STOMME stωm3e2, sbst.3; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. stomme, stubbe, nor. dial. stumme; sannol. till den germanska rot som äv. föreligger i fht. stumbal, avhugget stycke, stubbe (t. stummel), liksom bl. a. sanskr. stambha, stolpe, hinder, lit. stambas, kålstjälk, till en nasalerad form av den rot som föreligger i STAV; se L. Elmevik i NysvSt. 1965, s. 14 ff. — Jfr STOMMA, sbst.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om ett slags av en urholkad bit av en trädstam l. av en ihålig stubbe tillverkad fågelholk. Egentligen är det knipan, som afses med dessa (ur trädstockar uthuggna) holkar, eller, som de af befolkningen kallas, stommar eller stutar. Ekman NorrlJakt 195 (1910). — jfr ÄGG-STOMME.
