteterna, behandlade med galvanism. Hygiea 1846, s. 698. Styfhet i gången. Meurman (1847). Sundman AndréeLuftf. 193 (1967). särsk. till 2 e β; jfr styv 8, 9. Det är en stolt herre, den der! Men vi ska' väl ta styfheten ur hans nacke, när vi få tid på oss. Jolin Barnhusb. 31 (1849).
3) sjöt. o. skeppsb. till 3. VetAH 1743, s. 270. Det är en väsendtelig förmån för alla Kapare-Fartyg, at kunna segla väl, samt at ega styfhet nog, til at föra Segel i hårdt väder. Chapman Skeppsb. 96 (1775). SvKryssKlÅ 1935, s. 208.
4) till 4 c. Lindestolpe Frans. 107 (1713). För vinnande af god hållning bör man hålla kroppen rak, men utan styfhet. Apelbom Danssk. 3 (1888).
5) i sht byggn. till 6, 6 a. TByggn. 1859, s. 117. Broningen utgöres vanligen af s. k. underslag, vandringsplankor eller bräder, som uppbäras af underslagen, samt slanor eller sparrar, kallade öfverslag, hvilka, fastbundna med drejaretåg, tjena till att sammanhålla plankorna och underslagen samt gifva hela bron fast inre sammanhang, ”styfhet”. NF 2: 1166 (1878). TNCPubl. 76: 164 (1981).
6) till 7, 7 a. SvLittFT 1837, sp. 194. Den hufvudsakligaste och tillika mest maktpåliggande förändring inom vår Läroverksförfattning vore .. att betaga henne denna styfhet, denna stereotypiska form, hvari (osv.). TLär. 1847—48, s. 207 (1845). Styfhet och enformighet .. är utsidan, men också blott utsidan, af engelskt lif. Frey 1850, s. 509. Nyblæus Forskn. I. 2: 93 (1875). särsk.
a) till 7 b. Porthan 5: 399 (1799; hos finska språket). 1720-talet, då vår svenska frihetstid icke hunnit växa ur barnskorna och nästan allt .. tryckt och skrivet var bundet i karolinsk styvhet. Hagberg Linnæus 55 (1939).
b) till 7 c α. Styfhet i teckningen (av porträttet) kunde .. med fullt skäl anmärkas. JournSvL 1800, s. 181. Draperiet (hos äldre antika statyer) är tungt och ställningen utmärkes af en rak styfhet. Hammarsköld KonstH 90 (1817). Charakteristiskt för den äldre gruppens (run)stenar är: .. en viss jag ville nästan säga ovana, en viss styfhet i formandet af sjelfva rundragen. Hildebrand Hedn. 150 (1872). Tikkanen KonstH 25 (1925).
7) till 8, 8 c: styvsinthet; trotsighet; omedgörlighet l. oförsonlighet l. stränghet. LPetri Kr. 130 (1559). På thet wij oss för the Phariseers .. andelig högferd och stijffheet, wachta skole (osv.). PErici Musæus 2: 161 a (1582). (Biskop Adalbert) bleff ledse widh the Behmers Omildheet, Styffheet och grymma Sinne. Schroderus Os. 2: 553 (1635). Om tu på thet bästa will emot them gånga, / Them lära och Aga, the lijkwäl behålla / Sin Styfheet och Onska. Törnewall B 5 b (1694). (T.) (die) steiffe, (sv.) styfhet, stränghet. Lind 1: 283 (1738). Man träffar .. en Styfhet och Hårdhet eller rättare Hårdnackenhet i Engelska Caracteren, som trotsar sjelfva Ödet. Lanærus Försök 76 (1788). Hon .. jemförde den dogmatiska styfheten hos en del religiösa lärare .. med den smekande inställsamheten hos de katholska prelaterna. Bremer GVerld. 2: 247 (1860). Det kan nu icke falla oss in att tadla de Franska underhandlarne för den styfhet, som .. ådagalagts mot en makt af tredje ordningen. Rydqvist StatsekonBetr. 191 (1865). Werin Ekelund 1: 139 (1960).
8) (†) till 9: dryghet l. högmod l. högfärd. Det var en man .. förnäm utan all styvhet och .. vördnadsbjudande utan all pretention derpå. Topelius Fält. 4: 419 (1864).
9) till 10: stelhet, högdragenhet; äv. med tanke på kroppshållning l. rörelser l. utseende. Almqvist Fattigd. 8 (1838). Gästfriheten bestod i några större aftonbjudningar, der styfhet och tråkighet ock voro gäster. Reuterdahl Mem. 164 (1858). Rydberg KultFörel. 1: 200 (1884).
a) till 10 b. Porthan BrCalonius 295 (1796). Lite styfhet i spelet, som betingas av kostymen. Strindberg Brev 16: 223 (1908).
b) till 10 c. Kanske något för mycket styliseradt på somliga ställen, hvilket gör altid en temlig styfhet i en privat persons äreminne. CGLeopold (1794) i 2Saml. 8: 100.
10) (†) till 12. (Eng.) Robustiousness .. or strength, (sv.) styfhet, starkhet. Serenius Aaa 4 b (1734); jfr styv 13. Weste FörslSAOB (c. 1817).
11) till 15: egenskapen att vara styv, skicklighet l. duktighet. WoH (1904). De styva (eleverna) skulle väl ha något att bita i för att visa sin styvhet. Swensson Hoffm. 124 (1935).
Ssgr: styvhets-grad. grad (se grad, sbst.1 2) av styvhet. SAOL (1950). särsk. lant. till styvhet 1 e. LAHT 1918, s. 371 (hos lera).
-moment. sjöt. o. skeppsb. till styvhet 3: krafter som vid fartygs krängning strävar att återföra fartyget i dess utgångsläge (o. utgör ett mått på ett fartygs styvhet), stabilitetsmoment; jfr moment 1 b. Chapman Skeppsb. 79 (1775).
-punkt. sjöt. o. skeppsb. till styvhet 3: punkt där en vertikal linje dragen genom deplacementets tyngdpunkt vid ett fartygs krängda läge skär en motsvarande vertikal linje vid upprätt läge, metacentrum. Chapman Skeppsb. 18 (1775).
STYVLEK, r. l. f. styvhet. SAOL (1950).
1) till 1, särsk. 1 h, = styvhet 1 e. Lerornas mest karakteristiska egenskaper äro .. deras plasticitet och deras styflek eller svårbrukbarhet. LAHT 1911, s. 133. 2NF 28: 623 (1918; hos lera).
2) till 3, = styvhet 3. Rajalin Skiepzb. 12 (1730). Tersmeden Mem. 6: 183 (c. 1790).
Ssg: styvleks-grad. styvhetsgrad. SAOL (1950). särsk. till -lek 1, om lerjord: styvhetsgrad. LAHT 1912, s. 97 (hos jordslag).
STYVLIGA l. STYVELIGA, adv. [jfr d. stivelig, adj., alltför styv l. tämligen styv, nor. dial. stiveleg, lt. stiefelig, t. steiflich] (†)
1) till 8: styvt; ss. senare led i ssgn hals-styvliga.
2) till 21 b: intensivt o. omåttligt l. utan uppehåll. LHammarsköld (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 191.
Spoiler title
Spoiler content