publicerad: 1997
STÅT stå4t, sbst.1, r. l. m. (Stiernhielm Herc. 356 (1658, 1668) osv.) ((†) f. Sahlstedt (1757); n. Apg. 25: 23 (NT 1526), Lind (1749)); best. -en (ss. n. -et); pl. ((†) = Schroderus Os. III. 2: 21 (1635); -er Sahlstedt (1757), Weste FörslSAOB (c. 1817)).
Ordformer
(staåt 1680 (felaktigt för stååt). stået (-tt) 1561. ståt (-åå-, -th) 1526 (: ståtactugha, pl.), 1527 osv. stått (-dt) 1527—1712)
Etymologi
[fsv. stat, n. o. m., etymologiskt identiskt med STAT, sbst.3 (som inlånats senare o. därför icke deltagit i den ljudlagsenliga utvecklingen av ā > å i y. fsv.); jfr med avs. på ljudutveckling DAT: DÅD. — Jfr STÅTE]
1) (†) samhällsställning (se d. o. 2), stånd, (social) värdighet; (hög) rang. Kreffuer och konungxligit stådt mera bekosnad æn en slett gubernatoris. G1R 4: 212 (1527). Jagh tänkte strax vppå then fahra, / Som medh then wäxling måste wara, / At man en Bond, en groff oflåth, / Vpsatte til itt så högt ståth. Forsius Fosz 184 (1621). Då (dvs. efter döden) lära vij vårt ståt och föra glädie finna. Leyoncrona Vitt. 173 (1686). Kongl. Maj:t .. hafwer .. inrättat en sådan Stat .. så at både Konungens ståt, landsens wärn och förswar kan uprätthållas. HC11H 9: 149 (1697). — jfr FRUE-, KONUNGA-STÅT. — särsk. (†)
a) i uttr. det romerske ståt, om det romersk-katolska prästerskapet (prästeståndet). G1R 7: 544 (1531).
2) ståtande; särsk. sammanfattande, om yttre arrangemang (i form av högtidliga processioner l. ceremonier, lysande följe, praktfulla dräkter o. d.) åstadkommet för att ge glans o. festivitas åt ngn l. ngt, särsk. vid en offentlig tillställning, (utvecklande av) prakt (se PRAKT, sbst.1 1), pompa (se POMPA, sbst.1 2 a); äv. om praktfull utformning l. utsmyckning av ngt mer l. mindre konkret (t. ex. byggnad l. monument); äv. allmännare, med mer l. mindre klandrande innebörd, dels (i sht förr) om skrytsamt uppträdande l. överdådighet l. vräkighet l. lyx i fråga om levnadssätt, dels om ngt som är alltför praktfullt l. vräkigt o. d.: grannlåt, ”härlighet”, prål (se PRÅL, sbst. 1); ofta i tautologisk förbindelse med prakt l. prål o. d.; förr äv. i konkret anv. (se särsk. e, g). Yttre ståt och glans. Nu kom kungen själv i all sin ståt. Det var en ståt utan like. Daghen effter åt kom Agrippa och Bernice medh stoort stååt. Apg. 25: 23 (NT 1526; äv. i NT 1981). En sådan pracht, pråål och stååt, som fordom war i .. Rom. Phrygius HimLif. 6 (1615). Pråll och stååth aflägg försan. Visb. 1: 417 (c. 1621). Effter han för sitt stått och öfwerflödigheet skuld kom vthi thet Romerske Krijgsfolckets miszhagh, vthwalde (osv.). Schroderus Os. 1: 163 (1635). (Prosten skall motarbeta) öfwerflödigheet och otillbörligit stååt i maat, dryck och klädnat. KOF II. 2: 245 (c. 1655). Lucidor (SVS) 361 (1674: Ståt ok prakt). (Bröllopet) firades utan ståt. Riccoboni Catesby 57 (1761). Den katolska messan kan, då den med full ståt utföres, väl hafva något i viss mån imponerande. Ljunggren Resa 36 (1871). Hela ståten och smörjan är bara för att förvrida skallen på dom här usla negrerna. Trolle O’Neill 3Dram. 1: 11 (1924). I dag kan man lustvandra på terrasserna (av den forntida staden) och mellan de delvis utgrävda ruinerna av byggnader och drömma om den forna ståten. Kulturen 1950, s. 40. — jfr BEGRAVNINGS-, BRÖLLOPS-, KONUNGA-, SEGER-, SORG-, STOR-, TRIUMF-STÅT m. fl. — särsk.
