STYR sty4r, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. styr, äventyr, bråk, äv.: möda, arbetsbrådska, larm, oväsen, bestyr, motsv. ä. dan. o. dan. dial. styr, oro, larm, fvn. styrr (gen. styrjar), stoj, tumult, nor. dial. styr, stoj, oro, mnl. (ge)sture, farligt företag, kamp, feng. gestyr, rörelse, samhörig med sv. dial. styrja, stoja, o. STÖRA; i bet. 2 möjl. dock att uppfatta ss. vbalsbst. till STYRA, v.1 (under anslutning till l. möjl. utlöst ur BESTYR). — Jfr STYRIG, adj.2, STYRJOLD]
1) (†) bråk l. väsen l. stoj o. d.; anträffat bl. i uttr. hålla styr med ngn, bråka l. härja med ngn. Nu hon sin hund (som med ett glädjesprång dragit omkull sin ägarinna som höll i kopplet) med smek begynte banna: / ”Du skälm! på gamla dar du först blir yr? / Tror du dig få, för det du heter Styr, / Så hålla styr med gamla blinda Anna?” Franzén Skald. 3: 176 (1829).
2) (utom i Finl. numera mindre br.) bestyr l. sjå l. fläng o. d. Vi ha haft ett rysligt styr med våra äpplen, som nu äro i det närmaste nedtagne. Östergren (cit. fr. 1886). Så är hon i styr med degen igen. Svenson-Graner Regnb. 29 (1914). Stockarna trillade inte längre än karlarna ville; men ett svårt styr hade dessa att akta benen för de ständigt rullande och rasande tingestarna. Melander ArbTröj. 6 (1917). I stugorna var ett fläng och ett styr. Wester Reymont Bönd. 1: 241 (1920). Hos Borynas var det samma spring och styr som hos alla andra. Därs. 2: 81 (1924). SvOrdb. (1986; angivet ss. mindre brukligt). Vi hade ett rysligt styr med flyttningen. StSvFinOrdb. (1987). särsk. [uttr. är bildat (efter mönster av ordpar som slit och släp) till styra och ställa] i mer l. mindre tautologisk förb. med ställ, i uttr. styr och ställ, styrande o. ställande (se STYRA, v.1 4 l β), bestyr o. d. Nordling Silj. 10 (1907). Frun hon hade sitt styr och ställ / varenda dag från morgon till kväll. Andersson Amér 13 (1918). En kväll för helgd och gamman / man vilar ut från styr och ställ. Nordling BergBuda 88 (1921).