a) [jfr t. staat führen, machen] i uttr. föra ståt, förr äv. göra ståt l. hålla (sitt) ståt, leva i lyx l. på stor fot; jfr PRAKT, sbst.1 1 b, o. STAT, sbst.3 I 3 b. Konung Birger och bådha hertogana hade skifft rikit sich emellen, och alle wille the föra stoort stååt. OPetri Kr. 116 (c. 1540). Jag håller heer .. så stoor ståådt intedt, adt på min egen Person szå stor förtäring belöper. HH XXXIII. 1: 178 (1561). Forsius Fosz 48 (1621: hålla sitt stååt). (Kristus) förde ingen werldzlig ståt. Swedberg SabbRo 29 (1700, 1710). Serenius Ggg 1 a (1734: giöra). Under de år, som närmast följde efter Tessins återkomst från Frankrike, fördes stor ståt i det grefliga palatset vid Slottsbacken. Wrangel TessPal. 18 (1912). Ståt ska föras, fast styvern ska lånas. Holm Ordspr. 315 (1964).
b) i vissa numera obr. l. bl. tillf. använda uttr.
β) ställa ngt på ståt.
α') göra ngt som går ut på ståt, göra ngt som kostar mycket pengar. (Vetenskapsmännen i Berlin) hade .. icke .. stora medel till sitt förfogande. Ingen ting .. ställdes på ståt. Svanberg RedLefn. 263 (1882).
β') iordningställa ngt så att det blir ståtligt l. fint o. d. Bremer Grann. 1: 109 (1837; med avs. på hus).
δ) i uttr. ha ståt, utmärkas av ståt. Gaflen som weter tårget åt / medh wers och målningh har skönt ståt. JMessenius (1629) i HB 1: 159.
ε) i uttr. klä l. ställa sig på ståt, klä sig ståtligt l. i högtidskläder. Ma chère mère hade ställt sig .. på ståt. Bremer Grann. 1: 109 (1837). Runeberg (SVS) 6: 486 (c. 1850).
c) enbart l. väsentligen med tanke på praktfull l. elegant klädedräkt l. prydnadsföremål o. d. (Påven Constantinus) intåghade .. i Stadhen (Konstantinopel) i en Påfweligh Skrudh .. Medh äfwen sådant Stååt ryckte han in vthi Nicomedien. Schroderus Os. 2: 409 (1635). Skulle det inte vara för det där talets skull, så skulle jag helst gå hem och kläda af mig hela ståten. Procopé FädrAnd. 64 (1909). Herren (skall) taga bort all deras ståt: fotringar, pannband och halsprydnader, örhängen, armband och slöjor. Jes. 3: 18 (Bib. 1917). Jag hade gluttat in i den skrubb i granngården där ståten förvarades: stjärngossarnas toppmössor och ankellånga nattskjortor, konungens plyschmantel (osv.). Aspenström Bäck. 94 (1958). — jfr BRUD-STÅT.
d) (†) om följe som utgör en högt uppsatt persons uppvaktning; anträffat bl. oeg. l. bildl. Bellman (BellmS) 1: 70 (c. 1770, 1790). Eolus quäfver gråten, / Charon på pipan hvislar, / Hjelp! hör den mörka ståten / För et hiskligt larm. Därs. 265 (c. 1785, 1790).
e) (numera bl. tillf.) enbart l. väsentligen med tanke på praktfullt ekipage (se d. o. 4). Kämpe Träl. 27 (1907).
g) (†) i konkret anv., om ståtlig l. praktfull tillställning l. fest. Dahlstierna (SVS) 61 (1698). Vår Husbonde nådig, vördad och kär, / I dag han åter ädelmodig är: / Han på sitt Slott ger en ståt, / Dit alla få följas åt. Envallsson SvenMaja 21 (1789).
h) (†) i pl., liktydigt med: ceremonier. Daghen ther effter .. bleff then Påfweske Legaten effter föreskreffne Ståt ledsagat i Domkyrkian. Schroderus Os. III. 2: 21 (1635).
i) ss. förled i ssgr, angivande det gm senare leden betecknade ss. praktfullt l. elegant l. fint l. ss. det praktfullare l. praktfullaste osv. l. ss. använt l. avsett att användas vid högtidliga(re) tillfällen l. ss. använt till att stoltsera l. briljera med.
j) i oeg. l. bildl. anv. (jfr d); särsk. om en i ord (i sht i en litterär framställning) utvecklad prakt. Behöfver jag vältalighet, behöfver jag glänsande ståt af Ord, för at göra denna philosophie liflig? Thorild (SVS) 4: 129 (1794). För Komedien är Alexandrinen förträfflig. Ståten förhöjer här effekten. Rydqvist i 2SAH 12: 422 (1827). Vem spelar evigt samma låt / med falska, spruckna toner / om livets ståt och livets gråt? Smith Ving. 110 (1924). Symbolismen var .. en reaktion mot den tidigare romantikens patos och retoriska ståt. Hallström i 3SAH 50: 12 (1940). Så sätter jag stopp för den tomma ståten / av rim som har fått löpa utan mening. Gullberg Terzin. 53 (1958). — jfr ORDSTÅT. — särsk.
α) (†) strålglans, närmande sig bet.: ära. Vi måste considerera det att vi hafva lofvat Gud ett löfte och ved hans namns ståt inför altaret svurit. Swartling Stiernhielm 101 (i handl. fr. 1668).
β) (†) fägring. Han (dvs. Adam i paradiset) geck i högsta Ståt sin önskan till at fylla / Åg taga i besikt den hela Wärlds Natur. SkrVSocLd 20: 93 (i handl. fr. 1690).
γ) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om högtid (se d. o. 4) l. högtidsstund o. d.; äv. i uttr. mesta ståten, stor högtid. Om eftermiddagen steg Lisa högtidligt öfwer till Stenhugget, och då wardt der mesta ståten, ty gumman berättade allt nytt hon om lördagen uppsnappat från staden. Almqvist Grimst. 7 (1839). Nu wardt om söndagseftermiddagen ståt hos Greta, när hon fick höra, att hon skulle ut och åka. Dens. Lad. 17 (1840).
δ) (numera föga br.) (ngt) ironiskt, i uttr. med l. i samma jämna ståt, i samma jämna lunk (se LUNK, sbst.2 2). Slåss och passa opp gick allt med samma jemna ståt (för Sven Duva), / Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt. Runeberg (SVS) 5: 54 (1846). (C. J. L. Almqvist) måste göra illa och väl om hvart annat i samma jemna ståt, under samma hänförelse och med samma goda samvete. Lysander Almqvist 164 (1878).
3) (numera mindre br.) om prakt (se PRAKT, sbst.1 2) som utvecklas i naturen l. (mer l. mindre omedvetet) hos djur. Ullman Sångarb. 15 (1910). I sin fulla ståt utföres .. (storkarnas klapprande) under bestämda gester. Rosenius SvFågl. 4: 25 (1931). — jfr FÄRG-, VITSIPPS-STÅT.
Ssgr (numera bl. med ngt ålderdomlig prägel; i allm. till 2 i. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till ståta, v.1): A: STÅT-BYGGNAD. praktfull byggnad. Ödman VårD 2: 153 (1888). —
-FRI. fri (se d. o. 27) från ståt. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 308 (1828; om levnadssätt). —
-FULL. full (se full, adj. 2) av ståt, ståtlig. De la Gardies ståtfulla beskickning till Paris. Franzén Minnest. 2: 219 (1825). Melin JesuL 3: 143 (1849). —
-MÖSSA. (ståt- 1668. ståts- 1734—1757) elegant utsmyckad l. utstyrd mössa använd till ståt l. till att ståta med. Wallquist EcclSaml. 1—4: 343 (1668: Ståt-Myszor, pl.). Serenius Hh 4 a (1757). —
-RUM. (elegant l. välmöblerat) rum (se rum, sbst.3 9) använt vid fest l. högtid l. att ståta med. Fröding ESkr. 2: 200 (1895). —
B (†): STÅTS-HÄST. om (mindre) ridhäst (för damer); motsatt: arbetshäst. Serenius Tt 1 a (1734, 1757). —
-MÖSSA, se A.
Avledn.: STÅTA, v.1, se d. o. —
STÅTAKTIG, adj. (†) till 2 j, om ord: skrytsam, skrävlande. 2Petr. 2: 18 (NT 1526; NT 1981: stora men tomma ord). —
STÅTLIG, adj., se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content